Kategori: Politik

Vem har rätten att visa missnöje?

Denna krönika av Andres Lokko angående likheterna mellan Pussy Riot och upprorsmakarna i London tycker jag om. Det Lokko skriver om är hur mediebevakningen och reaktionerna ser jävligt annorlunda ut från fall till fall, beroende på vilket land det rör sig om, när protesterna i själva verket är ganska likartade. När ett land som Ryssland ägnar sig åt att tysta protester så anses det förkastligt, de som tystats får en massa stöd, människor pratar om hur viktigt det är med yttrandefrihet och så vidare. Detta är naturligtvis helt i sin ordning. Men när två personer döms till fyra års fängelse för att ha startat en facebookgrupp i Storbritannien så anses det inte alls lika illa. Vad är egentligen den stora skillnaden?

De som dömts för att ha startat facebookgruppen har inte blivit ertappade med att brukat våld eller liknande, ändå klumpas de ihop med personerna som gjorde det helt utan att blinka. Människor argumenterar som om dessa personer ensamma vore skyldiga för alla illdåd som skedde i samband med kravallerna i London och personerna som deltog i dessa utdöms samtliga för att vara bortskämda ligister som inte annat vill än att sno iphones. Att det kan finnas skäl för missnöje över samhällsbygget även i länder som Storbritannien tänker man inte på, utan avvisar direkt demonstranterna som osnutna ungdomar som helt enkelt är bortskämda. Hur bortskämdhet skulle kunna leda till att man går till de excesserna förblir för mig en gåta, men jag antar att det verkar rimligt i vissa personers ögon.

Protesterna i London uppkom inte ur ett vakuum, varje människa med någon slags insikt om hur människor fungerar begriper att de flesta inte går till den typen av handlingar om de har alternativ. Vidare så är Storbritannien ett av de mest ojämlika samhällena i Europa, så det är ju inte för intet som detta uppstår just där.

Vissa personer tycks vara oförmögna att se att även den typ av ideologi som har fått råda i Storbritannien, det vill säga den typen av nyliberalism som Thatcher utövade, också har lett till problem i samhället. I deras ögon är kommunismen fortfarande det ondaste av alla politiska system (möjligtvis jämte nazismen och fascismen) och därför blir liksom allt okej sålänge vi inte går tillbaka dit. Man kan över huvud taget inte se att klassklyftor, fattigdom och så vidare är ett problem för människor oavsett om det existerar i en förment liberal ”demokrati” eller om det är i en dikatur.

När människor går ut på gatorna och protesterar med risk för en massa juridiska påföljder och dessutom sin egen rent fysiska hälsa så är det inte som sker ”på skoj”. Människor gör helt enkelt inte den typen av saker lättvindigt, utan det är ett resultat av en långt gången ilska och frustration över samhället. Visst finns det personer som bråkar i vilket fall, men den mängden människor som går till de excesserna uppstår inte ur ingenting. Det måste betraktas som ett samhällsproblem,inte som en fråga om att individuella ungdomar helt enkelt är ouppfostrade. Att möta det genom att ge människor helt orimliga påföljder, öka övervakningen och så vidare är ett minst lika auktoritärt sätt att agera.

Många människor är totalt ovilliga att se att alla samhällsproblem automatiskt upplöses bara för att man i samhället erkänner mänskliga fri- och rättigheter. Vissa målar upp en diktanomi och menar att det vi har att välja på är den liberala demokratin eller diktatur i bästa sovjetanda. Jag blir så irriterad på att man endast anses ha rätt att protestera emot samhällsordningen om man bor i en utpräglad diktatur, alla andra skäl anses otillräckliga. Då ska man istället ändra samhället enligt ”spelreglerna”, alltså inom den parlamentariska demokratin. Detta är inget annat än ett resonemang som används för att tysta vissa marginaliserade grupper, människor som kanske saknar möjlighet att kunna engagera sig på politikens villkor.

