Kategori: Politik

Om vetenskaplig skepticism.

Roligt inlägg om ”rattfylleribluffen” som är menat att vara en parodi på vissa ”skeptiker”. Det finns ju en hel del människor som använder samma typ av argumentation kring till exempel klimatförändringarna och på något vis menar att staten inte ska göra något åt ett samhällsproblem om det inte är 100 % säkert att det faktiskt existerar.

Allt som allt en utmärkt satir på hur vissa haverister använder vetenskaplig skepticism för att föra sina teser i bevis, bara det att de använder den på ett helt orimligt sätt. Detta är ju något som växt fram mer och mer, personer som verkar vilja att saker och ting ska föras i bevis medelst kliniska experiment och vara ristat i sten innan man över huvud taget kan ta en politisk debatt kring det.

Som feminist så stöter man ju på mycket av denna vara. Personer som vill se vetenskapliga bevis för precis allting man lägger fram, även det som är uppenbart för var och en som öppnar ögonen.

Nå, skepticism kan såklart vara bra i många fall men när det används som ett sätt att förhala samhällsdiskussion och -förändring så är det kanske inte så lyckat. Det är ju inte som att nuvarande samhällsordning är byggd på någon slags ”evidens”, enskilda lagar kan givetvis vara det men vilka samhällsmål man strävar efter är i mångt och mycket en fråga om vilka intressen som tillåts dominera, inte om vad som på något objektivt sätt är ”bäst”. Det är väl ingen som på allvar tror att makthavare i allmänhet tänker mer på vad som är bästa för samhället än på vad som tjänar deras egna och dess allierades intressen eller att deras uppfattning om vad som är bäst inte färgas av deras position? Det är nog vad jag skulle kalla naivt.

Inte ett problem.

Vissa menar att det är ett tecken på islamisering att man nu har bestämt sig för att låta en polisslöja designas. Religionen ska lämnas hemma och inte tas med till jobbet. Men vad är egentligen problemet med att vissa kvinnor går omkring med en specialdesignad slöja på jobbet? Den kommer ju knappast skada arbetet.

Att detta skulle vara ett tecken på något slags övertagande från muslimskt håll är enligt mig en märklig tolkning. Man designar nämligen inte bara polisslöjor, utan även kippor. Varför talar ingen om ”judifieringen”? Kanske för att de negativa konnotationerna till en sådan retorik är alltför uppenbara.

Det sker ingen särskild islamisering, vad som sker är att man försöker öppna upp vissa yrken för att stora minoritetsgrupper också ska kunna känna sig välkomna. Det faller sig naturligt att när det tillkommer en ny folkgrupp till ett land så tar de med sig en del av sin kultur, det betyder inte att den på något sätt tar över, bara att vissa attribut tillförs.

Att man designar vissa religiösa huvudbonader för vissa yrkesgrupper betyder inte att vi kommer acceptera hedersmord, kvinnlig omskärelse eller terrorism. Det betyder bara att vi låter människor som annars hade blivit hindrade från vissa yrken på grund av sin religion delta i dessa och göra det på ett sätt som inte skadar yrkesutövningen, vilket det inte gör att bära en specialdesignad huvudduk.

Kanske tycker någon i sann populistisk anda att man måste ”dra en gräns” så att vi inte kompromissar med ”svenska värden”. Det må vara sant, men den diskussionen kan vi ta när den dagen kommer, typ när någon på allvar försöker införa sharialag.

Spridning.

När man talar om klassklyftor så är det vanligt att människor på högerkanten invänder med att ”inkomstspridning” egentligen inte är något dåligt. Vad man menar med ”spridning” är mig en gåta, för ordet får i alla fall mig att tänka på spridning över olika grupper och inte mer till samma. Det kan vara förrädiskt enkelt att köpa detta snack om att det inte kan eller bör vara ”lika för alla”, de flesta ogillar väl likriktning. Sedan ser man bilder som dessa på hur extremt ojämnt fördelat tillgångarna är enbart i Sverige, som ska vara ett av världens mest jämlika länder. Detta handlar inte om att människor har olika lön utan om förmögenheter och tillgångar. Jag antar att det inte bar inkluderar de pengar man har på banken eller i fonder utan även markegendom, produktionsmedel och så vidare. Av bilden kan utläsas att de tio rikaste procenten äger drygt 2-3 gånger så mycket som resterande 90 %.

