Politik – Sida 95 – Fanny Åström

Feminismen ger kvinnor handlingskraft.

Fick denna kommentar under ett inlägg om juridisk/ekonomisk abort:

Jag tycker att det är intressant, den här retoriken som går ut på att en inte ska nedvärdera kvinnors handlingskraft. Jag tycker det är lustigt hur jag, som ständigt talar om hur kvinnor kan medvetandegöra sig om patriarkala strukturer och kämpa emot dem, anklagas för att nedvärdera kvinnors handlingskraft.

Jag tror absolut att kvinnor har handlingskraft, men jag tror inte att det är något som komma automatiskt utan något en måste kämpa för. Att medvetandegöra sig, att organisera sig och så vidare är sätt att skaffa sig handlingskraft. ”En ensam kvinna är bara en slav, men tusen systrar kan ställa krav” och så vidare. För mig har feministisk analys hjälpt mig en massa i att skaffa mig själv handlingskraft. När jag har kunnat se de strukturer som styr mig klart så har jag lättare kunnat bryta mig loss och fundera på vad jag egentligen vill göra.

Jag tycker också att det är intressant hur det anses vara att infantilisera kvinnor att påpeka vilket ansvar män har i olika situationer, som när det kommer till juridisk abort. Att mena på att män bör ta ansvar innebär inte att infantilisera kvinnor, det innebär bara att kvinnor inte ska ha hela ansvaret, vilket är ett fullt rimligt krav i situationer som båda faktiskt har bidragit till uppkomsten av.

Vidare så är det faktiskt så att människor inte är helt jävla rationella och bra på att fatta beslut hela tiden, speciellt inte om en blir utsatt för förtryck. Kvinnor har socialiserats in i en massa skit som kan uppfattas som ”irrationellt”, och detta är något som vi måste ta hänsyn till. Att ta hänsyn till detta är inte att ”infantilisera” utan bara att se verkligheten för vad den är. Ingen människa är så stark att hen bara magiskt kan stå emot omvärldens tryck, helt av sig själv. Detta gäller inte bara kvinnor utan alla.

Varför är det så viktigt att se kvinnor som självständiga och kapabla när män kan vinna fördelar av det, men inte annars? Detta tycker jag är en fråga som är mycket relevant att fundera en extra runda på. I vilka situationer är det egentligen som kvinnors förmåga att fatta bra beslut lyfts fram? Sällan när det kommer till att typ rekrytera chefer, men desto oftare när det kommer till att ta hela ansvaret och skulden för en situation som män varit med och skapat.

Kvinnor som bråkar är bara höns som kacklar.

En sak som stör mig är när folk tycker att feminister inte ska få ha inbördes konflikter.

Såhär: jag engagerar mig i olika feministiska sammanhang, på nätet såväl som utanför (inte så mycket nu dock på grund av sjukdom). I dessa sammanhang finns en massa olika typer av personer, somliga kommer en överens med och andra inte. Vissa tycker en mest bara är dryga. Detta behöver inte vara ett problem, för det mesta går det alldeles utmärkt att samarbeta ändå.

Men så händer det såklart att folk gör saker som försvårar arbetet. Till exempel är dåliga på att inkludera andra, kör sitt eget race utan att lyssna och så vidare. Sånt här får en bli förbannad över.

Vi som sysslar med den här typen av aktivism får skit från en massa olika håll, vi behöver inte ha det internt också. Det är viktigt att en inte bara lägger locket på när någon gång på gång beter sig illa, utan faktiskt tar upp det.

När utomstående personer tycker att det är dåligt och tycker vi ska ”fokusera på kampen” eller något liknande så blir det som att vi inte får vara mänskliga, som att vi inte får bli sura när en person gör något som är jävligt störigt. Resultatet av en sådan hållning blir snarare att en massa människor inte orkar engagera sig i längden, eftersom en eller några få personers beteende kan slita ut som fan.

Feministisk aktivism är en stor stor del av mitt liv och därför är det inte konstigt att jag bryr mig om vad som händer i de kretsarna. Jag bryr mig om när medaktivister jag tycker om blir dåligt behandlade, jag bryr mig om när någon klampar över och ignorerar andra och så vidare. Jag kan inte bara strunta i det och brinna för ”sakfrågan”. Det är för den jag är här, men jag befinner mig i ett socialt sammanhang och det är viktigt för mig att det fungerar. Därför tycker jag att det är jävligt viktigt att ta konflikter även internt.

