Kategori: Politik

Feministkäbbel.

På senaste tiden har frustrationen över feminismen lagt sig som en våt trasa över mig. Jag blir beklämd, främst över mig egen oförmåga att definiera vari mitt obehag ligger. För å enda sidan blir jag trött när folk håller på att bråka om en massa menlös skit, å andra sidan är jag verkligen ingen sån typ som tycker att vi ska ha ett ”trevligt” debattklimat framför allt annat.

Jag gillar när det finns intern debatt och jag är inte den som blir obehaglig till mods när folk blir arga eller tar till grova ord. Däremot blir jag trött av käbbel. Och käbbel, det är verkligen vad jag känner att de senaste dagarnas feministdebatt har präglats av.

Troligen beror detta på att allt jag ser av andra feminister är på internet, och då blir det lätt så enahanda och enkelspårigt. Kanske hade det varit mer uthärdligt om jag hade folk att diskutera med öga mot öga.

Vad som blir jobbigt är när man upplever att man inte vågar yttra vad som helst för att vissa är fruktansvärt dömande. Fan vet jag om någon skulle bry sig egentligen, men jag har bara uppfattat en så otroligt hätsk stämning bland feminister på sista tiden. Det känns som att vi bråkar mer internt än någon annan politisk grupp, och jag vill verkligen verkligen inte att det ska vara så.

För första gången i mitt liv känner jag mig liksom rädd för de som ska vara mina egna. Jag vill inte att det ska vara så och jag försöker att inte känna så, men så är det.

Därför kan vi aldrig någonsin acceptera hatiska ideologier för att deras företrädare är rumsrena.

Fick en väldigt rimlig (och väntad) invändning emot resonemanget jag presenterar i den här texten:

Ditt resonemang har en stor nackdel.. Man skulle kunna resonera exakt likadant om man var rasist och tycker att man är i underläge mot invandrare, typ ”de tar alla jobben och jag som är arbetslös”. Att detta inte är snt spelar dåmingen roll eftersom rasisten upplever detvså på samma sätt som du upplever klass-samhället.

Ja, så är det. Och just därför tycker jag att det fokus som hamnat på just vänsterns hat är orimligt. Det är nämligen inte hatet man bör vända sig emot, utan tankesättet som hatet syftar till att uttrycka. Jag skulle inte kritisera en nationalist (som ju är rasisternas ideologi) för att hen uttrycker sig för starkt emot invandrare eller mångkultur eller vad det nu rör sig om, däremot motsätter jag mig själva iden hatet grundar sig på.

Men om man nu tror att invandring eller mångkultur är grunden till all, eller åtminstone en betydande del, av alla problem i samhället, gör man inte då rätt i att hata? Det förefaller mig fullständigt orimligt att vara övertygad om att man har hittat lösningen på samhällsproblemen och inte vara extrem i sina uttryck kring det. Det skulle vara väldigt oansvarigt, anser jag.

Nationalism är fel av en massa olika skäl. Det finns mycket att säga om nationalismens grundläggande ideologi; tanken om att det som enar samhället är den gemensamma ”kulturen” i form av traditioner, religion och seder. Tanken om att det inte skulle kunna existera olika kulturer parallellt med varandra, inom samma samhälle och så vidare. Allt detta förefaller i mina ögon fullständigt orimligt och det är något som jag tycker att man ska argumentera och kämpa emot. Det är helt enkelt inte en vettig ideologi.

Vad jag däremot tycker vore orimligt vore att säga: ”visst, var du nationalist men låt det inte gå över i att hata invandrare/invandringsvänliga” utan att göra någon djupare ideologikritik. Liksom bara nöja sig med att folk tycker som de gör, så länge de gör det inom vissa ramar. Problemet, som jag ser det, ligger ju i själva ideologin. Nationalism är en problematisk ideologi, oavsett om den tar sig uttryck i att heila på något torg eller att stå och debattera rumsrent i riksdagen. Denna inställning, att man får tycka vad man vill så länge man inte visar något öppet hat, är enligt mig djupt problematisk. Den lägger fokuset på ordval och metoder istället för faktiskt åsikter.