Är det någon som på allvar tror att denna ”spridning” beror på att vissa har jobbat hårdare än andra? Det faller ju på sin egen orimlighet. Är det någon som tror att denna ”spridning” inte leder till några djupare konsekvenser i samhället, utan att det bara är så att vissa har mer och andra mindre och att det liksom inte spelar någon roll?

Att alliansen har avskaffat möjligheten för att mäta förmögenheter hos personer är skrämmande. Jag kan bara se en anledning till ett sådant förfarande, och det är att man vet att människor i stort inte ställer sig bakom denna ojämlika uppdelning av rikedom. Det bästa är då såklart att dölja att dessa ojämlikheter finns, så kan man fortsätta låtsas att det bara rör sig om lite ”spridning”. Några hundralappar mer i plånboken till de som arbetar hårdare. I själva verket rör det sig om att en merpart av den svenska rikedomen, och därmed även makten, ligger i händerna hos väldigt få personer. Personer som garanterat kommer att använda sitt kapital för att säkra sin plats om de känner sig hotade.

Dekadensens högborg.

Gick på stan under Pride, dock utan att se själva paraden, och försökte förstå hur alla dessa personer som tycker att Pride är dekadensens högborg känner sig. Jag såg några personer med ovanligt färgglad utstyrsel, en person med en prideflagga i panna, ett barn med en pridknapp och så vidare. Jag undrar om personer som Sara Skyttedal blir illa till mods av detta på riktigt eller om de mest har målat upp en skräckbild av farliga hbtq-personer i sina huvuden.

En dag om året sker det att gatubilden domineras av andra uttryck än de heteronormativa. Det är på intet sätt förknippat med obehag att vara där som heteronormativ, jag kände mig knappast uttittad eller utsatt i min oerhört svenniga outfit. Merparten av de jag såg i närheten av paraden såg högst ordinära ut. Jag kände mig inte mer malplacerad än vad jag gör vanligtvis och då är jag en vit heterosexuell ciskvinna som inte ens experimenterar med olika könsuttryck.

Jag tänker att den som tycker att hbtq-personer är obehagliga främst bör jobba med sina egna fördomar, inte be hbtq-personer att jobba med det intryck de ger dem. Jag har så svårt att förstå hur man, om man kommer med ett öppet sinne, kan uppfatta Pride som hotfullt eller exkluderande. Det är en av de mest inkluderande tillställningar jag känner till.

Jag undrar om dess personer över huvud taget funderat på att människor faktiskt kan känna sig exkluderade i samhället när det är som det brukar vara. Om de funderat på att till exempel samkönade par har mycket mindre utrymme att göra sånt som tvåkönade par gör på daglig basis. Till exempel: hålla handen, kyssas offentligt och så vidare. Personer som avviker från heteronormen har mycket mindre utrymme i samhället. Jag undrar om de någonsin funderat på hur det kan kännas att ”komma ut” eller att behöva mygla med sin sexualitet för att undvika trakasserier eller bara för att man inte ständigt orkar med frågor.

Ibland förbluffas jag av den enorma egocentriciteten inom vissa politiska rörelser. Hur man över huvud taget inte verkar vara kapabel att lyfta blicken och se att det finns andra än man själv och den grupp man tillhör i denna värld. Istället för att själv försöka vara lite fördomsfri och öppensinnad så kräver man att de som ens fördomar är riktade emot ska ändra på detta, krypa fram till ens jävla fötter och göra avbön från all dekadens. Jag blir så trött.

Islamkritik.

