Kategori: Politik

Insemination av singlar.

Jag lovade ju att jag skulle skriva om detta med insemination så här kommer det. Låt mig först och främst påpeka att det finns två olika scenarion som kan diskuteras här, dels att man gör det lagligt att inseminera singelkvinnor och sedan låter marknaden sköta resten. Det andra alternativet, som jag också förstått är det aktuella, är att ge singelkvinnor samma rättigheter som par. Vad detta innebär vet jag inte, men jag tolkar det som att inseminationen är statligt bekostad eller subventionerad. Och det, det tycker jag faktiskt är fel.

Inseminering är sjukvård. För att få statligt bekostad hjälp med insemination så måste du vara sjuk. Du kan inte gå till sjukhuset ens som par och ba: ”hej, vi vill ha barn men pallar inte knulla, kan vi bli inseminerade?”. Det finns absolut inget rimligt skäl till att singelkvinnor som är fullt kapabla att skaffa barn på annat sätt, kanske genom att skaffa sig en partner eller knulla tills man får träff, ska få bli befruktade på statens bekostnad.

Om man däremot lider av någon slags åkomma, till exempel är asexuell eller har något slags problem med att ingå i förhållanden eller knyta sexuella kontakter så skulle man väl kunna få inseminering bekostad av sjukvården även som singel. Det ser jag inga konstigheter med. Däremot har jag lite svårt att tänka mig vilka tillstånd det skulle kunna röra sig om och jag tror inte det förekommer i särskilt stor utsträckning.

Jag vill påpeka att det finns en stor skillnad på att vara sjuk och få hjälp att leva ett ”normalt” liv trots det och på att få ekonomisk uppbackning för att göra vissa livsval. Om du vill vara singelmamma, absolut, men förvänta dig inte att det ska ge dig samma rättigheter som personer som faktiskt har medicinska hinder i vägen för att skaffa barn.

Vad jag även ser som problematiskt med att ge singelkvinnor offentligt finansierad insemination är att iden om att människor har rätt till barn skulle förstärkas. Jag tycker inte att människor har rätt till barn, däremot tycker jag att de har rätt till sjukvård. Jag tycker även att människor ska ha rätt till frihet att skaffa barn, vilket jag alltså definierar som att ingen ska kunna hindra dig från det, det betyder inte att någon har skyldighet att hjälpa dig med det. Om singelkvinnor skulle ges rätten till barn på det viset att de kan kräva att deras inseminationer ska bli offentligt finansierade så skulle nog även diskussionen om singelmäns rätt till barn blossa upp, och den vet vi var den landar: i surrogatmödraskap.

Frågan om insemination av singlar är ett problem som uppstår i länder där sjukvården är så reglerad som i Sverige. Även om man som läkare skulle vilja inseminera singelkvinnor mot betalning så skulle man inte få. I det här fallet tror jag att det beror på hanteringen av sperman som väl ses som något slags organ, för jag har svårt att tänka mig att en insemination är en särskilt riskfylld operation. Det enda rimliga är att öppna upp marknaden på det här området.

Nu kanske jag har förstått förslaget helt fel och det kanske aldrig har varit på fråga att dessa inseminationer ska vara offentligt finansierade. Oavsett så är detta min hållning i frågan. Vad tänker ni?

Det är bra att vara snäll.

Ibland kan jag bli lite sur på att folk gör värsta ideologiska striden av så simpla saker som denna. Oavsett om man tycker kvinnor ska raka sig under armarna eller ej så kan man väl ändå komma överens om att det är dumt att vara dum och att man istället ska vara snäll. Djupare än så är det inte.

Ibland förlorar man hoppet.

Ibland förlorar man hoppet om mänskligheten. Det här inlägget hos Hanna Fridén framkallar sådana känslor. Det handlar om den enorma uppmärksamhet och liksom hatstorm som har kommit i och med att en kvinna blev fångad på bild i mello med orakade armhålor!

