Kategori: Blogg

Det kommer ändå aldrig att bli som förut.

Förändring är alltid jobbigt. Även om det är en förändring till det bättre så kan det vara smärtsamt. Att gå upp i vikt ofrivilligt är jobbigt för de flesta oavsett om man har snygg kropp även eter viktuppgången, oavsett om man fortfarande efter viktuppgången räknas som smal. Att Paow känner ångest inför att hon gått upp i vikt är därför helt naturligt, oavsett som hon fortfarande blott väger 47 kilo. Men att man går upp i vikt i slutet av sin tonår är, precis som Bk-Mia skriver, helt naturligt. Det ska vara så, man ska inte se ut som en tonåring hela livet.

Ändå hör man ofta ofta folk försvara sin bantning med att de bara vill se ut som innan. Som innan graviditeten eller innan vuxenblivandet, man vill kunna passa i sina gamla jeans eller ha samma kupstorlek som man hade innan man gick ner i vikt. Som om det skulle göra själva bantningen sundare att man bara vill återgå till något. Folk lurar sig själva att de har en ursprunglig kropp som för alltid ska se ut på samma sätt, alla förändringar är bara undantag från naturtillståndet. Och naturtillståndet sätter man godtyckligt efter när man var mest bekväm i sin kropp.

Jag tror att det är minst lika viktigt att folk lär sig acceptera kroppens förändringar som att man accepterar några ”extrakilon” (efterblivet uttryck det där, men ni fattar vad jag menar). Att folk måste lära sig det där med att förändring är det mest naturliga som finns och sluta upp med att alltid sträva tillbaka till hur saker och ting var innan. För ärligt talat: det kommer aldrig att bli som förut. Tyvärr.

Mogis fittring.

Vad som är sjukt kul är att ringen som Mogi ska bära på modeveckan ser ut som en fitta.

Det är förvisso inget fel med det, jag tycke ringen var ganska snygg. Den hade dock lika gärna kunnat vara en produkt av någon feministisk konstfackselev. Ärligt talat.

Jag undrar om Mogi tänkt på detta själv. Jag undrar om någon annan kommer tänka på det eller om det bara är jag som fått mina sinnen förstörda av all fittkonst. Roligt hur som helst.

Sociala medier.

Lite sent kanske, men denna krönika av Johan Croneman var väldigt läsvärd. Den handlar om vissa personers ovana att blanda ihop sina egna medievanor med andras och därmed falskeligen tro att man är med i en stor folkrörelse och verkligen når ut när man till exempel twittrar eller bloggar. Samma sak med politiker som prioriterar bort torgmöten till förmån för ett twitterkonto och tror sig kommunicera med ”folket” när det i själva verket rör sig om en liten och redan från början politiskt insatt skara. Visserligen kan det vara himla trevligt det med, men det kan knappast vara en ersättning till att nå ut med sin politik i de breda folklagren.

Jag kan verkligen störa mig på vissa personers tendens att höja sig själva till skyarna för att de minsann påverkar och gör skillnad när det de gör i själva verket bara når ut till en ytterst begränsad grupp människor. Sedan är det såklart så att idéer sprider sig som ringar på vattnet och om en diskussion växer sig stark i ett visst forum så kan den även nå ut, men det finns en stor problematik i att folk tror att den liksom redan har nått ut till någon slags allmänhet när den i själva verket bara har nått dem som redan från början var intresserade.

När man börjar ge de sociala medierna äran för den arabiska våren tycker jag att man överdriver. Visserligen så erbjuder twitter, facebook och bloggar viktiga verktyg för informationsspridning men upprinnelsen till det hela måste ändå spåras till människors vilja till förändring. Revolutioner har skett innan de sociala mediernas inträde och man får inte invagga sig själv i tron att man förändrar världen genom att twittra om något radikalt, då har man nog mest bara lurat sig själv. Invaggat sig i tron att man kn förändra samhället enbart genom att tycka till. Grunden till förändring ligger fortfarande i människors vilja att organisera sig och på riktigt göra något åt sin situation. Om denna vilja finns så använder man de medel som finns tillgängliga.

Ensamhet.

Hanna har skrivit om ensamhet, om att hon knappt har några vänner sedan hon flyttade tillbaka till Borlänge. Ensamhet är något som är väldigt skambelagt i vår kultur även fast många vuxna har just det problemet; att man har svårt att hitta nya vänner och binda kontakter när man blir gammal.