Jag tror aldrig vi kommer komma någonstans genom att acceptera nationalismen som ideologi men förkasta vissa uttryck för den. Om en accepterade nationalismen i form av till exempel Sd blir större så kommer även de uttryck vi förkastar att växa sig starkare. Det är därför vi aldrig någonsin kan stanna vid att acceptera hatiska och felaktiga ideologier bara för att deras företrädare är rumsrena, och av samma skäl ska vi inte heller förkasta ideologier för att deras företrädare använder fula ord eller gör piñatas.

Hur tar man ansvar för sin överordning?

Jag skriver ofta om att man som överordnad i samhället ska ta ansvar för sitt privilegium. Framförallt som man. Hur gör man då detta, undrar vissa. Ja, först och främst handlar det om insikt. Man måste förstå de fördelar man har i samhället på grund av sina medfödda egenskaper eller sin bakgrund. Det säger sig självt att man inte kan avsäga sig dessa fördelar hur som helst, det går liksom inte att säga ”jag vill inte ha några fördelar på grund av mitt kön” och sedan tro att man inte har det bara för att man är emot det.

Som exempel ska jag ta hur jag resonerar kring mina egen överordning. Jag är överordnad både på grund av min klass och min etnicitet. Jag känner till denna överordning och är även medveten om en del av de uttryck den tar sig, även om jag troligen inte har insikt om alla. Denna insikt är något jag inlemmat i mitt politiska perspektiv, då jag är både socialist och antirasist. Jag försöker även att agera på ett sätt personligen där jag kompenserar för min överordning genom att dels sprida kunskap om rasism och klasskillnader, dels genom att ifrågasätta mina egna fördomar och agerande. Jag har till exempel helt slutat använda nedsättande uttryck som anspelar på klass och reagerar när andra gör det.

På samma sätt tycker jag att man som man ska skärskåda sitt eget beteende utifrån en könsmaktsanalys. Att ta ansvar för sin överordning kan vara att sluta dra sexistiska skämt, att säga ifrån när andra drar sexistiska skämt, att säga ifrån när man ser en kvinna bli tafsad på eller bli nedtryckt. Vidare så kan man anstränga sig för att släppa fram kvinnor i olika sammanhang, kanske på jobbet eller i skolan. Troligen så bär du på en viss tendens att ta kvinnor mindre på allvar. Detta är inget konstigt, det är något som alla bär på. Det är inget man ska klandra sig själv för. Däremot är det något som man bör skaffa sin insikt om och motarbeta.

”Varför ska jag behöva ta ansvar för något som jag inte har inrättat?” kan man såklart fråga sig. Ja, det kan tyckas orättvist och konstigt att man ska göra det, men jag ser det lite som en fråga om civilkurage. Om du ser någon fara illa på stan tycker jag att du ska ingripa, även om det innebär att du tar upp din tid eller sätter dig själv i fara. På samma sätt ska du ingripa mot en samhällsordning som är destruktiv om du har möjligheten till det, även om det innebär att du avsäger dig några av dina egna privilegier. Det är en fråga om att ta ansvar för samhället och det är något jag tycker att alla som har möjlighet bör göra.

Vissa män upplever sig skuldbelagda när man talar om deras överordning. För mig är detta märkligt, ty jag känner mig inte skuldbelagd när någon talar om vitas överordning. Jag vet att vita människor har bedrivit ett jävla rövartåg mot andra delar av världen och att detta ligger till grund för mycket av vårt ekonomiska överläge idag. Även om jag personligen inte har bedrivit detta rövartåg så är jag nu med och skördar frukterna från det. Det är inget jag har kunnat välja; jag föddes i Sverige och har därmed automatiskt fått ta del av den svenska välfärden. Jag känner ingen skuld för detta, men jag känner ett ansvar, ett ansvar att se till att detta inte fortsätter och att vi kompenserar för våra ”skulder” på de sätt det är möjligt. Ett ansvar att sprida kunskap om detta och så vidare.

