Kategori: Politik

Feminism handlar om att kämpa mot förtryck.

Himla bra skrivet av Jenny på brunheten om den vändning som kommit i feminismen idag. Det har blivit ett absurt stort fokus på kvinnor, vad kvinnor gör, vad våra utseenden vår livsstil och så vidare förmedlar till andra kvinnor och så vidare in i oändligheten. Alla kvinnors val ska dissekeras, analyseras, problematiseras och ofta till sist ursäktas med att det är ”okej” att vara som Kissie för man får inte skuldbelägga andra kvinnor och så kommer vi liksom ingenstans. Parallellt med detta har även påståendet att kvinnor och män är lika skyldiga till patriarkatet dyker upp oftare och oftare, ibland så att det liksom tas för allmän feministisk sanning.

Och ja, patriarkala strukturer upprätthålls av både kvinnor och män som jag skrivit miljontals gånger men i samhället idag är det som så att män som grupp har mer makt. De har mer kapital, sitter oftare i maktfulla positioner och så vidare. Det är detta, detta manssamhälle, som feminismen måste kämpa mot. Det är i detta som vår strukturella underordning ligger.

Sedan kan man analysera könsroller för båda könen utan och innan och det är också en viktig debatt och diskussion, eftersom det handlar om frihet för individen. Men när för mycket av det feministiska samtalet handlar om detta blir det lätt att glömma vad vi kämpar emot: förtryck. Vi kämpar mot patriarkatet, mot manssamhället, mot att vi alltid anses vara mindre värda, mindre kloka, mindre kompetenta på grund av vad vi har mellan benen.

Det är egentligen så väldigt enkelt, men ibland gör vi det istället mycket svårt. Kanske kommer det ur en rädsla för att ta ställning, en rädsla för att säga: ”jag är förtryckt och det vill jag kämpa emot. Och detta innebär att en massa män kommer att bli bortträngda från sina positioner i samhället”.

För det är ju så det är, att när en diskriminerad grupp slutar diskrimineras så leder det automatiskt till att andra förlorar sitt privilegium. Om det finns 10 styrelseposter och kvinnor ska ha hälften så betyder det att några män kommer trängas bort därifrån. Och vi kan säga att detta leder till fördelar även för dem, och det är visserligen också sant men det handlar fortfarande om att maktfördelningen i samhället ska bli jämn mellan män och kvinnor, och då kommer män att förlora makt.

Feminismen är en kamp emot kvinnoförtryck och det är också detta vi framförallt måste tala om. Vi måste tala om makt. Både gruppen kvinnors makt i samhället men också om enskilda kvinnor makt över sig själva och sina liv. Vi måste tala om frigörelse, men inte bara om frigörelsen det är att kunna knulla runt och shoppa dyra väskor utan om frigörelse från manssamhällets förtryck. Annars kommer feminismen bara att handla om det ingår i den feministiska livsstilen att baka kakor eller inte. Och det är i sanning en väldigt obetydlig feministisk fråga.

Hur mycket du än vill så kan du inte svära sig fri från detta.

”Buhu”, tycker någon, ”tycker du att jag har någon slags skuld bara för att jag råkats födas som vit/man/medel-/överklass?”. Nej, det tycker jag inte, inte skuld. Men du har ett ansvar.

Man kan inte ändra sin hudfärg, sin bakgrund, sin sexualitet eller sin könsidentitet men man kan lära sig att se sitt privilegium och ta ansvar för det.

Om du lever i ett samhälle där du är privilegierad på grund av dina medfödda egenskaper så har du automatiskt en delaktighet i denna samhällsordning. Ingen kan ställa sig utanför och svära sig fri från ansvar, säga ”det var inte jag”. Om man har möjligheten att agera har man också skyldigheten att agera. Om man dessutom tjänar på den ordning som man genom sin ickeagens tillåter fortgå så är det än värre.