En sådan konflikt behöver, hör och häpna, varken vara något litet smågnabb eller en ”splittring inom feminismen”. Det kan faktiskt vara ett gräl om saker som är relevanta men som inte handlar om feminismens ideologiska grunder.

Mäns konflikter brukar sällan bemötas såhär, utan brukar anses vara relevanta och rättfärdigade. Män blir aldrig bedda att lägga sina personliga vendettor åt sidan för ”kampen”, även om det sannerligen skulle behövas ibland. När kvinnor bråkar är det bara höns som kacklar och som måste uppfostras. Hur kommer det sig?

Feminismen är inte någon allomfattande klubb utan en politisk rörelse.

På grund av skäl (läs mer om detta här) så twittrades detta idag:

Denna tweet sammanfattar väl typ vad jag har för problem med folk som klagar över det exkluderande manshatet inom feminismen. De vill att ”oliktänkande” ska inkluderas, men vill samtidigt inte ha med folk som ”uttalat manshat”. Vad är det om inte att exkludera oliktänkande? Varför är det mer okej att exkludera de så kallade ”manshatarna” än att exkludera män som gnäller över ”manshat” så fort någon påpekar att det kanske kanske finns en strukturell överordning av män.

Jag känner mig sällan så exkluderad som när dessa drar igång om att ”alla ska inkluderas”, ty jag vet att det innebär att människor jag känner mig otrygg med, som trakasserar mig och så vidare ska få vara med. Jag kan inte vara med på en demo där ”manshatare” inte är välkomna, ty jag anses tydligen vara just en sådan, och om inte annat har jag många vänner som anses vara sådana. Jag tycker att det är viktigare att inkludera dessa än att inkludera män.

Det handlar inte om att inkludera ”oliktänkande”, det handlar om att driva sin egen agenda. Sedan kan en såklart hävda att det är en fråga om tolerans mot alla och så vidare, men uppenbarligen är det inte det eftersom vissa grupper måste exkluderas för att andra ska kunna inkluderas.

Till slut måste en välja vilka som ska inkluderas eller inte, och i valet mellan ”manshatare” och gnälliga män som tycker att all kritik av patriarkala strukturer är ”manshat” så väljer jag fan i mig det första. Det är ju feminism det handlar om, inte någon jävla mansrättsrörelse. Jag har noll förtroende för att de män som klagar på manshat kommer att driva feministiska frågor om de ”inkluderas”.

Inkludering av alla är inte ett egenvärde, inkludering är något som görs för att göra en rörelse starkare. Att inkludera rasifierade kvinnor, arbetarklasskvinnor och funktionsnedsatta kvinnor är relevant för den feministiska kampen, att inkludera män som gnäller om manshat är det inte. Alla kommer inte kunna vara med, och så ska det heller inte vara, ty feminismen är inte någon allomfattande klubb utan en politisk rörelse som strävar efter att kvinnor ska hare lika gött som män (även känt som ”störta patriarkatet”).

Sexuella trakasserier och makt.

Läser denna artikel om en fotbollsspelare som blivit utsatt för sexuella trakasserier av sin tränare:

Woods beskriver hur en professionell tränare uppvaktat en spelare i sitt lag, som har landslagsmeriter och var kallad till sitt landslag i samband med det senaste stora mästerskapet, med intentionen att starta en sexuell relation.
”Trots hennes tydliga besked att hon inte var intresserad fortsatte han att försöka övertyga henne om att de skulle passa ihop. Det kom sms, brev och emails under alla tider på dygnet där han föreslog sexuella möten. Det här pågick i flera månader”, skriver Woods.
När spelaren tröttnade på tränarens närmanden och sa ifrån petades hon plötsligt från laget.

Ofta när en kvinna blivit utsatt för någon form av sexuella trakasserier av en man i maktposition, typ en chef, tränare eller lärare, så tas det emot med stor förvåning och förfasan. Det anses vara oacceptabelt och så vidare och så vidare. Tråkigt nog är det ovanligt att problemet lyfts över diskussionen om enskilda individers moraliska förkastlighet till någon slags strukturell nivå, trots att det såklart inte rör sig om någon isolerad händelse:

Efter att jag fått höra om den här situationen har jag talat med andra lagkamrater runt om i världen om sexuella trakasserier inom damidrotten och till min naiva förvåning så finns det massor av historier där ute. Det här är ett globalt problem, och ett som jag känner måste uppmärksammas.

