Kategori: Politik

Barnafödarpolitik.

Läser denna artikel som handlar om att kvinnor får hjälp att styra upp sin reproduktion genom att göra någon slags plan över när en måste börja med barnafödandet för att hinna skaffa sig så många barn som en vill äga. Det kan säkert vara så att många kvinnor saknar kunskap om hur fertiliteten försämras med åldern, men den grundläggande förklaringen till att vi väljer att skjuta upp barnafödandet är nog snarare hur det idag ställs höga krav på kvinnor att båda göra karriär och skaffa barn, och att det tar mycket längre tid att skaffa sig ett tryggt jobb, en stabil inkomst, ett fast hem och så vidare idag, om en nu ens lyckas göra det.

En sak som jag tycker är intressant i debatten om barnafödande är att en som kvinna ska åstadkomma så himla mycket i livet. En ska skaffa sig tid för både karriär och familj. Kvinnor som skaffar barn innan de har en så kallat ”stabil ekonomi” bli skämmade för det, och kvinnor som väntar ”för länge” blir också skämmade. Att det ibland är strikt omöjligt att få ihop det tas det ingen hänsyn till, kvinnor ska bara se till att fixa ihop skiten.

Visst finns det kvinnor som kan fixa både en stabil karriär och flera barn, men det är ett fåtal priviligierade. Merparten får nog förlita sig på sin partner i någon mån.

En annan intressant grej appropå när en väljer att skaffa barn är vilka vägar en som kvinna har in i det så kallade ”etablerade (läs: patriarkala) samhället”. För att kvinnor ska ses som människor likvärdiga män måste de antingen göra sitt i reproduktionen eller delta i produktionen på ett framgångsrikt sätt, alltså göra en ”karriär” som anses ha status i patriarkatet. Kvinnor som lyckas med detta kan i regel skjuta upp barnafödandet eller skippa det helt och ändå få en plats i samhället, om än ifrågasatt. Problemet är att de allra flesta kvinnor inte har någon möjlighet till detta.

Därför blir det en klassfråga om en kan strunta i att föda barn eller inte, ty det är inte alla kvinnor som kan göra det och samtigit få en plats i samhället. Att varken skaffa barn eller leva något slags spännande meningsfullt liv är helt enkelt inte okej för en kvinna, då är en ingenting.

Det är uppenbarligen en politisk målsättning i samhället att kvinnor ska föda barn. Barnafödandet stimuleras på en massa olika vid, genom att olika former av hjälp med befruktning erbjuds, genom att vi får ekonomiskt bidrag vid barnafödande och uppenbarligen också genom att kvinnor får hjälp att skapa någon slags plan för sin reproduktion.

Ett bra sätt att få kvinnor att föda mer barn är att sluta straffa kvinnor ekonomiskt och socialt för att de föder barn, att skapa bättre förutsättningar även för människor utan någon så kallas ”karriär” att kunna försörja ett barn, höja lönerna i kvinnodominerade yrken och göra dem mindre otrygga. Jag tror att det skulle göra att många kvinnor mer beägna att skaffa barn. Det skulle kanske också göra att fler kvinnor vågade skaffa barn på egen hand, vilket vore bra eftersom en inte nödvändigtvis vill ha med någon partner att göra bara för att en vill ha barn.

Makten över den reproduktiva förmågan är inte vunnen.

Som vissa säkert har snappat upp så blåser det antiabort-vindar i europa och även i Sverige. Denna rättighet som tas för självklar har plötsligt börjat ”diskuteras” på ett obehagligt sätt, anses vara föremål för någon slags debatt.

I det fascistiska projektet är kontrollen över reproduktionen relevant. Alla ska ingå i kärnfamiljer och kvinnor ska föda barn för att göra nationen starkare och så vidare och så vidare. Det finns idéer om att andra folkgrupper för en lågintensiv ockupation genom att föda en massa barn.

