Högskolebubblan.

Intressant text om högskolebubblan som tar upp många saker som jag själv har funderat på. Utbildning blir viktigare och viktigare i vårt samhälle och det krävs mer och mer studier för att man ska kunna få jobb. Många akademiker behöver ta dubbla examina för att kunna komma någonvart och så vidare. Detta har inte att göra med att man verkligen behöver all denna kunskap för att kunna jobba med merparten av dessa saker, det är snarare en fråga om att man köper, lånar och kämpar sig till en inträdesbiljett. Att man har bildat sig utanför skolan räknas liksom inte riktigt, det måste vara i form av betyg eller en grad som man kan visa upp.

Det är nästan mer regel än undantag att folk ”pluggar vidare”, det förutsätts att man ska göra detta för att i framtiden få ett bra jobb och så vidare. Många ungdomar har inga egentliga ambitioner med sina liv men söker slentrianmässigt in på någon utbildning som verkar ”chill” och leder till jobb för att de inte vet vad de skulle ta sig för annars, och det kan man ju förstå med tanke på nuvarande ungdomsarbetslöshet.

Samtidigt urlakas innehållet i kurserna mer och mer. Universitet lägger mer pengar på marknadsföring än på undervisning, många platsbundna heltidskurser har inte mer än en obligatorisk sammankomst per vecka och kanske två till tre som man kan välja att gå på, speciellt när det kommer till humaniora. Som student förväntas man stå för det mesta planerandet av sina studier på egen hand, något som är väldigt problematiskt för folk som kommer från studieovana hem. Vidare har vi tvåterminssystem i Sverige vilket leder till en väldigt lång sommarledighet får många, ledighet där de måste skaffa ett jobb eller läsa sommarkurser för att klara uppehället om de nu inte har snälla föräldrar eller sjukt bra koll på sin ekonomi.

Vidare så verkar det ibland nästan verka som något slags säljargument för en utbildning att den är chill, att det är få sammankomster och lite plugg. Det tycker jag är tråkigt. Jag är ganska ledsen att jag har en fallenhet åt samhällskunskap och inte naturvetenskapliga ämnen för jag hade hemskt gärna haft flera timmar undervisningstid varje dag, tillgång till bra utbytesprogram och så vidare som det finns en mycket sämre tillgång av även på ansedda samhällsvetenskapliga utbildningar som pol.kand. Det står sällan i kursbeskrivningen hur mycket lärarledd undervisningstid det är eller hur ofta man har tillgång till handledning och så vidare, det är ju saker jag verkligen är intresserad av att veta när jag väljer högskola!

Väldigt mycket av fokuset kring studentliv sådär i största allmänhet hamnar kring att man festar och spexar en massa. Att människor faktiskt fokuserar på sina utbildningar i beskrivningen av sin vardag som student är sorgligt ovanligt. Många festar järnet och lever i någon slags övertygelse om att när plugget är över så kommer de alla får välbetalda jobb.

Jag pluggar vidare för att jag verkligen vill lära mig något som jag är intresserad av. Jag har väntat med att plugga och istället haft fruktansvärda jobb helt enkelt för att jag inte vetat vad jag velat men vetat att jag vill utbilda mig vidare och inte velat slösa mina högskolepoäng på någon strökurs jag inte är motiverad till. Nu vet jag vad jag vill och jag är sjukt sugen på att förkovra mig i kunskap, jag vill ha en utbildning som utmanar mig och som kräver att jag kämpar och engagerar mig men där jag kan få mycket vägledning.

Jag tänker att kvalitetssänkningen i utbildningarna kommer sig av att människor pluggar för att de (upplever att de) måste och väljer lite första bästa, inte för att de faktiskt har ett brinnande intresse för det de läser. Om det fanns en starkare arbetsmarknad för unga med lägre utbildning så skulle detta troligen inte vara ett problem på samma sätt, då skulle de som ville kunna skippa högskolan helt och ännu fler skulle kunna ta ett sabbatsår och fundera på vad de verkligen hade lust att lära sig. En annan lösning vore någon slags medborgarlön så att man inte var tvungen att studera för försörjning som arbetslös ungdom. Då skulle högskolestudier kunna vara till för personer med intresse för att lära sig och arbeta med det de läste.

Personer som inte skulle dra sig för att sälja vapen och knark till småbarn.