Men människor vill inte erkänna sitt ansvar inför samhällsordningen. Man vill hellre gnälla om ”arvssynd” och att det faktiskt inte var en själv som uppfann patriarkatet, rasismen, klassamhället och så vidare. Att man faktiskt är emot sånt.

Fast det räcker banne mig inte att vara emot på ren fråga. Man måste agera också, ta ställning. Man behöver inte viga sitt liv åt det, men man borde i alla fall ägna några tankar åt det. Man borde i alla fall ingripa när man uppenbart ställd inför det.

Om du ser en grupp bli utsatt för förtryck så borde du efter bästa förmåga ingripa. Nej, ibland kan man inte och ibland orkar man inte och så är det och det är okej. Men att urskulda sin ickeagens med att det ju inte var du som var förtryckaren är som att stå och se på när någon blir slagen och sen tycka att du har noll och intet ansvar i situationen.

Den här gruppen människor är nästan värre än de som förnekar maktstrukturer rakt av. Den föregående vill inte se hemska saker, det kan jag förstå, men den andra liksom ser hur världen ser ut men vägrar erkänna sitt eget ansvar i det hela. Detta ansvarsfrånskrivande är förskräckligt, det är en sådan total brist på civilkurage att jag baxnar. Det är en sak att inte våga ingripa, att inte kunna, men en helt annan sak att bara inte vilja ingripa och sedan ursäkta med att det inte var ”du som börja” eller något i den stilen.

Seså. Ta av er offerkoftan, sluta gnälla och ta ert ansvar som delar i ett större samhälle. Hur mycket du än vill kan du inte svära dig fri från detta, såvida du inte typ flyttar ut i skogen och aldrig mer träffar en annan människa.

Saknar mina ludna ben.

Epilerade benen i helgen. Först kändes det skönt, men nu måste jag faktiskt säga att jag saknar ludenheten en aning. Inte så att jag lider för att de är släta, men jag hade vant mig och börjat gilla det. Och det jobbiga är att det tar betydligt längre tid att gro ut hår än vad det tar att ta bort det.

Intressant hur man vänjer sig vid olika saker. Något som från början mer var en fråga om besparing av tid och pengar blev till något jag uppskattade i sig självt. Sedan behöver det inte bli så för alla, men ville bara påpeka att man faktiskt kan lära sig att inte bara acceptera utan även gilla kroppshår.

Jag vill att det ska vara inkluderande.

Har en massa tankar om exkludering, utanförskap och gruppmentalitet angående hela den här feministgrejen och jag ska skriva om’t igen imorgon. Ibland kan det vara svårt att se till sin egen skyldighet att släppa in och vara inkluderande. Jag tror tyvärr att jag har glömt hur det känns att vara liten och rädd i dessa sammanhang, nu när jag känner mig som en accepterad och av många omtyckt del av den feministiska ”scenen” eller vad man nu ska kalla den, i alla fall på internet. Men nu när jag tänker på det så minns jag hur jag blev alldeles till mig när Hanna Fridén kommenterade första gången, till exempel.

Jag vet inte hur allt detta upplevs för er andra. Om det känns exkluderande att läsa här och att skriva till mig eller om det är inbjudande. Jag vill att det ska vara inbjudande för den som vill lära sig mer om feminism eller vill diskutera den, och andra saker som jag skriver om också för den delen. Jag vill inte att någon ska vara rädd för att yttra sig för att de upplever en risk för att bli överkörda, men samtidigt har jag fått höra det lite på sista tiden: att man inte riktigt vågar säga emot eller komma med andra infallsvinklar för att jag går på för hårt.

Detta är inget jag skriver för att folk ska komma hit och bekräfta mig och ba: ”nejmen Fanny, du är så bra”. Jag vill faktiskt veta. Om någon, alltså någon som är intresserad av feminism eller andra saker jag skriver om, känner sig exkluderad och i så fall varför.

Stoppa arbetslivsanpassningen av skolväsendet.

