Politik – Sida 92 – Fanny Åström

Genus.

Nu har jag nästan läst genus i en vecka och jag börjar fatta lite varför andra akademiker är sura på ämnet. Jättemycket handlar om hur andra forskningsfält domineras av patriarkala föreställningar, vilket gör att resultat vinklas till att passa våra normer (det finns en schysst radda exempel här). Det är såklart jättejobbigt för personer som tror sig vara ”objektiva” att konfronteras med att de också styrs av ideologi. Typ att det kanske inte är så att ägget är en passiv mottagare av spermier, eller att djur kanske inte ingår i heteromonogama kärnfamiljer, eller att det kanske inte bara finns två kön och att dessa tu utgör två ömsesidigt uteslutande kategorier, saker och ting som folk bara antagit för att de är präglade av patriarkala föreställningar om sakernas tillstånd.

Det är också gulligt med folk som har den här vetenskapssynen att deras egen position som forskare inte spelar någon roll utan att de ba kan åka ut i världen och ~*observera*~ den och typ nå objektiv kunskap om den på detta sätt.

Genusvetenskap är såklart fantastiskt. Det är verktyg för att se igenom patriarkala föreställningar, och det är häftigt. Jag ser mycket fram emot den här terminen.

Endimensionellt tänkande.

Idag är det en del som har sagt typ ”jamen det finns ju värre jobb än inom restaurang” apropå min fråga om vad det finns för värde med fler restaurangjobb. Inför denna information känner jag mig som ett stort frågetecken. Bara för att det finns sämre blir inte dåligt bra!

Det känns som att vissa menar på att det liksom måste finnas en viss mängd ”skitjobb”, med vilket jag här åsyftar jobb med dåliga arbetsvillkor, dålig lön och så vidare och att det enda vi kan välja är inom vilka sektorer det finns. Försvinner jobb från restaurangbranschen, ja då måste det dyka upp någon annanstans och så vidare. Detta är ett klockrent exempel på endimensionellt tänkande; oförmåga att tänka utanför det rådande systemet, i det här fallet utanför den grundläggande premissen att det är väldigt väldigt viktigt att det skapas jobb, helt utan reflektion över vad dessa jobb tillför samhället eller vad de gör med människor. Tanken att vi skulle kunna ha en annan samhällsordning finns inte.

Jag har ett förslag! Vi minskar helt enkelt den totala mängden jobb! Vi delar på det arbete som behöver utföras istället för att ”stimulera” en massa branscher där saker som folk egentligen inte behöver produceras.

Vi behöver faktiskt inte ha dessa lågbetalda, stressiga och slitsamma jobb! Det är ingen naturlag och det finns inget egenvärde i det! Det finns ingen samhällelig vinst i att människor sliter ut sina kroppar för låga löner.

Jag vill tillägga att jag tycker att det här med enskild matlagning också är ett oskick, det rimligaste vore om mer matlagning organiserades gemensamt utan något vinstintresse.

Varför skulle vi vilja ha fler restaurangjobb?

Det har ju varit lite så kallade diskussion om det här med restaurangmoms på sista tiden, om att det inte alls varit den jobbskapande åtgärd som utlovades och så vidare.

Givetvis är det så att sådan politik leder till att näringslivet får mer pengar, även om det kanske skapas lite nya jobb också. Det tas pengar från det offentliga, och dessa pengar kommer med största sannolikhet i alla fall delvis att gå till höjda vinster.

Oavsett så undrar jag varför en skulle vilja ha fler jobb i en så vidrig och faktiskt överlag onödig bransch som restaurang.

Jobb i restaurangbranschen är väldigt dåligt betalda, det är ofta mycket slitsamma och stressiga jobb och det är mycket obekväm arbetstid (till låg ersättning), det pågår även mycket svartarbete och som jag förstått det är det väldigt mycket deltidsjobb inom branschen. Till vilken nytta? För att människor ska slippa lag sin egen mat! För att folk ska få en så kallade ”trevlig upplevelse” när någon annan tar hand allting åt dem och dessutom serverar det med ett trevligt leende.

Visst att det säkert finns de för vilka restaurangbesök är en nödvändighet, men att har det som ett stående inslag att gå ut och äta på restaurang, och att detta dessutom ska stimuleras politiskt, har jag mycket svårt att se syftet med. Jag ser hellre ett samhälle där folk lagar sin egen mat i högre grad, eller kanske lagar mat kollektivt.

