En grej bara: jag har absolut inte påstått att hantverksyrken är någon jävla drömtillvaro, bara att hushållsnära tjänster är en värre exploatering av andra människor. Inte heller att vem som helst kan bli en duktig städerska, däremot att vem som helst kan städa sitt eget hem (folk i behov av hemtjänst undantaget, såklart). Så ni vet liksom.
Både Blondinbella och DennisM har skrivit om denna reklam för snabblån för shopping. Jag håller med om att det är vidrigt att uppmana till konsumtion på lånade pengar, jag tycker rentav att den typen ev reklam (och verksamhet) bör vara olaglig. Jag skulle gärna vilja se en uträkning på hur mycket dessa bolag kostar kronofogden varje år, för jag tror att kronofogdens tjänster är gratis. Jag tycker hur som helst att det är oetiskt att bygga sig affärsidé på att det finns statliga företag man kan använda för att driva in skulderna.
Men samtidigt kan jag känna att de båda går på ett symptom till ett problem de själv bidrar till, nämligen konsumtionssamhället. Folk handlar ju på krita av en anledning, nämligen att det sociala kravet kring att ha snygga och moderiktiga kläder, coola prylar och så vidare är enormt högt, och bara ökar. Vi har aldrig varit så skuldsatta som vi är nu, ett system som såklart är rakt igenom ohållbart i längden. Det enda botemedlet jag kan se är en minskning av konsumtionen. Men båda Blondinbella och DennisM spär ju på denna utveckling genom att driva extremt konsumtionsinriktade bloggar.
Nej, jag tror inte att de är de som är grunden i problemet, men jag säger att de går på symptomen istället för att se den underliggande sjukdomen. Jag tror inte att problemet med ökad belåningsgrad i samhället kommer lösas genom att hacka på oseriösa lånföretag, utan vi måste i grunden förändra vårt synsätt på konsumtion.
Nu håller jag på att sammanställa en såndär feminist-FAQ. Min tanke är att första ha den som en sidosida här å bloggen, och sedan bygga ut den allteftersom och kanske lägga på en egen hemsida. Jag tänker att man utöver en ordentlig FAQ kan ha en genomgång av feminismens historia och olika inriktningar. Helt enkelt en lättbegriplig guide till feminism.
Jag tänkte också, i ett senare läge, försöka besvara de vanligaste myterna som uppkommer kring feminism.
Mitt fokus nu är att svara kort på alla frågor så att folk orkar ta sig igenom den, men jag försöker också länka till lite mer matigt material för den som vill läsa mer. Så om du har läst eller själv skrivit någon bra förklaring eller svar till någon av de vanligaste funderingarna kring feminism, länka gärna till mig så kan jag inkludera texten som ett tips till den som vill läsa mer.
Jag tänkte att jag ändå skulle sammanställa en FAQ om feminism. Men jag behöver hjälp! Ni som är aktiva feminister: vilka frågor får ni ofta? Eller vad undrade ni över innan ni blev feminister?
Ni som inte är det, vad undrar ni eller vad har ni sett att andra undrat?
Jag tror att alla begriper att jag är ute efter seriösa frågor och funderingar kring feminismen som ideologi, ingen fantasifoster någon har kokat ihop eller något ”en gång sa Maria Sveland såhär, hur ställer du dig till det”. Detta gäller alltså en FAQ kring feminismen generellt.
Alltså herregud. Läste lite i Pelle Billings kommentarsfält igår och jag måste säga att det var tramsigare än jag förväntat mig. Ni feminister som är inne där och debatterar: hur orkar ni? Vilken uppsjö av missuppfattningar om feminism som samlas där inne.
Vidare kan jag respektera mansrättsaktivister som vill belysa vissa jämställdhetsfrågor som rör män. Det är viktigt och skulle nog i många fall även tjäna feministiska syften. Typ att tvätta bort machoidealet som premierar våldsamhet, verkar ju skitjobbigt för män att ni står för en övervägande majoritet av all brottslighet i samhället. Ställa högre krav på män att de ska klara sig själva utan markservice, typ kunna laga sin egen mat och städa. Utreda frågan om varför självmorden bland män är mer frekvent förekommande. Detta är viktiga mansrättsfrågor.
Men alltså. Dessa snubbar tycker sig på allvar vara diskriminerade. Och nu menar jag inte att de är diskriminerade inom några få områden, som typ på dagis och i fråga om rätten till sina barn, utan diskriminerade i samhället i stort, för att de är män. De tror, på fullaste allvar, att deras kön är en nackdel för dem i livet i stort. Herregud vilka tramserier.