Att vara kvinna är att definieras utifrån sina reproduktiva förmågor. Som kvinna är du först och främst barnaföderska, föremål för romantik (som antas utmynna i kärnfamilj och barnafödande), omhändertagare av män och så vidare. Du säkrar en plats i patriarkatet genom att uppfylla dessa roller. Om du inte gör det så blri du istället ingenting. Kvinnor utan reproduktiv förmåga anses inte vara kvinnor, men de är inte heller män. De är ingenting. De är ”fria”, men endast i bemärkelsen att ingen ställer några krav på dem. Det är en negativ frihet som sällan kan användas till något konstruktivt.

När kvinnor blir gravida så ökar fallen av mäns våld mot kvinnor. Det blir plötsligt viktigare att kontrollera henne när hon bär ett barn i magen. När kvinnor är gravida och har barn så är de mer utlämnade åt sin man. Det är svårare att klara sig själv ekonomiskt när en har ett barn att ta hand om, och en misshandlande make kan fortsätta ha makt över kvinnan genom barnet även efter en separation. Genom historien har kvinnor blivit straffade för sina reproduktiva förmågor, idag syns det bland annat i att vi har mycket sämre villkor på arbetsmarknaden, får lägre löner och pensioner. Detta stärker kvinnors underordning.

Jag tror inte att abort kommer att förbjudas i Sverige, men jag tror mycket väl att det kommer att bli svårare att genomföra en, till exempel genom att ge läkare rätt att vägra utföra ingreppet, något som till exempel kan komma att drabba personer i mindre samhällen hårt. Redan idag så kan abort vara svårt att få till, det kan vara kostsamt och smärtsamt och kräva en jävla massa turer fram och tillbaka. Idén om att abort skulle vara något en gör i en handvänding stämmer helt enkelt inte riktigt.

Vissa pratar till exempel om vikten att det görs ett ”informerat” beslut, vilket i sammanhanget innebär att personen som ska göra abort får ”insikten” om att det faktiskt är ”ett liv” uppkört i fejset, ungefär som om denna medvetenhet inte fanns. Detta är också något som inskränker rätten till abort. Även om en fortfarande har rätt att utföra ingreppet så kan en bli utsatt för påtryckningar i en viss riktning beroende på vad som anses politiskt önskvärt.

Det är mycket viktigt att vi värnar om rätten till abort och att vi inte tar den för given. Makten över den reproduktiva förmågan är knappast ett slags vi vunnit, vi har bara uppnått vissa segrar som vi måste hålla ett mycket mycket hårt grepp om så att de inte glider oss ur händerna. Vi måste se de hot aborträtten utsätts för nu, och vilka inskränkningar som redan finns i den, och föra ett konstruktivt arbete för att utöka våra rättigheter, istället för att i en eventuell framtid reagera då inskräningarna gått ”för långt”.

Heteropropagandan.

wpid-IMG_20140102_101249.jpgStrosade runt lite på H&M och hittade denna tröja på deras ungdomstjejavdelning. Ja, den är gjord för kvinnor att bära så alla som ska komma med kommentarer om att jag är heteronormativ kan tagga ner.

Det finns, som ni kanske vet, en heteronorm i det här samhället. Den här tröjan är en uppenbar anspelning på denna norm. Det ”boys” som åsyftas är män som män, alltså som könsvarelser, alltså som föremål för en romantisk relation. Genom att bära en tröja likt den så säger en: ”titta, jag gillar pojkar, jag är heterosexuell”.

Jag har mestadels i mitt liv definierat mig som hetero och är i ett heterosexuellt förhållande, men jag har börjat fundera lite på sista tiden. Det här med att folk går omkring och manifesterar sig heterosexualitet hela tiden, är det så jävla bra egentligen? Vad gör det med oss?