Hur du tar ansvar är delvis en personlig fråga, man får välja de områden man kan. Men det första steget är alltid att skaffa sig insikt, att inte trycka vetskapen om sin överordning ifrån sig utan att försöka se den som den är. Då kommer nog det mesta att falla på plats automatiskt. Jag vill dock påpeka att det enda jag egentligen kräver av folk är att de ska rannsaka sitt eget agerande i den mån de kan. Du behöver inte bli någon missionär för jämställdhetsfrågor för att jag ska tycka att du tar ditt ansvar som man.

Det blir bättre!

Alltså, det är ju hög kvalitet på mina opponenter denna helg. Rimliga invändningar, uttryckt i trevliga ordalag och upplagt för konstruktiva diskussioner där man kan uppnå förståelse för varandra. Dock att vissa av er fortfarande gör misstaget att blanda ihop mig med ”vissa genusmänniskor/feminister” som ofta inte ens är namngedda (ibland tvivlar jag på att dessa människor ens finns). Men fortsätt såhär!

Vänsterns hat är inte finare, men det är mer legitimt.

Har vänstern en finare sorts hat frågar sin Claes Arvidsson på SvD och det känns liksom lite krystat och fånigt eftersom det han skriver redan har sagts i flera gånger och dessutom bättre i denna debatt som pågått under flera månaders tid. Jag förstår ärligt talat inte varför SvD valde att publicera texten men nu när det är gjort känner jag ändå ett visst behov av att besvara idiotin.

Arvidsson frågar sig hur detta skulle ta sig ut om man bytte ut de olika grupperna mot varandra, alltså bytte ut överklass mot arbetarklass, högerpolitiker mot vänsterpolitiker och så vidare. Nå, om någon skulle göra en vänsterpartipiñata så skulle jag inte protestera även om jag kan tycka att idén faller lite platt eftersom tanken med piñatan är att illustrera djävulen som snott skatter från folket. Men det skulle helt klart fungera ur till exempel en nyliberal synvinkel, där människor ju tycker att skatt är stöld, och jag skulle inte blir mer arg på detta politiska läger än vad jag är redan idag på grund av en sådan aktion. Jag hatar dem för deras idéer som de kämpar för att realisera, inte för att de uttryckssätt de låter idéerna ta.

Nej, vänsterns hat är inte på något vis ”finare” än motsvarande hat från högern, men det är mer legitimt. Eller snarare: det är mer legitimt för arbetarklassen att hata överklassen än motsatsen. Det är alltid mer legitimt för en förtryckt att hata sina förtryckare än det motsatta.

Detta är såklart en ideologisk ståndpunkt. Jag antar att Claesson inte tycker att det finns något strukturellt förtryck av arbetarklassen i samhället. Eller så tycker han det, men tycker att man ska ”skynda långsamt” i bekämpandet av orättvisor. Fan vet jag. Eller så är han helt enkelt bara ”emot hat” och ser detta som viktigare än något slags bekämpande av orättvisor i samhället. Det är så fruktansvärt viktigt att samhällsdebatten är ”trevlig” att om någon uttrycker att de faktiskt hatar de personer som de tycker för en destruktiv politik så ska hela jävla samtalet handla om det. Eller så är det bara ett sätt att för bort fokuset från de frågor som faktiskt diskuteras.

Det är i alla fall på grund av detta jag tycker att vänsterns ”hat” är mer okej, inte för att det är ”finare” men för att jag anser dem har rätt i sak i det dem uttrycker. Om någon högerperson väljer en liknande metod för att uttrycka sina idéer så kommer jag inte opponera mig emot själv metoden, utan mot idén.

