Kategori: Politik

Bloggtips: a sorta mission.

En blogg som hamnat i min blogglista på sista tiden är a sorta mission. Jag vet inte vem som skriver bloggen alls, mer än att personen ifråga kallar sig Auuus. Spela roll, bra är den i alla fall.

A sorta mission är en av de bästa feministiska och normkritiska bloggarna jag läst. Inläggen går alltid djupt ner i problematiken och är alltid nyanserade och pålästa. Det här svaret på Marcus Birros utspel är om abort är fantastiskt, likaså den här texten om Kd:s tvångssteriliseringar av transpersoner. Visste ni att Sverige har fått kritik för detta från Europarådet? Jag hade i alla fall inte den blekaste innan jag läste inlägget. Andra inlägg som effektivt bemöter vissa tendenser är detta inlägg om ”men det löser ju inte hela problemet”-argumentet och detta om att leva i enlighet med normerna.

Det är så himla uppfriskande med bloggar som skrivs av människor som verkligen är insatta i sin sak och som liksom inte försöker vara något annat. Auuus försöker inte blanda upp sina långa och fantastiskt genomarbetade och pålästa inlägg med något annat, utan bloggen får handla om just precis det hen är bäst på!

Om ni är intresserade av feminism och normer (vilket jag vet att många är) tycker jag definitivt att a sorta mission borde få ta plats i er lista över bloggar ni följer.

Att erkänna skillnaderna.

En sak jag kan bli så jävla matt på är folk som måste hålla på och vända ut och in på den så kallade svenskheten. Måste påpeka att det vi kallar Svenskt minsann kommer från de här olika länderna i ursprungsläget.

Det må vara sant, men så är det ju i alla länder! Länder påverkar och influerar varandra och framförallt är nationen som klar avgränsad kanske inte så gammal och självklar som vi ofta vill tro. Även inom Sverige bland etniskt svenska finns olika kulturyttringar.

Hur som helst så fattar jag inte det här behovet av att hävda att våran kultur har skapats av människor som invandrat och att det därför inte finns något ”svenskt” som vi ska skydda från något utomstående hot. Grejen är ju att det verkligen finns något svenskt, även om det är mer abstrakt än dalahästar. Men det svenska är ju rimligtvis den blandning som har uppstått i krocken av alla dessa element från utsidan. Vad fan, vem som helst som varit utomlands vet ju att det finns olika kulturer i olika länder.

Vi måste erkänna att det finns saker och ting i vårat kulturarv som är typiskt svenska och som är hemma för oss. Det är skillnad på människor från olika områden i världen, folk i olika länder har olika referensramar, seder och bakgrunder. Det är så.

Om vi inte erkänner att det finns saker som gör oss olika så blir det himla svårt att integrera människor på ett vettigt sätt. Det blir bara något falskt leende ”hej blatte, du är lika mycket värd som jag och även likadan”, en så stor ovilja att göra upp med det som faktiskt är olika att det bara förvandlas till något förment och tomt prat om alla människors lika värde.

Och jag menar inte att dessa personer ska lämna det annorlunda bakom sig för att integreras. Jag menar att vi måste se olikheterna för att kunna se likheterna. Sen kan vi kanske öppna upp vår blick för andra kulturer, notera att det finns olikheter men vara intresserade av dessa.

Att träffa människor som är annorlunda är en nyckel till att förstå sig själv, men då måste man erkänna detta och inte tjafsa i något förljuget bjäfs. Och jag tycker faktiskt att det finns anledning till att erkänna och vara stolt över den svenska kulturen.

Dagens idioti.

Detta är ju hemskt lustigt tycker jag. Israel har röstat igenom en lag som förbjuder organisationer och personer att uppmana till bojkott av Israeliska produkter.

För det första undrar jag hur detta ska genomföras. Merpart av alla bojkotter måste väl ändå komma på initiativ från utlandet. Ska Israel ställa svenskar som uppmanar till bojkott inför rätta? Det kommer ju aldrig att kunna få ett internationellt erkännande. Och om man nu har ett stort problem med att folk inom landet uppmanar till bojkott borde man väl försöka ta reda på varför istället, för om det uppmanas till bojkott av Israel även inom landet är det ju fan något fel.

Visst kan man bojkotta ett enskilt företag inom landet för att de har dåliga villkor, men syftet med den här lagen är att skydda staten Israel, inte alla företag som verkar inom landet.

Detta är i praktiken ett förbud mot att praktiskt utöva kritik mot ett land. Om resten av världen inte reagerar med massbojkott nu blir jag fan besviken.

Att gräva sin egen grav.

Jag älskar att Johanna Sjödin och Moa Lundqvist har mejlat in sina bilder såhär fint till Sd:s hemsida där de lägger upp bilder på misstänkta meningsmotståndare i syfte att människor ska känna igen dem och kunna bistå med namn.