Detta med att vara ”kritisk mot Islam” är ju populärt nu. Det säga att man ”måste kunna” kritisera Islam. Visst kan det finnas relevant kritik mot Islam, det förnekar jag inte. Eller, det finns garanterat relevant kritik mot grenar, praktiker och uppfattningar inom Islam. Det är också viktigt att i ett öppet samhälle kunna diskutera och kritisera olika religioner och företeelser. Problemet uppstår när det blir ett ensidigt fokus på att ”kritisera” en enskild religion, som dessutom kopplas starkt ihop med en etnisk grupp.

Du kan säga att det är skillnad på religion och etnicitet och det stämmer såklart. Samtidigt måste man förstå att religion är geografiskt bunden och att det framförallt i allmänhetens ögon ofta sammanblandas. Om man då bidrar till en hätsk stämning mot en religion som förknippas med vissa utseenden och ursprung så kommer det att bidra till en hätsk stämning mot dessa personer. De mesta religionen är i någon mån förknippad med vissa etniciteter, vidare är den förknippad med vissa kulturella yttringar eftersom religionen ofta är en stor del av kulturen.

Givetvis ska man göra allt för att till exempel stoppa terrorism, religiöst inflytande i lagtext, sekter och så vidare. Detta gäller oavsett vilka trosuppfattningar dessa element vilar på. Det är knappast så att islamistiskt terrorism riskerar att bli ett accepterat inslag i samhället, inte heller föreligger det någon risk att sharialag ska införas. Det är ett hjärnspöke hos vissa främlingsfientliga grupper att dessa risker skulle existera. Om vi ser till hur verkligheten är beskaffad så har vi precis fått in ett främlingsfientligt parti i riksdagen som främst riktar in sig på den så kallade ”islamiseringen” och även andra partier driver frågor som till exempel burkaförbud, vilket uppenbart är en attack mot Islam.

Det sägs att Islam är en helig ko och att man inte få kritisera den. Jag tycker att man ofta hör kritik mot just Islam och jag ser också att staten ofta skyddar den som är ”kritisk” eller till och med aktivt provocerar, som till exempel Lars Vilks. Däremot finns det en gräns för hur länge det är intressant att lyssna på främlingsfientliga konspirationsteorier, hur mycket utrymme de kan tillåtas ta och så vidare. Personligen tycker jag att de får ta alldeles för mycket utrymme idag.

Det kan vara bekvämt att säga att man inte är emot en folkgrupp utan mot en religion, men konsekvensen av att så hårt hetsa mot en religion blir automatisk att skapa hätsk stämning också kring vissa folkgrupper. Tänk er själva att ni invandrade till ett land där religionen som var dominerande i det land ni kom ifrån ständigt ”kritiserades” och att det var tydligt vilket ursprung ni hade. Resultatet skulle bli att ni stötte på fördomar, och för att undvika dessa så skulle ni troligen bli tvungna att ständigt ”motbevisa” dem genom att förkasta ert ursprung, de traditioner och uppfattningar som kommer från den kulturella kontexten.

Så innan du säger något ”kritiskt” mot Islam så ta en funderare på hur samhällsklimatet ser ut idag, vilka intressen din kritik kan tänkas tjäna och så vidare. Vissa saker kan leda till mer skada än nytta om de sägs, även om de i sig är sanna. Vissa saker behöver inte sägas igen eftersom de redan är vedertagen sanning. Till dessa hör till exempel att det är kefft om någon tvingas böra slöja, niqab eller burka, om någon blir dödad på grund av att familjens heder måste upprätthållas, om någon dödar oskyldiga för att sätta press på att införa sharialag och så vidare. Ingen tycker att detta är något bra, men genom att ständigt upprepa det så skapas dels bilden av att det är et större problem än vad det är, dels att det finns något slags utbrett muslimkramande i samhället som skulle leda till att saker likt dessa förlåta på löpande band. Sådant är inte fallet, och därför tycker jag att alla ”islamkritiska” borde tagga ner.

Ibland måste vissa uteslutas för att andra ska kunna synas.