Jag tänker att i alla sammanhang där det råder ytterligare maktförhållanden mellan män och kvinnor än de ”normala” så borde det finnas mycket tydliga strukturer för att förhindra och uppmärksamma att den här typen av händelser sker. Framförallt i idrottssammanhang verkar det ofta finnas en stor blindhet inför relationen mellan tränare och elev, och hur den lätt kan bli väldigt problematisk.

Att prata om enskilda personers moraliskt förkastliga beteende och/eller göra sig av med en enskild person som har utnyttjat sitt överläge kan högst vara plåster på såren, aldrig en långsiktig lösning på ett problem som främst är strukturellt, nämligen problemet med att de flesta inte kan hantera när maktobalans och romantiska relationer blandas.

Mitt intryck är att det ofta rör sig om vad som skulle ses som normalt kontaktsökande eller normala relationer, men som blir problematiskt då personen som befinner sig i underläge inte vågar bita ifrån eftersom personen i överläge kan tänkas använda sin makt och ställa till det för denne. Detta gör att personen i överläge kan krossa personen i underläges gränser utan att det upplevs så, eftersom det inte rör sig om några uttalade hot utan är en potential som ligger latent. Många är oförmögna att inse att de har en maktposition, och använder därför denna i princip omedvetet.

Det kan också rör sig om relationer som inleds på lika villkor eller på den i underläges initiativ men som sedan förvrids av de maktförhållanden som finns. Kanske utgör det inget problem under relationen, men istället då relationen avslutas, vilket ju inte är så konstigt med tanke på att de flesta inte kan förhålla sig på ett rimligt sätt till sina ex den första tiden. Det är konstigt att förvänta sig att människor ska kunna slänga av sig sina personliga relationer och vara ”professionella” med varandra oavsett vad en går igenom tillsammans.

Det kommer alltid att finnas människor som saknar moralisk kompass och som kommer utnyttja människor underläge. Lösningen ligger inte i att förkasta individer som gör detta utan i att skapa strukturer där detta kan undvikas eller förhindras. Till exempel genom att helt förbjuda romantiska relationer mellan personer med en ojämn maktrelation inom en grupp, det vill säga mellan tränare och elev eller chef och anställd, och göra det till den överordnades ansvar att se till att detta efterlevs. Genom att göra så så undviker en en situation där det kan äga rum en långsiktig bearbetning och utnyttjande av en person.

Jag tror inte att en ska lita för mycket på människors förmåga att inte utnyttja ett överläge de har i en relation. För det första är det ofta något som sker omedvetet och upprätthålls från båda sidor, alltså att personen som är i underläge underordnar sig utan att hen blir hotad till det, men det kan också vara svårt för en person i överläge att inse när denna utnyttjar det. Om det inte finns en aktiv medvetenhet om detta så tror jag helt enkelt att det är dömt att bli en ojämn maktbalans, och jag ser detta som något som är angeläget att undvika på organisationsnivå.

Fixeringen vid enskilda individers moral tror jag hindrar en konstruktiv diskussion kring hur en ska kunna komma till bukt med dessa problem. Vi måste inse att det inte rör sig om enskilda individer som väljer att utnyttja sitt överläge, utan att många många människor gör detta mer eller mindre medvetet. Utan ett strukturellt perspektiv kommer sådana situationer uppstå om och om igen, och det är kvinnor som kommer få betala priset för detta.

Misogyna förolämpningar.

Ibland används begrepp som ”sug min kuk” eller ”rövknullad” som något som ska vara förnedrande. Detta kan användas mot en massa olika personer och företeelser, men jag menar att det är ett misogynt begrepp.

Oralsex som personer med fitta utför på personer med kuk anses vara något förnedrande. Jag tycker det här är konstigt, jag tycker ofta om att utföra oralsex på personer med kuk. Jag kan faktiskt njuta av att ge någon njutning, det är inte bara män som kan göra det.

