Politik – Sida 90 – Fanny Åström

Du kommer få systraskapet uppkört i fejset vare sig du vill eller inte.

Ibland vill kvinnor uttrycka att de minsann inte vill ha/delta i något systraskap, och detta kan göra mig så gruvligt irriterad.

Jag kan såklart förstå ogillandet av termen, kritiken och skepsisen mot praktiken när den kommer från kvinnor som generellt uteslutits ur systerskapsprojektet, men när det kommer från privilegierade kvinnor som mest bara vänder sig emot solidaritet kvinnor emellan känner jag mest bara att det är jävligt mycket typ för dem att de fått ta del av systraskap och kommer få ta del av det även framöver.

Feminism handlar om kvinnors rätt i samhället, kvinnor som grupp. Även kvinnor som inte deltar i det feministiska projektet viner fördelar av feministisk kamp. Även de kvinnor som inte kämpade för rösträtt fick den, även de kvinnor som inte kämpade för att våldtäkt inom äktenskapet skulle vara olagligt omfattas av lagen och så vidare.

Det är lätt att säga nej tack till systraskap, det är bekvämt, för det är ingenting en någonsin kommer behöva offra ett skit för, snarare är det något en i det här patriarkala samhället vinner på eftersom en i mindre grad upplevs som någon som utmanar patriarkatet. Hur mycket en som kvinna än är emot feminism så kommer en att få ta del av feminismens framsteg.

Så visst, säg nej tack till systraskap du, men det blir tyvärr att exkludera just dig från feminismens framsteg, även om vi hade velat det. Om du sedan väljer att inte utveckla någon gemenskap med kvinnor i din närhet kan jag endast beklaga, det låter verkligen hemskt tråkigt. Men systraskapet kommer du tyvärr få uppkört i fejset ändå, när feminister kämpar för din rätt att slippa bli förtryckt på grund av ditt kön.

Sexismen är ett hinder för klasskampen.

Jag tänker lite på vänstermän och vad som prioriteras. Ofta får en höra att en ska prioritera klasskampen framför feminismen, som i kommentaren ovan. Med detta menas ofta att en ska engagera sig i organisationer som sätter klasskampen främst.

Ojämställdhet och rasism i politiska sammanhang är inte bara en fråga om att vara moraliskt korrekt, utan också om effektivitet. När kvinnor inte lyssnas på just för att de är kvinnor så bli engagemanget naturligt mindre, idéer som kan vara värda att ta i beaktning trycks undan och så vidare.

Jag personligen orkar inte engagera mig i sammanhang där det finns mycket sexism, inte av några principiella skäl utan för att jag känner att det utgör ett ständigt hinder för mitt engagemang. Det är jävligt drygt att behöva slåss för att inte bli förtryckt av de som ska vara ens ”kamrater” istället för att jobba med de politiska frågor en faktiskt är intresserad av. Engagemang i kvinnoseparatistiskt grupper är för det mesta mycket smidigare, varför jag helst håller mig till sådana.

För att vi ska kunna ena oss i någon form av kamp krävs det att vi tar tag i den rasism och sexism som finns bland oss själva. Att stå och gnälla om att folk borde ena sig först och bekämpa rasism och sexism sedan duger liksom inte, för det kommer troligen inte att hända, och om det händer är det alltid på bekostnad av rasifierade och kvinnor. Hur kan en tycka att det är en rimlig utgångspunkt för politisk kamp, att vissa ska stå ut med förtryck för ”kampens” skull? Jag är trött på att höra från människor som förtrycker mig att jag ska ha överseende med dem för kampens skull. Det är ingenting jag tänker tolerera.

Sedan frågar en ju sig också; när är vi tillräckligt enade för att det här arbetet ska kunna äga rum? Det känns som om det ständigt skjuts in i framtiden av dessa personer. Vi måste liksom bli helt färdiga med kapitalismen innan vi kan ta tag i de frågor som är viktiga för oss. Ledsen, men jag är inte intresserad av att bli förtryckt till ni tycker att det är lämpligt att sluta. Dessutom ser jag ingen anledning till att lita på att ni skulle kämpa för våra rättigheter, när ni vunnit era.

