Kategori: Politik

Att sticka ut för utstickandets skull.

Detta inlägg om hipsters som klagar över tunnelbaneplanerna till Nacka är fantastiskt! Älskar människor som ba: ”det är bra med tunnelbana men just detta område är så uniiikt”. Detta är min personliga favorit:

Alltså ursäkta mig men hahahahahhahah. ”String ska inte bli mainstream”. String är ju fan Stockholms mainstreamcafé nummer ett! Alla går till string. Det betyder absolut inte att det är ett dåligt café men att tro att man typ är lite udda för att man fikar på String är väl som 14-åriga hårdrockare som tror att de är unika när de lyssnar på Metallica.

Och sen är det ju så fruktansvärt fånigt med folk som inte vill att deras favoritmusik, -café eller liknande ska bli mainstream. Om man gillar något borde man väl tycka att det är najs om andra också gillar det? Så jävla töntigt denna vilka att sticka ut för utstickandets skull. Det är för människor utan personlighet och 14-åringar.

Vems är barnet?

Fick en kommentar angående inlägget om surrogatmödraskap, en invändning som dyker upp ganska ofta när detta diskuteras.

Fast skänka bort ett barn är väl ändå inte riktigt rätta benämningen? Det är ju inte ens eget barn, man bär ju det bara (ok ”bara”.) Eller finns det surrugatmödrar som använder sina egna ägg? Är inte för surrugatskap, men tycker man bör använda rätt termer annars kan det bli överdrivet ”att ge bort sitt barn” osv.

Nej, det tycker jag inte. Att bära ett barn är en jävligt stor grej. Det dras igång en massa kemiska processer och man blir praktiskt taget tvingad av sin kropp att älska barnet. Det är inget man kan styra hur mycket man än vill det. Att bära ett barn är inte bara att upplåta sin livmoder som en behållare, man blir oundvikligen psykiskt involverad i det hela.

Jag anser att föräldraskap framförallt är något som beror på känslomässiga band, inte biologiska. Ens föräldrar är de som brytt sig om en, tagit hand om en och fostrat än, inte någon som man råkar dela arvsmassa med (även om dessa tu väldigt ofta hänger ihop). Och vad är att ta hand om om inte att bära ett barn, dela blodomlopp, bidra med näring och syre i nio jävla månader. Kroppen förbereder sig ju för att kunna ta hand om barnet, till exempel genom att mjölkproduktionen sätts igång.

Jag tycker att detta band väger tyngre än genetiska band. Jag tycker att det barn man burit är man förälder till, även om ägget var en annan kvinnas från första början.

Jag vill dock påpeka att det är ett helt nytt problem vi ställs inför nu. Vi är vana vid att den person vars ägg det är också bär barnet, såvida det inte är donerat då. När man avgör vem som är far till ett barn gör man det via gentester och därför tänker vi att detsamma ska gälla för kvinnor. Ärligt talat tycker jag inte det, jag tycker att man ska lägga en större värdering vid de band som skapas mellan kvinnan och barnet under graviditeten än de genetiska band som finns.

Att komma över kroppskomplex.

Jag undrar lite kring ifall du kanske kan ge något tips om hur man kan tänka för att undvika bristande självförtroende i sängen! Alltså inte om ens prestation just när det gäller att sexa utan mer hur en överkommer tankar kring att vara för tjock/hårig/inte leva upp till förväntningar rent utseendemässigt? Kanske inte riktigt är något du kan svara på men du skriver rätt mycket om sex och individualitet kring sex så du kanske kan ge något råd kring hur du själv gör om du hamnar i en sån situation att du känner att du ”inte duger”

Ett exempel jag har är att jag tex mår lite dåligt av att bli omhållen för att jag tänker att personen som håller om mig kommer tycka att det är äckligt att jag har en ganska ”fläskig” (i brist på bättre uttryck) mage.

– Frågestundsfråga från Jessica.