Folkpartiet vill i vanlig ordning har strängare krav på invandrare. Förutom att den formuleringen samt allt innehåll som handlar om ”hårdare krav” fyller mig med en känsla av obehag så vill jag skriva mer detaljerat om de två sista punkterna i deras åttapunktiga åtgärdsprogram.

7. Svenska med fokus på jobb. Svenska språket är en av nycklarna in i det svenska samhället. Därför vill Folkpartiet ha ett språkkrav för medborgarskap och fokusera mer på individualiserad undervisning i svenska med fokus på jobb. För att förbättra resultaten behövs en ökad anpassning av undervisningen till deltagarnas individuella förutsättningar. Det behövs också en ökad flexibilitet av SFI undervisning genom möjlighet till deltids- och kvällsstudier, samt att SFI erbjuds året om.

8. Krav på yrkespraktik ihop med SFI. Nyanlända som läser svenska på SFI ska också oftast genomföra yrkespraktik. SFI bedrivs ofta med ett mindre antal lektion i veckan, resten av tiden ska utnyttjas för att den nyanlände ska få förankring på arbetsmarknaden.

Det man kan utläsa härifrån är alltså att den svenska som man ska lära sig på SFI ska anpassas efter yrkeslivet. Den exakta innebörden framgår inte tydligt av texten. Handlar det om att man ska utgå från den kompetens man nu kanske har och lära sig fackord och liknande på svenska eller handlar det om att man bara ska kunna tillräckligt bra svenska för att kunna utföra ett enklare jobb? Jag gissar på det senare. En sådan svenska kan vara mycket begränsad, tänk dig till exempel en person som jobbar som städare eller tar emot beställningar på en pizzeria. Visst behöver man kunna lite svenska, men ytterst begränsad. Du behöver knappats kunna föra ett längre samtal.

Detta att allt ska yrkesanpassas är en obehaglig trend i samhället. Plötsligt ska grundskole- och gymansieelever få en mer yrkesanpassad undervisning i form av att de ska tränas i entreprenörskap, det kommer även ofta krav på att stödet till högskoleutbildningar ska anpassas efter vilken kompetens m företag efterfrågar och så vidare.

Visst är det viktigt att värna om att det finns efterfrågad kompetens i ett land, men i ett samhällsklimat där skolan uppgift mer och mer blir att tillfredsställa näringslivet går många av dess andra viktiga funktioner till spillo. Skolan ska lära medborgare att kunna ta sitt demokratiska ansvar om de vill, engagera sig politiskt, läsa nyheterna och inte bara förstå orden utan inse vilken påverkar det har på samhället och ens egen situation, tolka ett kontrakt eller myndighetsbrev och så vidare. Det är extremt viktiga funktioner som skolväsendet fyller i ett samhälle, men idag håller det tyvärr på att urholkas till att bli en arbetskraftsfabrik som ska spotta ur sig kompetens skräddarsydd efter näringslivets krav.

Grejen är att för en arbetsköpare kan det vara så att det inte bara är onödigt att en anställd har djupare språkkunskaper, det kan rentav vara en nackdel. Med djupare språkkunskaper kommer handlingskraft, förmåga att förstå sina rättigheter och förmedla sin situation till andra som kan hjälpa en. Men med språkkunskaper så ytliga att man klarar av ett enklare arbete, men inte så mycket mer, så blir man ett väldigt lätt offer att köra med.

Skolan ska finnas till för hela samhället. Inte bara näringsliv, utan för människorna. Man måste få verktyg inte bara för att kunna bli en duktig arbetare utan för att kunna kräva sin rätt som medborgare. Och detta gäller inte bara inom sfi-undervisningen utan även på grundskolor, gymnasieskolor och universitet.

Läs även Kajsa Ekis Ekmans text om saken.

Varför måste ni alltid misstänkliggöra tiggare?

Detta twittrade några ordningsvakter tidigare idag.

Och det får mig in på ett spår om tiggeri.

