Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Varför töntarna är våra verkliga fiender.

En vän till mig sa en gång ”det är inte liberalerna som är våra verkliga fiender, det är töntarna”. Sedan dess har jag drivit den här agendan, delvis på skämt, delvis på allvar. Nu tänkte jag skriva lite mer om vad jag menar.

Jag tror att något av det mest destruktiva som finns politiskt är idén om den ”goda” och ”upplysta” positionen som något slags egenvärde. Alltså att saker och ting kommer att lösa sig bara folk ”inser” vad som är rätt i olika frågor. Problemet med den här inställningen är att en förnekar den intressekonflikt som är grundläggande i all relevant politik och ersätter det men någon slags idé om det ”sanna” och ”goda”. I mina ögon är detta ett sätt att täcka över vad politik egentligen handlar om.

Om vi tar feminism som exempel. I ett patriarkat är det män som sitter på makten, vilket gör att de också sitter på den så kallade ideologiska makten. Det är de som bestämmer vilka idéer som styr i samhället och så vidare. Att nå politisk förändring genom att typ ”tala män till rätta” och få dem att inte den goda positionen är ett naivt och lönlöst projekt. Om vi gör detta så kommer vi alltid att befinna oss i ett markant underläge eftersom vi befinner oss på männens spelplan, det är vi som ska övertyga dem om att det vi upplever, de behöver aldrig göra detsamma med oss eftersom det är de som sitter på makten. Av detta skäl lägger jag inte särskilt mycket fokus på att ”bevisa” patriarkatet, för jag vet att de män som förnekar det ändå inte kommer att ta insikten till sig, i alla fall inte utan att jag kommer behöva arbete jävligt mycket för det. Då tror jag att det är mer meningsfullt på att försöka få kvinnor att organisera sig och skapa politisk makt så vi kan sätta press på män att förändra sig. ”Töntarna” här är daddys girls, kvinnor som vädjar till män och manssamhället istället för att ta saken i egna händer, organisera sig och göra motstånd. Människor som artigt och respektfullt verkar inom det rådande samhället ramar, kanske i rädsla för repressalier eller för att stärka sin egen position.

Att vara en tönt kan också vara att inte vara beredd att kämpa utan att sätta större vikt vid att tycka ”rätt” om olika saker och hävda sig intellektuellt i olika ”diskussioner”, den här typen är väldigt vanlig i vänstersammanhang och tar sig ofta formen av Män Som Kan Marx. Att vara en tönt är att tycka att vi ska ”argumentera” emot nazister istället för att blockera deras demonstrationer. Att vara en tönt är att tro att olika företag kommer att agera ”etiskt” och att detta skulle kunna vara en lösning på kapitalismens problem och så vidare.

Du kan ha läst hur många kommunistiska böcker som helst, dra hur många citat som helst eller referera till en massa gubbar som tänkt olika tankar och det kommer ändå inte att spela någon jävla roll när det kommer till krita. Det spelar ingen roll om du har De Goda Åsikterna eller inte, det viktiga är om du tar det politisk handling eller inte. Att sitta hemma och tycka rätt gör inget bättre, att sätta prestige i att ”bemöta nazisterna med argument istället för våld” kommer inte göra en jävel glad, det kommer bara göda ditt eget gigantiska ego.

Jag respekterar inte dessa töntar mer än jag respekterar liberaler. Om en inte är beredd att kämpa för sina åsikter så kan en lika gärna skita i det helt och hållet. Om ens intresse i ”politik” endast sträcker sig till att stoltsera med att en tycker rätt så är en inte ett dugg bättre än typ… Norberg. Det kan snarare ge motsatt effekt genom att alienera människor från att aktivera sig politiskt eftersom det förvandlas till en tyckartävling istället för att handla om att förändra människors liv. Sådana fega egoprojekt betackar jag mig för, och därför säger jag: bort med töntarna.

16 kommentarer till Varför töntarna är våra verkliga fiender.

  • Sonja skriver:

    Själva tyngden ligger i det du skriver först, att organisera och hitta varandra . Det här att fysiskt stå på barrikaderna och blocka är inte allas grej. Finns människor som är obekväma med många ljud-, rörelse- och ljusintryck etc etc (kan finnas tusen orsaker). Bättre då att man kan organisera sig och finnas på alla möjliga ställen och situationer och skikt.

    Du säger att sitta hemma och tycka rätt inte betyder ett skit. Ja det kan jag hålla med om. Men att sitta hemma och agera på det sätt man tycker är rätt då? Och då menar jag inte bara hemma, utan även i sociala sammanhang. Det är anske inte så slagfärdigt och bombastiskt men det måste väl ändå räknas som någonting?

  • Kim i krematoriet skriver:

    Skitbra skrivet. Detta nådde mig. Jag är en sådan typisk tönt, inte som att jag har en sådan puckad analys som du nämner i inlägget, men isolerar mig och gör ingenting. Tror fan att du iom detta inlägg motiverade mig till att organisera mig.

  • Ida skriver:

    Jag önskar jag kunde agera mer aktivt inom feminism.
    Tråkigt nog går jag igenom en mindre deprission, har ångest och undviker träffa folk.
    Förutom de gånger jag klarar av att vara ute bland folk, då oftast efter någon öl eller något annat lugnande (medicin då, inte hach eller så).
    Hur som, när jag träffar människor i olika sammanhäng då jag känner mig trygg så är jag lite av en så kallad ”dryg feminist”. Jag pratar mycket om ämnet och försöker strå lite frön i de jag träffars hjärnor. Jag säger till när folk kränker andra i den mån jag kan och orkar.
    De dagar jag inte kan eller orkar så låser jag in mig i min lägenhet i några dagar och läser om feminism och andra saker. Så jag nästa gång jag har mer kött på benen att förklara för mannen på ett så kort och bra sätt som möjligt varför jag inte tycker om/uppskattar när han behandlar mig eller andra dåligt.