Sandra har skickat ett mejl till tidningen Solo G och klagat på det vidriga innehållet i deras tidning. Inget är väl nytt med hennes klagomål egentligen: tidningen representerar äckliga ideal som tjejtidningar gör mest (och bäst). Solo G verkar förvisso vara extra illa, men det är inget förvånande som beskrivs. Det som fick mig att haja till var deras svar:

Hej Sandra och tack för ditt mejl!
Vi gör en kommersiell produkt.
Vi skriver om det som våra läsare tycker är kul och intressant.
Vål målgrupp är 18-30.

Fan vad tröttsamt det är med företag som vägrar ta ansvar för vad de producerar. Om det nu var så att dessa tidningar bara ”blev” för att de efterfrågades så jävla mycket, varför skulle man då behöva marknadsföra dem så aggressivt som man gör? Om människor verkligen vill ha en produkt så skulle de väl leta upp den utan denna marknadsföring?

Jaja, oavsett hur efterfrågad en produkt är så är det alltid personer bakom den och dessa personer måste i någon mån avgöra om de anser att det dem gör är rätt eller ej. Man kan inte svära sig fri från ansvar för vad man producerar genom att säga att kunden efterfrågar just den produkten, det är ett otroligt svagt argument. Visst finns det en syn i samhället på att det inte ligger i företagens natur att ta någon slags samhällsansvar men att även talespersonerna för dessa företag skyddar sig med detta marknadsekonomins mantra är oroväckande.

Dessa personer skulle säkert inte dra sig för att sälja vapen och knark till småbarn om det var lukrativt och lagligt. Äckliga människor.

Min feministiska historia.

Och så tänkte jag att vi kör en till frågestundsfråga, nämligen denna:

Berätta om hur du blev feminist! Vad fick dig att bli feminist och typ när blev du det?

Jag har väl mer eller mindre alltid varit feminist. Jag har alltid haft någon slags ide om att kvinnor blir missgynnade i samhället och att könsroller är dåligt, däremot så har min feminism tagit sig många olika uttryck under åren. Jag började som en såndär svinförbannad ”ung tjej” som mest av allt använde feminismen som en ursäkt för att få vara förbannad på män i min omgivning. Inte så moget kanske, men jag tänker ändå att denna ilska grundade sig i verkliga orättvisor och inte bara i min fantasi. Det som smärtade mest då var nog att jag inte såg ut eller betedde mig som en ”riktig kvinna” ska, jag var högljudd och bråkig och totalt oflirtig och sånt kan vara jobbigt när man är 15 och bara vill ha bekräftelse. Under denna period var jag mest bara arg. Jag hade ett begrepp om orättvisor men jag förmådde inte sammanfoga det i någon slags övergripande ideologi.

Sedan kom min liberala period och jag var verkligen jätteliberal. Att sammanfoga liberalism med feminism kan ju vara lite knepigt ibland men jag hade ändå med mig feministiska tankar i mitt vardagsliv även om det hela var mest på ett personligt plan: idéer om hur jag skulle vara och hur jag personligen skulle ta mig ut ur könsmaktsordningen (som om det ens skulle gå, att ta sig ut ensam på egen hand).

Liberal feminism handlar ju ofta om att enskilda kvinnor ska få självförtroende och kompetens nog att höja sig på samma nivå som männen trots könsmaktsordningen och detta tyckte jag väl var gott nog. Jag tror också att jag hade en viss tendens att se ner på kvinnliga egenskaper och kvinnor som valde typiska kvinnoyrken. Jag kunde haja till är någon jag ansåg intelligent och begåvad valde att bli till exempel sjuksköterska eller förskolelärare, helt utan tanke på att det faktiskt är jätteviktiga och svåra jobb. ”Du kan komma så mycket längre” antar jag att jag tänkte helt utan tanke på att vissa personer kanske inte har någon lust med det.

För mig är det fullt av motsägelser att vara liberal feminist. Å ena sidan ska ”alla få välja själva” och företagsinflytande ses som en självklarhet i det offentliga rummet eftersom ”kvinnor är kloka nog att fatta sina egna beslut”, samtidigt så kan man ju se med blotta ögat hur reklamen och idealen påverkar oss och att det faktiskt inte är så jävla lätt att komma ur dess klor. Dessa frågor tampades jag extremt mycket med under den här perioden, jag var å ena sidan fixerad vid det ”fria valet” och att det under inga omständigheter fick underkännas, å andra sidan så kunde jag ju se hur strukturerna påverkade kvinnor och även mig själv, även om jag inte alltid ville erkänna det.