Jag måste säga att det förbluffar mig hur personer som i princip har tillgänglighet till samhällets alla sammanhang kan uppbåda kraft att bli kränkta över att de inte blir insläppta på ett enskilt arrangemang. Mötet handlade som jag förstått det om att ickevita hbtq-personer skulle kunna diskutera sina erfarenheter av förtryck i ett sammanhang där de kunde känna sig bekväma, vilket alltså krävde att vita personer inte var välkomna. Hur kan man tycka att detta är ett så stort problem?

Ibland är det relevant att utesluta vissa grupper från specifika sammanhang. Detta kan inte jämföras med att sakna tillgång till vissa samhällsfunktioner, som kollektivtrafiken, på grund av sin hudfärg. Det är inte heller någon slags apartheid eftersom det inte sker i vardagen utan vid ett enskilt tillfälle, på en enskild plats i ett enskilt syfte.

Grejen med separatism är att utesluta en grupp för att en annan ska kunna tala friare. Det säger sig självt att man kan tycka att det är mer bekvämt att tala om vissa erfarenheter i vissa kontexter. Till exempel så kan det vara mer bekvämt att som kvinna tala om övergrepp man fått utstå från män om det inte finns andra män i rummet. Det handlar inte om att alla män antas vara våldsverkare, det tror jag inte att någon tror, men att många kan känna sig tryggare i sådana sammanhang.

Det behöver inte bara handla om sådant utan kan också vara en fråga om att man inte vill glida in i olika roller, vilket det till exempel kan vara lättare för kvinnor att göra om män är närvarande och tvärtom.Därför kan det finnas en funktion med till exempel könsseparatism åt båda hållen.

Meningen med detta möte var att tala om erfarenheter av förtryck utifrån grunden att man är både ickevit och hbtq-person. Hur mycket folk än hävdar annorlunda så är det som så att vita inte är utsatta för rasism i samhället i stort i Sverige. Det inträffar säkert då och då att folk har negativa attityder gentemot vita, eller västerlänningar, men det finns inget strukturellt förtryck mot vita.

Det finns en miljon andra sammanhang där hbtq-personer av alla ursprung kan diskutera sina erfarenheter av att vara hbtq-person och sammanhang där alla människor är välkomna att diskutera dessa frågor. Om dessa Sdu:are var så intresserade av att diskutera hbtq-frågor så finns det troligen väldigt många ställen de hade kunnat göra det på. De är inte uteslutna från att diskutera hbtq och rasism i största allmänhet, de var bara uteslutna från det specifika eventet.

Genom sin närvaro så hindrade de en diskussion som var tänkt att inträffa. De hindrade människor från att tala fritt, på sina premisser.

Vissa privilegierade personer måste sluta vara så kränkta över att de inte har ständigt tillgång till alla sammanhang och förstå att ibland så måste vissa uteslutas för att andra effektivare ska kunna inkluderas. Om det är ett så gigantiskt problem att du inte får diskutera rasism och hbtq så får du väl starta ditt eget evenemang. Men nu var det ju knappast det som var grejen, utan de där idioterna ville bara komma och bråka.

Vikten av motstånd.

När människor går till aktivt motstånd mot växande rörelser så finns det alltid någon jävel som uttrycker att det bara är att ge dessa personer mer uppmärksamhet. Så har även skett med EDL-demonstrationen som hölls idag och som jag själv närvarade på. De från EDL var inte särskilt många och deras möte hade kanske gått obemärkt förbi om det inte var för att grupper på andra sidan bedrev en massiv kampanj emot det hela, kanske inte. Jag vet inte.