Biologism.

Nu läser vi om biologi och biologism i Genus, och jag tyckte att stycket ovan var ganska roligt. Det påminner mycket om hur biologister överlag resonerar, de liksom drar helt absurda slutsatser utifrån olika antaganden de gör om den biologiska skillnaden mellan kvinnor och män. En liten liten upptäckt om könsskillnader kan leda till de mest långtgående resonemang om hela världsordningen, och om inga könsskillnader upptäcks så kan en lika bra spekulera lite för det kan ju vara så att de finns. Den senare grejen har jag stött på många många gånger, människor som liksom bara antar att det finns en biologisk förklaring till varför allt är som det är och att vi bara måste hitta den, och därför är det jättedåligt att problematisera den rådande ordningen.

Min egen syn på kön och reproduktion präglades länge av biologistiska idéer om att män konkurrerade om kvinnor, där fokus ensidigt lades på mäns agerande, medan kvinnor sågs som passiva mottagare för detta (om det inte var manliga kroppsutsmyckningar som diskuterades, då det ibland kunde framhållas att kvinnor valde. Jävligt typiskt att det enda område där kvinnors agens erkänns är när det kommer till något ytligt som uppfattas som ”onödigt”).

Dessa idéer har verkligen stor spridning i samhället, och jag antar att de attraherar många människor som vill kunna hitta enkla förklaringar och härleda världsordningen utifrån typ… det naturliga urvalet? Frågan är ju varför det är så viktigt med dessa förklaringar för många. Personligen är jag helt fine med att allt människor gör kanske inte är biologiskt nödvändigt och att det finns saker som skulle kunna ändras om vi ville. Biologism är ju framförallt en samhällsbevarande ideologi, det bygger på att det vi har nu är det ”naturliga” och att det därför skulle vara fel att försöka förändra det.

Män kanske helt enkelt inte är så intressanta för kvinnor?

En grej jag tycker är intressant i den generella diskussionen kring fortplantning och kön är hur det både beskrivs som att kvinnan har en stark drift eller att det åtminstone är ”rätt” av henne att ingå i relationer med män och skaffa barn med dem OCH att hon samtidigt är svårfångad, att män konkurrerar om att få ligga med kvinnor och så vidare.

Det framhärdas ofta att det minsann är så att hanar tävlar om att befrukta honor i djurriket, och detta generaliseras sedan till att även gälla mellanmänskliga relationer. Om det nu är så låter jag vara osagt, det är helt enkelt en tankemodell som väldigt ofta läggs fram av människor som önskar säga något om den så kallade ”naturliga ordningen” mellan könen.

Jag tänker att en möjlig tolkning av det här att män ”tävlar” om kvinnor helt enkelt kan vara att kvinnor inte är så jävla taggade på att ligga, skaffa barn och så vidare. Det kan en ju begripa, i och med att barnafödande är en riskfylld och smärtsam process som kanske inte är så lockande att gå igenom.

Varför ses det egentligen i alla dessa resonemang som en sån självklarhet att det är ett rimlig beteende från mäns sida att vara på kvinnor trots att de uppenbarligen måste ”konkurrera”. Kan inte männen bara tagga ner lite istället och sluta? Kan de inte bara acceptera att de inte är så jävla intressanta för kvinnor?

Obs att jag själv inte tror att det går att dra den här typen av slutsatser om mänskligt beteende utifrån ”biologi”, men jag tycker mest det är intressant hur mycket förutfattade meningar som finns i detta.

Mäns skämt.

Det finns män som tycker att feminister saknar humor eftersom feminister inte skrattar åt eller kanske rentav blir arga över deras sexistiska skämt. Twittrade lite om det tidigare:

Jag tänker på alla år som gått under vilka jag skrattat åt mäns skämt fast de inte varit roliga, lyssnat mer på män fast de inte varit intressanta och så vidare. Detta är något en lär sig att göra som kvinna. Män ska bekräftas, tillfredsställas och så vidare. Ingen får någonsin låtsas om att män faktiskt inte är så jävla roliga som de tror sig vara.

