Kategori: Politik

Radikalfeminism, barnafödande och femininitet.

Jag får då och då frågor om hur jag tänker kring det här med radikal- och queerfeminism, och varför jag kallar mig radikalfeminist när jag gör vissa queerfeministiska grejer.

Först och främst vill jag påpeka att jag inte tycker att en behöver erkänna sig till någon feministisk ”lära” helt och hållet, utan att det är fett att det finns en massa olika perspektiv som en kan inspireras av på olika vis. De flesta feminister är inte renodlade queer- eller radikalfeminister, utan har lite av varje. Men jag tänker ändå diskutera frågan och också peka ut problem inom det radikalfeministiska perspektivet.

Jag tycker att det är relevant att ha en tydlig materialistisk grund i sin beskrivning av patriarkatet. Detta på grund av att jag tror att det är korrekt, men också för att jag tror att det har stora fördelar i att förstå förtrycket kvinnor utsätts för. Jag menar på att kontrollen av kvinnors reproduktiva förmåga löper som en röd tråd genom patriarkatets historia, och jag tror inte att detta kan förklaras med att det råkat bli så. Jag tror också att det är viktigt att formulera hur kvinnor exploateras i patriarkatet, alltså att vi inte bara förtrycks för nöjes skull utan för att kvinnor som kollektiv har reproduktiva förmågor som någon utnyttjar genom förtryck. Jag tror att det är viktigt att se detta, för jag tror att det kan leda fram till relevanta kampmetoder.

Så, reproduktionen är en grundsten i patriarkatet. Men nu kommer vi till det relevanta: detta gör inte att kvinnor utan den reproduktiva förmåga som anses vara ”korrekt” för kvinnor inte är förtryckta. Även om reproduktionen är centrum för och syftet med förtrycket så innebär inte det att de som inte kan delta i reproduktionen står utanför förtrycket. Snarare kan kvinnor som står utanför reproduktionen utsättas för mer förtryck, eftersom de inte har en säker position på samma sätt som kvinnor som deltar i reproduktionen. Jag menar alltså äldre kvinnor, lesbiska kvinnor, transkvinnor och kvinnor som av olika skäl inte kan eller anses vara lämpliga att ta hand om barn. En skulle ju kunna tänka sig ett samhälle där män typ håller kvinnor med rätt reproduktiv förmåga fångna i burar, men det känns kanske inte helt sannolikt. Nej, istället så framställs det som att det är ett jävla privilegium att ta hand om män och barn, och kvinnor som har detta privilegium uppmuntras till att bidra till förtrycket av de kvinnor som inte har det.

Det handlar inte bara om att kvinnor ska föda barn hur som helst, utan det ska vara rätt kvinnor som föder barn under rätt former. Kvinnor med fel funktionalitet, fel klassbakgrund och så vidare kan tvärtom bli hindrade från att föda barn. Kvinnor som inte föder barn under rätt förhållanden, alltså i en kärnfamilj med en man som kan utöva kontroll, gör också ”fel”. Det anses viktigt att kvinnan som reproducerar sig gör det på ett respektabelt vis och att hon inte behöver för mycket hjälp från samhället i form av till exempel ekonomiskt stöd eller hjälp med omsorgen om barnet.

Det finns även en rasistisk idé om att vita kvinnor bör föda fler barn för att gynna ”nationen”/rasen, medan rasifierade kvinnors barnafödande ses som problematiskt då de ”tar över”, blir för många och så vidare. Denna idé kan både synas i hur det talas om framförallt muslimska kvinnors barnafödande inom landet, men också hur det talas om ”överbefolkning” av planeten, då främst länder bortom västvärlden pekas ut som bovar samtidigt som ingen ifrågasätter den barnafödarstimulerande politik som förs i väst.

Det är uppenbarligen så att vissa kvinnors barn anses mer värda än andra kvinnors barn, och detta beror på en massa olika faktorer. Dels beror det på vilka andra värderingar och strukturer som är i omlopp, till exempel rasistiska sådana, men det finns också en vilja att effektivisera reproduktionen. Detta görs genom att ”dugliga” kvinnor uppmuntras till reproduktion, medan de som antas behöva hjälp inte anses kapabla till reproduktion. Vi uppmuntras också till reproduktion inom kärnfamiljen, vilket är en alldeles utmärkt institution för effektiv reproduktion eftersom ”samhället” inte behöver hjälpa till utan varje kärnfamiljsenhet i idealfallet ska klara sig själv.

