Kategori: Blogg

Fat acceptance.

Tog ju upp detta med folk som säger sig lida av fettfobi på twitter och fick följande svar. Jag är så jävla trött på alla människor som ska komma och ha åsikter kring hur andra människor ska sköta sin vikt. Som helt sonika konstaterar att det ”bara” handlar om att äta nyttigare och röra sig mer. Det är välbelagt att de flesta som lider av fetma/övervikt (dvs att det utgör ett hälsoproblem) har väldigt svårt att gå ner i vikt och stanna på sina nya vikt långsiktigt. Det är helt enkelt inte ”bara” att äta nyttigare och röra sig mer utan kan vara betydligt mycket svårare än så. Man hör väldigt sällan samma argument emot till exempel rökare eller alkoholister. Det handlar väl om att folk fattar att de flesta skulle sluta med ett beteenden som skadar en om det var så enkelt.

Jag vet inte mycket om fetma/övervikt som samhällsproblematik men det borde väl fan inte krävas mycket hjärnkapacitet för att inse att det är något mer komplext än att bara ta sig i kragen. Jag skulle önska att det skapades en något större medvetenhet kring detta i samhället för jag är fan så jävla trött på att höra om att feta/överviktiga ska ta sig i kragen och äta nyttigare.Blir så jävla trött på denna allmänna inställning att det är helt okej att racka ner på feta/överviktiga i alla möjliga sammanhang. Till och med när det rör sig om folk som säger sig ha fobi, som alltså är en psykisk sjukdom, för tjocka så är det den tjocka som ska ändra på sig. Har aldrig innan hört någon föreslå den lösningen på folks fobier.

Då är det trevligt att det finns de som sysslar med fat acceptance som typ Happy Happy Fatgirl och Alice när man själv inte orkar sätta sig in i det.

Självgodhet och ängslighet.

Denna kommentar såg jag under inlägget som Mia skrev om detta med svenskhetsängslighet.

Samtidigt finns det väl inga som slår sig så mycket för bröstet som svenskar. Vi är mest jämställda, har bäst välfärd, är snyggast såväl genetiskt som stilmässigt, har stora musikaliska framgångar utomlands, är mest demokratiska osv. Finns det egentligen någon ände på självuppblåstheten? Att vi samtidigt ses som introverta i en negativ bemärkelse har nog att göra med att vi ser oss som så mycket bättre än alla andra… dryga jävlar!

Jag håller med om att det finns en väldigt självgod inställning bland svenskar. Eller kanske snarare en vilja att vara duktiga och bäst liksom moraliskt, hävda sin inför utlandet och så vidare. Vi vill gärna sprida våra värden i form av sexköpslagar och nolltoleranspolitik till resten av världen. Jag kan också uppleva att svenskar blir väldigt paffa när saker och ting inte fungerar som hemma, när man inte får den service man är van vid och nästan tycker att folk är en aning ociviliserade på grund av detta. Det är väl inget unikt svenskt, däremot tror jag att det är ett beteende som uppstår när man är van vid att saker fungerar relativt friktionsfritt som det faktiskt gör i Sverige, i alla fall om man jämför med Belgien (jag har även hört det ryktas att det är en ganska vanlig insikt som utlandssvenskar når).

Däremot tycker jag att vi är väldigt osäkra inför vår kultur. Vi är stolta över våra värderingar och vårt samhälle och är inte sena att pracka detta på andra, däremot tycker vi att det är skämmigt att vi är stela och att vi har den så kallade ”jantelagen” (som ju egentligen bara är det enkla uppfattningen att det är jävligt ocharmigt med skrytiga människor).

Jag menar liksom inte att vi skulle vara överlägsna på något vis, jag är inte särskilt mycket för patriotism även om den är mer harmlös. Däremot tycker jag att det är tråkigt att man alltid antas vara något slags offer för sin kultur, uppväxt eller dåliga självförtroende för att man är ”stel”. Det slår inte folk att man kanske helt enkelt vill vara så, att man liksom trivs med det.