Jag har svårt att se vad det är som hindrar vänstermän från att arbeta antisexistiskt samtidigt som de bygger en rörelse, istället för att tjata på kvinnor om att de borde prioritera klasskampen. Det skulle troligen vara ganska mycket effektivare om ni bara tog tag i ert förtryck istället för att hitta olika sätt att berättiga det på.

”Jämställda” män och varför jag klagar.

Jag tycker att det är intressant att se antifeministers reaktioner på att kvinnliga feminister diskuterar problematiska saker som manlig feminister gör. ”Hur en än gör så blir det fel”, säger de. Jag kan tänka mig att om en har perspektivet att feminism är hemskt så kan en också tycka att det är helt absurt att feministiska kvinnor har mage att ställa mer krav på män än att de är feminister. De flesta feministiska män jag diskuterat saken med verkar dock tycka att det är ganska naturligt att de inte får frikort bara för att de gjort en sak rätt.

Att vara man i ett patriarkat kommer aldrig att vara oproblematiskt ur ett feministiskt perspektiv, lika lite som det någonsin kommer vara oproblematiskt att vara kvinna i ett patriarkat, men givetvis är det så att feministiska män står högre i kurs än vad antifeminister gör. Anledningen till att jag ofta kritiserar just feministiska män är för att jag dels tror att de är mer benägna till förändring, dels för att jag är intresserad av de mer subtila sätten att utöva maskulinitet på. Sedan tänker jag mig också att den här bloggen främst läses av människor som redan har någon slags feministisk övertygelse, och därför ser jag inget skäl till att lägga innehållet på en nivå som är ”bekväm” för dem.

Många män verkar tänka att de ska få något tillbaka av att vara feminister. Jag tänker att jag försöker att ge feministiska män mycket tillbaka, framförallt genom att behandla dem på det sätt jag i allmänhet behandlar folk jag tycker om, vilket jag av förklarliga skäl inte gör med ickefeministiska män, eftersom de inte har någon ambition att inte bete sig illa mot mig och således med största säkerhet gör det.

Men jag tänker inte sätta (mer) jämställda män på någon piedestal. Jag tycker inte att det är för mycket begärt att jag ska slippa bli behandlad på ett respektlöst sätt på grund av mitt kön, det är något jag förväntar mig av min omgivning, även om det inte alltid efterlevs. Om det inte finns någon ambition att göra detta så kommer jag inte att bry mig om att stifta bekantskap med personen ifråga. Att sträva efter jämställdhet som man är alltså inget jag anser att en ska hyllas för, snarare handlar det om att slippa bli illa omtyckt.

Därför så ser jag det också som mer centralt att höja medvetenheten hos kvinnor om vad de bör kräva av män i sin omgivning än att typ vädja till männens ”förnuft” eller goda vilja. Jag tror absolut att det finns män som själva strävar efter jämställdhet av egen motor, men jag tror inte att det är så vi kommer att ”lösa” det hela så att säga. Att skriva om hur ”jämställda” män utövar förtryck är således inte nödvändigtvis något som riktar sig till män, utan handlar lika mycket om att hjälpa kvinnor att identifiera detta i sina relationer med män.

Precis som jag inte kräver att få bli medlem i någon hyllad klubb bara för att jag försöker att inte utöva rasism så tycker jag inte att manliga feminister ska bli det. Det är klart att jag begriper att detta får många män att banga på feminism, eftersom det är softare att vara omedveten om sina privilegier och eftersom en kanske inte får så mycket tillbaka av ett feministisk engagemang som en hade velat (vilket i och för sig är en sanning med modifikation med tanke på vilken status vissa feministmän har), men jag ser det å andra sidan inte som något självändamål att män ska vara feminister, speciellt inte om de är så bortskämda att de inte kan tänka sig att vara med i en rörelse bara för att de inte blir gullade med.

Män ska sluta förtrycka, och så är det med det. Vilken etikett de sedan använder på sig själva kvittar egentligen mig.