Lyckligtvis har denna bild inte delats så jag har kunnat se det och det känns ju skönt. Men herregud, vad är det för fel på folk? Hur kan man seriöst tycka att en person gör något fel genom att råka bli fångad på bild utan att ha rakat sig under armarna? Hur kan man tycka att rakade armhålor ska vara ett måste för att få kolla på mello i Globen?

Det är verkligen ledsamt att folk har en sådan otroligt låg förståelse för detta att man faktiskt borde få ha sin kropp ifred. Sånt får mig att tappa hoppet om mänskligheten.

Att sätta sig in politiskt.

Fick den här frågan i min frågestund.

har du några bra tips på hur man ska göra om man vill blir mer politiskt insatt eller engagerad, så att säga? om man vill bilda sig en bättre uppfattning om politik etc men inte riktigt vet var man ska börja, alltså.

Detta är en fråga jag får ganska ofta och jag tycker alltid att den är så knepig att svara på. Kunskap är ju något som man tillgodogör sig långsamt, speciellt om man vill skapa djupare förståelse för något. Det finns inte riktigt någon Quickfix när det gäller sådant.

Först och främst vill jag påpeka att folk ofta blandar ihop att vara insatt i politik som bredare ämnesområde, alltså idéhistoria och dylikt, med att var insatt i de olika vändningarna som går i den inhemska politiken just precis nu. Visst är jag insatt och intresserad även av den nuvarande svenska politiken men engagemanget har sin grund i ett bredare intresse för politik och samhällsfrågor. Det är utifrån den grunden som jag värderar det som sker politiskt i samhället idag och det är på grund av den det blir intressant. Det gör det också lättare att analysera det politiska samtalet att man har förmåga att härleda varifrån de olika idéerna kommer.

Jag skulle tycka att det var ganska meningslöst att läsa om svensk partipolitik om jag inte hade någon bakgrundskoll. Det mesta som politiker säger låter ju ganska bra, de är ju liksom experter på att sälja in sina politiska idéer. Fokusera inte för mycket på partipolitik för den är till sin natur ganska grund och en jävla ormgrop, full av personpåhopp och plattityder. Dessutom luras man ofta att tro att de enda politiska perspektiven som finns är de som presenteras där men så är ju inte fallet.

Att bli politiskt insatt tar tid, så är det. Jag har varit intresserad av politik så länge jag kan minnas och gått igenom en mängd olika faser i mina politiska åsikter, stött på tusentals argument och världsbilder. Sakta men säkert har jag format bilden av hur de olika politiska ideologierna ser ut och var jag själv står. Så tja, det bästa tipset är väl helt enkelt: var intresserad, diskutera med folk och fråga om du inte fattar. Lite samma tips som här. En hjälp på vägen kan nog vara att läsa lite om argumentationsteknik och retorik, det hjälper en bra att genomskåda folk som snackar skit.

Men såklart så håller jag koll på det politiska nuläget också, för det är ju skitviktigt. De kanaler jag använder mig av för att hålla mig uppdaterad på det politiska nuläget är följande:

Konflikt i p1 – reportageprogram som kommer ut en gång i veckan. Avsnitten är ungefär en timme långa och handlar väl i princip om de händelser som varit aktuella på sista tiden. Dock lite mer djupgående än typ senaste politiska omröstningen. Händelserna sätts i kontext, såväl politisk som historisk, och det brukar ofta vara ganska nyanserat om än vänstervinklat. Konflikt gör mig nästan aldrig besviken, det är i princip alltid djupgående, intressant och inte minst lätt att lyssna på. Brukar ladda ner som podcast och lyssna på när jag är ute och går med hunden. Den stor fördelen med konflikt är att programmen nästan alltid behandlar utrikesfrågor vilket annars kan komma lite i skymundan.

Bloggportalen – twinglys hemsidan där man ser vilka ämnen som är mest omskrivna i bloggvärlden. Bra att håla koll på när man bloggar själv men ger även en schysst överblick av vad som händer i Sverige. Om det har hänt något stort så brukar de flesta artiklarna handla om den händelsen och då får man väl tillgång till lite olika vinklar. Jag vill påpeka att det mesta av materialet som man hittar här enbart berör politiken i nuläget och inte brukar vara så värst djupgående, vilket jag antar handlar om att det som väcker folks intresse är just den typen av politiska skandaler. Oavsett bra hemsida om man bara vill ha en snabb överblick över det politiska läget för tillfället.