Faktum är i alla fall att många stora rörelser har börjat som små, och att en väldigt lite grupp personer kan ställa till mycket om de får fri lejd. Man måste förstå att högerextrema grupper troligen inte kommer att nöja sig med att hålla demonstrationer och tycka saker om de får mer utrymme, utan kommer att ta över gatubilden och använda sitt utrymme till saker och ting som många nog inte skulle beteckna som fredligt. Det är därför mycket viktigt att visa motstånd. Dels för vår egen skull, för att visa att trots att vi har främlingsfientliga partier representerade i riksdagen och trots att den antimuslimska rörelsen är på uppgång så är vi som inte håller med dem så många fler. Dels för att visa dem att de inte är välkomna, i synnerhet inte när de försöker profitera på Hbtq-rörelsen för att föra fram sitt ruttna budskap. Men också för att visa alla de som dessa personer demonstrerar emot att det finns så många som inte håller med, även om det ibland känns som att deras fientliga budskap har fått ta överhanden.

När är en rörelse stor nog för att den ska vara värd att visa uppmärksamhet, att göra motstånd? När den är lika stor som de på motståndarsidan, eller hälften? När dess framfart har skördat sina första offer (vilket väl för övrigt redan har skett)?

Jag kan inte ha någon respekt för personer som väljer att sitta hemma och gnälla över att andra gör motstånd. Visst kan det finnas relevant kritik att leverera på vilket sätt det görs och även jag tycker att det finns saker att säga där, men att även små rörelser som drivs av hat uppmärksammas är viktigt. Drömmen om den perfekta motdemonstrationen är uppenbarligen falsk, det finns för många olika åsikter och viljor inblandade. Några kommer att göra saker man inte kan ställa sig bakom, det gör inte att man inte ska ta ställning alls. Jag skulle aldrig själv kasta smällare på polisen och jag tycker inte om att det görs, men jag är ändå stolt att jag stod där och visade att EDL inte är välkomna istället för att sitta hemma och gnälla över alla oegentligheter som förekommit. Perfektion är inte möjligt, men för den sakens skull ska vi inte strunta i att visa motstånd.

Den som tror att dessa rörelser får vind i seglen av att de stöter på motstånd har jag svårt att förstå. Skulle vanliga svenssons plötsligt bli fascister för att de tycker att vänstern är elak? Skulle folk bli mer taggade på att organisera sig om organisationerna möter på motstånd? Det tycker jag verkar konstigt. Möjligtvis kan motståndet leda till att den enskilda organisationen EDL får mer exponering och därför drar till sig folk som redan har dessa åsikter, men jag tror inte att det leder till en ökning av dessa åsikter i stort. Överlag leder nog motståndet till att organisationer marginaliseras, inte att de växer. Jag brukar inte tänka att det är bra när människor attackerar grupper jag sympatiserar med, lika lite tänker jag att det är dåligt när grupper jag ogillar attackeras. Med den logiken blir ju grupperna som möter på mest motstånd de som vinner i slutet, är det någon som tror på det?

I slutänden är det en viktigt principfråga att inte låta rasister och fascister få tala utan motstånd. Varför ska man få fri lejd när man uttrycker åsikter som dessa? Personer som väljer att sitta hemma och klaga på motdemonstranternas alla fel och missar samtidigt som EDL står där och uttrycker sig rasistiska agenda springer deras ärenden. Så enkelt är det.

Kefft stavad tweet, men ni fattar grejen.

Separatism.

Apropå den här grejen med Sdu:arna som kom till ett separatistiskt möte för ickevita hbtq-personer och bråkade så vill jag säga att jag inte har något emot separatism över huvud taget, oavsett vilka grupper som är och inte är välkomna. Om det finns ett syfte med att ha ett möte där endast vita får komma, okej. Samma sak med endast killar.

Sedan så kan det såklart vara så att syftet med separatismen är något jag personligen inte ställer mig bakom och då kommer jag såklart ställa mig emot mötet som sådant. Men metoden, separatism, tycker jag är helt okej.

Jag tror dock att det finns ett långt mycket större behov av separatism hos grupper som är marginaliserade, såsom ickevita, varför det också förekommer i högre grad. Man kan också tänka sig att en organisation som Sdu knappast behöver uttala att vissa grupper inte äger tillträde eftersom de ändå inte känner sig välkomna och om de kommer så kommer de inte och tar över utan fortsätter att vara marginaliserade och tvungna att ställa upp på den dominerande gruppens villkor.