Ofta när det tala som tiggare så beklagar sig folk över att de ”egentligen” inte är så fattiga som de låtsas vara. Vissa har dyra märkeskläder, andra har smartphones eller mp3-spelar eller någon annan lyxprodukt som folk inte anser att man ska lägga pengar på om man tigger. Det brukar låta som så att tigga, det kan man göra om man behöver pengar till typ mat och rum över natten men det är inget man ska ägna sig åt om man har pengar. Man får i så fall gott vänta till pengarna tagit slut, så att man är helt pank och berättigad att tigga igen.

Rörande kläder och produkter kan jag undra om man förväntar sig att personer som plötsligt får ett behov av att tigga ska sälja sina kläder och saker för att köpa nya tiggarsaker. En dyr jacka eller mobil kan komma från precis var som helst, det kan vara en gåva, ett second hand-fynd, något man hittat, en kopia och så vidare. Det är inte heller säkert att den är möjlig att sälja. Många affärer kräver väl kvitton om de ska ta emot till exempel en telefon?

Anledningen till tiggeriet kan vara precis vad som helst. Det kan vara en person som går på socialbidrag men som behöver lite extra pengar i slutet av månaden, kanske på grund av någon oförutsedd utgift. Så blir det lätt när man inte ha några marginaler. Ska den personen då sälja allt hen har av värde, troligen till ett mycket lägre pris än vad hen köpte det för? Det tycker jag låter puckat.

Jag vet inget om personen som hade dessa pengar, men pengarna kan ju vara till vad som helst. Kanske måste personen tigga ihop till en hyra eller en skuld? Det kan ligga vad som helst bakom! Även en tiggare kan väl ha ett behov av och förmåga till lite framförhållning. Kanske tyckte hen att det var lika bra att få ihop ordentligt i samma veva så att hen sedan kunde fokusera på annat ett litet tag. Så skulle jag nog ha resonerat om jag var i den situationen.

Jag är helt övertygad om att majoriteten av alla människor inte tigger om de har andra valmöjligheter. Jag tänker mig själv in i den enorma skam man måste känna när man går omkring där och skramlar med sin takeawaymugg inför folk som inte ens kan bevärdiga sig att se en i ögonen, folk som hånfullt säger ”tar du kort” och så vidare. Kanske träffar man någon man känner (hörde om en person som var med om att en av tiggarna på tunnelbanan var en gammal bekant). Jag skulle aldrig utsätta mig för det om jag inte verkligen verkligen var tvungen.

Därför tycker jag att det är fruktansvärt när man på detta sätt försöker hetsa folk mot dessa människor. Ty detta rör sig knappast om någon uppmaning till ”diskussion” utan det är ganska uppenbar vad Jonte och Tobias vill att folk ska tänka, nämligen följande: ”jaha, vad fan går hen omkring och tigger för när hen har en massa pengar”. Och i samma veva så sprider de en bild av tiggare som lögnaktiga och egoistiska personer som bara låtsas vara i behov av pengar utan att egentligen vara det.

Visst kan det säkert finnas personer som tigger utan att egentligen behöva, men måste man alltid misstänkliggöra tiggare? Jag tänker att denna grupp om någon är den som är mest värnlös, som faktiskt i en majoritet av alla fall mest bara behöver hjälp och stöd för att komma in i samhället. Varför måste man alltid lyfta fram att det kan vara annorlunda, att de kan luras när det med största sannolikhet är så att de inte gör det. Finns det någon annan samhällsgrupp som blir så misstänkliggjord?

Lite mer om feministiskt debattklimat.

Angående inlägget jag skrev innan om feministiskt debattklimat. Jag vill bara förtydliga vad jag menar: jag har inget emot meningsskiljaktigheter, hätska diskussioner eller ens att folk går ut och skriver att de hatar varandra. Sånt kan jag ta, jag räknar till och med med att få ta sånt. Jag har inte heller något emot att man printscreenar ett mejl där man tycker att någon varit snäll/haft rätt/haft fel/varit elak/varit en stor idiot. Det är helt okej. Vad jag ogillar är när man gör människor till åtlöje.