Det är väl naturligt att hata en samhällsordning som man upplever sig själv, personer i sin närhet eller samhället i stort skadas av, och alltså också de krafter som upprätthåller denna samhällsordning. Jag känner ett brinnande hat mot såväl patriarkatet och klassamhället. Jag tycker att det är en fullt berättigad och rimlig känsla, eftersom detta är samhällsordningar som jag upplever som djupt destruktiva och förgörande både av samhället i stort men också av alla de människor som ingår i det. Hur kan man se något sådant utan att känna hat, är mina fråga.

Sedan kan man ju fundera på vilket uttryck detta hat tar sig, och vilka uttryck som är konstruktiva för att driva sakfrågan. Jag tror att få personer ur vänstern idag skulle vilja se en utrotning av överklassen, lika lite som feminister vill se en utrotning av män. Däremot vill man krossa den samhällsordning som ger överklassen makt och privilegier enbart på grund av sin härkomst, på samma sätt som man vill utrota den ordningen som ger män makt och privilegier enbart på grund av sitt kön.

Och ja, detta kan ta sig uttryck i ett hat mot män som saknar insikt om sitt privilegium och dessutom utnyttjar det. Men jag hatar ingen på grund av personens bakgrund eller vad hen har mellan benen, utan för vad hen gör med allt detta. Om hen bara vilar i känslan att allt är precis som det ska vara och vägrar ta ansvar för sin överordnade samhällsposition så hatar jag. Det är ett hat jag tycker är både berättigat och nödvändigt.

Tröttsamt antifeministtjat.

Ibland får man intressanta kommenterar. Som denna (citatet är klippt ur ett mycket större sammanhang som kan läsas här).

Kan någon definiera ”strukturer” och ”maktförhållanden”?
Makt som i makt över andra? Då blir feminismen en socialistisk inriktning och till på köpet onödig.

Så att tala om makt över andra är alltså av nödvändighet både socialistiskt och onödigt? Jadu, tack för den ”informationen” om min politiska ideologi.

Jag undrar vad människor likt dessa förväntar sig få ut av sitt envetna kommenterande där de ska förklara för mig varför feminismen är fel, onödig, överflödig eller vad de nu använder för uttryck. Jag fattar det inte. De kommer sällan med någon djupare ideologikritik (som jag för övrigt gärna tar till mig då den dyker upp) och deras grund är för det mesta helt jävla felaktig i sin uppfattning om vad jag som feminist står för.

Jag blir så konfunderad. Jag skriver inte till människor med totalt motsatta åsikter som jag själv har ideologiskt och ba: du vet väl att du har fel va (egentlig betydelse: du vet väl att jag tycker att du har fel)? Om jag kritiserar liberalism eller rasism eller vad det nu kan vara gör jag det inte på en liberal eller rasistisk blogg, och framförallt inte på det där extremt klumpiga sättet.

Snälla antifeminister, om ni nu ska ”kritisera” feminismen kan ni inte bara göra det på era egna bloggar eller något? Så jävla tröttsamt att läsa ert tjat som uppenbarligen inte kommer leda till någon slags förståelse oss emellan.

Det finns mänsrättsaktivister, antifeminister eller vad ni nu vill kalla er om kommenterar här och som har något att komma med. Som inte misstolkar mig med mening, som inte dumförklarar mig eller tar sig något slags tolkningsföreträde. Detta har jag inget emot, absolut inte. Däremot denna attityd till ”kritik” av feminismen som vissa har gör mig gruvligt irriterad, som om jag vore något jävla spån som blivit ”lurad” av feministmaffian i vårt samhälle att tro på en ideologi som i ”själva verket” är överflödig, bara det att jag inte fattat det än.

Denna ”lilla gumman”-attityd är inte en bra ingång till en diskussion med en feminist. Visst, jag förstår om det är så att ni bara vill smäda och förlöjliga mig, det är helt okej ty det gör jag också mot mina meningsmotståndare, men var då för guds ärlig med det istället för att låtsas att ni vill ha ”diskussion” för ”diskussion” för er betyder egentligen att ni vill att jag ska upplåta utrymme för att ni ska få spy ut er era åsikter. Ni kan göra detta på er egen plattform, på er egen blogg, och jag kommer inte att komma och störa, jag lovar. Men låt för guds skull mig vara ifred om ni inte har något konstruktivt att komma med.

