Kategori: Politik

Att vara skeptisk.

Twittrade detta apropå kvinnan som blev misshandlad av nazister i Kärrtorp i lördags:

Kul hur skeptiska folk är när en kvinna blivit misshandlad av nazister, men köper det direkt när ngn säger att skolan förbjudit pepparkakor.

Det är nämligen många som gärna misstror vänner till den utsatta kvinnan och ba ”står det i tidningen om detta eller” (som om tidningar alltid skrev sanningen). Vissa kanske menar att det är bra att vara ”skeptisk”, men alltså…

Vilken världsbild folk har märks tydligt i vilken information de väljer att ta till sig och vilken de ta emot med skepsis (detta gäller såklart även mig själv, så det behöver ingen lägga någon kommentar om). Till exempel: jämställdister tar ofta oreflekterat emot information om att det finns någon lite könsskillnad mellan män och kvinnor som enligt dem förklarar en massa saker, men är oerhört skeptiska emot att dra slutsatser om strukturell underordning utifrån sådana saker som att kvinnor konsekvent får lägre lön.

Samma sak gäller såklart när det kommer till rasism. Historier som stödjer en rasistisk världsbild eller idéer om att kampen emot rasism ”gått för långt” sprider sig som en jävla löpeld, typ det där jävla påhittet om att typ ”pk-eliten” censurerat bort rasistiska nidbilder från Kalle Ankas jul när det i själva verket var Disney som gjorde det, eller hittepåhistorien om skolan som förbjöd pepparkaksgubbar för att det var rasistiskt och så vidare. Dessa grejer spreds, förstorades och det drogs helt orimliga slutsatser utifrån det snabbt som fan.

Därför har jag också sjukt svårt för folk som gör det till en dygd att vara ”skeptiska” utan urskiljning, för faktum är att en aldrig är skeptisk mot alla intryck en tar emot, utan troligen mest åt de en gärna vill vara skeptisk emot. Alla människor har en världsbild, en ideologi som de ser saker och ting utifrån, och om en väljer att vara ”skeptisk” utan medveten urskiljning så kommer en automatiskt att stå fast vid denna ideologi. Det kommer bli så att en ifrågasätter saker och ting som en helt enkelt inte riktigt vill tro på.

Jag är också skeptisk, jag är skeptisk som fan till historier om att barn har förbjudits från att göra saker i antirasismens namn, däremot är jag inte skeptisk till en historia om en kvinna som blivit misshandlad av nazister i samma område nazister under en lång tid klottrat ner med sina hatsymboler och med tillhyggen attackerat en fredlig demonstration (nej, att människor sysslar med självförsvar gör inte demonstrationen mindre fredlig). Jag tycker helt enkelt att det låter troligt att detta har hänt, givet det allmänna samhällsklimatet (låt oss inte glömma ”medborgargardet” som härjade i Husby) och givet den senaste tidens händelser kring linje 17.

Att vara ”skeptisk” i ett sånt här läge hindrar från att reagera, och just nu är det verkligen verkligen nödvändigt att vi gör det. Det blir en fråga om detaljer som tvistas i det oändliga (”var det verkligen så många”, ”kan vi vara säkra på att det ä nazister som klottrat hakkors och inte vänsterextremister som vill smutskasta nazister” osv osv). Nå, givetvis kan det vara så att högersvängen i politiken bara är en bluff, men vem bryr sig egentligen? Det är väl aldrig fel med lite antifascistisk organisering?

Patriarkatet.

IMG_20140122_093106Detta är alltså siffror från Fn. Visserligen har de några år på nacken, men det är ju inte som att de skett någon feministisk revolution på sista tiden. Detta är alltså snedfördelningen i fråga om arbete och resurser mellan könen. Kvinnor utför två tredjedelar av världen arbete, vilket alltså är dubbelt så mycket arbete som män som kollektiv.

Jag tycker att egendomsförhållandet är intressant (jag har för övrigt hört siffror på att kvinnor äger en tiondel numer, vilket är ganska mycket mer men fortfarande brutalt lite i förhållande till män). När en pratar om kvinnor och pengar pratar en ofta om lika lön, och även om det är en viktig fråga när det kommer till verkliga kvinnors konkreta frihet så skulle lika lön inte nödvändigtvis ändra så mycket utav egendomsförhållandena, de lär ju bero mer på att det i regel är män som äger företag.

