Kategori: Politik

Kvinnor som gillar stora kukar.

Johanna Sjödin som är en av mina absoluta favoritbloggar har skrivit om reaktioner hon får på att hon skriver om att hon gillar stora kukar. Sjödin driver en sexblogg där hon är ovanligt frispråkig och öppen med sina preferenser, vilket uppenbarligen anses väldigt provocerande. En kvinna som har mage att ställa krav i sexuella sammanhang och dessutom inte skäms för det! Jag tänker mig att många inte har något emot en kvinna som ligger runt, men vill att det ska ske på mäns villkor.

Johanna Sjödin har också skrivit om hennes krav när det kommer till sex. Hon skriver att hon förväntar sig att den hon har sex med ska behandla henne respektfullt, ta på sig kondom om så önskas, fråga innan han ejakulerar i fittan och att hon förväntar sig frukost hos en person hon sover över hos. Jag tycker att det är talande att detta kan få en att vara en krävande person.

Jag tror att det är många som inte förväntar sig och än mindre kräver någon slags respekt från sin sexpartner. Jag tänker mig att kvinnor som ligger runt och blir behandlade illa efter sexet ofta tänker att det är ett normalt förfarande och att det beror på att killen ”bara ville ligga”, men även den som bara vill ligga bör behandla sin sexpartner respektfullt. Det är tråkigt att man inte kan förvänta sig samma grad av respekt från en person man har haft sex med som från en person man bara umgås med som vän.

Sjödin inspirerar mig till att upprätthålla personlig integritet, att veta vad jag är värd och kräva respektfull behandling, inte bara i sexuella sammanhang utan alltid. Hon tar verkligen ingen skit vilket jag tycker är beundransvärt. Tack för det.

Prides ledning springer rasisters ärenden.

Två Sdu:are anser sig vara utsatta för rasism eftersom de inte fick vara på ett uttalat separatistiskt möte på Pride. Det hela rörde sig om en programpunkt dit ickevita hbtq-personer fick komma och diskutera sina erfarenheter av sin position. Anledningen till separatismen var att fler ska känna sig trygga med att tala fritt om sina erfarenheter. In på mötet kommer två vita män som insisterar på att få vara där, och när de sedan blir bortkörda så anser de sig utsatta för rasism. De tycker att det ska få vara där eftersom de minsann har betalat för sig, som om det var det enda som krävdes för att få närvara på ett uttalat separatistiskt event av många andra de har att välja på.

Att personer från Sdu tar alla tillfället i akt att ställa till bråk och få uppmärksamhet förvånar mig inte, vad jag däremot anser riktigt jävla illa är att arrangörerna för programpunkten blev tvungna att avbryta ytterligare en gång för att förklara sig inför dessa personer. Det var ledningen för Pride som ansåg att de skulle göra detta trots att de redan hade fått det förklarat för sig och att många kände sig illa till mods. De fick inte heller ta någon annan utgång för att slippa stöta ihop med Sdu:arna.

Jag tycker att det är uppseendeväckande att man från ledningens sida valde att ålägga arrangörerna detta krav. Sdu:arna var knappast där för att skapa någon djupare förståelse för vikten av separatism utan ville enbart bråka. Jag tycker att dessa personer borde ha blivit utkastade omedelbart efter ett sånt beteende. Att de betalat inträde spelar ingen roll, ty enda syftet med deras besök var att förstöra. Varför ska man acceptera sådant? Det handlar inte om att vara ”öppen” för andra åsikter, det handlar om att festivalen måste få fylla sitt syfte. Det kan den omöjligt göra om man tillåter personer som dessa. Du kan bli utkastad från en krog fast du betalat inträde om du beter dig illa, på samma sätt ska du också kunna bli utkastad från Pride om du uppvisar fientlighet. Istället för att kasta ut dem så springer ledningen deras ärenden. Jag mår illa.