Det måste finnas skäl för ”rätt” kvinnor att föda barn, och detta säkras inte genom direkt tvång utan genom att kvinnor som föder barn under rätt former får en säkrad plats i patriarkatet. Kvinnor som har rätt position och väljer att föda barn under rätt omständigheter vinner alltså på att göra detta val. Det kvinnor som av olika skäl inte anses böra, kan eller vill skaffa barn på ”rätt” sätt hamnar längre ner i hierarkin än dessa kvinnor, inte sällan blir de helt och hållet borträknade från kategorin kvinnor.

Förtrycket består alltså inte bara i att tvingas föda barn, utan det består i att reduceras till sin reproduktiva förmåga. Detta är ett öde som drabbar alla kvinnor, även de som saknar reproduktiv förmåga.

Jag ser det som angeläget att diskutera kvinnlighet utifrån just den reproduktiva förmågan, inte för att alla kvinnor har denna förmåga utan för att det idag finns en omfattande föreställning om att det är så och för att kvinnor värderas utifrån denna förmåga. Jag tror att det är en väg till frigörelse för alla kvinnor att diskutera just reproduktionen, men detta måste göras utan att befästa idén om att bara de kvinnor som har reproduktiv förmåga är politiskt relevanta. Det en gör då är att befästa patriarkala strukturer snarare än att upplösa dem, genom att acceptera patriarkatets idé om vad en kvinna är.

På grund av detta kallar jag mig radikalfeminist, men jag tycker också att radikalfeminismen har ett problem i att i diskussionen om den reproduktiva förmågan samtidigt befästa just dessa normer. Jag tycker att det är nödvändigt att radikalfeminister börjar se på hur de själva konstruerar femininitet när de väljer vilka som ska inkluderas i det feministiska projektet. Barnafödande är centralt, men det gör inte att kvinnor som har ”rätt” reproduktiv förmåga är de enda som utsätts för eller ens de som blir mest utsatta för patriarkalt förtryck. Det är ett ganska enkelspårigt sätt att se på saken, och jag välkomnar en radikalfeminism som är mer öppen för diskussioner kring detta.

Jag är mer än min biologi.

Jag tänker på det här med barnafödande och DRIFTEN som alla pratar om. När jag försöker diskutera frågan om ideologin kring barnafödande i detta samhälle är det många som lyfter fram att vi faktiskt har en biologisk klocka och att det finns någon slags naturlig drift att skaffa barn. Detta må vara sant, det kan mycket väl finnas biologiska faktorer som gör folk taggade på att klämma ut en unge, däremot tycker jag att det är intressant hur vi ser på drifter.

Människan har en massa olika drifter, och väldigt många av dessa lägger samhället oerhört mycket energi på att trycka tillbaka. Människor överöses med olika metoder för att bekämpa olika drifter de har, men när det kommer till att skaffa barn så ska en plötsligt bara vika sig för biologin, driften och så vidare.

Jag tänker att jag vill göra medvetna val i mitt liv, och ett av dessa är beslutet att inte skaffa barn. Jag utesluter inte att jag kommer få lust till det, men jag tänker att den impulsen kanske inte riktigt är värd allt det arbete och lidandet det kan innebära. Jag förstår inte varför jag plötsligt skulle underkasta mig någon jävla instinkt när jag generellt lever ett liv där det inte anses bra att göra detta.

Jag är mer än min biologi, mer än mina drifter, jag är kapabel att fatta beslut intellektuellt. Jag tycker att det är konstigt att det ses som en omöjlighet att göra detta när det kommer till barnafödande, med att det förutsätts under en jävla massa andra beslut en kan tänkas behöva fatta i livet. Vi ska alltid vara rationella konsumenter, men inte när det kommer till ett såpass livsavgörande beslut som att skaffa barn.

Givetvis spelar det roll att kvinnor lär sig att driften att skaffa barn, den ska en ha och den ska en följa. Kvinnor som saknar denna drift anses vara lite märkliga, om en kvinna inte ger efter för driften är det en tragedi. Plötsligt anses det inte positivt att fatta ett välavvägt beslut, utan hjärtlöst och cyniskt, och då rör det sig ändå om ett av de mest livsavgörande besluten en kan fatta. Då om någonsin är det väl jävligt viktigt att inte bara ge efter för driften.

Egoism och godhet.

Det finns en idé om att människor i grunden är egoistiska och när en gör bra saker gör en det egentligen av egoistiska skäl. Det hela brukar härledas rent logiskt, eftersom alla människor antas göra saker för att det fyller dem med någon typ av tillfredsställelse så är de egoister. Även att tänka på andra människor och göra uppoffringar för andra är enligt det här viset att se på saker egoism.