Jag vet inte vad Ellen menade med att lägga ut mejlet såsom hon gjorde. Halva poängen i det jag skrev var att hon inte lämnade någon förklaring utan bara gjorde det upp till läsaren att tolka helt själv. Sånt kan lätt kännas obehagligt för den som är avsändare av det som blottas. I ett sådant sammanhang vill jag ha en kontext, jag vill veta varför detta publiceras och vad som är det roliga eller felaktiga.

Ellen menar på att det rörde sig om att även de som hatar henne inser och erkänner att hon har rätt. Jag misstror henne inte i det, det var säkert hennes intention. Men då hade hon kunna skriva det.

Det är känslan av utsatthet som kommer när folk hånar en eller skrattar åt en utan att man riktigt förstår varför som jag vill försöka beskriva och som jag tycker är obehaglig. Det är den jag inte vill bli utsatt för. Känslan av att det är en massa personer som snackar bakom ens rygg, som förstå och är invigda i något som man själv inte har mer än en svag aning om. Det får en att känna sig utsatt, oavsett hur många personer man har på ”sin sida”.

Jag vet inte vad specifikt Ellens syfte var och det spelar faktiskt egentligen inte sådär skitstor roll. Det viktiga är att jag tycker mig ha upplevt en trend, en trend där mer och mer sånt här kommer fram. Jag tycker mig se mer hån, mer antydningar och falskspel på bekostnad av ärliga konfrontationer. Jag säger inte att alla kvinnor måste hålla ihop eller tycka lika eller ens vara snälla mot varandra. Men det är väldigt onödigt att så osäkerhet utan att det kommer något konstruktivt ur det, något konstruktivt som i en diskussion, ett ställningstagande eller vad som helst.

För övrigt kan jag säga att jag tycker att det också är ett problem när vissa bloggare har ett litet crew som dyker upp som små pitbulls och skäller så fort bloggaren skriver att någon annan varit taskig eller har fel. Det gynnar inte konstruktiv debatt alls. Dessutom tror jag att det är lite det som drar fram den här typen av beteende som jag beskrivit innan, eftersom det blir för mycket tjafs om man skriver rakt ut att man tycker att en viss person har fel eller är dum i huvudet. Då blir det enklare att skriva lite subtilt så att folk fattar men inte har så mycket att sätta emot. Så jag tycker också att det hör till de bloggare med stor och trogen fanskaras ansvar att inte skicka ut sina fans som målsökande missiler så fort man blir kritiserad. Det är också oärligt på ett sätt, för man ser till att ens kritiker får den reaktion man skulle vilja ge dem men svär sig fri själv eftersom det inte är en själv som skriver det. Men om man länkar och ger en ofullständig beskrivning av förloppet eller antyder vissa saker så har man ju på ett sätt initierat det hela.

Hanna Fridén var väldigt duktig på att hantera sånt här på sin tid. Om hon bråkade med någon och hennes läsare gick till attack så brukade hon skriva att hon inte ville att de skulle vara elaka. Hon insåg sitt ansvar över vad hennes läsare skrev hos andra som hon hade skrivit negativt om. Mer sånt!

Det handlar om maktstrukturer, inte subkulturer.

Ganska ofta så hör man ett resonemang som låter ungefär såhär: ”byt ut alla vita män/överklass mot kvinnor/invandrare/judar/underklass i den här texten så är den plötsligt rasistisk/nazistisk/kvinnohatisk” som något slags bevis på det utbredda hat mot vita män som finns i samhället. Alltså kolla, man kan inte bara ”byta ut” saker hur som helst. Du kan inte byta ut överklass mot underklass i en text om klassklyftor bara sådär och tänka att innebörden är precis densamma, bara att man har bytt grupp att vara hatisk emot.