Att man från ledningens sida spelar dem rätt i händerna och accepterar deras retorik på bekostnad av att ickevita hbtq-personer ska kunna känna sig trygga på självaste Pride tycker jag är skamligt. I ljuset av detta blir Anarchoprides kritik av Pride så mycket mer relevant. Det är en sak att hålla en festival som är öppen även för mer normativa personer, en helt annan sak att acceptera personer som kommer dit för att förstöra i någon slags förment anda av ”öppenhet” och ”tolerans”.

Om man inte från ledningens sida gör något åt det här och så kommer det per automatik leda till att ickevita känner sig mindre välkomna på Pride. Då kommer syftet med det hela, nämligen öppenhet och tolerans, att motverkas. För att vissa personer i en marginaliserad position ska kunna vara öppna så måste andra personer uteslutas. Pride ska vara öppet för alla människor, men inte för alla åsikter eller beteenden. Om man inte accepterar de regler som sätts upp, till exempel att en programpunkt är separatistisk, så har man fan inget där att göra.

Min första menskopp.

Igår fick jag hem min fösta menskopp från menskoppen.se. Jag tog tag i saken när jag fick min mens nu i dagarna, och trodde att jag inte skulle få tillfälle att pröva fören nästa mens, men leveransen kom typ två dagar efteråt så nu har jag fått tillfälle att pröva under mens.

När jag prövade den så skulle jag gå på bio och sedan på krogen och valde därför att även ha på mig binda också, för säkerhets skull. Det skulle dock visa sig att detta var fullkomligt onödigt. Menskoppen höll helt tätt hela kvällen och även natten igenom, när jag tog ut den på morgonen var den inte ens i närheten att vara full och då har jag ändå, i min mening, ganska riklig mens.

Upplevelsen var näst intill religiös. Den där obekväma känslan av att pula in tampongen, den uttorkade känslan i slutet av mensen eller att vara helt varm och fuktig kring fittan på grund av obekväma nattbindor är numera ett avslutat kapitel i mitt liv. Jag kommer aldrig mer att behöva välja mellan olika parfymerade tamponger och piffiga bindor i affären. Jag kommer aldrig mer att behöva ta ställning till olika mensskydds sugförmåga eller pris. Jag kommer aldrig mer behöva leta mig svettig efter någon gömd tampong på första mensdagen.

När jag stoppade in den var jag tvungen att pröva några olika vikmetoder, men förstod ganska snabbt vad som funkade. Jag var lite spänd i fittmusklerna vilket fick menskoppen att först inte komma in ordentligt, sedan försvinna så att jag knappt kunde känna den. Jag blev först orolig för att jag inte skulle kunna få ut den, men när jag prövade senare gick det utan problem. Efter första gången har jag inte haft några problem över huvud taget med att få in och ut den. Den har dessutom hållit tätt bättre än tamponger gör för mig, och man behöver inte tömma den lika ofta som man måste byta tamponger, det räcker med var åttonde till tolfte timme. Jag var lite rädd till en början att den skulle skava men jag har inte märkt av något sådant.

Allt som allt är jag sinnessjukt jävla nöjd! Jag tycker verkligen att alla med mens bör skaffa en menskopp. Det är hygieniskt, praktiskt, miljövänligt och ekonomiskt. Ett av de bästa köp jag gjort i hela mitt liv.

Om att tvingas diskutera påhittade samhällsproblem.

Det är klart att det är fel att falskeligen anmäla någon för våldtäkt. Fel som fan. Helt seriöst, jag skulle bli fly förbannad om jag fick reda på att något sådant hade inträffat i min närhet. Jag skulle inte tveka om att fördöma den som medvetet försökt smutsa ner någons rykte genom en falskanmälan. På samma sätt hade jag blivit fly förbannad om jag fick reda på att någon falskeligen anmält någon för rån, misshandel, stöld eller mord. Det är såklart otroligt omoraliskt att försöka utnyttja rättssystemet för att straffa någon man ogillar och det har jag aldrig någonsin uttryck en annan åsikt om.