    Men sen, när jag klarar av folkmängder och höga ljud.
    Då jävlar ska jag vara aktiv och vara med i motdemensteationer mot tex nazisterna.
    Och alla andra grejer jag inte kan nu. LÄNGTAR.

    Btw. Din blogg är SUUPER. Bla du som gjort att jag tagit steget att inse att jag inte behöver en man för att vara en ”fullständig” kvinna. Den insikten var fantastisk och jag mår såå mycket bättre innan när mäns åsikter om mig spelade så jävla stor roll.
    TAAAACK!

    (Och ja, har sömnmedicin i kroppen så ifall det är tokigt uppbyggt och inte alls är så relevant hela tiden så ja..jag hoppas jag får fram det jag menar!)

  • Anders Winckler skriver:

    Blev grymt irriterad på rubriken. Lät irritationen gro hela dagen pga orkar inte läsa på telefonen och får inte läsa din blogg på jobbet (porrfilter du vet…).

    Nu har jag läst och sett vad du skriver. Nu har jag ingen nytta av alla de formuleringar jag samlat på mig hela dagen. Nu får jag nöja mig med att konstatera att ”töntar” må hända är ett ord med många olika denotationer.

    Tycker fortfarande att Livs serie är problematisk (omän rolig). Men det hade ju ingenting med denna text att göra visade det sig.

  • Hanna skriver:

    Jag håller med dig till en viss del. Men tror du inte också att argumentera och diskussion är ett väldigt effektivt sätt till förändring? Jag menar, det är ju vad du gör här i din blogg tycker jag, själv har dina åsikter påverkat mig och mitt agerande väldigt mycket. Enligt mig är det en väldigt viktig del i att förändra människors tankesätt, att de har en ”rationell” grund till vad och varför de tycker som de gör. Och jag tror starkt på att då människor samlas, diskuterar och hittar likheter mellan varandra (här menar jag inte ideologiska likheter, utan mänskliga – oro, kärlek, ensamhet etc.) så kan en förståelse skapas som förebygger diskriminering?

    Jag anser att det viktigaste är att en engagerar sig, men du kan inte bara engagera dig hur som helst. För att göra detta krävs analys – för detta krävs diskussion, med mot och för argument. Enligt mig, leder detta till en bättre insats för samhället.

    Hoppas att du förstår hur jag menar. För övrigt, tack för en tankeväckande blogg! :)

  • Person skriver:

    AHA! Nu förstår jag varför vissa blir så sjukt provocerade av mej. Jag är alltsom oftast denna typ av tönt nämligen. Jag lutar också mer åt Hannas håll, och tror att det behövs både töntar och aktivister och nån sorts förhållande däremellan. Och såklart nån sorts rimlighet i när en intar sin töntposition, när facket ba ”ja patron, nu har det visst blivit okej att anställa folk två timmar i taget för svältlön, då säjer vi så” – då behövs det ju en bättre rörelse som gör. Tillexempel.
    Kan du inte förklara lite mer varför det är lika illa att på sin kammare & däromkring proklamera rimliga åsikter på ett töntigt vis, som att verka för marknadsliberalism? Ska vi liksom bråka & bojkotta skitsystemen tills de förstört så mycket att vi har skramlat ihop till revolution? (OBS försöker inte raljera utan undrar på riktigt).
    Till sist: jag har träffat många människor som uttrycker de idéer som du beskriver, och så stannar det där. Vid att uttrycka åsikterna. För mej och andra vänstertöntar. Ingen aktivism, ingenting. Var befinner sig det på töntskalan?
    NU är det till sist förresten: tönteri kan vara en bra inkörsport till tyngre skit, ty det bygger upp en jävla frustration som vill ut (MVH en som vet)

  • SA skriver:

    Tycker att det Sonja säger här ovan är viktigt att ha i åtanke. Diskussion och argumentation med människor runtomkring kan vara nog så fruktsamt. Naturligtvis inte med nazister och dylikt avskum, men med gemene person. Jag tror att barrikadaktivism för dessa högst vanliga människor snarare kan verka alienerande och främmande. Som ett sammanhang de inte hör hemma i eller har tillträde till, en ryggdunkarklubb (been there själv med dessa fördomar och känsla av utanförskap). Dessutom vill och kan inte alla stå på barrikaderna. Så ser verkligheten ut, och att då avfärda dessa människor som ändå besitter vettiga men outvecklade åsikter tycker jag är rätt osympatiskt och exkluderande. De kan väl bidra någon annan stans. Runt fikabordet, inom sin i övrigt inskränkta familj, i kommentarsfält osv, och kanske slutligen uppgå i någon organisation.

    Håller dock med om att Män som kan Marx är ohyggligt störiga. Där snackar vi klubb för inbördes beundran. Men det tycker jag gäller i princip hela den politiska bloggosfären också. Åsikts- och kunskapstävling. Vem skriver bäst om ditten och datten, vem delas mest osv. Får känslan av bekräftelsehets, navelskåderi och hävdelsebehov många gånger. Tycker du att detta sorterar in under begreppet aktivism? I så fall borde ju rimligtvis de Män som kan Marx, eller dylika figurer som skriver blogg inte vara helt fel ute?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Ge mig pengar!
Arkiv