Ofta när en diskuterar heteronomern så görs det ur ett homo- eller bisexuellt perspektiv. Alltså att det är viktigt att diskutera eftersom inte alla är heterosexuella. Jag instämmer med att denna diskussion är viktig, men jag tycker inte att det är det enda som gör det relevant att diskutera heteronormen. I mina ögon är heteronormen problematisk även för de som föredrar att ha heterosexuella romantiska relationer, då heteronormen stipulerar bra mycket mer än att heterosexuella romantiska relationer är att föredra framför samkönade.

Heterosexualitet är så mycket mer än att en kvinna och en man har en romantisk relation, heterosexualitet är något som görs i relationen. Det finns en massa normer kring hur heterosexuell kärlek ska se ut, bland annat att den ska vara exklusiv, att de som ingår i den ska bete sig i enlighet med sina könsroller och så vidare. Jag menar att dessa normen spelar en stor roll i upprätthållandet av patriarkatet. Idéer om romantik, om hur en ska förhålla sig till varandra, är för det mesta könsbundna. Heterosexualitet handlar om att definiera sin relation utifrån sin olikhet, som komplement till varandra. Detta upprätthåller en massa idéer om hur män och kvinnor är och bör vara, som i sin tur bidrar till kvinnors underordning.

Jag tänker att när det säljs en tröja för kvinnor som det står ”boys” på, då handlar det om att manifestera heterosexualitet. Det handlar om att sätta igång en rad associationer som kvinnor bara antas vara införstådda i. Det antas att vi ska förstå vad som menas, varför en vill ha en sådan tröja på sig, varför pojkar är något så speciellt att en vill gå omkring med det tryckt på bröstet. Det handlar inte bara om att säga att en föredrar romantiska relationer med män, det handlar om att lyfta upp det, göra det till en accessoar som en stoltserar med. ”Titta på mig, jag utövar heterosexualitet”.

Jag tänker att det vore positivt om fler funderade på vad de sysslar med när de manifesterar sin heterosexualitet offentligt. Visst, det är helt okej att ni har heterosexuella relationer, men måste ni skylta med det så förbannat? Måste ni prata om det hela tiden och kladda på varandra? Kan det liksom inte bara få vara?

Det är vi som måste komma fram till vad som är förtryck.

Ibland hävdar män(niskor) att om en använder vissa begrepp, såsom förtryck, sexism eller kvinnohat ”för ofta” så devalveras begreppet och blir ”mindre värt”. Resonemanget är att en ska ”spara” dessa ord till när det verkligen gäller. Förtryck ska vara sådant som anses ”allvarligt”, typ våldtäkt, misshandel och så vidare, och inte könsroller, ojämlik fördelning av arbete eller liknande. Ofta drar de nog gränsen så att de själva hamnar på den ”säkra sidan”, så att förtryckaren är någon annan och de själva inte alls upprätthåller några patriarkala strukturer (obs ren gissning från min sida).

Dessa ord är för mig inga förstärkningsord, utan ord som beskriver olika fenomen. Min defnition av förtryck, sexism och så vidare är inte att det ska vara ”grovt” på något vis, utan att det är just förtryck eller sexism. Dessa fenomen kan vara mycket mycket ”lätta” utan att det blir mindre förtryck eller sexism för det. Också minsta lilla förtryck är just förtryck.

Vad som är ”grovt” mäts alltid utifrån de normer som råder i samhället. Innan så ansågs det säkert inte vara särskilt grovt att bli våldtagen inom sitt äktenskap, med tanke på att det inte var olagligt. Det var inte mindre förtryckande för det. Det finns saker som pågår idag som kommer ses som absurda i framtiden. När en skapar en samhällskritisk begreppsapparat, som feminismen gör, så fungerar det inte att utgå från hur folk i allmänhet uppfattar olika ord och företeelser.

Jag tycker att det är en ganska oseriös begreppsdiskussion att utgå ifrån vad en personligen känner borde kallas för förtryck eller sexism, med utgångspunkt i hur ”grovt” ordet och företeelsen uppfattas. Jag anser det inte vara devalverande att kalla saker vid dess rätta namn, däremot är det devalverande att utgå från sina känslor inför olika fenomen när en definierar olika begrepp.