Frågan är ju hur relevant det är att diskutera. Ja, det är fel. Det finns en massa saker som folk gör som är fel. Folk mobbas, folk slåss, folk snackar skit, folk snor och så vidare. Allt detta är dåligt och omoraliskt. Men när man diskuterar saker som om de vore samhällsproblem, då måste man ju också kunna argumentera för att det faktiskt är så det ser ut. Alltså inte bara att et skulle kunna ske, och att det om det skedde vore ett samhällsproblem. Man måste kunna argumentera för att det som det ser ut idag är eller riskerar att bli ett samhällsproblem.

Om du framställer något, till exempel falskanmälda våldtäkter, som ett samhällsproblem måste du ju också stå ut med att folk ifrågasätter om det faktiskt är det. Jag har ingen respekt för personer som målar upp ett hypotetiskt scenario och ba: detta skulle kunna ske, alltså måste vi diskutera det som om det vore ett samhällsproblem. Nej, det måste vi inte. Vi måst diskutera problem som faktiskt existerar, inte problem som skulle kunna tänkas existera. Det är totalt ointressant.

Jag bli irriterad när jag tar upp ett faktiskt samhällsproblem, såsom att kvinnor inte anmäler våldtäkt, och någon kontrar med att ta upp ett hypotetiskt samhällsproblem, såsom falskanmälningar av våldtäkt. Det finns inga belägg för att falskanmälningar av våldtäkt är mer vanligt förekommande än falskanmälningar överlag, i alla fall inga som jag har sett. Jag anser inte att jag ska behöva ta ställning till eller diskutera ”samhällsproblem” som någon diktat ihop, faktiskt. Däremot gör jag det gärna om det finns belägg för att detta samhällsproblem faktiskt existerar.

Falska våldtäktsanklagelser.

Ibland sägs det att kvinnor har en ”fördel” i något slags ”könskrig” i och med att vi kan falskanmäla folk för våldtäkt. Problemet är som sådant, att eftersom människor i regel misstror rättssystemets förmåga att döma skyldiga våldtäktsmän så blir man i praktiken socialt dömd om man blir anklagad.

För det första så läggs de allra flesta våldtäktsmål ner redan vid anmälan eftersom åklagaren inte anser sig ha något att gå på och då blir det i regel heller inte allmänt känt att något åtal existerar. Rättssystemet fungerar inte som så att du kan traska in och göra en anmälan och sedan tvinga personen av närvara på en massa rättegångar, en åklagare måste vara villig att anta ditt case och det görs i regel inte om man inte tror att det kan leda till fällande dom. Vissa fall, som till exempel rörande stureplansprofilerna, blir uppmärksammade av olika skäl. Men sånt sker ju i alla typer av rättegångar: vissa blir uppmärksammade och då har folk åsikter. Det är verkligen inga konstigheter.

För det andra så kan precis alla, precis när som helst, bli anklagade för vilket jävla brott som helst eller varför inte något som inte är brottsligt utan bara anses dåligt socialt. Det är ju också en ”social dom”. Gud, folk sprider ut lögner och skit om varandra precis hela tiden, det är ju inte som att just precis en falsk våldtäktsanklagelse är något helt annat än andra lögner folk kan tänkas sprida om varandra.

För det tredje så betyder inte att möjligheten till falskanmälan finns att de sker i särskilt stor utsträckning. Jag vill påpeka att en falskanmälan inte är detsamma som att göra en anmälan som inte leder till fällande dom. En falskanmälan borde ju vara när en person faktiskt utstuderat väljer att anmäla ett brott hen vet inte har begåtts för att göra livet surt för en annan människa. Ett sådant beteende är givetvis alldeles förkastligt. Det är dock inte omoraliskt att sakna kunskap om hur man ska rubricera något man blivit utsatt för i juridiska termer.

Lösningen på problemet med bristande tillit till rättssystemet borde ju vara att skapa bättre rutiner kring dessa mål, inte något annat. Dessutom tycker jag inte att samhället brukar vara sent med att komma till ”falskt anklagade” killars försvar, redan innan rättegång avslutats. Givetvis kan det ändå vara en börda att gå igenom en rättegång, men det är det nog oavsett vilket brott man är anklagad för. Rättegångar tar liksom en massa tid och energi i anspråk, så är det oavsett. Det är ändå viktigt att de sker för att rättssystemet ska fungera.