Detta hänger ju ihop med kapitalismen, det skulle inte gå att ha en såhär ojämlik fördelning av resurser om det inte var för att vi hade ett samhälle som bygger på privategendom. Vidare så verkar många anse att det är helt okej att fördelningen av privategendom är så ojämlik, eftersom rätten att bestämma över sin egendom värderas högre än jämställdhet. Det är såklart inte särskilt konstigt egentligen, och jag tror inte på någon reformism inom kapitalismen, jag tror bara att det är viktigt att se hur ojämlik fördelning av egendom tillåter män att makt över kvinnor.

Kålsuparteorin och ideologiska skygglappar.

Det är spännande, ändå, hur så många är så måna om att utmåla nazistiskt och rasistiskt våld som lite ungefär samma sak som ”extremvänsterns” våld. Jag menar, nu har vi ju en situation där nazister faktiskt tar plats i samhälle, de syns och de utgör ett hot. Varför kan vi inte bara se detta för vad det är istället för att diskutera huruvida RF är ett problem eller inte.

Att det finns vänstergrupperingar som ägnar sig åt tveksamma metoder är i sig inte ett argument för att låta nazistiskt våld äga rum. Det är inte relevant. Om vänstergrupperingars våld utgör ett problem, nå, ta tag i det då istället för att gnälla om det varje gång det faktiskt är högerextremister som utövar våld.

Oavsett om en tycker att ”extremvänstern” utgör ett problem eller inte så är det inte en bra strategi att se det som samma sak, men med två olika namn. Iden om att högerextrem och vänsterextrem organisering skulle se likadan ut är en ideologisk utgångspunkt, inte något som har stöd i verkligheten. Ändå utgår politiker från detta så fort de ska beröra problemet.

Vissa människors ambition om att vid varje givet tillfälle peka på likheterna som finns hindrar effektivt arbete med dessa frågor. Och effektivt arbete är vad som behövs nu, för det finns uppenbarligen en reell hotbild. Att istället irra bort sig i tramsiga och ideologiska idéer om ”lika goda kålsupare” är att sätta upp jävligt mycket hinder för sig själv.

Det är inte extremism att vilja kunna vara ute på kvällen utan att bli misshandlad.

Jag vill dela med mig av denna nyhet från Nätverket linje 17, som jag hoppas att ni hjälper till att sprida:

En kvinna misshandlades av nazister under en joggingtur på Nytorpsgärde under lördagen. All kärlek och styrka till vår syster och hennes familj Vi behöver hjälpas åt att hålla våra områden trygga för alla människor. Att organisera och gå natt/kvällsvandringar är något vi alla kan göra där vi bor. Gå gärna tillsammans, ta med dig något att skrapa lyktstolpar med, fördela gärna kvällarna så att folk är ute så mycket som möjligt! Var försiktig och ha gärna en plan för hur olika tänkbara situationer ska hanteras.
Gatorna tillhör oss alla,
när nazisterna och rasisterna är borta vilar vi!

Detta är alltså samma nätverk som anordnade den stora demonstrationen i Kärrtorp för några veckor sedan, med anledning av att deras demonstration blivit attackerad av nazister en vecka tidigare. Den demonstrationen samlade 18 000 personer som tydligt tog ställning mot nazism, men nazisterna fortsätter att klottra ner linje 17 med hakkors och tydligen också trakassera de som bor där. Uppenbarligen tas detta inte på allvar eftersom det får fortgå utan att till exempel polisen tar till några åtgärder emot det (mig veterligen i alla fall, de verkar inte direkt göra en stor sak av det).

Inte heller från regeringen har det hörts något uttalande om det hela, förutom Reinfeldts svada om att det inte utgör ett problem efter om ”tredje part” inte drabbas, som om de som engagerar sig politiskt i dessa frågor, de barn som var med på demonstrationen som attackerades, de gymnasieelever som tvingas se sin skola nedklottrad med hakkors eller de som känner rädsla inför att röra sig i det offentliga rummet, var värda att ta hänsyn till.