Exakt vad ”egoism” skulle innebära är oklart, det finns sällan någon tydlig idé om detta. Egoism för mig är att en gör saker och ting medveten om eller likgiltig inför att andra kan fara illa av det bara för sin egen vinnings skull. Typ att manipulera andra, att skada andra och så vidare bara för att en själv kan vinna något på det är vad jag brukar förknippa med egoism. Däremot brukar jag inte tänka att egoism är att göra något som en genuint tror är bra för andra, och att det också skänker en ett visst mått av tillfredsställelse att en gör detta.

Det är klart att jag finner det tillfredsställande att engagera mig politiskt, jag känner att jag ”gör mitt”, alltså att jag bidrar till ett samhälle jag anser önskvärt. Däremot har jag svårt att se egoismen som någon stark drivkraft i det jag gör. Mitt politiska engagemang ger också en stor mängd nackdelar, det tar tid, det gör ofta att jag mår dåligt eftersom jag gång på gång måste konfronteras med vidrigheter och så vidare. Hade jag velat leva ett soft liv hade jag spenderat min tid på helt andra saker. Däremot är det såklart så att det inte bara är lidande, engagemanget ger också mycket tillbaka, det behövs för att en ska orka med att engagera sig. Men att det skulle vara någon jävla egotripp har jag mycket svårt att känna igen mig i.

När en säger att alla engagerar sig av egoistiska skäl som någon slags ursäkt för att en själv inte gör det eller för att en gör det på ett vis som kanske inte är så positivt, då menar en samtidigt att det inte riktigt spelar någon roll vad en gör eftersom den bakomliggande orsaken till engagemanget inte kan vara genomgripande god. Idén om att det skulle spela så stor roll varför en gör saker, vad det fyller en med för känslor, är väldigt idealistisk och individualistisk. Vad bryr de som jag pratar med på tjejjouren om vad det får mig att känna? Jag tror verkligen att det är högst sekundärt.

Jag blir trött på detta fokus på ens känslor och bevekelsegrunder när en engagerar sig politiskt. Oavsett så är det såklart bättre att engagera sig än att inte göra det, egoistargumentet känns mest som en ursäkt för folk att vara passiva, eftersom det ändå inte finns något sätt för dem att göra en rakt igenom god handling. Jag förstår inte det här behovet av perfektion, av att en ska blir något jävla helgon för att en engagerar sig. För mig är det inte särskilt viktigt att mina handlingar är rakt igenom oegoistiska, jag tänker mig att ett sådant fokus i sig skulle vara ganska egoistiskt.

Medelklassbegreppet.

”Medelklass” är ett begrepp som används på en massa olika sätt, bland annat för att häckla folk en inte håller med. Jag förstår varför det här begreppet används och att det kan vara relevant, men jag tänkte försöka mig på att kritisera det.

För det första är ”medelklass” ett väldigt vagt begrepp, få har någon idé om vad de menar med det. Ibland rör det sig om alla med någon slags högskoleexamen, ibland om människor med kulturellt kapital eller som har råd med en viss livsstil. Detta behöver i och för sig inte vara ett problem i sig, ord betyder olika saker i olika sammanhang, men ibland kan det kännas som att folk inte själva vet vad de menar när de menar att någon är medelklass.

Det jag tycker är problematiskt är när en använder ”medelklass” som ett begrepp för en egen, avgränsad klass med egna klassintressen. Jag menar att så inte är fallet. Den största delen av medelklassen tillhör i någon mån arbetarklassen, och delar därför arbetarklassens materiella intressen. Däremot vinner de mer på kapitalismen än de mindre privilegierade delarna är arbetarklassen, eller snarare förlorar mindre.

När jag läste statskunskap var det ett jävla fokus på medelklassen precis hela tiden, det var så jävla bra med medelklass eftersom de värderar ”demokrati”, ”stabilitet” och andra grejer som anses vara bra. Det framställdes som om medelklassen liksom är någon slags härskande klass, som styr samhället. Denna syn är problematisk, för den skapar iden om att samhället ändå styrs med det stora flertalets bästa i åtanke, något som jag menar absolut inte stämmer. Det är en liten klick människor som tjänar på den politik som förs, och sedan sticker en åt vissa samhällsgrupper några jävligt kortsiktiga mutor.

Det talas om att politiken som förs riktar sig till medelklassen, men det är inte riktigt sant. Visst kan medelklasspersoner luras in i att tro att de tjänar på ”pengar i plånboken”, men på lång sikt leder en sådan politik alltid till mer pengar till kapitalet och således att även medelklassen blir utarmad ekonomiskt. Medelklassen har också ett behov av ett socialt skyddsnät, och ju mer det utarmas desto fler i medelklassen riskerar att hamna i fattigdom.