Eftersom män är vana vid att folk skrattar åt dem, lyssnar på dem, bekräftar dem så kommer det såklart som en chock när någon inte tycker att det är roligt med oinspirerad humor om att kvinnor ska vara i köket eller göra mackor eller whatever. De söker desperat efter en förklaring, och kommer fram till att det måste bero på att personen ifråga saknar humor eftersom hen är feminist. Skönt! Mannen behöver inte fundera på sitt eget beteende utan söker som vanligt förklaringen till sina tillkortakommanden utanför sig själv.

Inte bara är dessa skämt sexistiska, de är också så otroligt uttjatade att det förvånar mig att någon skrattar åt dem. Det framstår mest som någon slags sjuk ritual av nedvärdering av kvinnor som män känner att de behöver ägna sig åt för att… jag vet inte, stärka sin känsla av egenvärde? För jag menar, inte ens de kan väl vara så fantasilösa att de faktiskt tycker att höjden av kvickhet och humor är att be en kvinna göra en macka.

Omfamna olikheterna istället för att försöka pressa in alla i samma fåra.

Läste Feminazgûls inlägg om Fittstim, och tycker att hen har en mycket god poäng i slutet:

Att vara feminist innebär lika mycket att jag får driva mina hjärtefrågor som är viktiga för mig och för mitt välmående som att jag är jävla SKYLDIG till solidaritet och att vara en god allierad till mina medfeminister. Jag har rätt att förvänta mig uppbackning och stöd och jag är likaledes skyldig att bistå med det. Även om det driver en kamp jag själv kanske inte nödvändigtvis kan relatera till.

Detta instämmer jag absolut i. Det förs en massa kamper bland feminister som jag inte kan relatera till det minsta lilla, men jag tycker att det är fett att det äger rum ändå. Ibland kan saker såklart vara rent kontraproduktiva, och då kan jag såklart inte backa upp det, men när det rör sig om saker jag själv bara inte brinner för eller kan relatera till så försöker jag att visa mitt stöd ändå.

Det finns en massa saker jag inte tycker är så jävla viktiga och kanske ibland även lite fåniga, men jag skulle liksom inte få för mig att motarbeta denna kamp för den sakens skull. Jag tycker att det är fantastiskt att folk bryr sig om feministiska frågor, vilka som helst. Jag är övertygad om att om jag försöker motarbeta sådant engagemang med motiveringen att det finns viktigare saker så kommer resultatet i en majoritet av fallen inte att blir att folk faktiskt bryr sig om mina frågor utan snarare att luften går ur engagemanget och folk blir mindre peppade på att vara feminister.

Jag tror inte att det fungerar att försöka få in alla feminister i samma ”ådra”, att få alla att fokusera på den viktigaste ”kampen”. För det första är det såklart omöjligt att avgöra vilken som är den viktigaste kampen. Jag tycker till exempel att barnafödande är skitviktigt, men jag inser att andra feminister inte alls tycker att det är centralt för deras kamp. Jag tänker inte säga till dem att de ska bry sig om samma frågor som jag tycker är relevanta, för jag inser att vad jag tycker är relevant inte är någon slags objektiv sanning. Det är en fråga om position, och även kvinna har olika sådana.

Jag tänker att vi alla utgår från olika positioner och befinner oss på olika platser. Saker som var skitviktiga för mig innan tycker jag är ganska oviktiga nu, men det betyder inte att den vikt de hade för mig tidigare var falsk. Det är viktigt att vi omfamnar dessa olikheter istället för att bekämpa dem och försöka pressa in alla i samma fåra.

Varför skulle jag inte bli arg över förlöjliganden av en rörelse som kämpar emot förtryck?

En sak jag tycker är märklig är hur människor tycker att feminister är dumma och omogna och gud vet allt när vi blir förbannade över offentlig smutskastning och förlöjligande av den feministiska rörelsen.

Såhär ser det ut från mitt perspektiv: jag engagerar mig på en massa olika sätt i en rörelse som arbetar för social rättvisa mellan män och kvinnor. Jag arbetar emot ett förtryckande system som gör att kvinnor dagligen blir utsatta för olika former av övergrepp, ofrihet och inte sällan får sätta livet till.