Problemet anses, som alltid, vara att ”vänsterextremister” försvarar rätten till staden, alla människors lika värde och så vidare, inte att det uppenbarligen finns människor som går in för att göra det offentliga rummet osäkert, trakassera de som befinner sig där och ta sig ensamrätt till det.

Jag tycker inte att det är extremism att vilja kunna vara ute på kvällen utan att bli misshandlad av nazister eller att vilja slippa se sitt område nedklottrat av hatsymboler. Det handlar om att kunna känna sig trygg, att ha lika rätt till det offentliga rummet som andra, och detta äventyras av detta fåtal personer som sprider skräck.

Om cissexism, kukskräck och patriarkalt språk.

På senaste tiden har jag försökt att få bort så mycket cissexism som möjligt från mitt språk. Jag har slutat använda kvinna och man som synonymt till livmoder och kuk, till exempel. Jag har också slutat skämta om och konsumera skämt om kukar, kukmätare och så vidare när jag talar om manlighet. Jag har även slutat referera till fitta/kuk som kvinnligt/manligt könsorgan.

Detta fyller två funktioner. Dels den uppenbara: det finns kvinnor som har kuk och det finns män som inte har kuk. Genom att i sitt språk sätta kuk som synonymt med manligt så utesluter en dessa kvinnor. Men jag tycker också att det har ett annat problem, nämligen att det är essensialistiskt. Manlighet och kuk kopplas samman, och det framställs som att det är kuken som liksom är agenten bakom förtrycket, att det inte handlar om den socialt konstruerade maskuliniteten utan om kuken som sådan. Ibland talas det om att klippa av folk kuken som en lösning, som om de skulle bli mindre män för det.

Samtidigt så har många kvinnor blivit utsatta för ett mycket konkret förtryck där kuken stått i förgrunden. Omslutande sex upplevs av många kvinnor som obehagligt, men det är något en förväntas göra för att kukens behov står i fokus i det heteronormativa samlaget, det vill säga där en cisman och en ciskvinna har sex. Våldtäkt är också en upplevelse som troligen ofta, men såklart inte alltid, innebär att kvinnan bli påtvingad en kuk. Kvinnor har också ofta levt ett liv medvetna om hotet från kuken, eftersom kuken framställs som ett vapen på en massa olika vis. Därför är det inte konstigt att många kvinnor förknippar manlighet och manlig makt med just kukar.

Samtidigt tror jag att det är problematiskt att tillmäta kuken för stor betydelse i dessa handlingar. I vårt språk så talas det ofta om våldtäkt som att någon ”tränger in”. Jag menar att detta är ett patriarkalt språkbruk som befäster idén om kuken som vapen och aktiv och fittan som passiv mottagare. Det finns också en idé om att en våldtäkt måste innebära omslutande sex, eller kuk-i-fitta-sex, en syn som även den är patriarkal då den utgår ifrån en patriarkal syn på vad sex är. Hela idén om att manlighet handlar om kukar är patriarkal som sådan, och därför väldigt problematisk ur ett feministiskt perspektiv.

En våldtäkt handlar enligt mig inte om att någon tränger in någonstans, utan om att ta sig rätt till en annan människas kropp och använda den som ett objekt för sin egen njutning. Detta kan göras utan att ens visa sitt organ, än mindre är det nödvändigt att tränga in. Däremot finns det en förställning om att män endast njuter av att få penetrera kvinnor, som om de var helt biologiskt drivna och inte kunde tycka om att typ utöva makt för sakens skull. Detta är också en patriarkal föreställning. Tafsande till exempel kan ju omöjligt vara skönt rent fysiskt, speciellt inte om det sker på en fullsmockad buss, ändå sysslar män med det! Varför? Det handlar om att utöva sexuell makt över kvinnor.

När det framställs som att våldtäkt handlar om penetration menar jag att en missat hur stor roll mäns sociala makt spelar, hur stor roll det spelar att reducera någon till ett objekt. Sedan att kuken har en mycket stor symbolisk kraft här är värt att tänka på, men det är inte det som är en våldtäkt allena, det är inte det som utgör mäns makt. Därför tror jag att det är viktigt att vi slutar förknippa manlighet med kukar, inte bara för att inkludera de kvinnor som har kuk, utan också för att vi måste röra oss bort från ett patriarkalt och essensialistiskt språkbruk.