Detta baserar sig på föreställningen att alla grupper i samhället är likvärdiga, att det liksom inte rör sig om några skillnader i makt eller materiella tillgångar utan snarare är olika subkulturer som ”tävlar” mot varandra på lika villkor, och nu bara råkar det vara ”inne” att gilla arbetarklassen och hata överklassen, eller gilla invandrare och hata ”etniska svenskar”, eller gilla kvinnor och hata män.

Mansrättsaktivister frågar sig varför deras rörelse inte har lika stort utrymme i media. Jadu, det kan jag berätta: det finns inte samma behov av den. Visserligen så finns det områden där män förlorar på ojämställdhet och könsroller, eftersom de begränsar allas våra liv, men det är fortfarande kvinnor och inte män som är förlorarna i livets könstombola. På samma sätt finns det inget behov av att ta ner arbetarklassen eller  invandrare från sin samhällspidestal eftersom de inte har någon att stå på från första början.

Kritiken handlar om att de som vill ha jämställdhet mellan olika grupper själv inte behandlar dessa grupper helt lika, utan premierar invandrare, kvinnor och så vidare till förmån för vita män. Att skapa jämställdhet handlar inte om att behandla alla grupper precis lika utan om att kompensera för den strukturella underordning som vissa samhällsgrupper är utsatta för.

Ett så himla bra exempel på detta tycker jag är reaktionerna kring Bli homo-kampanjen som förts i samband med Stockholm Pride. Det är helt enkelt reklamer med argument för att bli homosexuell. Detta har upprört en massa personer som ba: ”buhu, som heterosexuell känner jag mig diskriminerad nu när hbt-maffian försöker övertala mig att bli homo. Får man inte vara som man vill?”. Och man ba: fast herregud människa, typ 99% av all kulturyttringar är anpassade för heterosexuella, gör reklam för heterosexualitet och så vidare.

Om vi har ett samhälle där Hbt-personer är diskriminerade och marginaliserade så är det rimligt att vi en vecka om året lyfter upp dessa personer. Om vi har ett samhälle där majoriteten av alla offentliga personer lever heterosexuellt, där majoriteten av alla böcker och filmer om kärlek berör och lyfter upp heterosexuell kärlek så är det rimligt att man en enda gång sätter upp en reklam där man redogör för fördelarna med homosexualitet.

Jag tänker på hur det alltid är den marginaliserade gruppen som åläggs att vara accepterande. Om man pratar om Hbt så måste man i samma andetag alltid nämna att man såklart även accepterar heterosexualitet, ungefär som det var vad människor som hypar heterosexualitet gör!

”Men tänkt om samma kampanj hade dykt upp fast för heterosexualitet???” kanske någon frågar sig. Men nu är det ju som så att heterosexuella behöver ingen sådan reklamkampanj för hela jävla världen är ett enda stort reklamjippo för heterosexualitet, precis som man inte behöver någon mansdag (även fast den faktiskt finns) eftersom alla andra dagar utom kvinnodagen är mansdagar. Man behöver inte heller någon uttalad klasskamp från överklassen förd mot underklassen, dels för att den redan förs fast är mindre uttalad, dels för att överklassen per definition redan har makten. Det är inte jämförbart. Sluta låtsas att det är samma sak för det är det helt enkelt inte.

Skillnaden: det ena är en kamp mot förtryck, det andra är bara att ytterligare förstärka om manifestera ett överläge som redan finns på bekostnad av diskriminerade grupper. Och tja, du kan ju gissa vilket som är vilket.

Någon måtta får det vara.

Fick en kommentar om att jag i mitt inlägg fokuserar på att kvinnor är taskiga mot varandra. Det är en typisk sån där grej jag förväntade mig att få höra.

Såhär. Det är en jävla skillnad på att så fort kvinnor har meningsskiljaktigheter, tycker illa om varandra eller något sånt dra upp att ”kvinnor ska vara vänner” och på att skriva ett enda inlägg om att man tycker att vissa feminister är jävligt taskiga mot andra kvinnor och att det är ett problem för feministisk debatt.