Nej. Nu blir det fan inget mer sånt på ett tag. Det är för löjligt för att jag ska orka.
Fick en till såndär utmaning med elva frågor från Alex.
Antar att detta inte inkluderar superkrafter? Nån cool grej så att jag slapp sova eller i alla fall hade ett mycket mindre sömnbehov. Jag har hört att det finns människor som har extra litet sömnbehov, typ bara behöver fem timmar om natten. Det hade jag inte bangat på. Annars så hade jag nog velat ha fotografiskt minne eller någon annan förmåga som underlättande informationsinsamlande och inlärning.
Tre stycken (utan inbördes ordning).
Emil. En av mina äldsta och fortfarande närmaste vänner.
Emanuel. Mitt ex.
Samt Hilda. Också en av mina äldsta och närmaste vänner.
Svår fråga. Jag tror det finns få saker som skulle kunna få mig att säga upp kontakten med en person jag börjat gilla. Vissa politiska böjningar, som nazism, skulle jag ha svårt att acceptera men har å andra sidan svårt att tänka mig att jag skulle hinna börja gilla någon innan jag upptäckte något sånt.
Den värsta alla kategorier är väl: ”men vadå, är du feminist eller?” med ett sånt där överlägset tonfall. Annars så tycker jag att frågor som berör hur jag kan vara socialist/feminist på grund av vad någon annan socialist/feminist gjort eller sagt är ganska uttjatade.
Alltid när folk tillskriver mig åsikter på grund av min politiska position.
Jag bytte skola från Norra real till Kunskapsgymnasiet efter bara några veckor. Det var korkat såhär i efterhand, eftersom Norra real är en grymt mycket bättre skola. Men egentligen tror jag att jag hade vantrivts där ganska mycket, så jag ångrar det egentligen inte. Men ”på pappret” så var det ett korkat beslut.
Här hade jag velat länka till Killing us softly 4 men det verkar som om den inte finns på Youtube längre. Detta är istället en himla bra genomgång om problemet med välgörenhet som konsumtionsvara.
Jag hoppas och tror att jag kan komma att syssla med forskning, skrivande och/eller politik på heltid. Då kommer jag att bli en sjukt skarp och kunnig tant.
Väldigt ofta så använder man ju bara ett av orden fast det finns två. Som i fallet lärare, man säger ju inte lärarinna (eller jag gör i alla fall inte det) eller brandman. Tråkigt nog är det nästan alltid det manliga som blir norm och allmängiltig, men så är det i de absolut flesta språk. Det hade väl varit praktiskt om alla titlar var könsneutrala men jag kommer inte att göra någon ansträngning för att förändra det. Dessutom tror jag att just frågan om språkets könskodning är ganska oviktig ur en jämställdhetssynpunkt.
Katt. Hundar luktar illa och så vill de ha uppmärksamhet hela tiden. Men egentligen så vill jag inte ha något djur alls.
En grupp (minst två) personer som delar vardag, detta oavsett släktband eller relationsform i övrigt. Jag anser även att ens släkt är ens familj även om man inte delar vardag, även om jag sällan använder ordet familj när jag typ ska hälsa på mina kusiner. Men alla får väl bestämma vem de vill kalla för sin familj, jag skulle däremot inte kalla mina närmaste vänner för familj även om de betyder mycket för mig och att jag i vissa fall står närmre dem än min ”riktiga” familj.
Detta är för övrigt klänningen jag skrev om i förra inlägget. Sjukt slampig va? Det bara skriker ”jag vill ha uppmärksamhet” om hela mig när jag har den på mig.
Läste Bloggkommentatorernas inlägg om benhår och fann, i kommentarerna, en massa lustiga attityder kring frågan. Så jag tänkte att jag skulle gå igenom dem nu.
Först ut har vi alltså personen som tycker att man ska få tycka som man vill. En riktig klassiker.
Det är klart man kan ha preferenser, som typ alla som någonsin lagt sig i denna debatt sagt redan innan. Dock att man inte ska trycka dem i ansiktet på folk. Men vad som framförallt är intressant är att människor som uttrycker en preferens för orakade ben på kvinnor ofta anklagas för att vilja begränsa kvinnors valmöjligheter. ”Man får väl göra som man vill”, sägs det då. Och ja, det får man, men det borde väl gälla båda vägarna.
Dessutom är det viktigare att lyfta fram fördelarna med orakat eftersom det görs såpass sällan. Fördelarna med rakat, däremot, lyfts fram ungefär precis hela tiden. Det är så mysigt med lena ben, det är kvinnligt, det är snyggt och så vidare.