Jag tror att det är problematiskt att blåsa upp en konflikt mellan någon slags tänkt ”riktig” arbetarklass och en ”medelklass”. Jag tror att det är viktigt att tala om olika positioner och förutsättningar, men det är inte samma sak som att mena på att medelklassen är en egen klass på samma sätt som kapitalister och arbetare är det.

Jag inser att det kan vara problematiskt att göra anspråk på att ingå i arbetarklassen på många vis, när jag har det relativt gott ställt jämfört med många andra. Samtidigt tror jag att det är ännu värre att, som många medelklasspersoner gör, distansera sig från frågan och rösta rött med någon form av tanke om att ”ta hand om de som har det sämre”. Jag tror att om en sådan syn på vänsterpolitik som välgörenhet som de moraliskt goda människorna i medelklassen ägnar sig åt av pur godhet fäster sig så uppstår dels en jävligt osoft attityd gentemot de människor en tänker sig att en hjälper, dels att sympatierna blir mindre starka när det kommer till krita.

Jag inser att jag i min position som medelklass gör att jag har en massa möjligheter som andra delar av arbetarklassen inte har, men detta gör inte att jag inte också kan ha ett intresse i klasskamp. Jag har kanske mer att förlora, men jag skulle ändå göra en vinst om jag levde i ett klasslöst samhälle. Men däremot är det många som försöker få mig att tro att det här samhället finns till för mig, att det är jag som tjänar på skattesänkningar och så vidare och inte kapitalister, och det är lätt att gå på detta. Jag blir emellertid också reducerad till arbetare, även mitt liv är tänkt att vigas åt att tjäna kapitalet, att exploateras. Därför menar jag att vi bör lägga mer fokus på det som förenar oss, ett gemensamt intresse i att uppnå ett klasslöst samhället.

Jag är ett hot mot det här vidriga samhället, och det är jag jävligt stolt över.

En grej jag har noterat både bland feminister och inom vänstern är en slags tävling i att framställa sig som så maktlös och ofarlig. När det till exempel anordnas en demonstration framhålls det hur otroligt ofarlig den är, att det inte finns några ”extremister” där, som feminist är det viktigt att framställa hur otroligt mycket män har att vinna på feminism och att det minsann inte finns några manshatare.

Jag blir så matt, för vad är meningen med att bedriva en politisk rörelse om den inte utgör något hot mot makten? Vad är meningen med att bara stå med sina jävla plakat och ”säga sin åsikt” om vi ändå inte kan sätta press på att åstadkomma någon verklig förändring?

Visst, det är jävligt bekvämt att inta en offerroll, utmåla sig själv som en harmlös sanningssägare, stå och ropa på sunt förnuft i ett galet samhälle, väl medveten om att ingen kommer lyssna. Med den mentaliteten kommer vi aldrig kunna vinna några slag, vi kommer bara att kunna gå ut med den moraliska segern i att ha haft rätt gång på gång, aldrig den politiska makten.

Istället för att jobba så hårt på att utmåla sig själv som ofarlig, se till att jobba på att förverkliga borgarnas värsta mardrömmar. Se till att vara det där hotet mot den borgerliga ”demokratin”, de där våldsbejakande extremisterna, som de hela tiden snackar om.

För faktum är att om vi gång på gång utmålar oss själv som maktlösa så kommer vi inte heller att kunna anskaffa någon makt. Det är inte sannolikt att folk vill ansluta sig till en politisk rörelse som inte göra något annat än att förlora hela tiden. Vi måste lyfta fram de slag vi vinner, vår potential. Vem vill stå på de säkra förlorarnas sida?

Om vi inte gör detta så kommer vi aldrig kunna bli något mer än samvetets moraliskt korrekta röst i ett vidrigt samhälle, vi kommer bara att kunna säkra oss en etablerad och bekväm plats som ”kritiker” i kapitalismen, aldrig åstadkomma något mer, något större. Det kanske kan vara ett lockande projekt för egot, men som politik är det värdelöst.

Så när någon försöker utmåla dig som ett hot nästa gång, skit i att säga emot. Säg istället; ”ja, jag är ett hot mot det här vidriga patriarkala och kapitalistiska samhället, och det är jag jävligt stolt över”.

Demokrati och kapitalism.

En till väldigt gammal läsarfråga som jag tänkte svara på:

Hej! Funderat på det du skrev om att det demokratiska systemet vi har idag är åt helvete. Är det systemet idag eller demokrati i allmänhet du menar då? Hur skulle ett alternativ till demokrati se ut för dig?