Under all denna tid led jag även av ätstörningar och vad jag skulle vilja kalla ett överdrivet hälsointresse. Det var svårt för mig att erkänna att jag faktiskt led av något som delvis var orsakat av de ideal som ojämställdheten mellan män och kvinnor leder till. Jag såg att män i regel hade mycket mindre problem med att förhålla sig till sina kroppar på ett sunt sätt men jag avvisade detta som något individuellt. Jag tänker att människor i regel är väldigt ovilliga att erkänna att de påverkas av strukturer och så var även jag under denna period.

Sedan skaffade jag en pojkvän och jag tror faktiskt att det betydde väldigt mycket för mig. Det var en bekräftelse på att någon gillade mig för den jag var, alltså en bråkig och på många sätt okvinnlig person också kunde bli älskad. Jag blev även av med mina ätstörningar under vårt förhållande, om än inte ”hälsointresset”. Vad som däremot händer var att jag blev sjukt deprimerad och blev väldigt känslomässigt beroende av förhållandet vilket tärde både på det och på min självbild, jag hade ju någon slags ide om att jag var självständig som inte alls fungerade ihop med mitt beteende under den här perioden.

Jag skulle säga att det var här mitt verkliga feministiska uppvaknande kom, alltså det uppvaknande som ledde mig dit jag är idag. Jag skrev nämligen ett reportage om prostitution som projektarbete i gymnasiet och läste i samband med det Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och Varan där hon går till väldigt hård attack mot den liberala feminismen som bland annat Petra Östergren står för. I samma veva blev jag även mer och mer vänster och började därför bli mindre fixerad vid den i ärlighetens namn jävligt inbilska iden om fria val jag hade närt i egenskap av liberal. Jag började även i högre grad ifrågasätta hur jag agerade i parrelationer även om jag hade väldigt svårt att omsätta det i praktisk handling.

Och tja, sedan flyttade jag till Bryssel och det tog slut mellan mig och min pojkvän och jag blev helt enkelt tvungen att klara mig på egen hand, vilket också hade varit mitt syfte med hela resan. Det sög som fan till en början men jag känner att jag kommit ur det nu och i samma veva har jag för första gången i mitt liv formulerat en politisk ideologi som jag anser är fullt koherent och som dessutom går ihop med min livsstil. Jag har blivit helt fri från mina tvångstankar kring kropp och bantning, jag har slutat läsa tjejtidningar, slutat raka mig och så vidare och jag har framförallt blivit mycket bättre på att odla de intressen som jag har för min egen skull (detta uttryck ”för mig egen skull” är ju så urlakat men jaja, ni fattar).

Och detta var väl min feministiska historia. Jag ville skriva ut hela för att jag inte anser att det bara handlar om att vara feminist eller ej utan även om hur man är det. Det finns gott om feminister som jag knappt håller med om något alls.

Naturlig skönhet.

Gud vad jag hatar folk som snackar om så kallad ”naturlig skönhet”. Snälla, kan inte alla bara släppa det? För det första betyder ”naturlig” i sammanhanget sällan att man faktiskt ska vara naturlig utan snarare att man ska använda ögonskuggor i neutrala färger och inte ha någon jobbig ”extrem” hårfärg utan bara lite fräscha slingor eller något annat käckt.

Varför kallar man något naturligt när det i själva verket är tillkämpat? Du kan inte kalla ett par opererade bröst för naturliga bara för att de ser ut som ett par bröst skulle kunna tänkas se ut i verkligheten, du kan inte heller kalla smink för naturligt bara för att det går i hudtoner och inte syns så mycket att det är smink.

Det är sån jävla dubbelbestraffning i detta, ty man ska inte bara som kvinna gör allt för att leva upp till vissa skönhetsideal utan man måste även se till att man inte råkar anstränga sig för mycket eller på fel sätt. Du förväntas lägga en massa tid och pengar på din utsida men nåde dig om det syns att du gjort detta.