Sedan kommer den gamla harangen om att alla såklart ”får” göra som de vill så länge de inte kommer nära inpå. Jag vet inte exakt vad personen åsyftar med nära inpå, men det betyder ofta att man inte ska visa det offentligt, typ ha ärmlösa plagg.
Detta är lite som att säga ”det är okej att vara bög, så länge de inte tafsar på mig”. Det är okej med hår på kvinnor, så länge det inte kommer ”nära”. Jag tycker att det tillhör god ton att man inte trycker upp sitt ben eller sin armhåla i någons ansikte, men detta gäller både kvinnor och män och oavsett om de har rakat så eller ej. Varför ska en kvinna med orakade ben eller armhålor behöva vidta större försiktighet? Och om det inte är så att hon måste det, varför säger man då ens såhär? Är det ett problem att folk trycker upp just sina orakade armhålor i andra ansikten? Nej, skulle inte tro det.
Jag förstår inte människors behov av att säga att man ska visa hänsyn om man är homosexuell, orakade eller vad det nu gäller. Alla ska väl visa hänsyn, alltid. Varför ska den som bryter mot normer tvingas visa mer hänsyn, det tycker jag är en jävligt relevant fråga att ställa sig i sammanhanget.
Detta med att folk ska få ”välja själva” betyder oroväckande ofta att de ska skyddas från informationen om att vissa har gjort avvikande val. Såhär: om jag lägger upp en bild på mina rakade ben eller min rakade armhåla och skriver ”rakade mig idag, mysigt att vara len” så är risken för att någon skulle anklaga mig för att försöka hindra folk från att göra egna val minimal. Om jag däremot gör motsatsen och skriver ”mysigt med lite hår” så är risken stor att de arga kommentarerna om att jag inte accepterar rakade ben trillar in överhängande. Ta er nu en liten funderar på varför det är såhär. Varför är det egentligen så att det ses som en uppmuntran när någon vågar bryta mot normen och gå ut med det, men inte som en uppmuntran när någon går ut med att hen följer normen.
Det är också vanligt att feminister som rakar benen skriver om detta. Jag har aldrig, och jag menar verkligen aldrig, sett en negativt kommentar på något av dessa inlägg, även fast de egentligen också uppmuntrar till något.
Om hela jävla samhället uppmuntrar till ett beteende, i detta fall att raka benen, så är det väl rimligt att en yttepytteliten grupp uppmanar till motsatsen. Men det får man tydligen inte göra. Även om det är helt utan fördömande ton, helt utan krav eller ens utsagor som ”jag tycker hår är snyggare/bättre” så ser folk som rakar benen det som begränsande. Herregud benrakare, tagga ner och inse att ni har typ hela samhället på er sida, som stöttar era val. Hur i helvete kan det då vara så fruktansvärt provocerande att ett fåtal individer är offentliga med att de gör annorlunda?
Här reagerar någon på att Lady Dahmer uttrycker att hon saknar den rakade känslan. Det finns en utbredd uppfattning att man som orakad offrar en massa saker för ett ideal. Att man går omkring varje jävla dag och bara vill ha lena ben men tvingar sig själv att skita i det. Så kan det säkert vara för någon, framförallt i början. Jag kan säga som så att om jag hade helt hårfria ben naturligt så skulle jag knappast klaga, det hade varit skönt. Jag hade heller inte bangat om det fanns ett smärtfritt, snabbt och gratis sätt att avlägsna håret. Men allt detta handlar om avvägningar och jag har gjort avvägningen att det inte är värt den tid jag lägger ner på hårborttagning för den orakade känslan och de andra fördelar jag upplever med rakade ben (nu har jag förvisso epilerat dem, men jag lät dem vara i ett halvår innan dess).
Vidare så vänjer man sig vid och börjar kanske så småningom även uppskatta håret. Jag har i alla fall gjort det, nu när jag tagit bort det så saknar jag känslan en aning, även om det är skönt att slippa känna sig rädd för att folk tittar. Det är alltså inga konstigheter med att man väger för och nackdelar i olika beslut, det tror jag att vi alla gör. För mig är det viktigare att jag sparar tid och pengar på att ha en avslappnad inställning till min hårväxt än att leva upp till samhällets ideal. Den ”nyrakade känslan” som många talar så lyriskt om (tillåt mig tvivla på att det skulle vara det primära skälet till att folk rakar benen) är ändå inte så jävla fantastisk och håller i sig väldigt kort. Dessutom är känslan av stubb bra obehaglig.