Hur kan du vara villig att offra ditt barn på ojämställdhetens altare?

När människor talar om att genusmänniskor offrar sina barn för jämställdheten så undrar jag alltid vad de själva är villiga att offra för ojämställdhet. Det finns en missuppfattning kring feminism och genus att de flesta skulle se total jämställdhet som något slags hägrande mål som man ska uppnå till varje pris, trots att det går emot vår natur att kvinnor ska sitta i bolagsstyrelser och män jobba på dagis så vill feministerna liksom tvinga in alla i detta för det måste vara exakt lika på alla plan, kosta vad det kosta vill!

Jag kan säga som så att jag inte ser något egenvärde i att ha total jämställdhet, i alla fall inte i frågor som representationer inom olika yrken. Däremot tycker jag att det är viktigt att man har jämställdhet i fråga om makt, och jag tvivlar faktiskt på att kvinnor skulle vara mindre bekväma med eller bra på att hantera makt. Fast inte heller här handlar det om någon total jämställdhet i fråga om att kvinnor och män som grupp ska ha lika många ”maktenheter” utan det handlar om att alla ska ha rätt till självbestämmande, alltså att slippa vara beroende av någon annan för att klara sitt uppehälle.

Feminister i regel tycker att ojämställdhet och könsroller är upprörande när och för att de leder till problem i samhället, vilket den för övrigt allt som oftast faktiskt också gör. Personligen ser jag det som ett stort problem att invanda könsroller hindrar verklig närhet i många relationer. Vidare så är det problematiskt när könsroller hindrar oss från att göra vad vi verkligen vill göra. Det skapar också barriärer för personer som har kompetens och personlighet för vissa sysslor att komma dit, som till exempel män som har fallenhet för barn och omsorg eller kvinnor som skulle passa utmärkt inom byggbranschen.

Vissa tycker att man ska bevara de symboliska och konstruerade skillnaderna mellan könen för att upprätthålla spänningen. Såsom att det är trevligt med män som betalar på första dejten och att det är fint med klänning och långt hår på flickor. Och ja, det hade jag kunnat hålla med om om det faktiskt var så att dessa skillnader endast var symboliska, om det bara handlade om en rosa tröja istället för en blå. Men det är inte så enkelt, utan de konstruerade könsskillnaderna är så mycket mer och det påverkar inte bara hur vi väljer att klä oss utan hela våra liv, från vaggan till graven.

Jämställdhet är så mycket mer än att kvinnor ska kunna ha håriga armhålor utan att bli kallade fittor på tvären. Jämställdhet handlar om att återta makten över sitt eget liv, för både män och kvinnor. Och jag förstår inte hur man kan vara villig att offra sina barn på ojämställdhetens altare, vilja upprätthålla strukturer som kommer kringskära deras handlingsutrymme hela livet bara för att ”flickor är flickor och pojkar är pojkar”.

Fjanterier.

Detta måste vara typ ungefär det fånigaste som sagts i svensk politik på i alla fall ett par veckor. Vår jämställdhetsminister Nyamko Sabuni är oroad över att vänsterpartiet ska hålla kurser i feministisk självförsvar för sina kvinnliga politiker.

Som jämställdhetsminister blir jag väldigt oroad över att kvinnor i Vänsterpartiet tydligen känner sig så pass utsatta av sina manliga kollegor så att de behöver självförsvar, säger hon.

Och man ba: förutom att du uppenbarligen gör dig dummare än vad du är för att uppnå någon slags komisk effekt på kvinnoseparatistiskt jämställdhetsarbetes bekostnad så är det så jävla symptomatiskt att en borgerlig politiker uppenbarligen utgår från att personer som är partipolitiskt aktiva inte umgås med människor utanför den kretsen. Kanske bara är fördomar (eller kanske inte) men mitt bestämda intryck är att den borgerliga politikerkåren brukar vara betydligt mycket mer professionaliserad är vad den socialistiska är. Jag kan även dra mig till minnes en artikel jag läste om att vänsterpartiet var det parti vars politiker har mest erfarenhet av ”riktigt” arbete, det vill säga arbete utanför partiet.