Diskriminering såsom jag ser det handlar ju sällan om att man uttalar att en viss grupp människor inte är välkomna utan är mer dolt. Personer i en privilegierad ställning behöver sällan uttala en diskriminerande agenda eftersom det sköter sig automatiskt, men hjälp av invanda fördomar. Ibland kan det dock finnas behov av att utesluta vissa grupper för att andra ska få komma fram ordentligt, och då tycker jag att uteslutning är helt okej.

Preferenser.

Vissa menar att det är fel att prata om sina preferenser rörande sex. Framförallt tycker många att det är inkonsekvent av mig som feminist att tycka att det är okej att tjejer uttrycker att de gillar stora kukar i sammanhang där sexuella preferenser överlag diskuteras samtidigt som jag till exempel vänder mig emot att kvinnor som råkar hamna på bild med håriga armhålor offentligt hängs ut och förolämpas personligen på internet.

En normalbegåvad person förstår givetvis skillnaden på dessa två scenarion: det ena är en generell utsaga i ett sammanhang där diskussioner om sexuella preferenser är det uttalade syftet. Om man vill slippa sådana så söker man sig inte dit. Den andra är ett påhopp på en privatperson som över huvud taget inte bett om någons åsikt utan bara gått ut och gjort något hen gillar. Jag tänker mig att någon skulle fota en bild på en fullt identifierbar man, lägga upp på facebook och kommentera hans kukstorlek i negativa ordalag. Skriva att det var äckligt att han hade den givna kukstorleken och så vidare. Det hade jag aldrig deltagit i och skulle givetvis inte anse vara okej. Nu är emellertid samhällsklimatet funtat som så att män sällan får utstå denna typ av behandling. Jag har svårt att tänka mig att en person som försöker förstå denna skillnad inte gör det.

Feminister är sällan emot att män har preferenser. Inte heller att män uttrycker dessa preferenser i sammanhang där det passar sig. Om jag diskuterar sex, vilket händer, men mina manliga vänner så får de gärna berätta vad de nu kan tänkas gilla eller ogilla. När jag har haft stadig sexpartner så frågar jag också vad han tycker om behåring och så vidare och anpassar mig i den mån jag vill. Jag tycker också att det vore helt naturligt om en man drev en blogg likt Sjödins där han skrev om vad han tyckte om i sängen. Jag skulle rentav uppskatta det.

Vad feminister (i regel) däremot inte tycker om är när kvinnors knullbarhet görs till huvudsak i en massa olika sammanhang där det inte riktigt hör hemma. Till exempel i alla reklam vi ser dagligen i tunnelbana, på vägar, på tv och så vidare. Detta kan visserligen vara befogat i reklamen som sådan, men ofta är det det inte och det blir också svårt att värja sig från främst i det offentliga rummet. En blogg liks Sjödins kan man däremot gå in på om det passar en.

Sedan måste man också se till omfattningen va olika fenomen. Att kvinnor berättar om sina sexuella preferenser är faktiskt mycket ovanligt, än mer ovanligt att de berättar om preferenser om sitt sexsällskaps fysiska egenskaper. Betydligt vanligare är att män talar om hur ett par fina brösta ska vara, hur en fin rumpa ska vara och så vidare. Kanske talar män inte så ofta om själva fittans beskaffenhet, men desto mer om vilken rakning som föredras och så vidare. De tillmäts utrymme för detta i en massa olika sammanhang i en mycket högra grad än vad jag sett kvinnor tillmätas.

Tusentals kvinnor har sagt att storleken inte har betydelse. Att en kvinna kommer och säger att hon föredrar stora kukar, vilket jag för övrigt också gör, borde inte vara så hemskt egentligen. Inte värre än att en man uttrycker att han uppskattar toppiga bröst som säger ”hej”.