Jag kan inte ge några specifika tips på hur man känner sig mer självsäker just sexuellt. Jag kan däremot berätta hur jag överkom mina komplex kring min kroppshydda, svaret är delvis något så oupphetsande som: det tar tid! För mig har komplexen växt bort, det är inget jag aktivt kämpat för utan det har bara hänt (bland annat på grund av en depression jag hade då jag inte pallade bry mig). Jag tror att det delvis är en mognadsfråga. I alla fall så gick jag först upp i vikt utan att det var planerat, sedan insåg jag att det kanske inte var så farligt. I samma veva som jag slutade träna och fundera så mycket över kosten så insåg jag hur otroligt mycket tid som innan gått åt till att fundera på dessa saker och det var väl det som fick mig att bli bestämd på att aldrig någonsin hamna där igen. Den insikten har hjälpt mig när jag ibland känner sting av ångest över min kropp och vad jag stoppar i mig.

Om du kämpar emot kroppskomplex så är mitt bästa tips att läsa på inom feminism, t.ex. börja med att kolla på Killing us Softly. För mig har det hjälpt något oerhört att få insikt om de strukturer och ideal som ligger bakom mina tvångstankar kring mat och träning, det har gjort det mycket enklare för mig att förstå mina egna tankar och mitt agerande. Det har också hjälpt mig att vända mitt självhat till en ilska mot samhället jag lever i vilket ju är många gånger mer konstruktivt.

Sedan tror jag också att detta ”fake it till you make it” funkar väldigt bra när det kommer till kroppskomplex. Jag tänker ändå negativa tankar kring min kropp relativt ofta men då försöker jag fokusera på något annat istället. När jag var ätstörd så var det mycket oftare så att jag ”straffade” mig själv eller gjorde någon jävla handlingsplan för att gå ner i vikt. Nu försöker jag att tänka så lite som möjligt på det och prata så lite som möjligt om det. När folk tar upp ämnen som vikt och bantning så låtsas jag som om jag aldrig någonsin går i de tankarna själv, vilket givetvis är lögn. Men det handlar om att inte uppmuntra andras missnöjdhet med sina kroppar och därmed inte heller sin egen.

Sen tycker jag inte heller man ska känna en press att vara 100 % nöjd med sin kropp. De allra flesta har väl någon grej de är missnöjda med och det är helt normalt, det handlar om att inte låta det styra ditt liv. Ofta när kroppskomplexen kommer smygande så tänker jag bara ”jaha, idag är en sån dag när jag inte känner mig så snygg” och så gör jag något annat istället. Typ går ut, träffar folk eller så. Jag sitter inte och gottar mig i att jag mår dåligt och hatar min kropp som jag gärna gjorde innan. Jag försöker även att undvika tröstätning som annars är en liten hobby jag har. Det är skönt att bevisa för sig själv att ens liv inte behöver vara beroende av att man känner sig så jävla snygg hela tiden utan att man kan känna sig som ett utseendemässigt vrak en dag och ändå gå ut och göra något roligt. Jag tror att många kvinnor är extremt fixerade vid att de alltid inte bara ska se bra ut utan även känna sig snygga. De dagar man inte gör det känns förstörda. Men alltså, man ska fan inte behöva bli handikappad för att man inte känner sig som någon skönhetsdrottning. Trixet är helt enkelt inte att peppa sig själv till att känna sig snyggast utan mer att inse att man kan vara bra och ha det kul även om man inte är det.

Jag tror inte att det funkar att övertala sig själv om att man är vackrast i världen och duger som man är som många vill göra gällande för då ligger fortfarande fokuset på att det är viktigt att vara snygg (eller i alla fall anse att man är det). Jag tror snarare att man måste acceptera att de flesta människor har både utseendemässiga ”skavanker” (i alla fall i förhållande till idealen) och komplex och att det bästa man kan göra är att inte lägga så jävla mycket energi på det.

Jag tänker att dåligt självförtroende vid sex hänger ihop med dåligt självförtroende även annars. Om det är så att du bara har komplex just vid sex så kanske du ska fundera lite på din/dina partner/partners och om det är något hen/de gör som gör att du känner att du inte duger. Vissa personer gör en väldigt självmedveten tycker jag. Om det inte är så så tror jag att du kan följa råden ovan och vänta, att bli bekväm med sin kropp är en process och inget som sker över en natt.