I hur heterocissex beskrivs så är mannen den som liksom står för alla initiativ, som ”fixar” sexet så att det blir skönt för båda parter. Om oralsex på mannen äger rum så får han det inte, utan han tar det, han tvingar kvinnan till det. Om oralsex däremot äger rum på kvinnan så anses det inte förnedrande för mannen, för det är en njutning han ger till henne. Därför anses det förnedrande att ge oralsex till en man men inte att ge det till en kvinna. En kvinna antas alltid göra saker och ting på andra villkor än sina egna, medan män antas ha total kontroll över situationen. Så är det såklart ofta, men det är ingen skäl till att använda kvinnors underordning för att skapa förnedrande begrepp

Samma sak med analsex. Att en kvinna faktiskt kan tänkas ha analsex för att hon uppskattar det finns liksom inte med på kartan, det är något hon underkastar sig till, något hon går med på för att mannen har tagit initiativ till det.

När en talar om analsex eller oralsex som om det skulle vara något förnedrande eller ett straff så anspelar en på den här synen på kvinnors underordning när det kommer till sex. En anspelar på synen att kvinnor inte har någon agens i sexuella sammanhang utan bara tar emot och går med på olika saker som mannen har tagit initiativ till.

Det som anspelas på är egentligen våldtäkt. Kvinnor som ger oralsex till män eller har analsex antas egentligen göra det mot sin vilja, alltså bli våldtagna. Att säga att någon ska ”suga ens kuk” är att säga att den personen ska underkasta sig ens vilja och låta sig användas som ett objekt för ens njutning, alltså i princip exakt vad en våldtäkt innebär.

Att ge oralsex är för mig för det mesta en trevlig grej eftersom jag upplever att jag har kontroll då, att jag kan ge min partner någonting. Det är något jag tycker om, då sex för mig handlar om att ge och ta och inte bara om att någon man ska ”styra” akten och jag passivt ska ta emot saker han ger mig eller gå med på att göra saker för att han tvingar mig till det.

Jag har också ett problem med att vissa sexuella praktiker mer än andra kopplas ihop med sexuellt våld och underkastelse. Min erfarenhet är att då jag har sysslat med andra sexuella praktiker än kuk-i-fittan-sex så har det i regel varit mycket mer inkännande stämning, däremot när någon man bara har legat över mig och kört på så har det oftare känts mer förnedrande. Givetvis kan en bli tvingad till andra sexuella praktiker också, men jag tvivlar på att det är så majoriteten av det ickekonsensuella sexet ser ut. Jag tror att det för det mesta är väldigt konventionella praktiker det rör sig om, och tror det är problematiskt med ett språk som kopplar vissa praktiker till underordning eftersom vi kan förledas till att inte se den underordning som finns i de mest vaniljsexiga praktikerna. Att göra sexuell underordning till något som äger rum utanför det vanligaste heterocissexet.

Sedan finns det också de som använder begreppet på ett homofobt sätt. Jag tänker mig att även när det kommer till homosexuella så finns det en idé om vilken ”roll” som anses förnedrande, som är misogyn. Till exempel så anses det mer förnedrande att ”ta emot” vid analsex, varför en inte säger att någon ska knulla röv utan istället att hen ska bli rövknullad. Samma sak med oralsex. Den roll som mest förknippas med vad en kvinna skulle kunna tänkas bli utsatt för är den som anses mest förnedrande.
Jag tycker det är problematiskt att många använder dessa begrepp, framförallt ”sug kuk”, för att förolämpa folk. Det är misogyna och homofoba begrepp som anspelar på kvinnors underordning, och borde användas lika lite i nedsättande syfte som ”hora” eller ”slampa”.

Kvinnor kan inte lita på rättsväsendet.

Har konsekvent undvikit att sätta mig in i detaljerna kring det våldtäktsmål som varit på tapeten de senaste dagarna, för jag orkar inte. Jag orkar inte hatt ännu en man har kunnat ta sig rätt till en kvinnas kropp ostraffad. Jag orkar inte tänka på vad hon kände då och vad hon känner nu, när det hon blivit utsatt för inte anses vara något brott.

Kvinnor kan inte lita på rättsväsendet. Vi kan inte lita på att det tas hänsyn till vår utsatta position, varken när det kommer till våld i hemmet eller våldtäkter.

Det viktiga anser jag är inte att våldtäktsmän som faktiskt döms straffas hårt, det viktiga är att det faktiskt erkänns att det är ett brott att ta sig rätt till en kvinnas kropp utan att försäkra sig om samtycke. Straffantasier leder inte till någonting gott, men att erkänna offrets berättelse, att erkänna att allt inte gått rätt till, gör det.