Den nya manligheten.

Varning: detta inlägg innehåller grova generaliseringar som utgår från respektive könsroller för att illustrera en poäng.

I många sammanhang så hyllas den så kallade ”nya manligheten”. En manlighet som vågar vara känslosam och mesig, ofta exemplifierad av Cimon Lundberg och Ronnie Sandahl. Ibland med Alex Schulman och Marcus Birro. Män som skriver om sina känslor, om sina sorger och rädslor. Män som skriver böcker och dikter om hur mycket de älskar sina livspartners eller barn. Män som uttrycker sig ”poetiskt” och drömmande, som pratar om hur jobbigt det kan vara att vara man, att känna pressen på att vara stark. Detta ses som något slags närmande av ”kvinnlighet”, som om det vore typiskt kvinnligt att skriva om saker som dessa. Eftersom det är ”kvinnligt” så anses det per automatik vara en slags jämställdhetsinsats att som man skriva om känslor.

Jag tycker att det är jättebra att män uppmuntras till att vara känslosamma men ofta så övergår tyvärr dessa känsloyttringar i självömkande gnäll. Givetvis ska man få prata om sina problem, men när man upptar medieutrymme så måste man också göra en avvägning av vad som är relevant för andra än en själv. Om man vill berätta om något man varit med om bör man väl sätta det i någon slags kontext, vilja ha något sagt med det hela, tänker jag. Annars kan man tala med en vän, familjemedlem eller psykolog. Alla bör kunna få uppmärksamhet för och utrymme att prata om saker som är jobbiga i deras liv, men det behöver kanske inte vara i dagspressen alla gånger.

Givetvis kan det finnas ett slags värde i ett större accepterande av känsloyttringar från manligt håll. Samtidigt kan jag fråga mig hur mycket av en jämställdhetsinsats detta är. Män får fortfarande oproportionerligt mycket mediautrymme för att skriva om sig själv, sina tankar , åsikter och värderingar. Detta förändras inte för att män börjar skriva om sina känslor, snarare kan det ha motsatt effekt eftersom jaget ställs ännu mer i fokus.

Människor tar ofta hatet som riktas mot Birro som ett exempel på hur svaghet från män föraktas, inte minst han själv brukar göra denna koppling. Jag tror inte att det har så mycket med Birros kön att göra som hans gnäll anses provocerande, det är snarare allmängiltigt att ingen gillar en självömkande gnällspik. En kvinna skulle aldrig tillmätas det utrymmet som Birro får för självupptaget gnäll, och om det skedde så skulle hon genast få en uppsjö av sexistiska brev. Det är inget ”kvinnligt område” som män kommer in på och därför kritiseras, men det är ofta så det framställs. Marcus Birro beter sig i mina ögon inte som en kvinna, snarare som en förvuxen bebis som förväntar sig att hela världen ska anpassa sig efter hans önskemål. Detta skulle jag också säga är gällande för många andra personer ur denna grupp.

Är det egentligen ett kvinnligt område att skriva om sina känslor? Det antas ofta att det är så, men jag funderar lite på om det verkligen stämmer. Att prata om känslor är absolut något som ingår i den kvinnliga könsrollen, men att tala om sina egna känslor på det sätt som många av detta moderna män gör är inte riktigt samma sak. Visst kan det vara så att kvinnor i högre grad uppmuntras att beskriva sitt känsloliv, men å andra sidan så uppmuntras vi också till att bry oss mer om andra än oss själva. Män däremot fostras ofta in i en mer egocentrerad anda.

Ibland känns det som att hela denna ”revolution” som har skett i fråga om hur mycket man talar om mäns känslor mest har lett till en nya typ av manlighet som är minst lika problematisk som den förra. Nämligen en manlighet med en alldeles orimlig grad av egocentricitet, där allt det som gör att kvinnor trängs ut fortfarande finns kvar men där den försörjande och beskyddande rollen har försvunnit. Detta gynnar inte jämställdhet, det är bara en förändring i en fortfarande lika auktoritär mansroll. Jag tänker att förekomsten av Kränkta vita män i mångt och mycket är ett tecken på detta. Dess män är fortfarande privilegierade och tar otroligt mycket utrymme men de gör det inte på det där typiskt autoritära sättet utan intar en mer gnällig martyrhållning.