Kan människor inte se att vi knappast har nått något slags perfekt stadium i västvärlden utan att även vårat samhällsbygge lämnar mycket i övrigt att önska? Att man kritiserar det rådande samhället betyder inte att man ogillar demokratiska friheter, att man vill ha det som i Sovjet eller liknande. Det betyder bara att man inte tycker att den liberala demokratin är det vackraste som någonsin skett eller att den är fullständig till sin form.

Uppenbarligen kan det även inom detta system existera hinder från att fritt få uttrycka sina åsikter, vilket borde vara uppenbart med tanke på det som skett i London men även med bakgrund i det som skedde i Frankfurt i samband med trojkans stormöte. Men att detta också är ett intrång på de demokratiska friheter vi håller så högt tycks människor inte se, eller så avvisas det som enskilda ”fel” i ett annars perfekt system.

Så stöd för guds skull Pussy Riot, kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter i Ryssland och så vidare men släng också ett öga åt ert eget håll och försök se vad som pågår här och i andra länder som i ordställer sig bakom demokratiska värden. Det finns inget farligare än att människor blint accepterar samhället de lever i.

Även den som sagt ja till sex har rätt att ställa krav.

Johanna Sjödin har skrivit utmärkt om hur frivilligt sex inte längre är frivilligt om premisserna bryts. Fallet som diskuterats mycket har ju varit om det kan räknas som ett övergrepp när en man initierar sex utan kondom om kvinnan krävt att kondom ska användas. Vissa verkar anse att det inte spelar någon roll om premisserna kvinnan ställt upp för samlag bryts eller inte när hon väl gett sitt medgivande till att samlag ska kunna inträffa över huvud taget.

Jag tänker att denna syn beror på att kvinnor generellt inte betraktas som sexuella varelser i den mening att de har idéer om vilken typ av sex de uppskattar och vill ha. En kvinna kan antingen säga ja eller nej, men det hon primärt säger ja eller nej till är inte den sexuella akten som sådan utan en man. Hon avgör om en man ska få tillträde till hennes kropp eller inte, och det på hans egna premisser. När hon väl gett tillträde så har hon inget mer att säga till om.

Det är en självklarhet att man har något att säga till om även under sexakten. Inte så att man behöver fråga varandra inför varenda litet steg, men saker som användande av preventivmedel borde såklart både frågas om och respekteras av den andra parten. Om det är så viktigt att knulla kondomfritt så kan man avstå från sex, men det ger en inte rätten att överträda den andra personens vilja. På samma sätt som man kan vägra att ha sex utan kondom kan man också vägra att ha sex med en sådan, men man får aldrig tvinga sig till en typ av sex som den andra uttryckligen har sagt sig inte vilja ha.

Sedan vad rubriceringen ska vara vet jag inte, men att det är ett övergrepp att göra något som en annan person gett sitt uttryckliga förbud för tycker jag borde vara en självklarhet. Det spelar ingen roll om en person sagt ja till sex, om hen samtidigt klargjort för vilka premisser hen ska vara villig till sex under så ska de såklart respekteras alternativt omförhandlas. Men ett nej är ett nej, oavsett som det är nej till en sexakt i sig eller ett nej till vissa specifika inslag.

Så kul att vara med och påverka!

Bland de de företag och organisationer som finns representerade på ung08 så ingår bland annat Sl, som var på plats med ett dj-bås och idévägg. Man kan fråga sig varför Sl fokuserar på att marknadsföra sig som hippa bland mindre välbemedlade ungdomar istället för att se till att göra kollektivtrafiken mer tillgänglig för dem.

I alla fall så hade Sl en så kallad idévägg där man kunde fästa sina idéer. ”Alla idéer sparas och så läser vi dem” berättade kvinnan som förklarade det hela för mig innan jag skrev ner mina idéer som du kan se nedan. Mina är de två till höger som är skrivna med blå penna:

Jag känner mig nu helt upprymd inför tanken att de kommer läsa mina idéer och ta dem i beaktning. Så trevligt när man får vara med och påverka!

Ung08.