Bloggutmaning: en feministisk agenda. Bostadsmarknaden.

Ämnet för veckans avsnitt av bloggutmaningen En feministisk agenda är bostadsmarknaden.

Bostadsmarknaden är på många sätt en angelägen feministisk fråga. Det är relevant för kvinnor att kunna hitta en bostad till ett rimligt pris om de behöver undkomma förtryck i sina relationer. Att lämna en man som behandlar en illa är inte lätt, och svårare blir det om en inte har någonstans att ta vägen.

Jag tänkte dock fokusera på något annat, och det är kärnfamiljsnormen och isolation, och hur den hänger ihop med bostadsmarknaden.

En viktig faktor för hur vi organiserar våra liv är hur vi bor. Vem en bor tillsammans med spela stor roll för ens vardag. Om en bar tillsammans med en person en har en romantisk relation med, om en bor tillsammans med vänner och så vidare avgöra mycket av hur ens liv kommer att se ut.

Såsom bostadsmarknaden ser ut idag är det som främst erbjuds boenden som är skapade för par och kärnfamiljer. De flesta bostäder har ganska få rum, och är disponerade på ett sätt där ett par förväntas bo i ett av rummen. Den som önskar bo med en större mängd människor får svårt att hitta något passande.

Det finns också lagstiftning där personer som lever under äktenskapsliknande förhållanden får olika särbehandling när det kommer till bostäder. Som sambo har en mer rättigheter gentemot den en bor med än som inneboende. Detta är lagstiftning som binder människor starkare till varandra bara på grunderna av att de bor tillsammans under ”äktenskapsliknande förhållanden”, vilket i princip innebär att en har sex.

Detta gör att människor mer eller mindre frivilligt ofta landar i att bo endast med den person de har en romantisk relation med och ens eventuella barn. Detta är i sin tur en ypperlig ingång till kvinnoförtryck. Isolation är ett av de första stegen i normaliseringsprocessen, och detta underlättas såklart avsevärt av att en bor isolerat tillsammans med den eventuella förövaren. Men det är inte bara vid misshandel detta blir relevant, utan även när det kommer till vanligare former av kvinnoförtryck, som till exempel att kvinnan får ta det största ansvaret för hemmet. Om det fanns fler personer, fler infallsvinklar, i hemmiljön så skulle det kanske bli lättare att hantera den här typen av problem. Jag tänker till exempel på hur mycket stöd jag får från min vän som bor tillsammans med mig och min partner när det kommer till frågor som rör fördelningen av hushållsarbete, och hur mycket mindre arbete det blir per person när en är tre som delar istället för två. Jag tror att det är positivt för alla att få fler infallsvinklar på saker och ting som äger rum i hemmet än bara ens egen och ens partners, och detta underlättas markant av att hemmet delar med flera vuxna människor.

Men det handlar inte bara om kortsiktiga fördelar för enskilda kvinnor, utan om att kärnfamiljsnormen är en av de normer som starkast upprätthåller patriarkatet. Normen att vi ska organisera vårt liv utefter den (enda) människa vi har en romantisk relation med, och inte efter till exempel våra vänner. Normen att det är den personen som vi är kära i som ska vara den viktigaste i våra liv.

Jag tänker mig att om det fanns fler bostadslösningar som uppmanade till större kollektiv, till exempel kollektivhus med gemensamma ytor eller helt enkelt fler större hyreslägenheter, och om det fanns lagstiftning som i högre grad tog med sådana alternativ i beräkningen, så skulle fler människor kunna välja bort att bo under kärnfamiljsliknande förhållanden, och jag tror att det skulle bidra mycket till ett samhälle där kvinnor var friare och i högre grad såg som individer snarare än som en mans tillhörighet.

Lattepappor är också förtryckare.