Att Sd inte har kommit med någon dementi rörande detta är mycket märkligt. Varför inte bara förneka det hela rakt av? Säga att man inte har någon kännedom om någon sådan registrering.

Jag har väldigt svårt att begripa varför Sd gör detta. Vad hoppas de få ut av sin åsiktsregistrering? Det är ju inte som att de kan spöa upp eller hota folk utan att helt förlora sin plats i riksdagen, så vad vill de uppnå? Vill de registrera meningsmotståndare tills den dag de har egen majoritet och kan sjösätta sitt stora utrotningsprojekt, eller vad är frågan?

Otroligt klantigt är det i all fall, för de framstår i allra högsta grad som icke rumsrena, en stämpel som de ju velat tvätta bort. Extra äckligt blir det i samband med deras tjat om lag och ordning, vad menas egentligen?

Jag orkar i vilket fall som helst inte uppröra mig eftersom detta endast innebär att Sd gräver sin egen grav, och det har jag då rakt inget emot. Det finns väl ingen som är sugen på ett parti som ägnar sig åt åsiktsregistrering, det är för förknippat med otrevliga diktaturer och antidemokrati.

Jag hurrar inte över Sds minskade stöd.

Jag tycker att debatten kring Sd:s väljarras är spännande. Även om Sd har förlorat väljare så betyder inte det att grundproblemet försvinner: att otroligt många människor i Sverige är benäga att rösta på ett främlingsfientligt parti.

Sd råkar vara ett riktigt riktigt dåligt parti, de saknar förmåga att positionera sig på ett vettigt sätt och gör idel populistiska utspel trots att de omöjligt kan genomför de stora frågor de gick till val på. Därför vill ingen rösta på dem längre.

Men trots det har Sd lyckats få inflytande, de har skapat ett annat debattklimat än vad som rådde innan. Ett debattklimat där de används som slagträ i precis alla debatter, ett klimat där den allmänpolitiska retoriken kryper sig närmare deras idéer.

Problemet försvinner inte för att Sd försvinner ur riksdagen. Vi måste ta reda på om dessa väljare egentligen har förändrat sina värderingar eller om de bara har hoppat över till Fp eller Kd som ju också vill vara ”lag och ordning”-partier. Jag tror dessvärre att det kan vara så och det är egentligen så mycket värre, för då har Sd-retoriken blivit rumsren.

Vi måste ha en seriös debatt kring vilka idéer Sd framför, vilka av dessa som är värda att ta avstånd från och varför dessa har uppstått. Det handlar inte om att Sd har kapat något eller att folk inte inser vad de står för, det handlar om att det har skapats ett utrymme för den här typen av idéer, troligen ur ett stort allmänt missnöje.

Jag hurrar i alla fall inte på grund av Sds minskade stöd, jag undrar bara vilka partier väljarna har gått över till, och jag tror mig ha mina aningar.

Katrin ser sanningen.

Det här inlägget hos Katrin är fantastiskt tycker jag. Hon har märkt att Sverige inte är särskilt jämställt, vilket är himla lustigt eftersom jag flera gånger läst henne när hon tycker att kvinnor minsann kan skylla sig själva.

De flesta upptäcker väl det här förr eller senare, tråkigt då att man har ägnat så mycket tid åt att förneka strukturella skillnader. Det blir svårt att ta sig ur den sitsen.

Men jag blir väldigt glad att hon erkänner det när hon väl ändrar uppfattning. Jag hoppas bara att hon inte drar igång nån ny ”vet bäst”-kampanj där hon berättar att precis alla män är svin och om man inte tycker att ens pojkvän är en douchebag så lever man i förnekelse, för så var det för henne.

Satirikeruppropet.

Jag vet inte om ni har uppmärksamma denna historia, men jag tänkte göra en liten genomgång eftersom jag finner den så otroligt lustig.

Galago, som för den oinvigde är en svensk radikal serietidning som ges ut av förlaget ordfront publicerade för en tid sedan texten upprop som i korthet bygger på att Svenska satirikers centralorganisation tycker att deras arbetsvillkor försämrats i och med att högern redan ägnar sig åt värre pajaskonster än vad den mest fantasifulla satiriker skulle kunna fantasiera ihop.

Men även för satiren har saker och ting blivit svårare. Från regeringshåll inför man reformer som är så förnuftsvidriga att förutsättningarna drastiskt har försämrats för de som försörjer sig på att driva med politiken. Inget ögonblick i humorhistorien, menar vi, kan mäta sig med att Fredrik Reinfeldt på fullaste allvar menar att RUT-avdraget minskar klassklyftorna.