För ett par dagar sedan var jag på den så kallade ung08-festivalen. Jag tycker att det är ett väldigt bra initiativ att ordna en gratis festival för ungdomar som kanske inte har råd att göra något annat roligt under sommaren, vilket är det som är ursprungstanken med festivalen även om den såklart är öppen även för andra. Vad jag dock tycker är deppigt är att hela festivalen är så otroligt nedlusad med företag. I princip alla tält innehöll företag eller någon myndighet som ville göra reklam för sig, väldigt få saker kändes som om de var för ungdomarnas egen skull och på deras villkor.

Festivalen har, som jag förstått det, målgruppen 12-18. Det är i alla fall det åldersspannet som är representerat. När man tillåter så mycket sponsring så är det inget annat är reklam som riktar sig mot just ungdomar, eftersom festivalen riktar sig mot ungdomar.

Jag tycker att det är tragiskt hur man tillåter denna festival att vara en så stor marknadsföringsyta mot ungdomar och att det motiveras med att det i alla fall är kul för dem att få ha en festival. Det tvivlar jag inte det minsta på att det är ett välkommet avbrott att få se artister live i stan, men samtidigt tänker jag på hur man urlakar annat kulturliv för ungdomar, som till exempel kulturskolan.

En möjlighet för ungdomar att konsumera och skapa kultur på sina egna villkor byts ut till ett årligt jippo där olika företag och myndigheter kan stärka sina relationer med ungdomarna. De tackar såklart och tar emot, fårman anta, ty vad som helst lär väl vara bättre än att sitta ute bland nedlagda ungdomsmottagningar och ungdomsgårdar.

Ung08 får gärna vara kvar, det är inte det jag vänder mig emot. Däremot önskar jag att man på allvar kunde ta tag i frågan om hur vi ska skapa möjligheter till en bra och konstruktiv fritid för ungdomar på deras villkor, året om. Inte bara ett reklamjippo en gång om året.

När har jag någonsin sagt att allt ska vara 50/50?

Ååååh vad trött jag blir när folk kommer och bara ”feminismens mål är att ha 50/50 fördelning överallt oavsett om det är bra eller ej”. Alltså nej, det är det ju inte alls! Jag har seriöst aldrig hört en enda feminist argumentera för något sådant och tycker rent spontant att det låter som ett både orimligt och korkat mål.

Vissa feminister är för kvotering, långt ifrån alla. De flesta vill inte ha kvotering överallt, utan enbart inom vissa viktiga områden, som politiken. De flesta tycker inte heller att det är sådär svinviktigt att ha precis 50/50 utan fokuserar mer på att inte ha någon extrem ojämlikhet i representationen.

Vet ni vad, allt skulle bli så mycket enklare om ni slutade slåss mot väderkvarnar och började se  till vad feminister i allmänhet, och feministen ni argumenterar emot i synnerhet, faktiskt säger.

Vikten av exkludering.

När det är Pride så brukar inträdet vara ganska omdiskuterat. Detta år var det ganska dyrt, 1200 kronor för en vecka. Förra året så var det fri entré på Pride vilket dels ledde till att festivalen gick jättemycket back men också till att den drabbades av så kallad heteroinvasion, det vill säga att festivalområdet dominerades av heterokultur i för hög utsträckning, vilket av vissa upplevdes som ett problem. När man säger detta så reagerar folk oftast med att säga: ”men hbtq-personer måste faktiskt respektera heteros också”.

För det första så är det knappast den sexuella läggningen hetero som man vänder sig emot, snarare att folk är heteronormativa. Om man anordnar en festival för hbtq-frågor så vill man såklart att alla som tillhör någon av dessa grupper ska känna sig trygga och välkomna där, vara norm, helt enkelt. Det kan bli svårt när en massa heteros svänger förbi för att kolla in spexiga hbtq-personer.

Vissa har ju bilden av Pride att det ska vara ett trevligt inslag som”livar upp” gatubilden för en vecka om året och jag kan tänka mig att den typen av personer gärna går förbi festivalområdet för att kolla runt lite. Om jag var hbtq-person så skulle jag uppleva det som väldigt olustigt om det kom många sådana personer.