Jag har väldigt svårt att se det system vi har idag som demokratiskt. Demokrati betyder folkstyre, men i dagens system så är en massa grejer inte demokratiskt kontrollerade. Jag tänker då framförallt på produktionen, som ju i en mycket hög grad ligger bortanför demokratisk kontroll.

Jag tror inte heller att representativ demokrati av det slag vi har idag är en särskilt bra demokratimodell. I mina ögon så tas de flesta beslut väldigt långt bort från de som beslutet berör, samtidigt har många människor marginell kontroll över sina liv. Jag tror det är ett problem att vi uppmanas till att rösta på ett paket en gång vart fjärde år och vara nöjda med det, istället för att ha ett kontinuerligt medbestämmande i politiska processer. Jag tänker mig att de allra flesta har väldigt dåligt koll på en stor majoritet av de politiska frågor som är i omlopp, vilket är helt naturligt då alla inte vill eller kan bry sig om ”politik” i någon slags generell mening, problemet är när en ändå ska fatta en massa beslut i frågor en inte bryr sig eller kan något om, samtidigt som inflytandet minskar där en faktiskt skulle behöva det. Istället för att få verkligt inflytande i frågor som berör oss och som vi satt oss in i så ombeds vi att lämna över vår röst till en person eller ett parti som ska sköta allt det där åt oss.

Jag tror också att det är viktigt att se till människors resurser att delta i politisk aktivitet. I ett samhälle där det finns väldigt mycket ojämlikhet i fråga om ekonomiska resurser, tid och utbildning så har inte alla möjligheter att engagera sig politiskt. Det finns mycket statsvetenskaplig forskning som stödjer att ”medelklassen” är den som är mest politiskt engagerad, vilket såklart innebär att deras intressen och värderingar (som i regel är folkliga kopior av överklassvärderingar) får dominera politiken. Sedan ska en såklart inte glömma hur mycket pengar som pumpas in i politiska partier av företag som tjänar på deras politik. Det är uppenbart att olika människor har olika mycket inflytande i politiken, trots att det är devisen ”en person – en röst” som gäller. Detta ojämlika inflytande beror i sig på de egendomsförhållanden som råder, människors inflytande kan i regel härledas till vilken klass de tillhör, eller åtminstone vilken klass intressen de representerar.

Men det handlar inte bara om representation. I ett kapitalistiskt samhälle så är kapitalet allt, om saker och ting inte funkar för kapitalet så fungerar ingenting alls. I en kris så kan fabriker stå oanvända, kläder och mat som skulle kunna användas slängas, bostäder förfalla, bara för att ingen kan betala för det! Detta är verkligen konstigt, men det är liksom så det fungerar. I ett sådant system blir det överordnade målet för all politik att gynna kapitalet, och politik som inte lyckas med detta går ut över hela samhället. Därför finns det helt enkelt inte utrymme för att bedriva viss form av politik inom ett kapitalistiskt system, hur mycket en än skulle vilja.

Jag tänker att det är svårt att tala om demokrati när vi fortfarande är begränsade av ett ekonomiskt system som sätter kapitalets tillväxt framför människor. Demokrati innebär ju folkstyre, inte att ett ekonomiskt system styr. Därför anser jag att vi måste ha ett annat ekonomiskt system som bygger på egendomsgemenskap och inte privategendom innan vi kan ha någon form av verklig demokrati.

Så stor är maktlösheten.

Så stor är maktlösheten när jag återigen ser dig dras med i hans spiraler, när du säger att ni bara är vänner men träffas oftare och oftare, och jag då och då ertappar dig med att ljuga om det. När jag försöker påminna dig om alla de gånger du gråtit ut hos mig för att han skadat dig, men du bara tittar bort i fjärran och säger nej nej nej det där har aldrig hänt det där minns jag inte jag måste ha ljugit jag måste ha hittat på för att jag var arg på honom men han är snäll mot mig han vill mig bara väl.

När jag ser hur han använder varje tänkbar väg för att komma åt dig, hur han bedyrar sig kärlek till dig, hur han säger att du är skyldig honom något, hur han köper saker till dig, kommer hem till dig, ringer dig, nästlar sig in i ditt liv.

Jag ser att du glider ifrån mig, glider ifrån allt, och jag är så maktlös. Jag vill bara att du ska se det jag ser, men jag är för uppgiven för att förmedla det. Jag har redan försökt förmedla det så många gånger, och varje gång glider du längre ifrån mig.