Jag tror att detta i mångt och mycket har att göra med kärnfamiljsnormen. Det förväntas av oss att vi ska organisera våra liv utefter familjer eller i alla fall en stadig partner. Att det ska vara vår främsta trygghet och sociala umgänge. Men för de flesta är ju inte det tillräckligt, speciellt inte när relationen inte fungerar som den ska. Detta märks ju framförallt på medelålders personer som blivit singlar igen efter en lång relation: deras sociala liv blir i regel otroligt fattigt.

Kanske tycker någon att jag politiserar detta för mycket nu, men jag menar inte att alla ska leva i ett enda stort kollektiv. Däremot tror jag att alla skulle tjäna på att börja knyta starka kontakter även utanför sin parrelation och familjen, även om den går först i många fall. Framförallt tror jag att det är viktigt att man slutar se kompisskapandet som något man sysslar med endast när man är ung, som jag tror många gör idag. Många människor skapar liksom inte vänner efter att de gått ut skolan.

Oavsett så tror jag att ensamhet är ett av de tabun som sitter djupast och som färst personer vågar tala om, helt enkelt för att det är väldigt väldigt svårt att ”komma ut” som ensam. Jag tror att det är en av de sakerna som smärtar mest att erkänna, att man inte har någon att umgås med, eftersom det i mångas ögon är detsamma som att vara oönskad. Därför tycker jag att det är viktigt att personer som Hanna berättar om sin ensamhet, det får det att framstå som mer mänskligt.

Kissies idealtankar.

Jag fullkomligt älskar det faktum att Kissie skrivit detta inlägg om vad som anses vackert i olika kulturer. Hon befinner sig för tillfället i Thailand och fascineras över att vithet ses som något vackert av många där medan hon bara vill bli brun.

Här i Thailand gör tjejerna ALLT för att bli vita! Här är det ju vackert att vara så vit som möjligt, medans vi från Sverige som kommer hit vill oftast sola för att bli bruna istället

Jag tänker mig att det finns någon slags chans att hon eller i alla fall någon som läser inlägget börjar reflektera lite över detta med ideal. För det är intressant vad som anses vackert i olika kulturer. Det handlar ju inte bara om vad som är ouppnåligt (som det ju ofta förklaras) utan även om vad som förknippat med rådande samhällsideal.

Till exempel smalidealet ser inte jag bara som ett uttryck för att vi lever i ett överflöd av mat utan även som ett uttryck för ett samhällsideal som handlar om att sätta något slags högre estetiskt mål över sitt fysiska välbefinnande. Man känner sig helt enkelt duktig när man lyckas motstå kroppens begär, som i vår kultur anses fula att falla för.

När det kommer till saker som hudfärg så tror jag dels att det handlar om vad som är exotiskt och ovanligt, men jag tror även att det handlar om vilka levnadsvillkor vi ser som eftersträvansvärda. I Sverige är det status att kunna åka på solsemester och därför är solbränna attraktiv, det betyder emellertid inte att det anses positivt att ha en mörk hudton ”medfött” (eller vad man nu ska kalla det, menar i alla fall året om, utan sol). Det som är idealet är alltjämt att vara vit, men att vara en vit person som har kunnat åka på solsemester. Vad som ses som eftersträvansvärt i Thailand vet jag inte, men jag kan tänka mig att vithet har hög status även där eftersom det förknippas med hög levnadsstandard. Det kan ju har att göra med den klassiska förklaringsmodellen, att den som är vit har råd att vara inomhus och slipper jobba ute.

Men en av de viktigaste insikterna man kan vinna är ju att det där med ideal är något högst förgängligt. Inget som är kodat i våra gener utan något som är högst beroende av tid och plats. Jag tänker mig att personer som kämpar mycket för att uppnå någon slags idealutseende har en ide om att den definitionen av skönhet kommer att råda för alltid.

Nu drar jag väl säkert lite för höga växlar men jag blir så himla glad när jag ser någon slags vilja till eftertanke från det hållet.

Att acceptera sin brister.

