Kategori: Politik

Knarkhundar i skolor.

Skolor i Landskrona ska genomsökas med narkotikahundar. Inte för att det finns någon slags misstanke om brott utan bara för att ”skolorna ska vara narkotikafria miljöer”. Jag tycker att det är så jävla tragiskt att man väljer att handskas med det faktiska problem som droganvändning bland ungdomar faktiskt utgör på det här sättet istället för att faktiskt ge ungdomar som miss- och riskbrukar hjälp. Även deras problembeskrivning är symptomatisk; det handlar om att vissa givna platser ska vara drogfria för att skydda de ”snälla” ungdomar som måste vistas där, inte om att man vill minimera problemet med knarkande ungdomar.

Om nu genomsökningen skulle lyckas ge några resultat, kanske genom att droger hittas i skåp eller liknande, så tror jag absolut inte att resultatet för den påkomna ungdomen (eller läraren) kommer bli positivt. Att bli ertappad i en miljö man vistas i dagligen, inför människor som man träffar fem dagar i veckan, som ska lära ut till en och betygsätta en eller spendera sin uppväxt med en måste vara en fruktansvärd upplevelse. Speciellt då så många har uppfattningen att knarkare är något slags avskum.

Ungdomar som miss- och riskbrukar droger ska få hjälp och stöd, inte skämmas ut i en miljö de vistas flera timmar om dagen. Jag misstänker dock att Landskronas kommun ger blanka fan i vad som händer med de ungdomar som faktiskt använder droger, de är mest bara intresserade av att ”skydda” de skötsamma ungdomarna från att råka konversera med en knarkare.

Man kan alltid begränsa utsträckningen.

När det gäller inseminationsdebatten så kommer ofta argumentet ”men det finns redan en massa barn som växer upp utan pappa” fram. Det som åsyftas är då när mannen har lämnat mamman och barnet.

Hur mycket jag än håller med i sak, alltså tycker att även singlar ska få insemineras, så tycker jag att det är ett väldigt dåligt argument. Det är en stor skillnad på att något blir på ett visst sätt av olyckliga omständigheter och på att sjukvården aktivt bidrar till det. Staten kommer aldrig kunna tvinga någon att ta ansvar för sitt barn, däremot kan man förhindra att fler barn föds med bara en förälder.

Att allt inte fungerar perfekt i samhället är något man får acceptera, så är det bara. Politikens uppgift måste vara att minimera vad man anser dåligt för samhället och om det nu är ensamstående föräldrar så är det ju helt rimligt att följden av det blir att man inte tillåter insemination av singlar. Det spelar ingen roll att ”problemet” finns ändå för man kan alltid begränsa utsträckningen av det.

Det handlar inte om barnets rätt utan om min.

Ofta i abortdebatten så drar folk upp argumentet att man gör abort för barnets egen skull för att man för tillfället inte har förutsättningarna till att ta hand om ett barn. Visst kan det vara så att man verkligen saknar förutsättningar, typ att man har missbruksproblem och så vidare, och gör abort fast man egentligen hade velat ha barnet. Oftast handlar det dock om att man inte har optimala ekonomiska förutsättningar, att pappan är okänd och liknande. Som bekant finns det en massa barn som växer upp under liknande förhållanden och ändå får ett utmärkt liv.

Att argumentera för eller emot abort ur det ofödda barnets perspektiv tycker jag är ett misstag. Aborträtten handlar inte om barnets rätt att inte födas, det handlar om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Detta gäller såväl om man vill göra abort som om man vill behålla barnet. Det får inte gå så långt att folk anses ha en moralisk skyldighet att göra abort, för barnets skull. Tyvärr är det lite den utvecklingen jag ser idag och det tycker jag är mycket beklagligt.

Såhär tänker jag: ja, abort är att förhindra ett liv. Ja, för de allra flesta barn är det bättre att födas än att inte födas, de flesta är tacksamma över livet. Nej, man behöver varken ha optimala sociala eller ekonomiska förutsättningar för att kunna sätta ett barn till världen. Men aborträtten måste ändå vara absolut för det handlar om min rätt att avgöra vad som får gro i min egen kropp, att avgöra vilket liv jag vill sätta till världen och inte. Det är inget jag ska behöva försvara med något annat argument än att jag helt enkelt inte vill.

För det första ska man inte behöva rättfärdiga att man gör vad man vill med sig själv. För det andra så kan ett sådant rättfärdigande, om allt för många ägnar sig åt det, leda till att det uppfattas som omoraliskt att faktiskt föda i sådana situationer. Och det hade ju varit olyckligt.

Varför begränsa sig till två föräldrar.