Jag eller andra kvinnor i Folkpartiet känner oss inte så utsatta och hotade att vi behöver gå självförsvar för att inta ledande positioner i partiet, säger Nyamko Sabuni.

Jadu Sabuni. För de flesta människor så finns det en värld utanför partiet och sammanhang man är intresserad av att vara i utöver att klättra inom partiet. Du kanske skulle ta och pröva det själv? Jag menar, det kan ju vara en fördel för en minister att ha några slags referenspunkter utanför politiken. Bara en tanke.

Självförtroende.

Funderat på det Bloggkommentatorerna skrev om det är värre för tjejer nu när vi inte bara ska vara snygga och bra på att laga mat utan även ha en strålande karriär och så vidare. Och nej, det tror jag faktiskt inte. Jag tror inte att de flesta känner att de måste leva upp till allt detta samtidigt utan väljer det man tycker är viktigast. Dessutom tror jag att det är bra att tjejer i högre grad uppmuntras till att sätta sig själv i första rummet i relationer, såsom män gjort i typ tidernas begynnelse, vilket är något som börjat komma mer i och med det ökade fokuset på karriär.

Men en sak jag faktiskt tror sätter jävligt mycket press är detta tjat om självkänsla och självförtroende som finns precis överallt, i varenda tidning. Man ska vara så jävla framåt och ta för sig och det framställs liksom som om man inte kan komma någonvart i livet om man inte har detta och framförallt att den som har dålig självkänsla också av nödvändighet mår dåligt och det är ju fan jobbigt för vem som helst att höra att man egentligen mår dåligt.

Dessutom tror jag verkligen inte att de flesta lär sig att må bättre i sig själva av dessa tips som levereras. Jag tror snarare att det leder till ännu mer missnöje, stress och press.

Demokratividrigt nedtryckande av demonstration i Frankfurt.

När min vän Emil var här på besök så berättade han lite kort om att det varit demonstrationer i Frankfurt, och att polisen betett sig riktigt riktigt illa. Jag har tänkt ett tag att jag ska skriva om detta, men faktum är att jag har fått fram otroligt lite information om det. Det enda man får fram om man Googlar, och det på en massa olika kombinationer av sökord, är denna notis om att 400 demonstranter greps i Frankfurt när de höll en olaglig demonstration. Varianter av denna notis har publicerats i tidning efter tidning, men ingen verkar har skrivit något mer och då var det ändå nästan tre veckor sedan det hela inträffade, och det var ändå en demonstration som omfattade 20 000 personer från hela Europa. Nåja, jag frågade på Twitter och eftersom det finns så fina människor där så lyckades jag skrapa ihop lite länkar.

Jag kan inte så mycket om sånt här men jag vill ändå göra ett försök att sammanfatta vad som skett och ge mitt perspektiv på det, helt enkelt för att jag tycker att det är viktigt att det skrivs om detta. Jag har inte haft en övergripande bild av detta innan och därför skapat den först nu, vilket gör att detta kan bli lite rörigt men jag ska göra mitt bästa. Detta inlägg är framförallt en sammanfattning av det jag kunnat läsa om saken på motkraft och jag länkar till inläggen i texten, så den som vill ha mer detaljerat kan gå in där och läsa. Så. Då kör vi!