Feministisk kamp är tätt sammanvävd med antirasistisk kamp.

Jag fick en kommentar/fråga om termen systraskap, och hur den kan vara problematisk:

Finns det inte risk att det blir generaliserande att tala om systraskap? Jag tänker på postkolonial kritik (tex Mohanty) av ”det universella systraskapet” – att en skulle ha liknande erfarenheter av förtryck bara för att en tillhör ”samma kön”. Att det osynliggör komplexitet och förutsätter att det finns en gemenskap som kvinna som alla kvinnor förväntas kunna känna, även om det i själva verket är andra kvinnor som är deras värsta förtryckare. Kan man ens tala om en gemenskap baserad endast på kön?

Jag tycker detta är en viktig infallsvinkel. För mig så handlar systraskap inte nödvändigtvis om att vi har samma erfarenheter, kvinnor har väldigt olika erfarenheter beroende på en massa olika faktorer. Däremot menar jag att alla kvinnor utsätts för patriarkalt förtryck på något vis. Detta förtryck kan se väldigt olika ut beroende på vilken position en har som kvinna.

Jag såg Marie Antoinette för några veckor sedan och tänkte lite på det här. Även om det är en kvinna som med dåtidens mått mätt hade det ungefär så privilegierat som det är möjligt, så blev hon fortfarande förtryckt som kvinna, framförallt i det att hon giftes bort som en del i en politisk allians och hade en enormt stor press på sig att föda barn, att det ansågs vara hennes ansvar och så vidare. I detta kunde jag känna solidaritet med henne, även om jag såklart inte sympatiserar med eller relaterar till hennes övriga liv.

Problemet är att många feminister tänker sig att patriarkalt förtryck ser likadant ut för alla kvinnor; att bara för att en förtrycks på samma grunder (de könsliga), så upplevs det också på samma sätt.

Jag tänker till exempel på barnafödande. Jag menar att kontrollen över den reproduktiva förmågan är central i patriarkatet, men detta innebär inte nödvändigtvis att den kontrollen upplevs likadant av alla kvinnor. Utifrån min position så upplever jag en stark ideologisk press på att skaffa barn, för andra kvinnor kan det vara motsatsen, att de inte anses vara lämpliga att skaffa barn eller att de inte får skaffa barn och vara föräldrar på det sätt de önskar (mer om detta här). Detta innebär inte att pressen jag upplever blir mindre sann, mindre en del av kvinnoförtrycket eller mindre värd att kämpa emot, men det innebär att jag inte kan utgå ifrån att alla kvinnor har samma upplevelser på detta område eller kan använda sig av samma kampstrategier. För mig är det en kampstrategi att barnfödarstrejka, för någon annan kanske det är en kampstrategi att föda barn fast det inte anses lämpligt. Men oavsett vilken livssituation en har så är reproduktionen en viktig feministisk fråga.

Jag tror att en kan tala om en gemenskap baserad på kön, men för att kunna nå denna gemenskap så måste vi också se och ta tag i det som skiljer våra positioner åt. Därför är det till exempel väldigt viktigt att inom feministiska rörelser diskutera rasism, heteronormativitet och cisnormativitet, för att i högre grad kunna inkludera alla kvinnor.

För mig är en viktig del i praktiserandet av systraskap att kunna se dessa skillnader i situation, för att bättre förstå hur patriarkatet drabbar alla kvinnor. För att kunna se det som binder oss samman måste vi också se skillnaderna, inte bara applicera en normativ mall på hur alla kvinnor har det. Därför är feministisk kamp tätt sammanvävd med antirasistisk kamp, och bland annat därför är initiativ som Rummet så viktiga, för att vi ska kunna förstå hur allt detta hänger samman och kunna bli effektivare i våra metoder och inkludera alla. Läs till exempel Adoris fantastiska text om hur förtryckande strukturer samverkar.

SATC och känslomässigt arbete.