Hägglund har skrivit en debattartikel om att alla barn ska ha rätt till en pappa. Jag tycker att det är bra att han har valt att resonera utifrån barnens rätt till föräldrar och inte vuxnas rätt till barn. Men som en konsekvens av att alla barn ska ha rätt till en pappa så kommer ju att inseminering av lesbiska kvinnor som har partners inte bör accepteras och jag undrar om det är så Hägglund vill ha det. Eller det vill han säkert, men jag undrar om han kan tänka sig att stå för det.

Hägglund hänvisar till FN:s barnkonvention. Jag tycker att det vore utmärkt om barnkonventionen blev inskriven i svensk grundlag, men i den står det faktiskt inget om att barnet måste ha rätt till en pappa. Nej, ett barn blir inte till utan manlig säd och alla har en biologiska far men föräldraskap är i mina ögon inte enbart en fråga om biologi utan om känslomässiga band. Om det visade sig att min fader inte var den som ejakulerat i min moders fitta så skulle jag inte se honom mindre som min pappa för det.

Sedan undrar jag varför man vill begränsa barnets rätt till föräldrar till de biologiska föräldrarna, som jag förstår det utifrån Hägglunds artikel. Jag skulle gärna vilja att man kunde ha tre eller fyra föräldrar. Till exempel i sådana fall där ett lesbiskt par och ett  bögpar bestämmer sig för att skaffa barn ihop, då skulle det komma väl till pass om alla fyra kunde vara barnets föräldrar rent juridiskt. Man kan även tänka sig polygama par som vill ha barn tillsammans. Det verkar orättvist att bara den som bär på generna ska vara föräldrar till barnet när alla kan vara lika känslomässigt delaktiga. Jag har svårt att tänka mig något trevligare än att inte bara ha två utan fyra föräldrar som kan ta hand om mig!

Om det nu är så viktigt att ha en fadersgestalt, varför inte öppna upp för att ha två eller tre fadersgestalter? Alltså inte bara känslomässigt utan även juridiskt. Vi behöver kanske inte skriva in i grundlagen att ett barn har rätt till tre föräldrar men det kan ju knappast skada att ha fler än två. Det tycker jag att Hägglund ska ta sig en funderare på.

Är man så mån om kvinnors rättigheter så kan man väl engagera sig feministiskt.

Att det ens är möjligt att det finns något slags motstånd mot att häva slöjförbud i fotboll tycker jag är så jävla konstigt. Man ska alltså designa en speciell slöja som är säker vilket innebär att den delas om man drar i den. Reaktionerna på detta ser ut typ såhär:

Islam flyttar fram sina positioner. Slöjan symboliserar kvinnans underkastelse, att kvinnan skall vara ”ren”. En kvinna som inte täcker sig är själv skyldig till om hon blir våldtagen eller sexuellt antastad. Vidrig symbol.

Jag blir så jävla trött. Just nu skiter jag fullkomligt i budskapet i religionen Islam för jag kan fan inte tycka att det är något annat än positivt att även muslimska kvinnor ska kunna spela fotboll. Människor som ser detta som något slags steg i ”islamiseringen” (dvs att Islam blir en lika accepterad del av vårt samhälle som judendomen) är ju fan knäppa. Ingen vill tvinga någon annan att bra slöja, man vill bara att även religiösa kvinnor ska kunna spela fotboll.

Hur orkar folk bry sig om en jävla huvudduk? Om man nu är så otroligt mån om kvinnors rättigheter så kan man med fördel engagera sig feministiskt istället för att söka förvägra kvinnor med viss religiös hemvist att spela fotboll.

Respektera patienternas privatliv.

Detta med rätt till insemination för singelkvinnor tycker jag är en intressant fråga. Jag ställer mig som sagt emot idén att människor har någon slags rätt till barn men det gäller ju alla, singlar som par. Kvinnor som har en partner får ju som bekant insemineras och man kan ju undra varför kvinnor som saknar partner skulle diskrimineras. Jag antar att insemination av kvinnor med partner ses mer som att hjälpa naturen på traven än vad det gör att inseminera en kvinna utan partner.

Ofta när insemination diskuteras så hör man män klaga över att de används som någon slags avelsdjur, att deras sperma frikopplas från sexakten och deras roll i barnaskapandet förringas. För den som tycker detta är ett problem vill jag påpeka att spermadonation är helt frivillig. Det finns inte heller någon forskning som visar på att det skulle vara psykiskt skadligt för en man att donera sin sperma. Om man är rädd för att män ska anses mindre viktiga för kvinnor i allmänhet så kan jag dels lugna ner er med att heteronormen ser ut att leva vidare ganska starkt, dels tipsa om att den som är rädd att inte lyckas skaffa en partner om ens roll i barnaskapande förringas helt enkelt får försöka skaffa sig kvaliteter som sträcker sig bortom att ejakulera i kvinnors kön.