Det som ligger som bakgrund till att protesterna initierades är Eu:s krispolitik som förs av den så kallade ”trojkan” vilket är EU-kommissionen, europeiska centralbanken (ECB) och Internationella Valutafonden (IMF). Denna grupp är de som beviljar lån till krisdrabbade länder, såsom Grekland, och som alltså också är de som ställer kraven som ska uppfyllas om ett land ska få låna pengar. De krav som ställs är för det mesta utförsäljningar, nedskärningar i den offentliga sektorn och så vidare. Resultatet är att ländernas politiker bakbinds extremt hårt för att kunna få nödlån, tvingas till utförsäljningar av statliga företag, som ofta kan leda till extremt lönsamma affärer för andra länder och utländska företag som får ett tillfälle att köpa gruvor, oljetillgångar och så vidare till ovanligt låga priser. Ett land som Grekland blir dessutom extra hårt bundet eftersom de ingår i en valutaunion, och alltså har mindre makt över sin egen ekonomi. Mer om IMF:s lånepaket kan läsas i boken Chockdoktrinen av Naomi Klein.

För att protestera mot den nedskärnings- och åtstramningspolitik som kommit upp i eurokrisens spår så gick en mängd vänsterorganisationer ihop för att demonstrera under parollen Blockypy Frankfurt! Syftet var att blockera ECB som ligger i Frankfurt, som tydligen anses vara någon slags ekonomisk huvudstad i Europa. Detta för att visa sitt missnöje med den krispolitik som förs och för att hindra ECB:s verksamhet.

Nåja. Det anmärkningsvärda i denna situation är att man från Frankfurts håll utlyste förbud mot alla demonstrationer förutom den stora lördagsdemonstrationen. Denna var tvungen att gå upp till högsta domstolen i Frankfurt för att få tillåtelse, man har alltså, som jag tolkar det, försökt stoppa den innan. Detta är ett öppet brott mot den i Tyskland grundlagsstadgade rätten att demonstrera och detta förbud ska tydligen, enligt motkraft, vara ett unikt fall i Tysklands historia. En större folksamling än fyra personer betraktades som demonstration, och betraktades alltså som olaglig.

Under dessa dagar så gjorde ordningsmakten allt vad som stod i deras makt att stävja demonstrationerna. Under de dagarna arrangemanget var så var det ständigt 5000 poliser i tjänst, vilket är en fjärdedel av den totala mängden poliser som finns i hela Sverige. Det är väldigt väldigt många på en så liten yta. Man förvandlade i princip kvarteren kring ECB till ett ointagligt fort; stängde av tunnelbanan, satte upp stängsel, häktade folk slumpmässigt, förbjöd folk att vistas i Frankfurt och stoppade aktivister långt innan de kommit dit. Detta trots det europeiska löftet om fri rörlighet av människor. På motkraft där man kan läsa Allt Åt Allas redogörelse för dagarna i Frankfurt kan följande läsas om stoppandet av inresande:

Några av oss blev tillsammans med många andra stoppade i bussarna på vägen in till Frankfurt. Utan misstanke om brott genomsöktes fordon, packningar och människor. Mängder av föremål beslagtogs, framför allt tälten vi skulle bo i. Detta skedde dock godtyckligt, några fick behålla tält, men blev av med byxor, andra blev av med kepsar och solglasögon. Efter flera timmar i polisens checkpoint utfärdades ovan nämnda generella förbud mot att vistas i Frankfurt till samtliga stoppade utan att de styrkte beslutet med annat än att vi ”misstänks planera att delta i olagliga demonstrationer”. Totalt under dessa dagar delades 1430 sådana tillträdesförbud ut till personer som omhändertagits – trots att ingen är brottsmisstänkt och inga förundersökningar inletts.

Godtyckliga genomsökningar, omhändertagande utan förundersökning. Detta låter inte vidare mycket som demonstrationsfrihet eller fri rörlighet av människor. Ni vet, de där demokratiska idealen som vi håller så förbannat högt i Eu. Man gjorde, från ordningsmaktens sida, allt som stod i ens makt för att omöjliggöra arrangemanget, allt för att förbjuda de demonstrationer, fester, möten, workshops och andra aktiviteter som anordnades för att sprida ett budskap om motstånd mot den politik som först.