Kollade på SATC igår. Carrie är ihop med någon slags författare som är lite ”kränkt manligt geni”. Han blir ofta väldigt sur när hon gör saker hon inte gillar, och sen vägrar han prata om det utan går omkring och är grinig. Carries reaktion på allt detta är att överösa honom med sådana oerhörda mängder bekräftelse att det typ blir lite äckligt, och han fortsätter såklart att vara sur ändå.

Detta är en smärtsam, om än extrem, påminnelse av hur många relationer ser ut. Fenomenet: ”kvinnor bekräftar/underhåller/passar upp på sura män som själva inte tycker sig ha någon skyldighet att släppa till lite”. Män som liksom går omkring och är griniga och bara vägrar 1. erkänna att de är på dåligt humör 2. prata om det.

Jag känner ofta i dessa situationer att jag själv har väldigt svårt att få distans. Jag blir liksom så jävla inställd på att tillfredsställa, fast jag egentligen vet att det är ett pissigt jävla beteende från mannens sida att hålla på så. Men det blir liksom bara för mycket, jag fixar inte att någon går omkring och är grinig utan att jag vet varför. Det blir i de allra flesta fall jag som får ta upp tråden, som måste fråga vad fan det är frågan om, och dessutom också tjata många gånger för att mannen ska tala lite klarspråk och berätta vad det är han surar över. Att han bara skulle ta upp det själv är otänkbart.

Jag tänker att det handlar om att kvinnor i högre grad blivit fostrade att känna in och bry sig om andras känslor, och framförallt att tillfredsställa andra, speciellt män. Kvinnor tänker oftare att det är deras eget fel och ansvar om folk är sura. Män har blivit fostrade i att tänka att det inte är så jävla viktigt, att de inte behöver bry sig så mycket, och, om det är en kvinna som är sur och grinig, så tänker de inte att det är deras fel och ansvar utan att hon är ”konstig”, har pms eller något liknande (så många gånger jag hört detta, män som bara avfärdar kvinnors beteende direkt med att de är ”konstiga”, ”överkänsliga” eller liknande när det är uppenbart att det handlar om att de själva betett sig illa. Det måste vara oerhört bekvämt att kunna göra så). Och där har vi en av grunderna till ojämlikhet i känslomässigt arbete.

Nedvärderandet av kvinnlig kunskap.

Jag har tänkt mer kring det här om att varken vilja vara en mans slav eller morsa, och hur många män liksom använder en slags hjälplöshet för att slippa undan olika uppgifter och på män och kvinnors kunskap.

Jag tänker nämligen på hur jag själv också ibland använder denna hjälplöshet när jag inte orkar ta tag i vissa saker, som också är manligt kodade. Typ saker och ting som kräver fysisk styrka eller ”teknik” som kvinnor ju anses vara dåliga på. Detta är något jag ser som problematiskt, eftersom jag strävar efter att kunna göra det mesta i min vardag själv. Därför brukar jag försöka se till att då och då göra dessa manligt kodade sysslor.

Men det finns två viktiga skillnader, och det är dels vilken status dessa uppgifter har och hur mycket tid de kräver generellt. De manligt kodade sysslorna är ofta sådant som görs mer sällan i ett hushåll, som kanske är tidskrävande när de utförs men som inte kräver mycket tid generellt. Typ byta däck på bilen är väl ett jävla praktexempel som män gillar att ta upp. Det kanske är jobbigt (jag vet inte, jag har aldrig gjort det på grund av att jag inte äger en bil), men tidsåtgången kan såklart på långa vägar inte mätas med tidsåtgången för de kvinnligt kodade sysslorna, alltså städning, matlagning, känslomässigt arbete, barnskötsel och så vidare.

Sedan kommer vi till statusen. När dessa sysslor utförs är det liksom en större grej, troligen delvis för att de utförs mer sällan men såklart också för att de är just manligt kodade. De förknippas med kunskap på ett helt annat sätt än de kvinnliga sysslorna. När dessa sysslor utförs så leder de i högre grad till beröm och beundran än när typiskt kvinnliga sysslor utförs. Dessa sysslor är också i högre grad professionaliserade och har också högre lön och status än kvinnligt kodade sysslor som är professionaliserade.