Det är såklart jättetråkigt att hbtq-personer med begränsade resurser inte är välkomna inne på Pride, men jag kan verkligen se syftet med att man låter festivalen kosta lite. Jag tänker att det effektivt sållar ut dem som bara vill svänga förbi för att titta lite och gör att de som är verkligt intresserade av hbtq-frågor stannar. Jag tror att det är viktigt att det finns en viss exkludering vid sådana arrangemang, för att människor verkligen ska känna sig bekväma med att bryta mot normerna.

Mäns känsliga små öron.

I Belgien umgicks jag nästan bara med kvinnor, eftersom jag främst umgicks med andra au pairer. Dock så var det en kille som hängde med oss ganska ofta och alltså blev ensam kille i en grupp på kanske 5-6 tjejer eller mer,vilket såklart fungerade alldeles utmärkt. Däremot så upptäckte jag en grej, nämligen hur det alltid alltid var någon av tjejerna som liksom ursäktade sig för kollektivet inför den här killen om vi började prata om till exempel mens.

Alltså, det förstår ju jag att det är skittråkigt att lyssna på en konversation man inte alls kan relatera till en helkväll, men det var inte det det rörde sig om utan lätt snuddande vid ämnet. Problemet var liksom inte att han inte antogs kunna relatera utan att han antogs tycka det var äckligt att höra på.

Det roliga är att den här killen aldrig klagade på detta själv, men det var ändå konsekvent någon som skulle ursäkta ämnesvalet, som om en vuxen man inte skulle stå ut med att höra kvinnor tala om mens i typ tre minuter.

Om man nu tycker att det är så jävla genant att folk känner till att man har olika kroppsfunktioner så kan man undvika att tala om dem, men jag förstår absolut inte behovet av att ursäkta sig när man väl gör det. Jag tycker att det är jättefånigt att anta att män inte skulle kunna hantera att höra om kvinnors kroppsfunktioner. Det är väl kanske inget man tar upp på första dejten, men att agera som om det vore typ motbjudande att höra på bara för att man är man tycker jag bara är löjligt.

”Pengar är inte meningen i livet”.

Ibland, eller till och med ganska ofta, så stöter man på människor som har det gott ställt men som ska förklara att livets ”verkliga” mening inte är att ha mycket pengar utan att typ kärlek och så vidare är mycket viktigare. Nå, det må så vara, men det stör mig så jävla mycket när folk försöker förminska vikten av ekonomisk orättvisa med att pengar egentligen inte betyder något.

Samma typ av resonemang används ofta för att berättiga löneskillnader mellan olika yrken. Till exempel att vårdpersonal har lägre lön kan motiveras med att det inte är lönen som gör att man väljer ett sådant yrke. Nej, det må så vara att ingen väljer att bli sjuksköterska för att de har så fett betalt (speciellt inte med dagens löneläge) men det motiverar i sig inte varför de ska ha lägre lön än till exempel en elektriker, eller varför inte en banktjänsteman.

Om nu vore så oviktigt att ha mycket pengar så vore väl en offensiv fördelningspolitik det rimligaste? Men av någon anledning så slutar de där argumenten att hagla när man börjar diskutera behovet hos personer som har mycket pengar. Intressant.

Viktigt att kämpa för rätten att kunna sätta tänderna i ett dött djur när och var som helst.

Vad som är den stora gåtan i hela Way out West-grejen är att de över huvud taget gick ut med att de inte serverar kött på festivalområdet. Jag förstår inte varför de ska göra det, det finns ju såklart en hel hög saker som inte heller serveras. Bara skit i att servera kött utan att säga ett knyst om det.

Nå, det förstår väl jag att Way out West vill skaffa sig lite goodwill. Egentligen bryr jag mig inte ett skit om själva grejen, jag ser det inte som ett relevant ställningstagande från deras sida att inte servera kött. Däremot ser jag med förundran på alla haverister som tycker att det är viktigt att kämpa för allas rätt att alltid kunna sätta tänderna i ett dött djur. Som de från GT som tyckte att det var en bra grej att dela ut kött utanför festivalen.

För guds skull, ta er samman. Det finns så mycket mer i världen. Och om du nu tycker att det är ett så jävla kasst beteende av Way ut West så är det väl bara att använda din konsumentmakt och skippa att gå på festivalen i framtiden.