En sak som irriterar mig i feministdebatten på senaste tiden är hur lattepappan får stå modell för den feministiska, kuvade mannen. De flesta lattepappor jag träffat sysslar också med maskulinitetsutövande, och de är fan inte ”kuvade” under något annat än sin egen tramsiga strävan efter socialt accepterade sätt att över maskulinitet på (surdegsbröd och jeansnörderi till exempel).

Det finns en populär idé om att papper som är ”närvarande” på något vis är bra och jämställda män. Det kanske ligger någon slags sanning i det, men faktum är att även närvarande pappor kan vara förtryckare. Män som tar ut halva ledigheten kan fortfarande göra sina partners och barn illa.

När det talas om lattepappor som typ den ultimata jämställda mannen så finns det dels en tydlig ådra av klassförakt i det hela; lattepappor tillhör generellt ett privilegierat skikt som har möjlighet att utöva maskulinitet på ett korrekt sätt. Detta kontrasteras mot arbetarklassmannen, vars maskulinitetsutövande inte är lika fint. Men både är, hur mycket en än vänder och vrider på saker, män som utövar maskulinitet.

Det finns också en tendens att blanda ihop mesighet med jämställdhet. Många av de så kallade ”jämställda män” jag träffat har i själva verket mest vara initiativlösa och oförmögna att ta ansvar. Detta kontrasteras emot en tänkt mansroll som är mer auktoritär. Frågan är varför män inte bara kan ta lite ansvar och ta initiativ utan att vara auktoritära. Vi får lära oss att välja mellan en traditionell auktoritär mansroll och den ”nya”, mjuka, där mannen mest agerar som en oformlig klump. Inget av dessa alternativ är jämställt.

Men det jag framförallt reagerar på är den oerhört oproblematiserade inställningen till faderskap som finns här! Många av dessa pappor kan uttrycka att de började bry sig om jämställdhet när de fick barn, framförallt om dessa barn råkar uppfattas som kvinnor. Det här anses vara ett oerhört fint utslag av faderskärlek. Men det finns något oerhört provocerande i män som plötsligt börjar bry sig om jämställdhet och genus när de blir pappor, fast de inte brytt sig ett skit innan. De bryr sig när de ha en liten människa, en dotter, som de kan skydda från patriarkalt förtryck, som givetvis utövas av andra personer (kanske förskolelärare, som ju ofta är kvinnor). Att de själva utövar förtryck mot vuxna kvinnor bryr de sig inte om.

Jag skulle säga att de flesta kvinnors första erfarenhet av patriarkalt förtryck kommer från pappan, det är i alla fall den erfarenhet jag har efter att ha pratat med kvinnor som saken. Även en pappa som sätter sina barn på genusdagis och tar ut halva ledigheten kan utöva patriarkalt förtryck, både mot sin partner och sina barn.

Att en pappa är frånvarande är verkligen inte det enda vis patriarkalt förtryck kan äga rum på, till exempel så är ju pappor som begår sexuella övergrepp på sina barn, misshandlar sina fruar inför barnen och så vidare högst närvarande, i alla fall rent fysiskt. Vidare finns det en mängd olika sätt att utöva förtryck på när en är närvarande, till exempel ta sig tolkningsföreträde, vägra erkänna sina barn, inte vara kärleksfull och så vidare.

Det finns inget egenvärde i att ha en närvarande pappa, det finns ett egenvärde i att växa upp så skonad som möjligt från patriarkalt förtryck, och inte många fall är det faktiskt bättre att inte ha någon kontakt med sin pappa alls. Jag tycker förvisso att män ska ta sitt ansvar över de barn de har gett upphov till, men jag tycker att vi måste problematisera faderskapet mer än att tala om vikten av lika föräldraledighet. Som pappa bör en även ta ansvar för att inte förtrycka sina barn eller sin partner.

Informera om riskerna med kärnfamiljsliv och graviditet.

Jag tycker et är konstigt, det här att jag inte fått veta så mycket om de risker som finns med en graviditet.

De fysiska risker som finns är för smärta under själva förloppet och sedan de permanenta skador som riskerar att uppstå, skador som sällan är livshotande men som kan leda till smärta och minskad njutning.