Jag vill att du ska vara fri, jag vill hjälpa dig, men det är så svårt. Istället blir jag arg. Arg för att du inte går ifrån honom, arg för att du inte förstår att det här skadar dig. Arg när du slutligen berättar om vad som hände, eftersom du inte berättat något om det innan trots mina envisa frågor. Arg för att jag plötsligt ska ta allt det som du förnekat och förnekat för sanning, hur du plötsligt avkräver mig det stöd du hela tiden fått men aldrig velat ta emot.

När du slutligen slår dig fri är det inte segerns sötma jag känner, bara lättnaden över att kanske kanske inte behöva uppleva ännu ett nederlag. För du har lämnat honom så många gånger innan, du har berättat så många gånger innan, du har gråtit ut så många gånger innan, och jag vågar inte lita på att den här gången är den sista, på att du faktiskt inte kommer gå tillbaks till honom. Men månaderna går, och det verkar vara över. Och sedan är det som att det aldrig ens har hänt, livet fortsätter som vanligt. Ingen gör någon anmälan, han får aldrig sitt straff, han får gå omkring och ta plats som om ingenting någonsin hade hänt. Du accepterar honom, vi accepterar honom, trots att vi känner till vad han har gjort. Ingen orkar bråka om det mer. Vi vill bara glömma.

Så många kvinnor jag känt som irrat bort sig i de där gångarna, isolationen, underkastelsen, att ständigt ständigt återvända, ge det ytterligare en chans, trots att all erfarenhet pekar på motsatsen. De dimmiga blickarna, de undvikande svaren på frågor om blåmärken, tårar och sönderklippta kläder, hål i dörrar, sönderslagna tallrikar. Hur jag inte förstått vad det varit frågan om förrän långt senare, när jag läst böcker, sett filmer, gått på kurser. Hur jag förstått att det finns ett mönster för sånt här, att det inte rör sig om isolerade företeelser, enstaka händelser, utan hur allting ingår i en process.

Så många kvinnor som berättar för mig sedan jag lärde mig att hitta tecknen och slutade vara rädd för att fråga. Så många historier som finns om slag, om regelbundna verbala kränkningar, om makt och kontroll, om en bara vågar fråga.

Det är bara några år sedan jag för första gången hörde talas om mäns våld mot kvinnor, men det har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Inte bara som ett abstrakt hot, något som får en att gå extra fort genom parken på kvällen, utan som en ständigt närvarande realitet, något som har slitit vänskapsband sönder och samman, något som har splittrat mig och mina vänner, något som har präglat min tillvaro under många många år.

Jag är evigt tacksam över att jag har fått ord för att beskriva det som funnits omkring mig hela mitt liv, det som präglat min tillvaro år efter år. Hur jag fått verktyg för att se de mönster, de strukturer, som håller mig och alla andra kvinnor i ett konstant förtryck. Jag kommer att göra allt som står i min makt för att sprida detta vidare, ge nya personer samma redskap som jag själv har fått, och som fått mig att förstå, att kunna sätta ord på min tillvaro.

För när en erfarit den maktlösheten, maktlösheten i att se det hända utan att kunna förstå, förklara. När en erfarit den maktlösheten och vet vilka vägar som kan ge en lite lite makt tillbaka, då vill en inte förvägra någon det.

Hur är fördomar som riktas emot mig mitt ansvar?

En grej jag tycker är intressant i debatten om debatten om feminismen är alla dessa som snackar om vad ”andra” tycker och tänker och tror om ”feminismen”. Det är alltid någon annans fördomar en ska ta med i beräkningen, aldrig deras egna. Därigenom sätter de sig i en position där de företräder åsikter och perspektiv utan att behöva försvara dem, för det är liksom alltid någon annan som innehar dem. Dessa andra talas om som barn som ska uppfostras, som inte är ansvariga för sina egna känslor och tankar, medan jag anses vara fullt kapabel till att ta ansvar inte bara för mitt eget agerande utan även deras reaktioner. Jag måste stå till svars för någon tänkt tredje persons fördomar om mig.

Den typen av argument jag åsyftar kan låta till exempel såhär: ”när du skriver sådär så spär du ju på fördomarna som finns om feminismen”. När en sedan frågar om vem det egentligen är som är ansvarig för dessa fördomar, jag eller de som innehar dem och sprider dem, då låter det kanske lite såhär: ”nejmen jag menar bara att ditt beteende kan få andra att tänka/tycka såhär” eller ”jag vet att andra tänker/tycker såhär”.

Givetvis har folk fördomar om feminismen, det är ingen överraskning. Frågan är varför det alltid är jag som får dessa uppkört i fejset av människor som verkar se sig själva som utomstående betraktare. Varför vill de att jag ska stå till svars för andra människors eventuella fördomar, som eventuellt kan ha något att göra med något jag har sagt? Det är väl för fan inte mitt problem att någon tar det jag säger och förvrider det. Det vore väl mer lämpligt att konfrontera de som gör det med detta?