Att laga mat, diska, ta hand om barn och så vidare ses i regel som jävligt enkla uppgifter, det förbises helt att det faktiskt kräver en hel del kunnande. För mig, som är duktig på matlagning, blir det ofta plågsamt uppenbart hur bristfälliga kunskaper många har på detta område när de försöker. Inte så att de inte kan laga mat, utan snarare att det tar längre tid, att saker och ting blir brända/överkokta ofta och så vidare. Samma sak gäller att ta hand om varandra känslomässigt, ett område jag uppfattar att många män har mycket bristande kunskaper inom. När jag har påpekat för män att sättet de gör några av dessa kvinnligt kodade uppgifter på inte är så bra, så brukar det viftas bort, trots att det finns en föreställning om att jag som kvinna bör utföra dessa uppgifter och således borde vara bättre på dem.

Nu kommer vi till det intressanta: även om kvinnors kunskaper inte anses vara särskilt värdefulla, något verkligt relevant kunnande, så anses kvinnor ändå på grund av sitt kunnande vara mer lämpade för att utföra vissa sysslor. Många män har inställningen att de inte är lämpade för att utföra en viss uppgift för att de inte kan den lika bra som kvinnan, utan att ha den minsta lilla respekt för kvinnans kunskaper på området. Mannen lyfter fram kvinnans kunskaper och färdigheter när det passar honom, men väljer att ignorera dem när de inte passar honom.

Jag tror genuint att kvinnor är bättre på en del saker i dagens samhälle, just för att vi blivit ålagda att utföra dem. Jag tror också att det är viktigt att ta problemet med denna ojämna kunskapsfördelning på allvar, och inte bara som en fråga om vad män vill utan också om vad de faktiskt kan. Däremot tycker jag att män ska sluta behandla kvinnors kunnande så ignorant, utan istället förstå att kvinnor generellt har en massa kunskap som de saknar, så att de själva också kan skaffa sig denna.

Systraskap.

För mig är systraskap det här: inte att försvara andra kvinnor i allt de tycker och tänker, men att erkänna de grundläggande likheterna i ens livssituation. Även om jag och Löwengrip har väldigt lite gemensamt så finns det en sak som förenar oss, och det är att vi båda är utsatta för patriarkalt förtryck. Detta förtryck behöver inte ta sig likartade uttryck för oss båda, men det finns där och vilar på samma samhälleliga grund.

Jag kan avsky (och avskyr) allt Löwengrip står för, men när hen berättar om sexuella trakasserier på krogen så kommer jag inte delta i något misstänkliggörande av hen, utan jag kommer stå på hens sida. Inte för att jag tycker om just Löwengrip och vill försvara hen som person, utan för att jag ser att vi har ett gemensamt intresse i det. Jag ser att jag, genom att försvara hen i den typen av fall, även försvarar mig själv. Genom att stå upp mot sexism oavsett vem om drabbas så försvarar jag andra kvinnor och mig själv som kvinna.

Det handlar inte om ”godhet” eller om att gilla varandra, det handlar om insikt om de intressen en har gemensamt. Och hur lite Löwengrip än inser detta så förstår jag att det är sant, hur lite Löwengrip än stöttar mig så kommer jag att säga ifrån när hen blir utsatt för sexism.

Tre snyfthistorier ni borde sluta dela.

Det här med vad folk väljer att dela på internet är ju ett jävla gissel, som jag tänkte skriva lite om nu. Tre exempel på nyheter/historier som du inte bör dela oreflekterat:

Snyfthistorier om män som blivit slagna av kvinnor.

Det finns en viss typ av story som brukar går ungefär såhär: 1) jag blev slagen av en kvinna 2) ingen brydde sig 3) om en kvinna blev utsatt för samma sak skulle det vara en jättestor grej 4) VI LEVER I ETT MATRIARKAT!!!!! Vid trean blir det hela jävligt problematiskt och vid fyran ballar det ur totalt.