Det är jätteviktigt att män lär sig hantera och prata om känslor, men det inkluderar inte bara ens egna känslor. Det är inte som att kvinnor sitter och gnäller om sina egna känsloliv dagarna i ända, snarare är det ett känslomässigt omhändertagande som står i fokus. I kvinnorollen ingår att man tar hand om andra människor känslomässigt och att man förmår prata om sina egna och det är denna kombination som är det eftersträvansvärda. Det är inte önskvärt med personer som kräver en massa uppmärksamhet för sina känslor samtidigt som de inte ger något tillbaka, däremot är det önskvärt med ett ömsesidigt öppnare klimat rörande olika känsloyttringar, en större vilja till omhändertagande och mer förståelse.

När vi hyllar den nya känsliga mannen så måste vi vara tydliga med att säga att det inte bara handlar om att be om och ta emot hjälp utan också om att ge, efter bästa förmåga såklart. Annars så kommer det knappast leda till någon jämställdhet.

Saker internet lärt mig att hata: yttrandefrihet.

Ett ord som internet lärt mig att hata är ”yttrandefrihet”. Fan vad folk drillar om den jävla yttrandefriheten! Jag tänker att yttrandefriheten nog är den frihet som är absolut minst hotad, i alla fall inte på det sätt som yttrandefrihetstjatarna hävdar. Jag tänker på Lars Vilks och vilket enormt jävla stöd han får när han aktivt provocerar muslimer samtidigt som det faktum att en facklig representant blir misshandlad för att dra tillbaks sina krav inte väcker särskilt mycket uppmärksamhet, jag tänker på Tryckfrihetssällskapet som tillmäts en plats på debattsidan i en av våra största dagstidningar för att säga att de inte får något utrymme.

Den yttrandefrihet som anses skyddsvärd av dessa personer är friheten att yttra sig ”kritiskt” om Islam och invandring. Andra personers och gruppers yttrandefrihet är inte alls lika viktig. Nå, jag antar att den som inte kan försvara det hen skriver, tycker eller säger istället får försvara att hen skriver, tycker eller säger. ”Alla får tycka som de vill” samt ”vi har faktiskt yttrandefrihet” är argument för folk som inte kan argumentera för sin sak.

Även om yttrande- och tryckfrihet är något jag ställer mig bakom så skulle jag aldrig vilja beblanda mig med de personer som ingår i den så kallade ”yttrandefrihetsrörelsen”. Jag blir så trött av deras tourettesartade sätt att upprepa saker som (med rätta) gör folk upprörda bara för att man ”måste får säga” saker och ting. Ordet yttrandefrihet, som förut var något väldigt positivt laddat för mig, får mig numera att rygga tillbaka och fly diskussionen.

Killar dissar också ”snälla tjejer” till förmån för ”dåliga tjejer”.

Detta med att kvinnor går efter ”dåliga killar” istället för ”snälla killar” är ju föremål för en massa tjafs och klag bland män. Förutom det uppenbara som ständigt upprepas, nämligen det att ”snälla killar” för det mesta är ordinära arslen fast lite tråkigare, så måste jag bara säga att jag verkligen har reflekterat över precis detsamma! Jag har nämligen märkt att väldigt många män dissar snälla tjejer till förmån för ganska bitchiga brudar. För tydlighetens skull vill jag påpeka att det inte är jag själv som är den ”snälla tjejen” i sammanhanget utan detta är något jag observerat utifrån. Män som har dissat kvinnor med hjärtan av guld till förmån för kvinnor som behandlar dem som dasspapper.