Det som från början känns konstigt och fel vänjer man sig oftast vid. Grejen är att många personer inte över huvud taget har en ide om hur det känns att ha sin fulla hårväxt på benen och då kan man faktiskt inte göra ett avvägt beslut eftersom man inte testat båda alternativen. För den som vill har jag en sluta raka benen-guide här där jag tar upp dessa frågor mer ingående.
Och så detta eviga ”men det går så snabbt”. För det första är detta helt olika för olika personer. Jag till exempel behöver ganska mycket tid till min benrakning eftersom jag måste ”mjuka upp” benen först. Vidare så kostar rakhyvlar ganska mycket. Och dessutom så måste man se det hela i en kontext av allt annat vi gör för att vi ska behaga. Typ sminkar oss, noppar ögonbrynen, bantar och så vidare. Alla dessa saker gemensamt tar väldigt mycket tid och energi i anspråk, eller som jag brukar kalla det: är slöseri med liv. Med den insikten kan man nog också förstå vikten av att börja sålla.
Det spelar ingen roll att just denna enskilda grej bara tar fem minuter åt gången, för det är allting sammantaget som blir väldigt väldigt mycket mer. Då är det sjukt viktigt att lyfta fram det faktum att man kan välja annorlunda, att folk faktiskt väljer annorlunda. Det är därför jag skriver om detta, inte för att jag tycker att alla ska fatta samma skönhetsbeslut som jag utan för att jag tycker att alla ska fatta självständiga skönhetsbeslut. Välja själv hur de vill göra utifrån insikten om att samhällets normer styr våra val.
Ibland undrar jag om det är så att manliga antifeminister tar sig kvinnliga internetnamn när det kommenterar för att på något vis föra i ”bevis” att antifeminism minsann inte bara är män som vill behålla sin maktposition i samhället eller så. Eller så förväntar de sig kanske att jag ska vara mer öppen för deras åsikter för att de presenterar dem under kvinnlig namn, vad vet jag.
Det är i alla fall inte helt ovanligt att någon triumfatoriskt påpekar existensen av antifeministiska kvinnor och försöker vinkla detta som något slags bevis mot feminismens giltighet. Poängen lär vara att feminismen är så fruktansvärt stollig att inte ens de som tjänar på den håller med, eller något.
Jag undrar i mitt stilla sinne hur dessa personer ställer sig till att det finns gott om manliga feminister? Kanske är de bara hjärntvättade av genusmaffian eller något.
Nåja. För mig spelar det ingen roll om den som motarbetar mig är en kvinna eller en man. Givetvis kan det finnas kvinnor som inte är feminister, på samma sätt som det kan finnas invandrare som är engagerade i Sd, men det gör det inte mindre till en kamp för kvinnors rättigheter. Det fanns säkert kvinnor som motsatte sig kvinnlig rösträtt när det begav sig, det gjorde det knappast mindre till en kvinnosaksfråga.
Överlag är det så jävla fånigt när någon kommer och ba: majoriteten av Sveriges befolkning håller inte med dig. Jag tror såhär: majoriteten av Sveriges befolkning har inte någon åsikt rörande feminism. Och sen tycker jag inte att ”majoritetens” åsikt spelar sådär skitstor roll för mig, i fråga om hur jag utformar mina åsikter. Det är väl ärligt talat bara idioter som resonerar så?
Har fått mitt första erbjudande om att hålla en reklamtävling här i bloggen från… ett vitvaruföretag? Happ. Tänk om någon rolig tidning, något bokbolag eller liknande ville höra av sig istället.
Vidare så vill jag säga: tack! Tack för allt snällt ni skriver. Det värmer verkligen och får mig att vilja fortsätta skriva även fast jag kan vara dålig på att visa uppskattning. Men det betyder verkligen mycket för mig att bli uppskattad för det jag själv tycker är roligt och tycker jag är bra på.
Annars så vill jag tipsa om tre saker:
För övrigt är en rolig hashtag att följa på twitter #manriot som någon stackars manlig liberal kände sig nödgad att dra igång för att det är så jobbigt att vara en ”vanlig snubbe”. Tyvärr fick det inte det genomslag han hoppades. Män är kanske inte så förtryckta trots allt? Eller så är de så förtryckta att de inte ens vågar uttrycka sig.
Och ja, jag vet att det finns saker som är jobbigt för män som grupp också men jag tyckte bara att det var så roligt att absolut ingen tog detta på allvar. Plus att väldigt mycket av det som anges som exempel på mansförtryck faktiskt är hysteriskt roligt.