Jag tänker att om ja ändå anstränger mig för att se bra ut så är det ju skittråkigt om folk uppfattar detta som ”naturligt” på något vis. Jag är väldigt ointresserad av den typen av skönhet, som ska vara sparsmakad och nedtonad och inte sticka ut. Om jag gör något med mitt utseende så vill jag ju att det sa synas, annars kan det lika gärna vara.

Kan någon bara förklara för mig varför man ska lägga en massa pengar och tid på en look som folk uppfattar som naturlig?

Egna pengar.

Blir så irriterad på denna som sprids bland alla mina liberala vänner på facebook nu. Alltså såhär va, staten har gett mig utbildning i form av skola och trygghet i form av ett fungerande rättsväsende och en fungerande sjukvård och säkert en miljon saker till jag inte kommer på just nu. Är mycket glad på grund av detta och betalar gärna skatt för att få behålla dessa förmåner och för att andra ska kunna få dessa förmåner så att de också kan utbilda sig och hålla sig friska och arbeta och betala skatt.

Visst kan man säga att dessa pengar är ”mina” då jag jobbat för dem men det är absolut inte säkert att jag hade haft den möjligheten om jag inte hade fått hjälp på vägen i form av den välfärd vi har. Och även om man själv kommer från en rik familj så kan det ändå vara så att man på olika sätt tjänar på välfärden, t.ex. genom att det finns fler människor med adekvata utbildningar man kan anställa eller att ens personal har bättre hälsa.

Hela denna ide om att alla människor är öar som tjänar sina ”egna pengar” helt oberoende av samhället i stort gör mig irriterad. Det är verkligen bland den mest banala kritiken mot välfärdssamhället som finns.

Jag har inget emot skattesänkningar.

Skattesänkningar har ju dåligt rykte hos vänstern sådär i största allmänhet vilket jag tycker är lie trist. Det finns ju absolut sätt att sänka skatten på som är fördelaktigt för låginkomsttagare. Jag tycker till exempel att man ska höja det så kallade grundavdraget, alltså den summa man kan tjäna som är helt skattefri. Det är en skattesänkning som skulle gynna låginkomsttagare och dessutom skulle leda till att en massa administrativt krångel i form av bidrag till personer som egentligen tjänar tillräckligt men måste betala så mycket i skatt så att de hamnar under existensminimum. Dessutom tror jag att det känns bättre för många att slippa leva på bidrag, vilket man kan tycka borde vara självklart för en person som faktiskt tjänar tillräckligt mycket innan skatt för att göra det.

Men icke, för de skattesänkningar som gjorts är den typen av skattesänkningar som de som redan har mest pengar också tjänar mest på. Synd att man prioriterat så tycker jag när man istället hade kunnat sänka skatten för personer som hamnar under existensminimum efter skatt.Det är ju fan skitkonstigt att man drar skatt från människor som ligger kring existensminimum? Det är verkligen bara konstigt och onödigt.

Om jag någonsin blir politiker så kommer jag helt klart att driva en skattesänkarpolitik, jag kommer kämpa mig blodig för ett höjt grundavdrag. Jag tror att samhället skulle tjäna mycket på en sådan skattesänkarpolitik. En massa människor skulle slippa söka bidrag vilket skulle leda till att den tiden skulle kunna spenderas på andra mycket viktigare saker, både för de personerna och för myndigheterna som sitter och handlägger alla dessa bidragsansökningar. Det skulle nog även göra personer mer motiverade att börja jobba eftersom tröskeln till att tjäna mer än man gjorde när man gick på bidrag skulle bli lägre.

Jag tror dessutom att ett avdrag som jobbskatteavdraget har kostat ganska mycket i extra administration till skillnad från en höjning av grundavdraget som jag tror skulle sänka administrationskostnaderna.

Så jag säger bara: fritt fram för skattesänkningar, men snälla lär er prioritera för vem ni ska sänka skatten.

Kvinnor som kritiserar feminismen.

Vissa personer anser att det är något slags ”bevis” mot feminismen att det även finns kvinnor som kritiserar feminism. Det sägs även att ”vi feminister” undviker att kasta ljus på dessa kvinnor. Det borde väl vara lika besvärande för mansrättsrörelsen att det finns män som kallar sig feminister i så fall? Jag ser sällan antifeminister kritisera feministiska män, kanske för att det är en besvärande omständighet att även män kan anse att det finns en könsmaktsordning även fast de själva inte tjänar på att få bort den?