Jag tror inte att män våldtar av ondska, jag tror att de våldtar för att de växt upp i ett samhälle där de anses ha rätt till kvinnors kroppar. Straffandet av individuella män tror jag inte är särskilt relevant. Det relevanta är att pränta in i alla män att det är fel att ta sig rätt till en annan människas kropp.

Vi måste införa en samtyckeslagstiftning, för det kan inte handla om att säga nej, utan det måste handla om att inte säga ja. Den som ämnar utföra sexuella handlingar tillsammans med en person bör försäkra sig om att det är okej. Det är den enda rimliga lösningen.

Vi måste också ta en titt på hur domstolarna fungerar. Vad är det för människor som dömer dessa ärenden? Rättssystemet dras ju såklart också med sina patriarkala problem, och jag tror att det är viktigt att diskutera dem och inte bara hänvisa till lagstiftningen. Det är klart att lagstiftningen faller olika ut beroende på vilka normer som råder.

Kvinnor som tar plats är inte automatiskt feminister.

Det är inte ovanligt att en stöter på människor som anser att det är feministisk kamp att ”lyfta” andra kvinnor som på olika sätt presterat bra eller ”tagit plats” inom prestigefyllda områden, det vill säga områden där det råder manlig dominans.

Liberalismen älskar ”starka kvinnor”. Kvinnor med vassa armbågar som kämpat sig fram och utmärkt sig. Genom att lyfta upp dessa ”starka kvinnor” så önskar en åstadkomma… ja, vad egentligen? Ska dessa ”starka kvinnor” agera något slags föredöme enbart för att de råkar vara kvinnor som befinner sig på en viss position?

Anledningen till att dessa kvinnor älskas så mycket är att det säger: ”kolla på denna kvinna, hen har lyckats med sitt liv, därför är kvinnoförtrycket inte ett problem”. Istället för att diskutera breda politiska frågor såsom mäns våld mot kvinnor eller kvinnors ekonomiska utsatthet så blir allting till en fråga om enskilda kvinnor som presterat bra.

Det är såklart en feministisk seger att vissa kvinnor kan ta plats i offentligheten, men det gör på inses sätt dessa individuella kvinnor till någon slags feministiska förkämpar. Tvärtom är det inte sällan så att sådana kvinnor till och med arbetar emot feministiska ideal, eftersom de inte tjänar på att uppfattas som ett hot.

Som kvinna i ett patriarkat kan en alltid tjäna på att offra andra kvinnor, speciellt om en är vit och ekonomiskt privilegierad. Till exempel Löwengrip är ett bra exempel på kvinnor som motarbetar feminismen. Visst, det är kul att en kvinna kan ta plats på mäns arena, men det är inte feminism. Det kan vara resultatet av feminism, men det är inte en feministisk handling i sig.

Feministiska framgångar handlar inte om att enskilda kvinnor ska kunna utmärka sig i en patriarkal värld, utan att kvinnor ska ha rätt att delta i alla livets arenor på samma villkor som män. Det spelar ingen roll om det finns ”starka kvinnor” om mäns våld mot kvinnor kvarstår eller om kvinnor fortsätter att straffas ekonomiskt för att de är kvinnor. Det handlar om att förändra ett helt samhälle, inte enskilda individers livssituation.

Om vi hyllar personer som Löwengrip och Thatcher, som inte bara är ickefmeinister utan faktiskt aktivit motarbetat feminismen, så fokuserar vi på identitet istället för politik. Feminism är inte allt som kvinnor gör och säger, utan det är en ideologi som bygger på att bryta kvinnors underordning generellt. Feminism handlar om alla kvinnor, ”svaga” som ”starka”.

Behovet av separatism och Rummet.

Jag måste säga att jag tycker att det är INTRESSANT hur människor är så jävla taggade på att kritisera olika former av separatism men helt ointresserade av att förstå det som fenomen.

Såhär: separatism för mig är inte någon slutgiltig lösning, inte heller är det hela kampen. Däremot är det tyvärr nödvändigt i vissa sammanhang, att utesluta män. Detta beror på att män, även feministiska sådana, utsätter kvinnor för förtryck. När en man kommer ini ett sammanhang så blir det annorlunda. Samtalet blir mindre fritt, han får ett tolkningsföreträde, saker och ting viktas plötsligt om till hans fördel.