Tidningen fokus – bra tidning om politik. Fortfarande mest vad som sker just nu i Sverige men mestadels satt i kontext. Balanserade och bra bevakning av politiker. Om jag hade bott i Sverige hade jag prenumererat på den men det blir lite dyrt att få den hit.

Tidningen ETC – samma sak som fokus fast mer vänstervinklat. Brukar läsa krönikorna.

Alliansfritt Sverige – skitvinklad hemsida om att Alliansen suger. Rolig dock.

Utöver det så tycker jag alltid att dokumentärer, såväl böcker, film och radio, om historiska politiska händelser brukar vara bra källor. Det ger perspektiv på vad som sker idag och hjälper till att konkretisera vissa politiska idéer. Sådant är viktigt så att det inte bara blir tomma ord utan att man faktiskt ser vad vissa idéer lett till tidigare i historien.

Men sen tänker jag ändå att det viktigaste är att man vågar tänka själv. Att man vågar testa olika idéer såväl mot sig själv som mot andra och inte är så jävla rädd för att ha fel. Och att man låter det ta tid, låter sin världsbild och ens åsikter växa fram istället för att bara anta ett färdigt paket. Om du ändrar åsikt om något med tidens gång: se det inte som ett misslyckande att du hade fel innan utan mer som att du har förfinat din världsbild. Det finns inget bättre än folk som vågar inse att de har haft fel och lämna de idéerna bakom sig utan att för den sakens skull tycka att man var en jävla idiot innan.

Mensvärk.

Gud alltså. Läste en så jävla korkad grej på Facebook igår. En snubbe påstod helt ut ur tomma luften att kvinnor i snitt ha sjukfrånvaro på grund av mensvärk två dagar i månaden och därför så gick det på jämt ut att vi hade lägre lön, för vi får ju sjukersättning fast vi inte arbetar.Orkar inte gå igenom hela resonemanget, men just denna ide om att mensvärk leder till två sjukdagar i månaden är så jävla absurt. Två arbetsdagar på en månad utgör i snitt 10 % av arbetstiden. Han menar alltså att det sammanlagda problemet med mensvärk är så stort så att det leder till en genomsnittlig sjukfrånvaro på 10 %. Det är ju en helt enorm siffra!

Nu tror jag inte att det är en siffra som stämmer för fem öre. Jag kan inte dra mig till minnes en enda vän som bangat jobb eller skola på grund av mensvärk, speciellt inte så ofta. Men om det nu vore så att det faktiskt stämde, vilket enormt folkhälsoproblem! Vi talar alltså om en total sjukfrånvaro på 5 % utspritt på befolkningen på grund av ett enda tillstånd, som dessutom är ganska lättbehandlat. Vilken otrolig samhällsekonomisk förlust enbart på grund av mensvärk. Vänligen plöj ner lite forskningsresurser i detta omedelbart så att vi kan få stopp på detta enorma folkhälsoproblem.

Tunnelbanan.

Ni vet det fruktansvärda programmet Cops som går på amerikansk Tv? Det som handlar om poliser som tar fast folk för typ droginnehav och cykelstöld och använder skitmycket övervåld. Det har fått en svensk motsvarighet i programmet Tunnelbanan som handlar om ordningsvakter som går omkring och tar hand om folk och så vidare. Jag såg det inte själv men har hört det ryktas att det även används en del övervåld av väktarna i programmet. Men givetvis är det de som är de goda.

Jag undrar verkligen hur det kan komma sig att väktare får ha med sig ett jävla filmteam när de arbetar? Okej om det ska göras typ en dokumentär eller liknande men i ett jävla underhållningsprogram? Det finns liksom inget intresse av att nyansera bilden av brottslighet eller underrätta folk om vilka rättigheter de har gentemot väktare eller så, det handlar bara om att producera underhållning på brottslingars och brottsoffers bekostnad. Hua.