Såhär: jag, det är skittrist för dig att du blev slagen oavsett vem som är skyldig till det hela, detta innebär dock INTE att vi lever i ett matriarkat. Många män verkar ha fått för sig att det är jättelätt för kvinnor att få en man fälld för misshandel, detta stämmer inte. Berätta gärna om dina tråkiga upplevelser av polis/rättsväsende men vrid det inte till att du skulle vara diskriminerad i egenskap av man, för det finns det inget stöd för.

Människor som delar dessa snyfthistorier bör också ta sig en funderare på det faktum att de flesta kvinnor som slår män själva blivit utsatta för våld av samma man tidigare. Det är också ovanligt att kvinnor använder sig av kontrollerande våld mot män, utan det är i höge grad situationsbetingat (alltså att det uppkommer till följd av en konflikt).

Om du nu känner att u behöver dela en historia om att en man blev slagen jättehårt av en kvinna så kan du väl göra det, men ta i så fall avstånd från eventuella slutsatser om att kvinnor skulle vara privilegierade på området/ha lätt att få män fällda för misshandel, för det är inte sant och det är den typen av skitsnack som spär på den kvinnohatande struktur som gör att kvinnor bli slagna, våldtagna och dödade varje dag utan att en jävel bryr sig.

Samma gäller för historier om män som blivit utsatta för sexism, sexuellt våld och/eller trakasserier eller prostituerar sig. Jättetråkigt såklart, men det finns ingen anledning att kontrastera det mot något slags privilegierad position som kvinnor anses ha, för denna position existerar inte.

Snyfthistorier om män som förlorat vårdnaden om sina barn.

Det är mycket vanligt med män som berättar om hur de ondsinta mammorna till deras barn har hindrat de från att umgås med barnet, antingen genom att de rymt med barnet eller att de fått vårdnaden genom en juridisk process, där mamman antas ha något slags överläge för att… matriarkatet? Jag vet inte. Stackars dessa goda fäder som bara vill finnas där för sina barn, men som blir hindrade av dessa hysteriska kvinnor.

Det kanske kommer som en chock, men män utsätter faktiskt kvinnor och barn för våld på regelbunden basis. Om en kvinna har flytt från en man med sitt barn så är risken stor att det är på grund av ett våldsamt beteende från den mannens sida. Köp och dela därför inte oreflekterat historier om män som blivit fråntagna sina barn. Ja, det kan vara så att det är synd om mannen, men det finns också en överhängande risk att det verkligen inte är det.

Faktum är att du inte har en jävla aning om vad som har skett i den här familjen och det är vanskligt som fan att bara köpa mannens historia rakt av. Bara inse att du inte vet och skit i att dela den jävla storyn. Det finns inga ursäkter i stil med ”men om det är sant så är det bla bla bla”. DU VET INTE OM DET ÄR SANT så skit i att spekulera. Även om du lägger in en brasklapp om att det kanske inte är sant så sprider du dessa historier, dessa idéer om att män blir fråntagna sina barn på osakliga grunder till höger och vänster.

Snyfthistorier om familjer som fått sina barn omhändertagna av socialen.

Det är inte helt ovanligt med bilder på ledsna familjer som ba: ”de tog hand om lisa för att hen sa att hen haft pappas kuk i munnen men alla vet ju att barn ljuger så mycket” och sen kommer det en lång snyfthistoria om hur rädda de blev och hur mycket skam det var och så vidare och så vidare.

Såhär har vi det: personal inom barnomsorg och skola har något som kallas anmälningsplikt. Om de misstänker, alltså verkligen bara misstänker, att ett barn far illa i hemmet så måste de anmäla detta till socialen. Om det anses finnas en överhängande risk för att ett barn far illa i hemmet så blir barnet omhändertaget av socialen under tiden att andra åtgärder sätts in. Detta är alltså inte ett permanent beslut utan en åtgärd som tas till snabbt och tillfälligt när socialen får nys om missförhållanden. Detta sker utan rättegång, men det sker såklart en professionell bedömning innan. Detta är en process som måste ske snabbt för att skydda barnet.