Jag håller absolut inte med om att kvinnor som kritiserar feminismen inte kritiseras av feminister. Det finns en ständigt pågående feministisk debatt om hur feminismen har och ska förändras där en massa kvinnor som kritiserar feminismen får utrymme. Överlag upplever jag den interna feministiska debatten som öppen och tillåtande. Att kvinnliga antifeminister inte får lika mycket kritik som Ström och Billing skulle jag säga har att göra med att de inte är på lång vägar lika ettriga och således inte lyckas provocera fram ett svar. Jag tror också att det är för att de kvinnliga antifeministerna inte har lika många anhängare, kanske för att de flesta anhängare är män och män tenderar att hellre lyssna på andra män.

För i ärlighetens namn: den ”kritik” mot feminismen som Belling eller Ström levererar är inte särskilt tight. Den hade inte fått någon uppmärksamhet av feminister om det inte var för att de faktiskt har inflytande över ett stort gäng antifeminister med sina idéer. Om Tanja Bergkvist hade haft en lika stor skara anhängare så hade hon troligen blivit minst lika uppmärksammad av feminister, vilket hon också blev när hon gjorde sitt utspel om genusvetenskap i samband med att Södertörn skulle välja ny rektor.

Stressad frigörelse.

Jag tycker ändå att det är fascinerande när Blondinbella som fullkomligt stressar söder sig över sitt jobb ses som något slags gott föredöme för kvinnlig frigörelse och typ allt som man vill uppnå som kvinna. Jag menar, detta är ju knappast första gången hon får problem på grund av stressen och måste vidta åtgärder. Jag antar att det är värt det om man prioriterar som Blondinbella gör men jag tycker att det är tråkigt att det får står som arketyp för den kvinnliga frigörelsen.

Få saker lockar mig så lite som att bli en sådan där entreprenörstjej. Jag är verkligen inte intresserad av att leva för jobbet och tjäna en massa pengar men stressa ihjäl mig på köpet. Ändå är det i dagens feministiska debatt i princip det främsta och enda alternativ som erbjuds utan någon slags diskussion om vad man offrar på vägen.

Får mig att tänka lite på denna Zeldaserie:

Att upprätthålla status quo är inte opolitiskt.

Lyssnade på ett inslag om mänskliga rättigheter på radio där det var en gubbe som oroade sig för att de mänskliga rättigheterna kan komma att ”politiseras” alltför mycket, alltså användas som slagträ i debatten av grupper med olika politiska intressen. Men, tänker jag, det är klart att något sådant som mänskliga rättigheter politiseras, det är ju för fan politik? De mänskliga rättigheterna tillfredsställs inte i vilket system som helst, det är ändå en ganska omfattande lista på vad en människa ska kunna göra.

Jag kan förvisso förstå varför någon som jobbar i Fn är intresserad av att hålla sig neutral rörande länders politik och håller sig till att kritisera specifika förhållanden och handlingar till förmån för de strukturer som leder dit; att gör det senare är nog i många fall alltför känsligt. Men detta begrepp, ”politisera”, är något jag hör mer och mer ofta och som jag undrar en del över. Att som politiker säga att en fråga inte ska politiseras, vad ska det egentligen innebära?

Vi som säger ”hen” vill tydligen politisera språket, alltså ändra språket för vår egen smutsiga politiska agendas skull. Jag undrar; tror dessa personer att språket i sin natur är opolitiskt? Att världen i sin natur är opolitisk? Tror dessa personer att det vi har nu är något slags urtillstånd, sprunget ur ickepolitik, och att vi som politiserar bara vill ta människor ifrån detta urtillståd? Tror dessa människor att tillvaron idag inte påverkas av politik?

Jag tycker verkligen att det är ett så märkligt sätt att resonera på. Politik förändrar samhället och således också människors liv och människor förändrar i sin tur politiken. Det mesta kan styras och styrs också politiskt. Även beslutet att överlåta vissa beslut åt t.ex. familjerna är politik.

Att man kan använda detta begrepp som politiker och fortfarande tas på allvar är ju bara konstigt. Som politiker borde man ju verkligen erkänna politikens kraft och fokusera på hur man kan förändra saker med politik, även om det man vill uppnå till exempel är att inget ska förändras alls. Men att upprätthålla status quo är inte opolitiskt, det är precis lika mycket politik som att göra något för att förändra.