Här kan man väl säkert invända att detta rör sig om extremister som krossar skyltfönster och så vidare och att det är viktigt att polis finns på platsen för att se till att allt flyter på och att folk inte kommer till skada. Ja, det är absolut relevant att det finns ordningsmakt på plats vid stora demonstrationer som denna eftersom saker och ting lätt kan gå överstyr. Men det är skillnad på att bevaka en demonstration och på att göra allt man kan för att krossa den, vilket är det som har varit fallet här. Demonstrationsfriheten är otroligt viktigt i en demokrati, och detta rörde sig inte om något hets mot folkgrupp eller någon uttalat våldsam demonstration utan om en demonstration mot en väldigt aktuell och helt och hållet politisk fråga. Vad ska vi utnyttja demonstrationsfriheten till, om inte detta?

Nåja. Som väntat så lät sig aktivisterna inte stoppas av detta utan åkte till Frankfurt. När de bestämde sig för att ansluta till en spontan manifestation mot de demonstrationsförbud som upprättats så skedde följande:

Vi beslöt oss att ansluta oss till deras manifestation, men hann gå tio meter från universitetet innan polisen säckade in oss. Vi hade förklarats vara en ”olaglig demonstration”. Därefter fick vi sitta på gatan i den stekheta solen i tre timmar innan vi togs in till polisstationen och föstes in i stålburar – 30-40 personer i varje. Samma sak skedde med alla andra samlingar på stan. Varje folksamling inringades av poliser och bussades till häkte. Sedan gavs vi alla invidiuellt ett tillträdesförbud mot att vistas i Frankfurts innerstad de närmaste dagarna.

När detta tillträdesförbud bröts så blev de gripna och tvingade att klä av sig nakna, sitta fängslade i celler i nio timmar och bli förhörda utan att få veta vad de var anklagade för, vilket annars är en såndär himla viktigt grej i ett fungerande rättsväsende. De fick även platsförbud för att skrämmas från att delta i den demonstration på lördagen som blivit tillåten.

Det som Frankfurt angett som motiv till att detta brott mot den Tyska grundlagen skulle vara legitimt är att de i och med till uppdrag från Eu att ha ECB på plats har förbundit sig till att deras verksamhet ska kunna flyta på ostört. Europeiska Centralbankens arbetsro under fyra dagar står alltså högre upp i prioriteringslistan än rätten att demonstrera, uttrycka sina åsikter, röra sig fritt inom Eu och så vidare. Frankfurt har velat få detta att verka som en fråga om Europeisk lag snarare än Tysk, men även av Eu så anses väl demonstrationsfrihet vara en grundlag? Kan detta villkoras bara för att ECB ska kunna bedriva sin verksamhet varje dag? Vidare så är det inte ett legitimt argument eftersom polisen själva blockerade bankkvarteren så att verksamheten omöjliggjordes (i alla fall som jag förstått det). Det bör alltså snarare förstås som en demonstration av makt från ordningsmaktens sida, snarare än en praktikalitet.

Jag skriver om detta för att jag vill belysa hur de demokratiska värderingar som vi i ord håller så högt villkoras för att den ekonomiska makten inom Eu ska kunna syssla med sitt ostört. Jag vill också påpeka att detta inte rör sig om någon liten, våldsam och extremistisk politisk grupp utan om en stor, utbredd och växande rörelse för större ekonomisk rättvisa som framförallt är ute efter att demonstrera på fredliga grunder. Givetvis finns det våldsamma personer och grupper inom denna koalition, som alltid då många personer samlas (herregud, tänk er 20 000 personer i vilket arrangemang som helst utan någon typ av våldsamhet) men knappast såpass att det motiverar detta fullkomliga krossande av alla arrangemang.

Detta skedde för tre veckor sedan. I Sverige har det rått närmast total medieskugga. Jag skulle vilja att ni spred detta inlägg, något av de inlägg jag länkar till här eller något eget material ni skriver eller hittar om saken. Tänk på att detta har skett i Tyskland, i Eu, i en stat och en union som sägs värna om de demokratiska rättigheterna. Det är faktiskt mycket mycket allvarligt.