Det hela påminner lite om hur en generellt pratar om män. Män liksom är på ett visst sätt och det är ingenting de kan göra något åt, men det är upp till kvinnor att veta hur de ska förhålla sig till män för att inte råka illa ut. På samma sätt är det med feminismen och patriarkala fördomar, fördomarna liksom bara är där som ett obestridbart faktum, men feminister förväntas förhålla sig till detta så att dessa fördomar liksom inte uppstår.

Jag är trött på att alltid få dessa förklaringar uppkörda i fejset som om det vore ett oföränderligt faktum att världen ser ut så. Ja, för guds skull, jag vet att allt jag säger som är det minsta subversivt kommer användas emot mig och feminismen som rörelse. Jag ser dock inte detta som någon anledning till att sluta, ty jag är fast övertygad om att alla kampmetoder vi väljer som har den minsta lilla chans att vara effektiva kommer mötas med motstånd.

Istället för att läxa upp feminister om vad de borde göra för att slippa fördomar borde du läxa upp de som går omkring och sprider dessa fördomar. Genom att få det till att det skulle vara feministers fel att vi blir bekämpade så legitimerar du också de fördomar vi utsätts för, genom att försöka få oss att ändra på vår retorik, vår teori och så vidare så blir du en del av problemet vi försöker motverka.

Jag kommer aldrig någonsin att vika mig för, än mindre delta i, någon utrensning av feminister som antas agera på ett sätt som väcker fördomar mot feminismen, för jag tror att det är ruskigt kontraproduktivt.

Debatten idag.

Jag tänkte hoppa på Zetterströms bloggutmaning ”en feministisk agenda”. Gör det du med! Deadline är på söndag klockan fem. Första ämnet är ”debatten idag”.

Det är svårt att skriva om debatten idag, för det är kanske mer talande att tala om vad som inte debatteras än vad som debatteras, vilka frågor och infallsvinklar som inte lyfts upp. Men jag tänkte skriva om vilken plats jag uppfattar att feminismen har i debatten idag, och hur vi kan förhålla oss till den.

”Debatten” för mig är ett svart hål en flyr in i i brist på annat, i brist på andra kanaler att höras. ”Debatten” sker nästan alltid på det etablerade, patriarkala, samhällets villkor. Det som debatteras är alltid ytterligheterna, alltid det som anses betungande, för feminismen som rörelse. Eller så används feminismen som ett slagträ i debatten, av människor som önskar bedriva en, framförallt, rasistisk agenda.

Att vara samhällskritisk innebär att en alltid har debatten emot sig, och detta är något en som feminist får räkna med. Vi får räkna med att när vi tillåts höras och synas i etablerade kanaler så är det inte för att vår agenda ska föras ut. Vi tillåts reagera på saker, men vill tillåts inte agera. När vi lägger fram tydlig, konkret politik för att störta manssamhället så råder tystnad, men när vi kan hjälpa till att dra uppmärksamhet till ett tv-program som ska ”granska feminismen” så får vi synas.

Det är bra att vi får synas då, och det ska vi göra, men det finns också ett stort problem med att nöja sig med det. Jag tror att det är lätt att lura sig själv att vi får inflytande när vi får hoppa in och uttala oss i redan givna frågor, färdigvinklade frågeställningar. Det är viktigt att vi syns där, men det är viktigt att vi inte stannar vid det. Det är viktigt att vi slår oss fram och kräver plats även utanför detta, det är viktigt att vi skapar våra egna plattformar för att sprida våra frågor, inte bara för att besvara motståndet.

Jag försöker att i möjligaste mån fly undan debatten. Jag stänger av många gånger, för jag vill spara energin. Ändå märker jag hur jag ofta hamnar i att besvara och bemöta istället för att själv lägga fokus på de frågor jag tycker är viktiga. Istället för att prata om mäns förtryck av kvinnor pratar jag om de som inte tycker att vi får prata om mäns förtryck av kvinnor. Och det är ju precis detta de vill uppnå, de vill tvinga in oss i en ständig spiral av bemötande av dumheter, så att vi kan lägga mindre fokus på att arbeta med det som är viktigt, och detta lyckas de mycket ofta med.