Herregud. Jag har inget problem med att feminister kritiserar varandra, klagar på varandra eller till och med hatar varandra. Det skrev jag också tydligt i inlägget. Däremot har jag problem med ett klimat som gör att folk känner sig illa till mods och rädda inom den egna gruppen. Det är enbart kontraproduktivt.

Lika mycket som man som feminist måste kunna kritisera andra feminister måste man också kunna kritisera feministiska debattklimat som feminist utan att bli anklagad för att vara en såndär person som aldrig står ut med inbördes kritik bland feminister, speciellt när det verkligen inte är vad jag ger uttryck för.

Ett inlägg om feministiskt debattklimat som var väldigt jobbigt att skriva.

Läser på kvinnopartaj om den ”nya coola” feminismen med asheta brudar som kör över alla snubbar som är douchebags, här exemplifierad med Quetzala Blanco. Och jag tänker på hur Quetzala agerade rörande Cissi Wallins historia i samband med #prataomdet, där hon var extremt föraktfull och nedtryckande när Cissi Wallin gick ut med sin berättelse om ett övergrepp hon blivit utsatt för. Cissi nämnde inga namn eller så, ändå kände sig Quetzala tvungen att gå ut och ironisera, säga att Cissi är blekfet och gud vet allt och att hon minsann inte alls kan ha blivit våldtagen eftersom Quetzala kände den här personen som Cissi skrev om.

Och så tänker jag på hur hon agerande inför Blodinbellas tidning egoboost, där hon gick på hårt som fan, var extremt taskig och nedtryckande och tyckte att det skulle finnas utrymme även för tjejer som inte mår så bra. I samband med detta skrev jag om att ta fram feminismen bara när det passar.

Detta, och framförallt #prataomdet-incidenten var ju länge sedan men jag kan säga att jag aldrig sett Quetzala be om ursäkt för det hon skrev om Cissi. Inte på riktigt. Detta trots att det var ett extremt grovt övertramp. Nåja, det skulle såklart kunna vara så att detta var två olyckliga undantag och att det som är den ”nya coola feminismen” är en mängd andra saker, men det verkar inte riktigt vara så. Detta baserar jag på ett antal diskussioner och uttalanden jag har observerat. Jag orkar inte gå igenom allt, dels för att mycket så såpass subtilt att jag inte riktigt kan förklara det. Ni får helt enkelt lita på mitt ord (eller skita i det om ni har en annan uppfattning).

På sista tiden har jag även noterat en viss trend. Det är uttalade feminister som trycker ner andra kvinnor så det svider om det, så länge dessa personer är övre medelklass/lite korkade/banala/osäkra eller bara inte helt konsekventa, eller så kanske de är för konsekventa. Eller: präktiga. Det är nog framförallt präktighet det handlar om. Om en annan kvinna är präktig, då är det banne mig illa. Präktig som UnderbaraClara med sitt bakande, eller Blondinbella med sin ickerökning och sitt entreprenörsskap, eller jag (jag tror i alla fall att jag ganska ofta uppfattas som präktig). Det är en slags väldigt aggressiv attityd som åtminstone jag upplever som skrämmande. Och framförallt: det sker alltid i grupp. Och om någon trampar över gränsen, gör fel säger fel så skrivs det om den personen i tredjeperson på ett väldigt förlöjligande sätt.

Jag är inte en person som ryggar för debatt, jag kan står upp för mig själv och har inga problem med att någon tycker att jag är eller kallar mig idiot. Herregud, det är okej och det är sånt man får ta. Vad jag däremot tycker är obehagligt är känslan av att folk pratar om en. Eller egentligen inte att folk pratar om en, för jag utgår från att folk snackar om mig, det är ju något man får räkna med om man lägger sig i samhällsdebatten. Men det är det här öppna bakom ryggen-snack som jag får obehagskänslor av. Jag har ännu inte sett det riktat mot mig, men jag har kommit på mig själv med att tänka mer och mer på vad jag skrev för att jag inte ska bli nästa ”offer”.