Förtryck är enligt min definition att ideologiskt och/eller materiellt bearbeta en person eller en grupp personer för att sätta dem i ett ihållande underläge, som det sedan troligen dras fördel av på något vis. Detta är vad kvinnor utsätts för i patriarkatet, med mer eller mindre ”grova” metoder. Det går dock inte att säga att bara det fysiska våldet eller tvånget utgör förtryck, utan det finns ett omfattande förtryckande system där en mängd olika tekniker ingår. Detta system kallas patriarkatet. Vissa metoder accepteras inte formellt i samhället, såsom till exempel våld, andra metoder accepteras eftersom de inte anses ”grova”, alla metoder är emellertid en del i samma förtryckande system. Som feminist är det viktigt att en inte bara fokuserar på det ”grövsta” förtrycket, utan allting som upprätthåller detta förtryckande system, hur marginellt det än må verka.

Vi kan inte låta män avgöra vad vi ska räkna som förtryck, utan det är något vi måste komma fram till själva. Att män inte identifierar sig med att de är ”förtryckare” eller ”sexister” är inget argument över huvud taget. Givetvis gör de flesta män inte det, men lyckligtvis så är det inte deras definitioner och uppfattningar som feministisk teori står och faller med. Det är och bör fortsätta vara teori av kvinnor och för kvinnor. Det är vi som måste komma fram till vad vi uppfattar som förtryckande, för det är vi som utsätts för förtrycket.

Mansrättsaktivisterna vill ha allt.

Jag har funderat lite mer på det här med juridisk abort, och hur mansrättsaktivister tenderar att se på frågan om föräldraskap.

Det finns två frågor som mansrättsaktivister är jävligt måna om att driva. Dels frågan om juridisk abort, men också frågan om mäns rätt till barnet (ofta förklätt som barnets rätt till ”båda sina föräldrar). Dessa två frågor driver mansrättsaktivister hårt, och det är uppenbart att det i båda fallen handlar om att stärka mäns makt över de reproduktiva förmågorna. Om en nu tycker att det är rättfärdigt eller inte är en sak, men faktum kvarstår oavsett.

Resonemanget bakom juridisk abort är att personen med kuk på något vis inte är lika delaktig i barnskaparprocessen. Detta kan jag på sätt och vis hålla med om, det är ju inte de som måste bära omkring på ungen i nio månader. Men jag tänker mig ändå att de har lika ansvar för och lika rätt till barnet. Jag tänker mig att om en ser kukbärarens roll som sekundär så kan en inte samtidigt komma och mena att hen ska ha lika rätt till barnet.

Mänsrättsaktvisterna vill ha allt. De vill att pappan ska ha lika rätt till barnet om så önskas, men också full rätt att avsäga sig barnet om de så vill. Personer med livmoder ska determinseras av sin biologi, men personer med kuk ska kunna välja fritt vad som passar dem. Om du vill ha rätt till barnet ska de få det, om de vill avsäga sig ansvaret för barnet ska de får göra det.

Antingen erkänner en kukbärarens lika roll i processen eller så gör en inte det. Med lika rättigheter kommer lika ansvar. Jag skulle inte nödvändigtvis ha något emot om personen som burit barnet anses ha mer rätt till barnet, det kan leda till fördelar i fall av mäns våld mot kvinnor, däremot har jag väldigt mycket emot en situation där allting är upp till kukbäraren att bestämma. Där hen har full rätt till barnet om hen vill, men också full rätt till ansvarsfrihet, och att personen som burit barnet inte har något att säga till om.

Vill ni ses som lika goda föräldrar eller inte? Vill ni anses vara delaktiga i processen eller inte? Jag tycker nog att det är läge att bestämma sig.

Hur vi bör hantera manshat.