Det är riskabelt att blanda ihop många delningar på facebook, många kommentarer och så vidare med att ha verkligt inflytande. Så länge vi bara får det utrymmet när vi ska besvara kritik så är vi marginaliserade, arbetar vi fortfarande på patriarkatets villkor. När något vi säger lyfts upp är det ofta för att det är bekvämt i det rådande samtalet. Det är viktigt att tänka på att uppmärksamhet för en enskild text eller ett enskilt uttalande inte nödvändigtvis är en framgång för feminismen som sådan.

Ibland kan det kännas som att det vi slåss för är rätten att vara feminist, inte rätten att vara människa oavsett hur en är född. Och jag tänker att vi inte får glömma målet; att avskaffa feminismen, eller snarare avskaffa manssamhället, som ju är skälet till att feminismen behövs. Varje verkligt radikal rörelse måste ha sitt eget upplösande som slutmål. Och detta får vi inte glömma. Vi ska inte kämpa för feminismens plats i ett patriarkalt samhälle, vi ska kämpa för ett samhälle där feminismen inte behöver ha någon plats.

Feminismen idag.

Det är vanligt att folk kommer med svepande uttalanden om ”feminismen idag” och hur den är och inte är. Även människor som själva kallar sig feminister gör ofta detta. Men när de ska tala om vad feminismen idag faktiskt är, då förundras jag över endögdheten.

”Feminismen idag” brukar sammanfattas i ett par punkter. Först ut har vi ”hen”, som människor älskar att lyfta upp som en onödig feministisk fråga. För det första är detta en mycket viktig fråga för många rent konkret, eftersom alla inte passar in i tvåkönsmodellen. För det andra är det såklart en relevant feministisk frågeställning att diskutera kön, hur det konstrueras och så vidare. Faktum är dock att de som vill använda ”hen” använder ”hen”, så det skulle inte vara någon större svårighet i att bara lägga ner tjatet om ordet.

Sedan brukar folk snacka om ”manshat” och hur dåligt det är. Vet inte riktigt var de hittar det här manshatet, men jag tänker mig att det åtminstone inte är särskilt omfattande om en jämför med feminismen som rörelse i stort. Den absoluta majoriteten av all feministisk aktivism har inte ”manshat” som någon slags ideologisk grund. Snarare handlar det om upphävandet av patriarkala strukturer.

Det är inte heller ovanligt att klaga på ”elitfeminsim”, ett ord som är oerhört flexibelt och kan betyda lite vad som helst. Ena stunden är den Sveland, nästa stund är det de som kritiserar Sveland, nästa stund är det rasifierade feminister som pratar om vikten av att de också inkluderas i det feministiska projektet. Så fort någon försöker lyfta en diskussion till en högre nivå, ta in lite nya perspektiv, så är det elitism. Lustigt nog kommer denna kritik ofta från människor som faktiskt innehar verklig makt i samhället.

Feminismen är en diversifierad och väldigt väldigt bred rörelse. Ett av de vanligaste feministiska engagemangen är fortfarande kvinno- och tjejjourer, som samlar en massa olika typer av kvinnor som kämpar emot mäns våld mot kvinnor genom konkret feministiskt arbete.

Det känns som att det är ganska vanligt, och detta tycker jag exemplifieras utmärkt med ”hen”-debatten, att de som vill kritisera feminismen hakar upp sig på någon skitsak och debatterar det hela tiden, och i sin iver får för sig att det är den debatten som är ”feminismen”, att deras fåniga gnäll på något sätt är representativt för en så bred rörelse som feminismen. Jag kan försäkra er om att den största majoriteten av feminister inte sysslar med någon ”hen”-debatt. Det är helt enkelt inte representativt för feminismen idag, det är en kamp vi har bedrivit och vunnit ja, men det är långt ifrån det enda.

Jag får också känslan av att många som har känt sig hemma inom feminismen tycker att det är jobbigt när andra vill lyfta in sina perspektiv och kräver att bli inkluderade, då passar det att börja snacka om elitism istället för att försöka ta till sig av det som sägs.

Personer som kallar sig feminister men agerar såhär har jag mycket låg respekt för. Du kan inte både vara en del av den feministiska rörelsen och stå utanför som någon slags betraktare som ska recensera ”feminismen” som helhet, som om en själv inte hade någon makt att påverka det hela. Om du väljer att lyfta fram typ ”hen”-debatten som representativ för ”feminismen” idag, men ger blanka fan i det idoga arbete som dagligen utförs av volontärer inom kvinno- och tjejjourer, då misskrediterar du en rörelse väldigt allvarligt. Om du fokuserar på att folk använder ”svåra ord” i sin internkritik av feminismen, men helt glömmer att diskutera vad kritiken går ut på eller vad alla dessa ord betyder, då har du en mycket ignorant inställning till en väldigt viktig diskussion.