Socialen gör sällan den här typen av ingripanden, för det mesta försöker en lösa saker och ting på andra vis. Däremot är det viktigt att möjligheten finns, för ibland är det faktiskt så att hemmiljön är farlig för barnen. Barn blir sexuellt utnyttjade, misshandlade och ibland rentav dödade av sina föräldrar. På grund av detta behöver vi ha en myndighet som tar hand om barn om det finns misstanke att detta förekommer.

Ja, det kommer att inträffa misstag, och när så sker är det såklart jobbigt för de inblandade. Jag har full förståelse för detta, men det är i sig inget skäl till att göra en medial snyfthistoria av det, där det framställs som att barn omhändertas helt slumpmässigt av den onda ond staten.

Men du vet inte vad socialen har för grund för sin bedömning i de fall som sprids, bland annat eftersom de har tystnadsplikt och inte kan uttala sig i enskilda fall. Detta gör att föräldrarna får stå oemotsagda. Vad vet du egentligen om hur de barnen har det därhemma? Vad vet du om grunderna för misstankarna? Troligen inte så mycket. Så SKIT I att dela den här typen av snyfthistorier, resultatet blir nämligen att du spär på ett samhällsklimat där barn blir ännu mer rättslösa i förhållande till sina föräldrar.

Så snälla bara sluta dela den här skiten, det är jätteproblematiskt och spär på föreställningar som leder till våld och utsatthet och det är jävligt osoft. Hur tårdrypande det än kan verka så vet du inte hur det faktiskt ligger till, och dessa historier anspelar på stereotyper om hysteriska kvinnor, matriarkalt rättsväsende, lögnaktiga barn och goda fäder, fridfulla kärnfamiljer och utsatta män. Detta är skadliga stereotyper som hindra jämställdhet och gör både kvinnor och barn mer rättslösa.

Feministiskt initiativ och vänstermännen.

Sedan jag ”kom ut” med att jag är medlem i och kommer rösta på F! är det en del vänstermän som uttryckt sig besvikelse över att jag typ ”sviker rörelsen” (som om jag varit engagerad i vänsterpartiet till att börja med, herregud).

Vissa vänstermän tycker det är JÄTTEVIKTIGT att F! är uttalat socialistiska. Såhär; en av F!:s språkrör och grundare är före detta partiledare för V. Jag tvivlar starkt på att detta är något som lockar till sig särskilt många högerfeminister. Däremot är det jävligt tröttsamt hur ni alltid måste sätta era egna frågor i förgrunden i all politisk kamp. Saker och ting måste vara uttalat socialistiska för att ni ska tycka det är bra.

Jag tänker typ såhär: all relevant feministisk politisk är på sätt och vis antikapitalistisk eftersom den ruckar på en viktig grund för kapitalismen, nämligen kärnfamiljen och mäns exploatering av kvinnors reproduktiva förmåga. Patriarkatet och kapitalismen samverkar, och de är beroende av varandra. Det finns en risk att F! missar att se detta och börjar driva irrelevant feministisk politik, men jag bedömer den dels som liten och dels så finns denna risk var en en väljer att engagera sig. Ja, det KAN bli dåligt men det kan också bli fett som fan. Dessutom tycker jag att mäns våld mot kvinnor, våldtäkt, kvinnors lägre löner och så vidare och så vidare är sjukt viktiga frågor i sig och inte bara ur ett vänsterperspektiv.

Sedan kommer de med en massa tjafs om att F! inte kommer komma in i riksdagen och därför är det som att rösta på SD eller NAZISTERNA. Såhär; politik för mig är INTE att ett parti jag gillar ska komma in i riksdagen, utan det handlar om att bygga en rörelse. Jag tror att F! har en stor potential att göra just detta, varför jag är intresserad av att engagera mig där. Jag skulle aldrig engagera mig i V, då jag anser att det är ett parti som är jävligt fast i gamla banor och saknar potential till att komma med något nytt och intressant.