Nu tänkte jag att vi skulle diskutera manshat lite, och hur vi inom feminismen kan hantera detta.

I mina ögon är manshat ett negativt fenomen. Det är negativt eftersom hat är en känsla som är väldigt smärtsam att bära, som konsumerar de människor som bär dem. När jag upplever hat mot män som grupp är det jobbigt för mig och något som hindrar feministisk kamp. Manshat för mig innebär känslor av ilska och frustration inför män som grupp som kan ta sig uttryck i generella negativa omdömen om mäns personer. Manshat är inte att prata om män överordning eller vissa maskulina beteenden, det är bara en beskrivning av verkligheten och något som måste göras inom feminsimen. Allting som kan få män att känna sig ledsna eller obekväma är inte nödvändigtvis manshat.

Samtidigt är manshat ett vitkigt verktyg för många att sluta känna hat mot sig själva, inklusiva för mig själva. I patriarkatet har kvinnor internaliserat skuld och skam över sig själva och att de är förtryckta. Kvinnor känner ofta hat mot sig själva. Att istället vända det hatet mot män som grupp tror jag är någonting bra.

Jag har lärt mig att istället för att känna hat känna sorg. I vissa situationer, när män är fångade i patriarkala mönster och vi inte kan nå varandra på grund av detta, då känner jag sorg. Sorg för att vi båda är fångade i en struktur som är för stor för oss att styra över. Detta är en sorg som jag ofta känner, som jag hela tiden bär inom mig. Sorgen över att vi hade kunnat vara så mycket mer, så mycket mänskligare. Sorg är lättare att bära, för det äter inte upp en på samma sätt.Det som har fått mig att kunna känna sorg istället för hat är feministisk analys. Istället för att se mäns agerande som något de gör av frivillig ondska så ser jag det som något de gör av omedvetenhet eller tvång. Det är givetvis förkastligt i vilket fall, men det får mig inte att hata.

När män aktivt förtrycker mig och vägrar förstå mig så känner jag ilska. Detta tycker jag är en rimlig reaktion och något jag tillåter mig själv att känna. Jag behöver känna den ilskan då och då, ty jag har inte alltid orken att vara förstående och förlåtande.

Ibland talas det om förståelse och förlåtelse och hur bra det är. Förståelse och förlåtelse är fina saker, men det är ingenting en kan tvinga fram hur som helst. En kvinna som blivit förtryckt av män hela sitt liv kan inte helt plötsligt göra sig av med de känslor som finns inne i henne. Hon behöver få hjälp med att hantera dem, och det kan en få i feministiska sammanhang. När en tar all den ilska och frustration en känner och gör något konstruktivt av så är det lättare att låta den rinna av sig. När en använder alla dessa känslor till något konstruktivt.

Att tvinga fram förståelse och förlåtelse i situationer där en egentligen inte kan är att göra våld på sig själv. Att tränga bort de känslor av ilska som finns innuti en gör inte att de försvinner, utan att de riktas mot en själv. Istället för att hata män hatar du dig själv för att du känner hat. Detta tror jag är ett dåligt sätt att komma till bukt med sitt hat.

Istället tänker jag mig att vi i feministiska sammanhang ska kunna ge människor verktyg till att förstå sitt manshat. Förstå varför det finns hos dem. Genom att förstå sina känslor så tror jag att det blir lättare att komma underfund med vilka känslor en vill känna, och vilka en vill göra något åt. För min del känns det dåligt att känna manshat för ofta, men då och då släpper jag fram ilskan för att jag behöver det. Jag låter inte alla dessa känslor gro i mig för att jag är för rädd för att uttrycka dem, för det tror jag skulle bli destruktivt.

Jag tror också att det är viktigt att vi accepterar att kvinnor känner manshat. Utan den förståelsen tror jag inte heller att det kan göras något konstruktivt av dessa känslor. Vi måste förstå och stötta de som känner såhär, det är ett sätt att visa systraskap och ett sätt att få in människor i den feministiska rörelsen.