Yttrandefrihet och arbete.

Yttrandefriheten gäller tydligen inte för vikarier inom äldreomsorgen längre. En kvinna har fått sparken för att hon skrev statusuppdateringar om jobbet på facebook och taggade sig själv på platsen. Hela grejen är tydligen att hon omnämnt platsen som ett ”dårhus” vilket tolkats som om hon menar att patienterna är dårar. Uppgifterna har tydligen bara varit tillgängliga för hennes släkt och närmaste vänner och hon misstänker därför att arbetsköparen har gjort dataintrång.

Oavsett om det rör sig om ett dataintrång eller inte så anser jag inte att facebookupdatering ska utgöra ett legitimt skäl för uppsägning (såvida de inte är bevismaterial för att styrka tjänstefel eller det är en tystnadsplikt som bryts). Internet är ett viktigt verktyg för organisering och om man tvingas tysta ner åsikter om sin arbetsplats där så försvinner en viktigt kanal för kommunikation arbetare emellan. Jag ser det som ett tydligt exempel på hur man inte bara förväntas göra ett bra jobb utan även förväntas vara en god anställd som privatperson. Jag kan ge mig fan på att om chefen hade hört denna kvinna klagat på jobbet vid middagsbordet så hade hon sett det som ett legitimt uppsägningsskäl också, lyckligtvis finns ännu inte den övervakningsmöjligheten.

Det är otroligt viktigt att arbetslagstiftningen uppdateras så att människors nätnärvaro är skyddad. Man ska inte kunna få sparken för negativa uttalanden om jobbet eller chefen. Det finns två enkla skäl till detta, dels ett filosofiskt som bygger på att man som arbetare säljer sin arbetskraft och inte sig själv. Chefen har inget att göra med vad du tycker och tänker om ditt arbete så länge du gör det jävla jobbet. När du kommer hem ska du vara ledig. Det andra är mer praktiskt och handlar om arbetares rätt och möjlighet till organisering. I ett samhälle där mer och mer av vårt sociala liv går över till internet så måste även dessa kanaler börja betraktas som plattformer för möten.

Sist men inte minst vill jag påpeka att yttrande- och mötsefrihet inte bara handlar om att kunna göra det utan att bli fängslad utan även om att kunna göra det utan att få viktiga delar av sitt liv sabbade, i det här fallet utan att få sparken. Att inte kunna yttra sig hur man vill i vilka kanaler man vill på sin fritid är faktiskt detsamma som att sakna yttrandefrihet.

Kapitalismens kris.

Ofta när man kritiserar konsumtionssamhället och kapitalismen så är det någon som drar upp saker likt dessa, att genomsnittsmänniskan kan konsumera allt mer och få det allt bättre. Detta stämmer, och det stämmer också att fattigdomen har minskat i världen. Frågan är ju dels hur mycket av detta som beror på ”kapitalismen” och vilka andra effekter samma system har fått. Man kan även ifrågasätta hur stor roll folks köpkraft spelar när man kommer över en viss nivå. Alltså, det är klart att folk ska ha pengar till mat på bordet, kläder, tak över huvudet och så vidare, däremot kan man ifrågasätta vikten av att fler personer får råd att ha en badrumskran gjord av massivt guld.

Det är ju även ganska jävla skitsäkert att den takt vi konsumerar i idag är skadlig för miljön helt enkelt för att jorden inte hänger med. Vi lever idag i ett ekonomiskt system som bara kan gå fel: när det går ”bra” förstörs miljön på grund av överkonsumtionen och när det går dåligt så hamnar vi i ekonomisk kris. Samtidigt läggs enorma resurser på saker och ting som man nog krasst kan säga inte gör så mycket nytta för världen samtidigt som folk svälter. Det finns en enorm snedfördelning av jordens resurser. Det är för det mesta detta som åsyftas när man talar om kapitalismens kris, inte att genomsnittsinkomsten är för låg.