Men jag tänker framförallt på de sociala riskerna. Så som barnafödande organiseras i vårt samhälle så följer det med en stor mängd kortsiktiga och långsiktiga sociala risker. Många fall av kvinnomisshandel inleds under en graviditet, troligen för att kvinnan är mer sårbar då och för att det blir mer angeläget för mannen att kontrollera henne när hon bär på deras barn. En viktig del i normaliseringsprocessen när det kommer till misshandel är isolerandet, och gravida kvinnor är lättare att isolera. De förutsätts vara hemma, vila och så vidare. Samma sak gäller kvinnor med små barn.

Sedan finns det en stor risk i att hamna i ett beroende av sin partner, något som ofta sker eller i alla fall förstärks i samband med barnafödande. Beroendet tar sig uttryck på flera sätt, dels att det är svårare att få ihop livet med ett barn och att en kanske behöver vara två, dels att det är dyrt att ha barn och dels att de vid en eventuell separation kan bli relevant med vårdnadstvist. Alla dessa tre faktorer gör att det blir mycket svårare att lämna en man som misshandlar en.

Visst kan en skaffa barn utanför en sådan kontext, men det är dessvärre både ovanligt och inte heller helt accepterat i samhället. Det finns bland annat juridik som gör att endast två personer kan vara ”föräldrar” till barnet, något som avsevärt försvårar en eventuell alternativ familjebildning.

Jag tycker att vi ska börja ta riskerna med kärnfamiljsliv och graviditet på större allvar, och gärna informera om dem på ett tidigt stadium, så att folk kanske kan fatta ett mer medvetet beslut om hur de ska leva sina liv.

Män som hatar män.

Ibland dyker de upp, männen som hatar män. Feministiska män som ogillar mansrollen, helst inte hänger med andra män och så vidare. Som går upp i feministiska kvinnors manshat och hejar på det, utmålar sig själva som minst lika stora manshatare och så vidare.

På ett sätt förstår jag det här. Jag förstår att även män utsätts för andra mäns förtryck, att även män skadas av mansrollen. men jag tycker ändå att det är viktigt att komma ihåg att en man inte kan ha samma position gentemot patriarkatet eller andra män som en kvinna har.

Att hata män är inte samma sak för en man som för en kvinna. Kvinnor som uttrycker att de hatar män får betydligt mycket mer skit för detta. Män som hatar män blir inte lika hårt utsatta för det. Därför kan de finnas väldigt mycket blindhet inför de egna privilegierna i att som man liksom försöka uttrycka så mycket manshat som möjligt.

Många av de män som uttryckt att de hatar män som jag har träffat har själva utövat mycket maskulinitet, och de har genom att idogt hävda sitt manshat faktiskt på sätt och vis approprierat feminismen. Män som har försökt övertyga mig om hur värdelösa och usla män är, som har tagit sig tolkningsförträde över mig när det kommer till hur en ska tycka illa om män och på vilka grunder, fastän en kan tycka att det kanske är jag som kvinna i ett patriarkat som borde få definiera det där. Ibland har jag rentav varit med om att män berättat för mig att jag inte är tillräckligt intensiv i mitt manshat, något som jag tycker är fullkomligt absurt eftersom just en av de grejer jag hatar maskuliniteten för är att ständigt ta sig tolkningsföreträde. När män gör såhär så blir det som att de återupprättar sitt tolkningsföreträde, det blir okej för mig att hata män eftersom de tycker det, och de ska visa mig vägen in i det korrekta manshatet.

Att uttrycka hat mot män kan också vara ett sätt att avsäga sig ansvar. Genom att ta avstånd från manskollektivet så utmålar en samtidigt sig själv som att inte vara en del av problemet, som den upplysta mannen som har insett hur pissigt det är med maskulinitet och därefter inte behöver bry sig.

Det finns också män som inte tar avstånd, men det kan också vara problematiskt. Ofta angränsar det till essensialism. Män som erkänner sig som en del av det förtryckande manskollektivet, men liksom gör det med en uppgiven ryck på axlar. De hatar mansrollen och sig själva, men det gör ingenting för att förändra sig själva. Istället fortsätter de utöva maskulinitet som om de inte kunde.