Att bara försöka trycka undan tycker jag är ovärdigt feminismen. Vi om några borde ju begripa vad det är som kan få någon att känna manshat. Därför tycker jag att det är viktigt att vi tar dessa känslor på allvar istället för att försöka sopa dem under mattan. Det måste få ta tid att sortera ut de känslor en känner, att bearbeta det förtryck en blivit utsatt för. Vi måste låte det ta den tiden, för kvinnor som blivit utsatta för förtryck är alltid alltid viktigare än män som känner sig kränkta.

Till er som tycker att det är viktigt att rensa ut manshatarna.

Till alla er som tycker att vi ska ha en feminism som inkluderar män mer, vad är det ni tänker er ska hända när vi är ”färdiga” med projektet, när vi rensat ut alla dumma och dåliga manshatarfeminister? När tänker ni er att vi är färdiga?

Tror ni att män kommer sluta att tycka att en rörelse som bygger på att bryta deras överordning är dålig? Tror ni att de män som klagar på att feminismen är för extrema plötsligt kommer bli jämlikhetskämpar? Ifrågasätta sina priviliegier och sitt beteende?

Tror ni att det finns någon ”lagom” nivå av självkritik för dessa personer? Tror ni att de någonsin kommer att acceptera en rörelse som går ut på att kritisera dem?

Tror ni på allvar att det är ”manshatarna” som är det stora hindret för feminismen? Jag tänker att en kan tycka olika om retorik, kampemetoder och så vidare, men jag måste ändå fråga mig om ni tycker att det är ”manshatarna”, extremfeministerna och så vidare som är problemet här? Känns det inte som en mer rimlig förklaring att vi lever i ett patriarkat där feministiska idéer givetvis motarbetas?

Tror ni att män var med acceptanta inför feminism tidigare, när feminister kämpade för frågor som anses självklara idag, som till exempel lika rösträtt? Tror ni inte att feminister har motarbetats i alla tider? Tror ni inte att motståndet vi möter nu är samma motstånd som för 20 år sedan, 50 år sedan? Tror ni att det plötsligt har blivit en annan grej, att män plötsligt inget hellre vill än att släppa sin makt, bara en ber dem snällt nog?

Tror ni verkligen att det här snacket om att män inte känner sig inkluderade i feminismen handlar om en genuin strävan att vilja göra gott inom den feministiska rörelsen, kämpa emot sin egen överordning? Tror ni att de kommer stå där, beredda att bedriva feministiskt arbete, bara alla manshatare försvinner?

Tror ni verkligen att en effektiv kamp för kvinnors rättigheter, emot mäns överordning, kan bedrivas på ett sätt som män upplever som tillfredsställande? Tror ni verkligen att de kommer släppa ifrån sig sin makt bara vi är välartade nog?

Det finns män som deltar i den feministiska kampen, de flesta blir väl bemötta, rentav hyllade. ”Manshatarna” utgör inte något hinder för dessa. Däremot finns det en mycket sund skepsis bland feminister mot män som säger sig vilja hjälpa till, men först efter att en lång kravlist är uppfylld. Varför skulle vi lita på att dessa, som inte bidrar med något utöver sitt gnäll, plötsligt skulle kavla upp ärmarna och hugga i? Och varför skulle de göra ett bättre jobb än de kvinnor vi i så fall blir tvugna att utesluta?

Hur kommer det sig att det anses viktigare att inkludera män som vill bli behandlade som ömtåliga porslinsdockor än de kvinnor som behöver feminismen som allra mest?

wpid-IMG_20140107_141520.jpgDen här inkluderingsdebatten som pågår lite då och då, den som handlar om att feminismen ska vara ”inkluderande” mot män, den lämnar en så himla dålig eftersmak.

För att vara ”inkluderande” mot män krävs inte sällan att män ska behandlas med silkesvantar. Ingen får uttrycka sig negativt om män, det vill säga påpeka mäns förtryck och så vidare och så vidare.