Ändå hör jag aldrig någon kvinna klaga på männen angående detta. De beskyller antingen sig själva eller tjejen som killen dissat dem för för att de använt sig ”kvinnliga list” alternativt ”sexuella makt” för att lura in dem i sitt nät. Det är ytterst ovanligt att män som väljer bort snälla tjejer till förmån för elaka tjejer får skit för detta, inte heller får de höra att de får ”skylla sig själva” när de beklagar sig över att den elaka tjejen visade sig vara just elak.

Jag tänker att detta hänger ihop med den sexuella makten. Kvinnor antas alltid ha en agenda och vara medvetna i sitt val av partner, medan män bara styrs av sina könsinstinkter och inte kan välja ordentligt. Faktum är att både män och kvinnor gör dåliga val av partners och jag tänker mig att det i alla fall i ganska stor utsträckning är ungefär samma mekanismer som ligger bakom.

Det är intressant, tycker jag. Män ses ju som så jävla intelligenta och fulla av agenskraft i typ alla andra sammanhang, men i relationer förvandlas de plötsligt till förståndshandikappade mähän i allmänhetens ögon. De förväntas inte kunna begripa de enklaste sociala signaler. Om en man väljer en kvinna som är dålig för honom är det kvinnan som lurat in honom i det, om en kvinna gör detsamma är det hon som får skylla sig själv för att hon varit dum i huvudet. Framförallt får hon dock skämmas för att hon varit elak mot alla ”snälla killar” som hon dissat på vägen.

Horan och madonnan i bloggvärlden.

Bloggkommentatorerna har skrivit om Fokis och Kissies retuschering. Hur Kissie får jättemycket skit för sin medan Foki inte får utstå något för sina uppenbart retuscherade bilder. Under kom intressanta kommentarer, bland annat denna.

Jag tycker att det är en stor skillnad om man retuscherar för att vare sexuellt tilltalande eller inte, framförallt om man har en ung fan-skara.

Jag tror att denna person uttalar något som många, medvetet eller undermedvetet, tycker.

Detta att retuschering skulle vara mer okej om den inte är för att vara sexuellt tilltalande är intressant, tycker jag. För det första så finns det inget som säger att Foki inte försöker vara attraktiv på sina bilder, men kan väl tvärtom nästan anta att så är fallet tänker jag. Även om det inte är en uppenbara nästan påtvingande sexighet som Kissie ger uttryck för.

Om man har en ung målgrupp så är det alltså sämre att försöka vara uppenbart sexig. Varför då, egentligen? För att inte locka in ungdomar i synd? Eller för att de kan ”må dåligt” om de känner att de måste vara sexuellt tilltalande? Är inte Fokis bilder i så fall också något som skulle få dem att må dåligt, eftersom hennes utseende på dem är helt jävla orealistiskt? Hela Fokis tillvaro är för övrigt mycket mer svårnåbar än Kissies.

Jag tänker att detta bara handlar om horan och madonnan satt i en modern kontext. På ena sidan har vi snälla Foki, söta Fokis men absolut inte sexiga Foki. På andra sidan har vi elaka elaka Kissie som med sina bröst lockar ner både män och tanklösa ungdomar i sexighetsfördärvet. Jag blir så matt, för utseendehetsen bland unga antas alltid ha att göra med utvikningsideal och uppenbar sexighet, när det nog i själva verket är madonnatyper som Foki som lockar. Men eftersom hennes utseende är mer smakfullt och framförallt ofarligt så ses det inte som ett problem att en massa tjejer försöker efterlikna henne.

Jag blir illa berörd av denna stigmatisering av vissa kvinnor som inte anses passa in i ”finrummet” medan man glatt accepterar såväl utseendefixering som retuschering när det faller inom vissa ramar för vad som anses passa för en ”fin flicka”.

Bokefterlysning.

Å en läsares vägnar, och mina egna, så frågar jag om någon slags bok som går igenom den grundläggande feministiska världsbilden, det vill säga patriarkatet, på ett vetenskapligt sätt. Alltså en genomgång av vad patriarkatet är, vilka uttryck det tar sig och hur det verkar där det finns hänvisningar till forskning. Jag skulle själv gärna läsa en sån här bok och tänker mig också att det vore bra att ha något att hänvisa till då och då.