Jag blir så trött på att man alltid ska vara så förbannat utåtriktad, härlig, glad och typ ”ta för sig”. Jag vill faktiskt helst vara stel, skaka hand och hålla främlingar på behörigt avstånd. Jag har absolut inget emot folk som är härliga och glada men jag vill inte vara sådan själv. Det är inte jag. Det kan väl visserligen ha en del med min nationstillhörighet att göra men det betyder inte att det är något som jag mår dåligt av, jag är helt enkelt sådan och det är inget jag vill ändra på. Speciellt inte för att uppfylla omvärldens värderingar på hur man bör vara.

Att passa in.

Lady Dahmer har skrivit om barnuppfostran och jag tycker att ho har så jävla rätt. Ofta när föräldrar uppfostrar eller klär eller uppfostrar sina barn annorlunda så får man höra att ”men tänk om de blir retade”. Ja, tänk! Tänk om homosexuellas barn blir retade? Tänk om invandrarbarn blir retade? Tänk om barn med tandställning eller glasögon blir retade? Sådant kan ju hända tyvärr, men det vore tråkigt om vi anpassade världen efter mobbares bild av hur den bör se ut.

Det är ju så i denna värld att man aldrig kan tillfredsställa alla. Du kommer aldrig att smälta in i alla kontexter och det kommer alltid att finnas någon som hittar något fel på dig. Bättre då att inte från början försöka anpassa sitt sätt att vara för att bli accepterad. Men få personer är så ängsliga kring hur folk uppfattas som föräldrar till barn i lågstadieåldern. Man ska absolut till varje pris undvika att barnen blir retade, att de sticker ut.

Man träffar ju sådana personer ibland, eller ganska ofta till och med. Sådana som aldrig har lärt sig att stå upp för sig själva eftersom de liksom alltid har varit ”rätt”. För det mesta är det osäkra och ganska dömande personer. Personer som har svårt att acceptera eller förstå andras olikheter men som också själva kan uttrycka en önskan av att våga vara annorlunda. Personer som klamrar sig fast vi människor som beter sig som svin av rädsla för att stöta sig med folk och bli ensamma. Jag tycker jag träffar sådana hela tiden. Många av dem gillar jag men jag tycker att det verkar fruktansvärt jobbigt att ha ett så ängsligt förhållande till sin omgivning.

Förr eller senare kommer det en dag när man inte funkar, när vänner vänder en ryggen eller när kollegor skvallrar. Då föredrar jag alla gånger att ha med mig erfarenheten att man inte behöver vara älskad av alla, att man inte behöver passa in överallt än iden att man ska bita ihop och försöka passa in ännu mer.

Blawgnews!

DennisM har blivit avstängd från myshowroom, något han verkar tycka är prestigeladdat.

Sista månaden på MSR! Helt ärligt… tog det sådan här lång tid? Haha.. Jag är bloggvärldens största bitch och mitt ego är för stort för Myshowroom som nu tröttnat på mig!

Var det inte han som drog värsta svadan om att han skulle vara en bra förebild för Kissie och Paow så att de skulle sluta med provokationsbloggandet? Jag undrar om DennisM kommer att göra någon slags avbön för sitt beteende snart, som han gjorde innan. Det kommer att vara stor underhållning i sådana fall. Annars undrar jag hur han kommer ta sig ur den här äckliga bilden av sig själv han har skapat, han är ju fan värre än vad Kissie någonsin varit.

Aja. Det som är på riktigt roligt med inlägget är att han skriver såhär:

Mina programmerare jobbar redan på min nya bloggdesign så jag kommer att flytta över bloggen med alla inlägg och sådant lagom till månadsskiftet.

Alltså. ”Mina programmerare”. Vill han att vi ska tro att han har en liten stab med ”hungriga” programmerare som bara sitter och väntar på att ta hand om Dennis bloggrelaterade problem. Jag tycker att det är så roligt.