Grejen är den, att månag kvinnor känner ett starkt hat och/eller rädsla för män, vilket beror på att de blivit utsatta för mäns förtryck hela livet. Dessa känslor går inte bara att sudda bort, de finns där och de är lika legitima som mäns känslor av att bli ”utpekade” när en talar om manlighet och mäns förtryck av kvinnor. För mig är det oerhört viktigt att dessa kvinnor har en plats inom feminismen, att de kan komma och prata om dessa upplevelser och känslor utan att bli dömda.

Det betyder inte att jag ”försvarar” manshat eller liknande. Däremot betyder det att jag anser att dessa känslor är värda att ta på större allvar än att bara sopa dem under mattan, ta avstånd från dem eller whatever. De många kvinnor som känner manshat gör det av en anledning och det är bland annat denna anledning som jag anser det vara feminismens uppgift att bekämpa.

Manshatet springer inte ur ”feminismen” eller ur kvinnors undermåliga hjärnor eller något liknande, det springer ur en verklighet där kvinnor gång på gång utsätts för övergrepp och förtryck av män. Kvinnor blir nedtryckta, trakasserade, tafsade på, våldtagna och slaga av män. Detta beror i sin tur på att vi lever i ett patriarkat.

Hur kommer det sig att det anses viktigare att inkludera män som vill bli behandlade som ömtåliga porslinsdockor än de kvinnor som behöver feminismen som allra allra mest?

Vi pratar om det som finns i våra liv.

Ibland tror människor att feminister ”gör en grej” av att prata om ”vulgära” grejer såsom typ mens, sex, onani och så vidare inför män. De vill att vi ska prata om dessa grejer på våra små syjuntor och inte plåga deras stackars ögon/öron med det hela.

Jag tänker att det finns en stor funktion med att prata om sådant öppet. När jag skriver om sådant så är det ofta för att jag vill dela med mig av kunskap eller få kunskap. Denna kunskap finns ofta inte tillgänglig för mig i andra kanaler än feministiska.

För mig att till exempel tala om menskoppar handlar inte om att göra en poäng av att jag minsann pratar om vad jag vill, utan det handlar om att menskoppen är en pryl som lett till avsevärda förbättringar i mitt liv och därför något jag önskar tala om för att ge andra möjligheten att göra samma. Eftersom det finns så få sammanhang där vi kan tala om dessa frågor och få rimlig information så måste vi skapa våra egna.

För mig, och jag tänker mig för många andra, är det viktigt att kunna prata om mens utan att det ska kännas pinsamt, inte för att bryta något tabu för sakens skull utan för att det är en viktig del av mitt liv. Det är något som händer mig ungefär en gång i månaden och som kan ge upphov till en massa olika obehag. Jag vill inte begränsa de gånger jag kan tala om detta till när män inte är närvarande.

Män inbillar sig ofta att allting handlar om dem. Om någon driver ett samtal kopplar det det till sig egen närvaro. Om de inte uppskattar samtalet antar de att det förs för att ”provocera” dem. Tanken att kvinnor talar om saker som berör dem och intresserar dem slår dem liksom inte. Visst att det kan finnas ett behov av att hävda att ett samtal är okej, att det har rätt att äga rum, men det är klart att saker och ting inte diskuteras om ingen har något intresse i det.

Jag tycker gott att män kan lyssna lite på dessa samtal. Ciskvinnors kroppsliga funktioner har länge varit höjda i dunkel, och det tycker jag är dåligt. Jag tänker mig att många som själva inte har dessa funktioner mår bra av att lyssna på oss tala om saker som är relevanta i våra liv, det kan ju alltid vara bra att veta eftersom det faktiskt är något som rör ganska många. Jag tycker att det är lämpligt att ibland ta ett steg tillbaks och lyssna lite, ta in kunskap som är av intresse för någon annan.