Svt väljer att göra en serie i tre delar som går ut på att ”diskutera” feminismen, men som enligt utsago från en mängd personer jag litar på, snarare handlar om att förlöjliga den (har inte sett programmet själv och kommer inte heller göra det, har ingen lust att bli mer upprörd och uppgiven än jag redan är). Detta är alltså frågor som på ett mycket konkret sätt avgöra många människors liv, som handlar om liv och död för många. Feminism handlar bland annat om rätten till sin identitet, om sexuellt våld, om ekonomisk makt, om inflytande över sitt eget liv och om misshandel. Detta är mycket mycket viktiga frågor för en väldigt stor del av jordens befolkning, och feminister spenderar mycket tid och energi på att kämpa emot förtryck.

När människor försöker förlöjliga feminismen förstår jag inte varför jag skulle ta detta med en klackspark och fokusera på något viktigare. Detta är, i mina ögon, en del i det motstånd som jag stöter på som feminist, det är en del i det som hindrar kampen för ett jämställt samhälle. Jag blir förbannad som fan när min kamp spottas på, inte bara för att jag blir kränkt personligen utan för att jag vet hur många människor som dagligen lider och dör som en följd av det här jävla samhällssystemet. Jag vet att kvinnor och trans*personer i denna stund våldtas, misshandlas och till och med dör som ett resultat av denna vidriga struktur. Jag tycker inte att det är någon jävla lek, jag vet att det är blodigt jävla allvar. Därför blir jag jävligt sur när någon på ett mycket aktivt sätt försöker sätta käppar i hjulet för oss som faktiskt lägger lite engagemang i att stoppa detta förtryck.

Jag är så trött på att agera ”moget” och liknande när det kommer till sånt här, och det är nog ingenting emot hur de för vilka ”hen” är en fråga om deras egen identitet känner inför att ständigt bli förlöjligade och utpekade som någon slags dålig och irrelevant feminism. Det är klart att det är något som en måste få reagera på och bli arg över.

Ja, jag blir förbannad när någon väljer att utnyttja sitt utrymme till att förlöjliga människor som kämpar för sina och andras rättigheter och jag har mycket svårt att förstå varför jag inte skulle bli det. Detta är inte någon tramsig lek för mig, det är en fråga om den politiska verkligheten i vilken jag utsätts för förtryck och kampen för att förändra detta. När personer kommer och tycker att jag ska ta emot deras eller andras förlöjliganden och trams på ett snällt sätt undrar jag vilken jävla verklighet de lever i. Jag lever i alla fall i en där kvinnor är förtryckta, och jag har mycket svårt att se varför det skulle vara okej med ett tv-program som fokuserar på att förlöjliga kampen emot detta förtryck.

Det hela blir liksom så jävla absurt när jag tänker på alla de vidriga berättelser om sexuellt våld, förtryck och mäns våld mot kvinnor jag får ta del av på daglig basis. Jag kan fan för mitt liv inte begripa vad det finns för jävla mening med att göra den typen av förlöjligande av feminismen, och jag kan inte heller förstå varför jag skulle acceptera det och typ ”gå vidare” eller något liknande. Jag kommer att fortsätta vara feminist trots dessa fåniga försök till smutskastning, och jag kommer fortsätta tycka att de som sysslar med detta är idioter som inte bara inte tillför något till samhället utan rentav lägger sin tid på att motarbeta oss som kämpar emot förtryck.

Mixade (man, kvinna) äktenskap.

Det har kommit till min kännedom på sista tiden att det finns något som kallas mixade äktenskap, alltså män och kvinnor som ingår äktenskapsavtal med varandra på samma premisser som inom vanliga äktenskap. Detta kallas även för heterosexuella äktenskap. Jag har längre försökt tänka att det inte är min sak att lägga mig i, men på sista tiden har det blivit alltför närvarande i mitt liv för att jag ska kunna fortsätta undvika ämnet. Droppen kom när en av Sveriges största bloggare valde att ingå i ett mixat äktenskap, jag tänkte att denna trend är för omfattande för att kunna ignoreras längre.

Jag frågade på twitter vad folk tycker om mixade äktenskap, så nu tänkte jag redogöra lite kort för reaktionerna.

Förvirring uppstod hos en del! Är det ens lagligt? Jag frågar mig om det verkligen finns någon demokratisk förankring i detta beslut, när människor går omedvetna om att det förekommer. Vilka som ingår äktenskap med varandra är en angelägenhet för hela samhället! Vi kan inte acceptera en ordning där alla medborgare inte har fått säga sitt om saken!