Frågestund för inspirationen. Frågor om politik och feminism mottages tacksamt!

Eftersom jag varit så sjukt oinspirerad på sista tiden så tänkte jag att det skulle vara på sin plats med frågestund, så jag har något att skriva om. Ställ gärna frågor om politik och feminism, sånt är alltid kul att svara på. Dessutom får jag en massa sådana frågor redan som det är men kommer mig aldrig för att svara på dem, så om du ställt en innan: ställ den igen.

Nu får ni ställa en massa spännande frågor så jag kan ge er spännande svar så att den här bloggen blir lite kvalitativ igen! Dumma frågor är också bra för då kan jag bli lite sur och få upp glöden igen.

Actainlägg.

Jag vill rekommendera Hanna Fridéns inlägg om Acta-lobbyns påhitt att det skulle vara en fråga om mänskliga rättigheter samt hennes krönika om att vi borde ha ett bättre grundlagsskydd i Sverige, just för att stoppa lagar som dessa. Hanna Fridén skriver överlag bra om frågor som dess och eftersom jag inte orkar skriva om det själv så vill jag i alla fall sprida det vidare. Det är så himla viktigt det här, det tycker jag verkligen, men det tar tid att sätta sig in i. Eftersom Hanna är en sån jävel på att läsa på och kolla upp saker så gör hon det bra åt en. Om ni har några egna tips på bra inlägg, debattartiklar och krönikor om Acta så posta dem gärna i kommentarsfältet!

Att behaga.

Jag blir så trött på personer som visar avstånd från utseendeidealen genom att hacka på människor som har idealkroppar. Som alltid måste tjata om att den och den är för smal eller för vältränad, att man inte ska vara så smal utan man ska vara lagom. Senaste ut är Amanda Schulman som skrev ett inlägg om den här före- och efterbilden:

Hon tycker att tjejen är mycket snyggare på förebilden. Det får man såklart tycka vad man vill om och man behandlar ju rimligtvis sin kropp som man själv vill, frågan är bara vad Amanda har att göra med den här tjejens kropp. Jag tänker mig att Amanda tycker att hon står upp för sunda ideal eller något i den stilen när hon skriver saker som dessa, men det blir bara så fel, för i sitt förrädiskt idealkritiska inlägg så befäster hon samtidigt iden om att man främst har en kropp för att behaga utseendemässigt.

Tjejen på bilden, Karin Klingestedt, har bloggat om saken själv. Hon tävlar tydligen i bodyfitness och skriver såhär om saken:

Jag har ingen uppfattning om Amanda what so ever, men det som jag tycker är extremt tråkigt är att en vuxen människa, som säkerligen har hundratusentals läsare, skriver ett inlägg där hon har noll kunskap, fakta eller bakgrund och jämför min kropp och vad som är snyggast och får mig att framstå som ett objekt där man antingen ska välja vad som är snyggast – lite mullig, eller en närmare deffad kropp där mitt mål  faktiskt är att tävla?

Man kan ju såklart ifrågasätta bodyfitness ur ett hälsoperspektiv men faktum är att det inte var det Amanda gjorde, hon ifrågasatta bara Karins kropp. Hennes estetiska val. För Amanda utgick från att Karins mål var att se bra ut, inte något annat. Och det är ju liksom detta som är själva problemet, att det ständigt antas att det yttersta målet med alla fysiska förändringar är att behaga utseendemässigt, inte något annat, vad som helst.

Oväntad fittringsreaktion.

Tänkte alltså leverera uppföljningen till rysaren om Mogis fittring. Nu har hon blivit uppmärksammad på att den ser ut som en fitta av flera läsare men hon verkar mot förmodan ta det med ro:

Jag tycker att detta var stort gjort av Mogi! Det gick emot precis alla mina förväntningar, jag trodde ju att hon bara skulle radera kommentarerna om saken alternativt beskylla alla för att vara översexualiserade i sin blick. Men icke!