Kanske finns det män som inte har något emot att deras sperma används som ett ”komplement” till en man i ett förhållande som av olika anledningar inte kan göra kvinnan gravid eller i ett förhållande mellan två kvinnor men som däremot skulle opponera sig om en singelkvinna skulle insemineras med den. I så fall tycker jag att man som donator ska kunna specificera vilka ändamål man vill donera till, precis som man kan göra när man skriver på donationspapper.

Den enda lösningen jag ser på detta problem är att man helt enkelt struntar i civilstatusen på den som ska genomgå insemination och låter det vara kvinnans ensak. Det är ju trots allt hon som båda ska bära och föda barnet. Om hon sedan vill inkludera någon annan i föräldraskapet så kan hon väl göra det på eget bevåg. Jag tycker inte det ska vara en fråga om att ge singlar rätten till insemination utan om att respektera privatlivet hos patienterna.

Rättvis transparens.

Rent principiellt har jag inget emot att man visar upp hur stor del av priset som består av moms genom att skriva ut priset exklusive moms i butiken och lägga på momsen i kassan som Annie Lööf har föreslagit. Framförallt tycker jag att de ska vara upp till butiksägaren själv att avgöra hur hen väljer att redovisa priset (dock att det då står om det är inklusive eller exklusive). Redan idag får man ju generellt (alltid?) ut momssumman på kvittot.

Men om frihetsivraren Annie Lööf nu vill tvinga alla butiksägare att skriva priserna exklusive moms i butiken även om kunderna ogillar tilltaget så tycker jag även att man i konsekvensens namn ska redovisa vad saker som t.ex. sjukvård, skola, förskola och infrastruktur hade kostat om man inte hade betalat skatt i ett land. Det tycker jag vore bra.

Att skattesystemet är transparent för medborgarna tycker jag är utmärkt, men det måste i så fall gå båda vägarna. Man ska få ses både från var skatten dras och till vad den används.

Om att ”våga”.

När politiker eller debattörer börjar snacka om att man ska ”våga” gräva djupare i en fråga, ta en debatt eller liknande drar jag alltid öronen åt mig. Det är nästan alltid synonymt med att något ska bli sämre. Typ som Annie Lööf svarar på frågan hur låg ingångslönen för unga ska vara efter sänkning.

Vi måste våga vända på alla stenar så att unga människor får en rad i cv:t och en lön.

”Våga” betyder alltså i det här fallet att man måste ”våga” göra en reform som starkt försämrar vardagen för en massa människor. Frågan är ju vem som behöver bli stärkt för att klara detta, Lööf eller ungdomarna som ska leva på en rent ut sagt skitlåg lön.

Jag tycker det påminner lite om den politiskt inkorrekta retoriken. Den som inte vill ha det på ett visst sätt gör inte så för att hen vill eller har en annan lösning utan för att hen inte vågar göra eller diskutera det som är nödvändigt eller sant. Jag tycker att det är ett väldigt fult sätt att bedriva politisk debatt på.

Inkonsekvens?

Man kan såklart tycka att det är inkonsekvent av mig att klaga på meningslösheten i jämställdhetsinsatser som ”Fru Gårman” samtidigt som jag anser att det är idioti att när folk tycker att man ska strunta i mäns våld mot kvinnor i Sverige för att folk blir könsstympade i Saudiarabien och så vidare. Jag vill förtydliga att jag inte hade brytt mig över huvud taget om det var en grupp privatpersoner som designat de nya skyltarna, betalat ändringen ur egen ficka och så vidare. Nu rör det sig däremot om skattepengar som plöjts ner i detta projekt och jag tror varken att det har folkligt stöd eller skapar något slags mervärde för merparten av Uppsalas befolkning.

Privatpersoners engagemang och satsningar av privat kapital ger jag blanka fan i (så länge det inte skadar någon, givetvis). Det är helt okej att folk engagerar sig i katthem även fast människor är hemlösa, det är deras val. Det är en helt annan sak när politiker bestämmer sig för att satsa pengar på något. I ett sådant fall har man som medborgare en självklar rätt att reagera, lägga sig i och ha en åsikt om det är en meningsfull insats eller ej.

Det funkar inte att säga att ”ingen fråga är för liten” när det kommer till den här typen av saker för det handlar inte om att bara välja om man ska eller inte ska göra något, det handlar om att prioritera.I det här fallet så tycker jag att det var en förskräcklig prioritering av resurser både i form av tid och pengar och i egenskap av svensk medborgare är det otroligt rimligt av mig att uttrycka den åsikten.