När det kommer till Rummet, en plattform för rasifierade feminister som har kritiserats för att de ”delar upp människor i ras” och utesluter vita från den antirasistiska kampen, så kan jag bara säga att jag ser det som ett stort misslyckande och är uppriktigt ledsen att Rummet behövs. Jag ÖNSKAR verkligen att det inte fanns ett sådant behov. Däremot inser jag att det här behovet finns, och jag ser det som att misslyckandet ligger helt och hållet på mig och andra som har samma position som jag, det vill säga är vita. Jag hoppas och tror att Rummet kommer att kunna bidra med mycket viktigt till feminismen som helhet, och därför är jag glad att de finns även om jag är ledsen för att det behöver finnas. Behovet hade dock inte försvunnit bara för att initiativet inte hade tagits, däremot hade nog många vita feminister kunnat gå omkring om varit omedvetna om behovet. Jag hoppas också att fler vita feminister kommer att tänka till kring anledningen till varför det behövs ett separatistiskt rum för rasifierade feminister.

Istället för att klaga på separatism så borde människor fråga sig varifrån detta behov kommer. Det dyker inte upp från ingenstans, utan det är en reaktion på ett förtryck som finns i samhället. Människor som blir uteslutna från separatistiska sammanhang uppfattar det ofta som att hela problemet liksom uppkommer i och med separatismen, troligen för att de inte behövt konfronteras med det tidigare. För den som upplever behovet av separatism är detta såklart löjeväckande, ty de har varit medvetena om behovet en mycket längre tid och troligen sökt andra vägar för att lösa problemet på. För mig var det länge en självklarhet att mäns närvaro skapar problem innanjag beslöt att söka mig till separatistiska sammanhang.

Visst kan en önska att det inte vore så, visst kan en önska att alla bara skulle leva tillsammans i någon jävla harmoni men så är det inte. Om en låtsas att det är så det fungerar så kommer det obönhörligen att resultera i att människor som blir utsatta för förtryck får bita ihop. Det går inte bara att önska en verklighet och sedan leva som om det var så, vi måste hitta strategier för att komma dit som är kopplade till den verklighet vi befinner oss i. Idag är en av dessa strategier separatism, och det beror på att den förtryckande gruppen tenderar att sätta agendan annars. En kan drömma hur mycket som helst om att det inte skulle vara så, men så ÄR det. Detta är upp till den förtryckande gruppen att lösa och inte upp till de som blir förtryckta.

Att du inte får vara med i ett separatistiskt sammanhang innebär såklart inte att du är utesluten från kampen, bara att du är utesluten från det specifika sammanhanget. Resultatet om du ska inkluderas överallt hela tiden kommer nog tyvärr att bli att de människor som upplever behovet av separatism blir uteslutna istället. Därför välkomnar jag separatism, även om den innebär att jag utesluts, ty jag inser att behovet inte kommer bli mindre för att jag kommer med mina illusioner om hur världen borde fungera.

”Varför diskuterar feminister inte det här?”

Ganska ofta stöter jag på människor som undrar varför feminister inte diskuterar någon given sak som de själva tycker är oerhört intressant och viktig. Svaret är ofta något av följande:

Vi har redan diskuterat den saken miljoner och åter miljoner gånger och är jävligt trötta på det. Till exempel frågeställningen om det verkligen finns något kvinnoförtryck. De flesta feminister har nog kommit fram till att det finns ett sådant eftersom de är feminister. Det är inte som att feminister är någon folkgrup en föds in i, det är något en blir genom en process. Jag ”diskuterade” frågan om det verkligen finns kvinnoförtryck skitlänge innan jag blev feminist, och jag kom fram till att det gör det. Detta kan vara ett skäl till att feminister inte diskuterar detta, om en är feminist har en helt enkelt i regel tagit ställning i frågan. Det finns inget syfte med att diskutera samma fråga om och om igen, det tycker troligen inte du heller när det kommer till dina grundläggande ideologiska ståndpunkter.
Vi diskuterar saken men inte på det sätt du vill. Vanligt när det kommer till att diskutera den så kallade mansrollen. Feminister diskuterar mansrollen skitmycket men i regel inte på det vis som män vill att vi ska diskutera den. Alltså vi utgår inte från ett ”gu vad synd det är om män”-perspektiv utan utifrån ett ”hur gör män när de upprätthåller förtryck”-perspektiv. Detta kan en såklart tycka är dåligt, men det innebär inte att vi inte diskuterar frågan, bara att vi inte gör det med samma utgångspunkter eller kommer fram till samma slutsatser. Ofta vill folk inte bara att deras fråga ska diskuteras, utan de vill helt och håller styra diskussionen och slutsaterna. Detta låter sig inte ske.
Vi diskuterar saken men du är för upptagen med att diktera vad feminister borde göra för att märka det. Också vanligt att män tycker att feminismen ska ta tag i den här och den här frågan samtidigt som feminister faktiskt gör just detta. Feminismen är inte en homogen rörelse och olika saker diskuteras i olika grupperingar. Vissa tror att de har sett all feminism som finns för att de har läst typ en feministisk blogg. Sedan kan en såklart arbeta för att vissa frågor ska diskuteras mer, något jag själv ofta gör, men i så fall är det bättre att själv bedriva diskussion och teoribildning kring dessa frågor än att klaga på att andra inte gör det.
Vi tycker det är skittråkigt eller onödigt att diskutera saken. Det finns saker som inte behöver diskuteras, debatter som vi inte behöver ta. Det behöver inte handla om ideologisk blindhet eller något, bara om att vi inte kan diskutera varenda jävla fråga och måste prioritera. För det mesta ger det mig ingenting att diskutera frågor som dessa personer tycker att jag bör lägga tid på att diskutera och därför skiter jag i det.

Om du tycker att något diskuteras för lite inom feminismen kan du själv bli feminist och diskutera för fullt. Ingenting hindrar dig! Att däremot ställa dig i någon slags utifrånposition och tipsa ”feminismen” om vad som bör och inte bör göras är inte särskilt konstruktivt. Som det geni du är kan du väl joina oss istället och göra vad du kan?

Lattemorsor, kulturtanter och kvinnor i offentligheten.

Minns en person jag kände som tyckte att det var en kul grej att klaga på så kallade ”lattemorsor” som bara satt och tog upp plats i offentligheten med sina barn. Exakt vad som var så himla störande med dessa kvinnor var oklart. Det verkade handla om att de gav uppmärksamhet till varandra och inte till barnen, och om att de tog upp plats i offentligheten fast de minsann var lediga och kunde vara hemma istället. Det var irriterande med barnvagnar i rusningstrafik, men jag tvivlar på att kvinnor som är mammalediga är särskilt frekventa i just rusningstrafik.

”Lattemorsor” och ”kulturtanter” är två grupper kvinnor som det finns ett stort förakt mot. Att pappor fikar med sina barn anses i regel bara fint och gulligt, att gubbar går på teater har jag aldrig hört någon uttala sig om över huvud taget, trots att det är ganska vanligt. Hur kommer det sig att det är dessa grupper av kvinnor som hånas?

Jag antar att det som stör är att kvinnor tar plats i offentligheten på sina egna villkor, utan att vara till för män. När kvinnor umgås i grupp och utför aktiviteter som inte kan relateras till tillfredsställandet av män så är det upprörande. Stora tjejjgäng som går på krogen väcker inte samma upprörda käönslor, för där kanske de ska ragga eller i alla fall bli föremål för raggande. Samma sak med kvinnor som shoppar, det är ju något de kan tänkas göra för att attrahera en man.

Det är osannolikt att en kvinna som går med sitt barn och en annan grupp mammor och fikar skulle kunna vara föremål för någon slags romantik. Denna kvinna har ju redan utfört sin uppgift, alltså att skaffa en (antas det) man och skaffat sig ett barn tillsammans med honom. Då ska kvinnan inte längre ta plats offentligheten utan borde endast fokusera på att ta hand om det hon har. Hon ska ägna varje vaken stund, varje ledig minut, åt att överösa barn, man och hem med omsorg och kärlek. Hon ska ständigt offra sig.

Samma sak med kulturtanter. Dessa kvinnor är inte heller aktuella för att dras in i reproduktionen, eftersom de inte längre antas vara fertila. Dessa kvinnor borde helst inte synas i offentligheten alls, och extra provocerande blir det när de dyker upp i grupp. Gamla kvinnor som har mage att synas och till coh med verka ganska nöjda med sin tillvaro!

Män däremot får i regel ta plats i offentligheten lite som de vill, oavsett ålder eller aktivitet. De ifrågasätts inte, de hånas inte, de bara är och har självklar tillgång till det offentliga.