Man avslutar med ett antal krav från denna högst fiktiva organisation:

Våra krav är följande:

Kväv den fria pressrösten.

Terroristförklara Timbro.

Inför straffskatt på artikelkommentarer.

Avsätt kulturministern.

Skjut Per Gudmundson.

Alla människor med vett inser att detta är ett skämt. Det publiceras i Galago, organisationen finns inte osv. Det borde vara uppenbart att detta är satir. Men ändå så anmäler Per Gudmundson tidningen till JK eftersom han kände sig så hotad och, får man anta, kränkt. JK var emellertid inte intresserade av att göra en utredning eftersom dem, gud ske lov, insåg att detta var menat som satir och att ingen människa skulle få för sig att skjuta Per Gudmundson på grund av detta.

Detta tycker SvD såklart är mycket allvarligt:

Det handlar om ett allvarligt hot mot en journalist på Svenska Dagbladet. Att JK inte anser det ens värt att utreda är uppseendeväckande, säger Lena K Samuelsson.

Jag kan absolut förstå att Per Gudmundson personligen känner sig hotad och manad till att anmäla detta, men den uppståndelse som kommit ur det är bara så jävla fånig. Detta är inte seriöst, för bövelen. Det är så kallad satir. Jag kan väl säga att jag håller med Christina i allt väsentligt.

Men visst ger det en jävligt skön sprängkraft är Galagos text att borgerligheten reagerar med JK-anmälan på så uppenbar satir. Man behöver inte skämta om dem, för det gör de så bra själva.

Jag vill ju bara klaga.

När jag skrev det här inlägget om att positionera sig emot modebloggare så kom jag på att vissa kanske kan tycka att jag kastar sten i glashus i och med det jag skrev om Mogis knapprage.

Mogi frågar sig varför denna kvinna inte bara kan vara stolt över att hon är sosse eller vänsterpartist eller vad hon nu är. Det är av följande anledning: kvinnan kanske helt enkelt är jävligt emot nya moderaterna och inte så mycket för något annat. Hon hatar nya moderaterna mer än hon älskar det parti hon nu röstar på.

Det var vad jag skrev. Detta var lustigt nog ett av svaren:

Poängen är att kvinnan kunde ha varit positiv och haft ett S eller V på sin pin, de visar hennes åsikter mer än tydligt utan att kränka(ja, jag anser också att det till en viss grad är kränkande) någon och visa hat och omogenhet!!

Jag tycker att det är konstigt att folk inte förstår att politik kan handla minst lika mycket om att fördömma som att höja upp. Att jag är emot alliansen handlar inte om att jag är så jävla mycket sosse att jag tror att världen skulle vara en perfekt plats om de tog över makten, det handlar om att jag tycker att alliansens politik och retorik är fel i sig.

Resonemanget verkar vila på att man inte har rätt att klaga om det inte finns något bättre, dessutom måste detta ”bättre” finnas på partipolitisk nivå och inte som en ide eller en rörelse utanför det parlamentariska.

Man sa vara positiv och höja upp det man tycker är bra. Men jag är för helvete inte positiv och jag tycker inte att varken vänsterpartiet eller socialdemokraterna är särskilt bra, jag tycker mest bara att högern är otroligt jävla dålig. Och det måste man väl få uttrycka?

Tydligen så ska alla bara forma sina åsikter efter vad de tycka är ”bra” och sedan upphöja det. Moderater och socialdemokrater ska träffas och så ska de säga: ”jaha, du är sosse/moderat? Så trevligt att du har hittat en politik du gillar! Själv tror jag på något annat, men nu tycker vi olika i samförstånd”. Vilken blomstrande politisk debatt vi skulle ha!

Detta, mina damer och herrar, är inget annat än ett åsiktsklimat som främst syftar till att upprätthålla status quo, en politisk debatt utan vassa kanter så att ingen lättkränkt moderat kan skära sig på dem. Politik kan inte bara innehålla positiv upphöjande av saker och ting, det måste finnas kritik också. det måste finnas ett utrymme att säga: ”jag har ingen bättre lösning, men jag finner mig inte i detta” och skapa nya idéer utifrån missnöjet snarare än att man redan tillhandahåller perfekta lösningar.

Almedalen topp fyra.

Nu är jag då hemma från almedalen. Detta är min almedalstopplista:

  1. När Anders Borg sa ”bättre ingångslöner” fast han nog egentligen menade ”lägre ingångslöner”.
  2. När chefen för arbetsförmedlingen kallade arbetslinjen ”vacker”.
  3. När jag high fivade Håkan Juholt. Faktum är att jag till och med lärde honom hur man gjorde ;).
  4. När någon idiot berättade om att han hade förbättrat sin situation på arbetsplatsen utan fackföreningars hjälp. Sedan visade det sig att han jobbade på sitt familjeföretag.