Om folk undviker att engagera sig i något bara för att det kanske inte kommer hamna över riksdagsspärren nästa val så har vi en garanterat helt död demokrati; inga nya initiativ tillåts, för att vi då riskerar att ge Sd/högern mer makt, så vi döms till att för evigt traska runt i det gamla varv efter varv. Detta är ett mycket bra sätt att göra sig irrelevant, skrämma bort unga människor från partipolitiken och så vidare. Jag tror att de behövs förnyelse och jag tror inte att detta kommer ske inom V, däremot tror jag att ett feministiskt alternativ som går framåt (vilket F! onekligen gör) kan sätta mycket press på alla partier att ta feminism mer på allvar och höja den allmänna feministiska medvetenheten.

Men framförallt blir jag trött på självgodheten som omger dessa personer. De är liksom helt övertygade om att de minsann kan bedriva feministisk politik på ett bra sätt och att F! är helt överflödiga som parti, nu måste de bara övertyga alla andra om att det är så också. Trist inställning till något som faktiskt erbjuder förnyelse inom politiken.

Jag vill varken vara en mans morsa eller slav.

Twittrade detta apropå diskussionen om ”riktiga män” och lattepappor:

Denna idé om att feministers våta dröm är någon jävla man som ba *underkastar sig* ens vilja hela jävla tiden. Det finns gott om sådana män, och de suger så jävla mycket. Initiativlösa jävla degklumpar. Jag vill ha män som kan ta ansvar och initiativ utan att vara auktoritär, som kan delta i konversation utan att ta tolkningsföreträde. Hade en del samröre med en så kallade ”snäll kille” när jag var yngre, och har i efterhand insett att han mest var ryggradslös.
Finns få saker som är så provocerande som män som spelar hunsade, som ”går med på” saker och ting ovilligt. Känner mig som deras mamma. Fattar inte att män får för sig att det är detta en skulle vara ute efter? Varför skulle jag vilja vara min partners morsa?
Män som vägrar komma med egna initiativ och sedan tar sig rätten att sura för att de inte får vara med och bestämma. Alla dessa män som bara väntat och väntat tills att någon annan löser problem åt dem och sedan har mage att vara missnöjda med lösningarna.
Denna underkastelse är falsk, ty det är till sist ändå mannen som har makten att definiera situationen. Jag upplever inte att det ger mig rätt att bestämma, det blir bara en dubbel press i att behöva tänka på både mina behov och hans. Jag vill att män ska kunna ta ansvar för sina behov utan att ständigt sätta dem i första rummet. Jag vill varken vara min partners slav eller morsa, jag ville vara hans JÄMLIKE. Jag vill att vi tar gemensamt ansvar för varandra.

Jag fick även denna respons från Tahir som jag tyckte var värd att dela med mig av.

Hade en gång en partner som betedde sig PRECIS som mina lillebrorsor när de ville slippa ur att göra någonting. Skulle en gång skära nåt. ”Hur då?” frågade han. ”Typ i kuber.” ”Men, hur stora?” ”Hur ska jag skära?” ”Är det här rätt?” Och jag kände DIREKT igen beteendet från mina småsyskon på 7 o 10 år!!! Fråga så många frågor som möjligt så nån till slut tar över. En annan sak var också klassikern ”Men du är ju så mycket bättre på det här….” Tack men NEJ TACK FÖR ICKEKOMPLIMANGEN.

Jag tycker det är intressant hur dessa motpoler alltid målas upp och att feminister tvingas välja mellan dem. Antingen den auktoritära men ansvarstagande mannen eller det fjolliga barnet. Som om det inte gick att vara på något annat sätt för män, som om män inte kan ta initiativ och ansvar bara för att de inte tillåts sätta hela jävla agendan.

Det är som att män vill ha antingen eller. Antingen vill de bestämma allt eller så vill de inte ha något ansvar över huvud taget. De kan inte tänka sig att vara jämlika med kvinnor, att ta lika inflytande och lika ansvar.

Samma fenomen finns ofta hos män som vill ta plats inom feminismen. De vill antingen sätta hela agendan eller så vill de inte vara med alls. Att bara vara där och bidra med vad en kan utan att för den sakens skull ta över hela showen, det funkar liksom inte alls.