Jag har ingen perfekt lösning på detta. Jag tycker inte att vi ska ha någon slags kommunism, inte heller primitivism eller liknande. Däremot tycker jag att folk ska sluta med denna blinda tilltro till kapitalismen och börja se till de problem som faktiskt finns i samhället vi lever i.

Jag menar inte att allt som går fel i världen är kapitalismens fel men på samma sätt är det löjligt att påstå att allt som går bra skulle vara det, vilket marknadsivrare tenderar att göra. Diagrammet behandlar ju fan hela världens köpkraft och det är ju inte som att samtliga länder har samma ekonomiska system. Det är ju egentligen bara jävligt märkligt att ta upp det som något slags exempel för kapitalismens fantastiska framgångar. Vilka länder definierar man egentligen som kapitalistiska och hur går det för dem jämfört med resten av världen? Det är intressant.

Mer om insemination.

Mycket blandade tankar om mitt inseminationsinlägg. Vissa hävdar att singelkvinnor ska behandlas likadant som kvinnor med partner. Jag förstår resonemanget bakom det men jag vill peka på att mitt resonemang bygger på en grundläggande skillnad mellan sjukvård och friskvård. En kvinna som saknar person eller vilja till att ha barnalstrande sex men vill ha barn är i regel inte sjuk i någon egentligen mening. Jag vägrar faktiskt se brist på manlig sexpartner som sjukdom. Homosexualitet är förvisso inte heller en sjukdom men det är ett tillstånd du inte kan röra dig ifrån.

Jag har som sagt inget emot att kvinnor som vill betalar för att insemineras. Däremot har jag väldigt svårt att se varför det ska gå skattepengar till det. Till saken hör att jag är lite halvskeptisk även mot skattefinansierad insemination av par men tycker att det är mer förståeligt eftersom det i de fallen i regel handlar om folk som saknar andra möjligheter till att skaffa barn.

Sedan om men har något slags nyttoperspektiv på hela samhället och till exempel tänker att vi behöver ökad befolkningstillväxt så är det en annan fråga men att tillmäta singelkvinnor som av olika skäl valt att skaffa barn på egen hand samma rätt till offentligt finansierad hjälp som personer som på grund av sjukdom eller sexuell läggning är att likställa livsstilsval med sjukdom eller sexuell läggning. Jag tycker helt enkelt inte att det är rimligt.

Vill även påpeka att det även för en singelkvinna kan finnas hinder i vägen utöver livsstilsval. Det är något jag tycker att man ska ta hänsyn till genom att omformulera lagen så att man även inkluderar dessa. Men att bara inkludera alla kvinnliga singlar i samma lagstiftning som par som har faktiska sjukdomar eller sexuella läggningar som hindrar dem från att skaffa barn känns lite väl.

En kavalkad av korkade hårargument.

Alltså seriöst. Det finns få saker jag bryr mig så lite om som hår. Jag bryr mig så lite att jag inte ens rakar håret på kroppen, något som annars är kutym bland personer av mitt kön. Jag tycker verkligen att det är en ointressant fråga hur människor väljer att ha sin hårväxt. Det fascinerar mig att det finns så många som verkligen bryr sig om andras hårväxt. Som bryr sig så mycket att de kollar noga noga under armhålorna på publiken i mello, tar en bild och lägger upp på Facebook. Jag menar, det är ju inte som att någon någonsin har sett en privatperson med hår under armarna, tagit en bild och sedan lagt upp på Facebook i syfte att håna personen. Och om det hade hänt hade jag tyckt att det var vidrigt, tro mig. Och jävligt konstig också eftersom det verkligen inte är en viktigt fråga huruvida folk rakar sig eller inte.

Kan folk bara sluta ha dessa pseudodebatter så jag slipper bry mig om hårväxt och kan återgå till mitt liv där jag ägnar mig åt andra saker än att raka mitt kroppshår? Kan folk bara sluta bry sig om vad andra väljer att göra med sina armhålor jag jag också slipper bry mig? Hur svårt kan det vara?