Det finns också den typen av män som inte umgås med män för att det är trevligast så för dem. Detta provocerar mig något oerhört, för de talar ofta om det som om de liksom ingår i kvinnokollektivet och är där på samma premisser som de närvarande kvinnorna, vilket i princip aldrig är fallet. Det är klart som fan att det är soft för dem att umgås i ett sammanhang där de är överordnade alla närvarande. Jag kan också tycka att detta sätter en del press på mig som kvinna att vara så jävla härlig, något jag inte direkt känner för att leva upp till. Hur mycket än den här typen av män tar avstånd från män och är med i den feministiska jargongen så påverkar deras närvaro kvinnor, de utövar fortfarande maskulinitet och förtryck, de har fortfarande en överordnad position som män.

Jag efterfrågar ansvarstagande, ansvarstagande för sin position och för manskollektivet. Jag tycker att en har en skyldighet som feministisk man att försöka påverka andra män, inte isolera sig med kvinnor eller appropriera kvinnors feministiska strategier. Vi har inte samma position i patriarkatet, och ditt manshat kan aldrig bli som mitt. Snälla, ta det inte ifrån mig.

Brott begås av förövare, inte av offrets känslor.

Ofta när våldtäkt diskuteras så kommer frågan upp: ”var det verkligen så att hon inte ville”. Det spekuleras friskt i hennes bevekelsegrunder för att anmäla, om det kanske inte var så, trots allt, att hon ville med att hon av olika skäl ångrat sig.

Såhär tänker jag: våldtäkt är ett brott som handlar om vad förövaren gör, inte om vad offret vill. Om offret gör motstånd och förövaren ändå kör på, då är det en våldtäkt som har begåtts, oavsett vad offret tycker om det hela. Kanske tycker offret om det? Ja, i så fall är det väl trevligt och troligen kommer det inte att göras någon anmälan.

Poängen är att den lilla chansen att offret uppskattar att bli våldtagen inte avgör om det är en våldtäkt som ägt rum. Att i sexuella sammanhang använda våld eller hot om våld är våldtäkts oavsett vad offret tycker (om det inte finns en överenskommelse parterna emellan såklart).

Vi måste sluta fokusera på offrets känslor inför det hela och börja fokusera på förövarens agerande, precis som vi gör när det kommer till andra former av brottslighet. Ingen frågar sig vad offret egentligen tyckte om att bli slagen, om att bli rånad och så vidare. Där är det förövarens agerande som står i fokus. Ingen bryr sig om att spekulera i vad offret har för bevekelsegrunder till att anmäla. Jag menar, det kan ju minst lika gärna vara något som förändras. Det finns inget naturgivet i att någon skulle känna likadant inför en misshandel en timme, en vecka, tre år efter. Men om en byter inställning till ett sexuellt övergrepp, då anses det vara fejk. Som om det var mina känslor det hängde på och inte förövarens agerande.

För när vi åter och åter igen gör det till en fråga om vad offret känner, då blir det plötsligt offret som definierar våldtäkt. Eller ja, snarare människors spekulationer om offrets känslor.Vad offret kan ha tänkas ha känt och tänkt i den givna situationen blir viktigare än att utreda vad som faktiskt har hänt. Vad förövaren har sagt och gjort, om hen har inhämtat samtycke eller inte, om hen faktiskt har brytt sig om att ta reda på offrets känslor och så vidare, trots att det ju är detta som borde definiera om ett brott har begåtts. Brott begås nämligen av förövare, inte av offrets känsloliv.

Egentligen borde det ju ses som något positivt av alla dessa samtyckesmotståndare att en person faktiskt kan begå en våldtäkt och ändå inte bli anklagad för det för att offret kanske råkar gilla det. Det är väl en lycklig slump för förövaren, ingenting som ska upphöjas till regel. Att du ibland kan tänkas komma undan när du har begått ett brott gör inte att det är din rätt att göra det, att brottet inte existerar.

Våldtäkt är våldtäkt även om offret uppskattar det, precis som en misshandel är en misshandel eller ett rån är ett rån. Att mörda en självmordsbenägen är fortfarande olagligt, så varför är det inte olagligt att våldta någon som uppskattar att bli våldtagen?