Jag tycker att det inlägg Ellen skrev om Lady Dahmer är ett himla bra exempel. Det är en sak att skriva direkt till en person, eller direkt om en person, och liksom förklara vad fan det är man lackar satan på och öppna upp om inte för diskussion så i alla fall för något slags öppet gräl. Liksom vara tydlig med sina intentioner. Men att på det där sättet blotta någon utan att över huvud taget redogöra för kontext, för sitt syfte med det hela eller något annat ger helt andra känslor. Man känner sig, precis som Lady Dahmer skriver, som en person som får stå där med dumstruten på. Vara det stående skämtet alla skrattar åt, utan att man liksom får chansen att förstå varför. Det är en helt annan känsla av utsatthet än att bli konfronterad direkt, som en värdig motståndare. Känslan av att inte ens vara värd att försöka förklara grejen för, inte ens värd att försöka få ett svar från.

Jag vet inte hur många här som varit utsatta för mobbing, men det är en fruktansvärt obehaglig känsla att vara den som är föremål för förlöjligande. Ett förlöjligande som är precis så synligt att personen som blir utsatt uppfattar det, men ändå ingen riktig konfrontation. Ett synligt bakom ryggen-snackande som är ämnat för att man ska se det, men som man inte riktigt vågar besvara.

Och nu är jag väl fånig som nämner ordet mobbing i samband med en debatt om saker som sker på nätet. Att reagera på taskig attityd verkar anses fånigt och svagt. Jag kan förstå driften med det, på ett sätt. Jag tycker att det är skitfånigt med folk som alltid ska komma och säga att man ska vara ”trevlig” så fort några personer har en diskussion på internet. Men jag tycker att det är himla viktigt att främja ett schysst klimat. Och med schysst menar jag inte att man aldrig ska använda fula ord, bara vara snäll och visa förståelse fast man inte alls håller med. Men schysst menar jag snarare ärligt. Att inte agera som tuffa gänget i mellanstadiet som stod och pekade lite för tydligt och viskade lite för högt, som liksom ville att man skulle fatta att det var en själv som var föremål för diskussion men fortfarande ha för lite bevis för att kunna säga till fröken.

Både många skribenter på kvinnopartaj, Quetzala och de andra personer jag skriver om har intressanta saker att säga om att vara kvinna och vad feminism är och borde vara. Men jag är samtidigt rädd för dessa personer. Och jag brukar verkligen inte vara rädd. Men det är jag, jag är rädd att vara den som får stå i hörnet och skämmas medan de gör sig lustiga på min bekostnad. Och därför håller jag käft i en massa sammanhang där jag hade velat säga eller skriva något. Inte direkt säga emot, men kanske fråga någon vad som menas eller försöka tillföra mitt perspektiv. Men nu gör jag inte det, för jag är för rädd för att jag ska vara den där präktiga löjliga tjejen som bara är så jävla patetisk och har fel i alla men är för dum i huvudet för att ens försöka förklara för. Jag är inte bekväm med det här, inte alls. Inte bekväm med risken, men inte heller bekväm med att jag själv ryggar för den.

Och då jag ändå ser mig själv som relativt trygg i mig själv och mina åsikter i förhållande till vad jag uppfattar många andra inom samma krets vara så funderar jag på vad detta innebär för dem. Eller så är jag bara mycket osäkrare och töntigare än vad jag intalar mig, fan vet jag. Jag vet i alla fall att jag tycker att det är beklagligt att jag ska behöva känna denna rädsla där jag egentligen borde känna att jag är bland vänner. Visserligen vänner med konflikter, meningsskiljaktigheter och så vidare men fortfarande personer som kämpar för ett gemensamt mål och som borde behandla varandra med respekt därefter.