Ett argument man hör då och då är att det visst är rimligt att bry sig om ens partners hårväxt. Ja, det kan jag väl hålla med om. Jag bryr mig också om regelbunda sexpartners hygienvanor, tycker till exempel att det är sjukt äckligt med fettigt hår. Men nyckelordet här är partner, en partner är inte en person du en gång råkade se på Tv i några sekunder. Om man tror det har man en ganska vrickad syn på relationer.

En annan grej folk säger är att andra har rätt att ”tycka som de vill” om andra personers kroppshår. Absolut, att tycka står dig helt och hållet fritt. Det står dig faktiskt även fritt att gå fram till personer på stan och säga att deras underarmshår äcklar dig. Men om du nu gör det så står det väl fan också dem fritt att tycka att du är en jävla idiot och även uttrycka det?

Frågan är inte huruvida någon har en laglig rätt att tycka till om andra hårväxt eller ej, frågan är om det är ett vettigt sätt att agera på. Det är till exempel lagligt att vara otrogen, det betyder inte att det är rätt. Människors fixering av vad som är och bör vara tillåtet i lag och inte är bara ett sätt att slippa ifrån den moraliska diskussionen. Ja, vi har yttrandefrihet i Sverige men det gör inte att du behöver bete dig som ett jävla blockmongo. Man behöver inte göra dumma saker bara för att man kan. Det verkar ju bara skitkorkat.

Människor har som tur är i regel förmåga att tänka en liten bit bortom vad som är lagligt och inte. Människor kan konsultera sina personliga moral och tänka efter. Fundera en smula på vad som är bra att göra, vad som känns rätt. Saknar människor som drar dessa argument den förmågan? Det är i alla fall så jag tolkar det.

Kan inte folk bara vara lite snälla.

Ni vet när man går i lågstadiet. Då får man lära sig att man ska vara snäll. Man får också lära sig att om man inte tycker om en persons frisyr, kläder eller utseende i största allmänhet så håller man det för sig själv. Man får lära sig att man ska så att säga sköta sig själv och skita i andra. Jag tror att alla har hört detta någon gång under sin skoltid.

Och ändå så finns det så otroligt många vuxna människor som inte har kunnat ta till sig denna högst grundläggande information. Hur fan gick det till egentligen?

Detta att inte lägga ut en bild på en privatperson som lätt går att identifiera som råkat fastna på kamerorna vid mello för att håna henne offentligt på internet känns som något en person som ännu inte utvecklat sin empatiska förmåga gör. Det är kort och gott ett jävla barnbeteende. Vuxna människor ska liksom inte ägna sig åt sådant. Ändå gör de det. Och det är inte bara en, det är hundratals. Helt utan någon som helst tanke på personen på bilden, hur hon känner tycker och tänker. Utan någon som helst tanke på hur de själva skulle känna om deras utseenden lades ut för offentlig rättegång.

Jag är ärligt talat stum av förvåning. Jag trodde verkligen inte att folk var såhär dumma i huvudet, inte i denna enorma utsträckning i alla fall. Jag visste att folk hade åsikter om anda underarmshår, men att så många har mage att på detta sätt faktiskt mobba en person som bara av en slump råkat hamna i Ty det förvånar mig faktiskt. Speciellt som de flesta gör det under eget namn, offentligt.

Man behöver inte vara någon orakad feminist för att fatta att man inte beter sig såhär. För att fatta att det helt enkelt är sjukt jävla taskigt att på detta sätt hänga ut en människa som inte på något vis bett om uppmärksamheten. Okej om någon hade tagit en bild på mig där jag har hår under armarna och häcklat, det vore fan mer acceptabelt för jag har ju liksom gjort en grej av det. Jag deltar i debatten. Men den här personen har inte gjort det minsta lilla väsen av sig.

Tänk om alla bara kunde tänka en enda gång innan de gjorde såhär. Typ fundera lit epå hur de själva skulle känna om de blev utsatta för det. Vad mycket skit man hade sluppit.