Andra uttryckte sig accepterande inför fenomenet, och vissa motiverade det med rättighetsargument. ”Alla har väl rätt att gifta sig med hen de älskar” är ett inte helt ovanligt argument. Frågan är om det verkligen kan ses som en mänsklig rättighet att gifta sig. Ingen hindras ju från att leva tillsammans bara för att en inte är gift, och äktenskapet medför en massa fördelar. Frågan vi måste ställa oss är om vi verkligen vill uppmuntra en företeelse såsom mixade äktenskap.

Många lyfte fram de risker som finns för framförallt kvinnor i mixade äktenskap. Även om vi inte säkert kan säga att alla mixade äktenskap se ut såhär så kan vi konstatera att det verkar finnas en omfattande risk för att kvinnor blir slagna av sina partners och kanske rentav dör. Är det rimligt att en såhär farlig företeelse accepteras och till och med uppmuntras i såväl tidningar som på bloggar?

Det är också viktigt att inte låta sig dras med i bilder av lyckade mixade äktenskap, det är som sagt svårt att veta vad som sker i hemmet. Kan vi ha den risken i samhället?

Många lyfte fram det faktum att många barn lever i dessa mixade äktenskap. Rättighetsargumentet är ju svårt att applicera här, visst att vuxna människor kan anses ha rätt att göra som de vill, men ska barn verkligen tvingas in i detta? Jag tycker att frågan borde utredas ordentligt innan vi tillåter barn i mixade äktenskap. Är det verkligen rimligt att låta barn växa upp i en miljö med så hög risk för förtryck och våld som i ett mixat äktenskap?

Sist men inte minst så bör vi diskutera hur stor plats detta ska tillåtas ha i offentligheten, om det nu ska vara tillåtet. Är det verkligen okej att de visar upp sig öppet på stan? Hur påverkar det andra människor? Vissa kan uppleva det som kränkande. Även om vi kommer fram till att det är en rättighet att få gifta sig med den en älskar så kanske det inte är önskvärt att företeelsen sprider sig. Det handlar om skademinimering, och det är mycket viktigt att tänka på i dessa frågor. Dessutom kan en se detta som ett sluttande plan, om vi nu börjar tolerera de mixade äktenskapen, vad kommer härnäst?

Redan idag så syns de mixade äktenskapen på väldigt många olika ställen, tidningar och bloggar är bara två exempel. Är detta verkligen ett sunt ideal att sprida? Borde inte staten ta sitt ansvar och utreda frågan ordentligt eller i alla fall informera om riskerna?

Feminismen förstör ditt kärleksliv.

Stötte på denna rubrik (obs att jag inte läst artikeln) som drog tankarna till när feminister pratar om att jämställda heteroförhållanden är så himla bra och hållbara och att jämställt heterosex är bra och så vidare. Det är såklart bra om folk blir mer tillfreds med sina liv på grund av feminism, men jag tycker att det är problematiskt när det läggs fram som något slags syfte i sig.

För jo, feminismen förstör ditt kärleksliv, i alla fall om du med kärleksliv menar ett traditonellt, heteromonogamt sådant. Feminismen sysslar med att försöka lösa upp dessa institutioner, kritisera dem.

Visst finns det feminister som inte gör detta också, men det är onekligen en del av feministiskt tänkande, och en ganska stark sådan.

Många kvinnor hålls idag i relationer med män av ekonomisk eller social nödvändighet snarare än för att de vill, och ett angeläget feministiskt projekt är att göra denna nödvändighet mindre så att kvinnor slipper vara så beroende av män. En sådan förändring kommer garanterat att förstöra många personers ”kärleks”liv.

Jag tror vidare att det vore en sjukt bra grej för många kvinnor att få ”kärleks”livet förstört. Män är inte direkt kända för att vara några änglar mot sina partners, tvärtom är det många som blir utsatta för våld i hemmet, och fler blir såklart utsatta för mer subtilt förtryck, måste göra en massa extra hushållsarbete och så vidare.

Den heteromonogama romantiska kärleken är en väldigt stark grund för kvinnoförtryck, och jag tycker det är jätterimligt om feminismen har som ett av sina mål att förstöra heteromonogama pars kärleksliv, om inte individuellt så på en strukturell nivå. Det är i alla fall ett viktigt mål för min feminism, att möjliggöra för att folk skiljer sig oftare, flyttar isär oftare eller rentav inte delar liv med varandra alls bara för att de råkar ligga.