Tacksamhet.

Hannah har skrivit ett inlägg om allt hon är tacksam över att ha tillgång och rätt till som kvinna i Sverige till skillnad från i andra länder. Det är bra och tankeväckande, absolut. Det kan vara nyttigt att tänka på vad som hade kunnat vara annorlunda då och då för att skaffa sig lite perspektiv och inse att man inte ska ta saker för givna, att man alltid ska vara på sin vakt för de som vill ta rättigheter ifrån en och inte tro att slaget är vunnet.

Men det är det där ordet ”tacksamhet” som får det att rycka i mig. För det första borde ju till exempel alla män också vara tacksamma för alla de där sakerna Hannah räknar upp för de har det ju inte heller på det sättet. Men icke ställs det några sådana krav på dem eftersom det liksom aldrig har varit på fråga att de ska vara i sådana situationer. Det tas för självklart för att de är män, så enkelt är det. Kravet att vara tacksam bygger på uppfattningen att de fördelar vi har gentemot kvinnor i andra länder är något som vi fått som en present av ren snällhet, inte något som vi faktiskt är berättigade av den enkla anledningen att vi är människor precis som männen.

Jag är glad att jag lever i Sverige och har en massa rättigheter som andra kvinnor inte har men jag är inte tacksam. Vem skulle jag vara tacksam inför? Mina föräldrar? Fredrik Reinfeldt? Jag är medveten om den kvinnorörelse som har skapat dessa förutsättningar för mig men jag är inte tacksam lika lite som jag vill att någon ska vara tacksam för att jag är feminist.

Tacksamhet tar oss inte någonstans här i världen. Medvetenhet gör det, absolut, men inte ren tacksamhet. Jag vägrar sitta och vara tacksam för att jag får ha min kropp i fred och vistas i offentligheten, för att jag får bestämma om jag vill gifta mig och vem jag ska gifta mig med. Det är inget att vara tacksam för, det är rena självklarheter. Däremot känner jag en stor ilska inför att det finns de som inte har dessa rättigheter på samma sätt som jag känner ilska inför det som fortfarande drabbar mig av den enkla anledningen att jag är kvinna.

Sedan vill jag också påpeka att förtrycka grupper sällan får rättigheter för att deras förtryckare fått något slags godhetsryck och ba: ”nämen, tänk om vi skulle vara lite schyssta för en gångs skull”. För det mesta rör det sig om en lång och utdragen kamp och då tycker jag bara att det är orimligt att se det som att någon har gjort en en tjänst. Kom ihåg: det var feminismen som tog oss dit vi är idag och feminismen, den är ju jag (och förhoppningsvis även du) en del av.

Pinsamma meningsmotståndare.

Vet ni vad? Jag klarade mig hela kvinnodagen utan att läsa ett enda ”men varför finns det ingen mansdag”-uttalande, och jag försökte inte ens undvika det! Är glad över att det inte dök upp i min Facebookfeed eller på min Twitter, inte ens i något av de blogginlägg, artiklar eller krönikor jag läste!

Mansdagen infaller den 19 November och har så gjort sedan 1999. Personer som klagar över att den inte finns borde fan få förbud på att uttala sig om jämställdhet i fortsättningen för är man inte tillräckligt intresserad av att kämpa för mäns rättigheter för att ens göra en snabb googling på ”mansdag” så finns det absolut ingen anledning till att man ska tas på allvar.

Människor som säger så avslöjar bara sin egen ignorans. Att man mer än gärna kastar ur sig påståenden som man inte brytt sig om att kolla upp ens det minsta lilla innan bara får att få ”rätt” i någon jävla poäng som är helt felaktig. De lägger ju krokben för sig själva genom att inte bara visa på okunnighet utan även ovilja att över huvud taget sätta sig in i fråga ens det minsta lilla.

Jag har inget intresse av att diskutera med personer som inte är intresserade av att diskutera utan bara vill framföra sin åsikt oavsett om den är rätt eller fel. Jag har inget problem med oinsatta människor men jag har ett problem med människor som pratar som om de vet något när de egentligen inte har en aning.