De flesta vet att det som gör att men ligger med en person är mer än bara vissa preferenser. Jag bangar inte sex med en person jag är attraherad av för att han har liten kuk, men det är helt klart att föredra om han har en av den större storleken. På samma sätt förstår jag om en person bli glatt överraskad om hens partner råkar ha precis rätt frisyr på fittan, men jag skulle tycka att det var efterblivet att på något sätt förvänta sig att det är så alla personer ska ansa sig. Det är stor skillnad på att ha och uttrycka en personlig preferens i ett sammanhang som har det uttalade syftet att handla om sex och på att breda ut denna uppfattning vitt och brett i det offentliga rummet och samtidigt attackera de som avviker personligen.

Sjödin har aldrig skrivit att hon tycker att män ska förändra sig för att de inte har stora kukar. Hon har inte heller skrivit att hon tycker kukstorleken är det absolut viktigaste på en man. Hon har inte kallat män med små eller medelstora kukar för äckliga, ovärdiga eller något i den stilen. Hon har gett uttryck för en preferens, och det är allt.

Jag förstår att det kan vara jobbigt att känna att ens kuk är otillräcklig och att det då kan vara provocerad enär en kvinna är så öppen med detta. Betänk då att det finns tusentals kvinnor som inte bryr sig (eller i alla fall låtsas att de inte gör det) eller kanske till och med föredrar små och medelstora kukar. Det kan också vara så att just din kuk kanske inte är den som står högst i kurs, men det kanske kan kompenseras med andra egenskaper? Precis som kvinnor som inte har det utseende som står högst i kurs hos män generellt kan kompensera detta med andra egenskaper.

Löspenismyten.

Jag undrar om den som klagar på löspenisar och dekadens någonsin deltagit i Pride. Förra året då jag gick i paraden såg jag inte en enda löspenis. Det förekom säkert, men det är knappast det bärande inslaget i sammanhanget. En merpart av de personer som deltar i Pride upplever jag över huvud taget inte som ”dekadenta” i någon mening, även om jag inte tycker att det hade varit något problem om de varit det. Det är inte som att folk trycker upp löspenisar i ansiktet på små små barn, vilket lätt är det intryck man får när man läser konservativa personers kritik av Pride.

Det deltar en massa personer i Pride som ser ut som helt vanliga Svenssons, alltså sådana personer som vissa konservativa tycker att hbtq-personer ska marknadsföra sig själva som. När jag var i Pridehuset så såg de allra flesta ut på ett sätt jag aldrig hade reagerat på på stan. Min erfarenhet från paraden är precis densamma. Den som ser på paraden kommer att upptäcka detta, men om man likt Sara Skyttedal motsätter sig det hela för att man sett några personer med ”tokig” utstyrsel så är det klart att det blir svårt.

Allt som allt så är det inte hbtq-rörelsen som ska behöva ”bevisa” att de är som vanliga personer frånsett sexualitet. För det första behöver det inte ens vara sant, det är väl ändå ganska naturligt att den som tillhör en marginaliserad grupp delvis formar sin personlighet utefter den tillhörigheten. För det andra så är det inte de förtrycktas ansvar att bete sig på ett sätt som deras förtryckare kan tänka sig att acceptera. Då är det bara en ”frigörelse” på förtryckarnas villkor, inte en äkta frihet att få vara den person man är. Budskapet är att man ”får” vara homo eller bi men bara om man är det på ett icke förargelseväckande sätt. Bara man, i så hög mån det går, anpassar sig efter heteronormen.

Nåja, eftersom heterosexualitet är det som får sätta agendan i det offentliga rummet resten av årets alla veckor så tycker jag gott att de som upplever det besvärande med dessa människor kan stanna inne. Den som upprörs över sexualiseringen kan för ett ögonblick betänka alla fallossymboler och objektifierade kvinnor som trycks upp i ansiktet på vanlig tunnelbaneresenärer alla dagar, året om. Det är kutym i samhället att vi utsätts för bilder som kan vara påträngande och som vi inte har bett om, att det väcker reaktioner först när det har med hbtq-personer att göra är talande för att vi i själva verket inte har kommit så långt.