Lady Dahmer har svarat på mitt inlägg om att kokettera med sina fördomar. Hon menar att det handlar om att visa upp sina brister för att det ska vara okej att ha brister. För att förklara min poäng tänkte jag dra ett exempel ur verkliga livet: jag kan ha en ganska fördomsfull attityd mot diverse livsstilsattribut som förknippas med så kallad ”white trash”. Ni vet: foppatofflor, svanktribals och gymtechno. Jag har använt begreppet ”white trash” mycket under mina dagar och för det mesta med en extremt föraktfull ton. Sedan blev jag uppmärksammad på det faktum att ”white trash” är ett uttryck som kommer ur klassförakt så slutade jag helt enkelt använda uttrycket. Det händer såklart att det slipper ur mig ibland men jag har aktivt ansträngt mig och gjort en medveten förändring i mitt beteende för att jag upptäckte att det inte stämde överens med mina värderingar.

När jag fattade det här med begreppet ”white trash” så var det inte så att jag fick en massa skuldkänslor för att jag använt mig av begreppet. Det är inte heller så att jag infört något slags tankeförbud på mig själv, att jag absolut inte får tänka i termer av ”white trash”, ibland händer det och det är okej. Däremot har jag uppmärksammat mig själv på det här begreppet och erkänt problematiken. Det behöver inte betyda att jag går omkring och mår dåligt över att jag inte agerar 100% korrekt hela tiden eller att detta tar upp stora delar av min tid. Däremot går jag inte omkring och försvarar mig om någon påpekar att jag använder begreppet, jag säger liksom inte ”det kanske är fel men det är mänskligt att fela” utan snarare ”det har du rätt i, får tänka på det nästa gång”.

De enda gångerna jag får dåligt samvete över mitt agerande är när jag har ägnat mig åt något som jag egentligen vet är fel. Jag får aldrig dåligt samvete när jag blir uppmärksammad på problem i mitt beteende som jag inte kände till. Då är det bara att tänka på det i framtiden, helt enkelt. Man kan acceptera att man är som man är också ändå vilja förbättra saker och ting. Det är ju sällan så att man är 100% nöjd med sig själv och bara vill stanna på precis samma ställe hela livet. Att acceptera den man är handlar snarare om att kunna se sina brister och fördelar, acceptera det man inte kan förändra och jobba på med det man kan förändra. Det jag har svårt för är inte att folk är nöjda med sig själva, det jag har svårt för är självrättfärdigandet som ofta kommer med när man inte är intresserad av att förändra beteenden man vet är dåliga.

Sedan kan det vara så att det krävs väldigt mycket för att förändra ett beteende. Om man till exempel har tight ekonomi eller ont om tid så är det kanske inte läge att göra värsta satsningen på att äta ekologiskt för det kan krävas pengar och tid för något sådant. När det gäller en sak som fördomar så är det oftast ganska enkelt att förändra i alla fall delar av sitt beteende till det bättre. Det behöver inte innebär att man aldrig säger eller tänker något fördomsfullt, snarare att man börjar reflektera över det istället för att slå ifrån sig med ursäkter som att det är mänskligt att fela. Ja, det är det, och jag tycker inte att man ska gå omkring och känna ångest så fort det hoppar en groda ur munnen. Däremot tycker jag att man ska reflektera över det.

Perfektion är inte en möjlighet. Ingen person kommer kunna vara totalt fördomsfri och det är inte heller något jag kräver av människor. Däremot tycker jag att man ska kunna ta till sig kritik utan att reflexmässigt skjuta den ifrån sig med ursäkten att man helt enkelt är sådan. Det viktiga är inte att vara perfekt utan att vara öppen för nya perspektiv och förändring.

Hyllningsinlägg till Therese.

Kvinnan på den här bilden är hon ni har att tacka för att jag kan fortsätta skriva denna blogg! Hon heter Therese och fraktade hjältemodigt min nya dator från Stockholm till Bryssel. För att slutföra detta uppdrag var hon även tvungen att träffa min far och låta honom inspektera hennes lägenhet.

Tack så mycket Therese!

Man måste väl för fan få lägga ut en bild på sig själv i bikini utan att det ska ses som ett inlägg i hälsodebatten.

Blondinbella har lagt upp en bild på sig själv i bikini som skapat stor rabalder. Inlägget har i skrivandets stund fått 572 kommentarer, detta kan jämföras med att Blondinbellas inlägg generellt brukar få mellan 30 och 150 kommentarer. En ganska stor intresseökning med andra ord. Många kommentarer hon har fått ser ut ungefär såhär:

Helt sjukt vilken snygg kropp du har Isabella! DU är en sådan jävla grym förebild så det inte är sant! Fortsätta lägga upp sådana här bilder, lovar att det hjälper många människor där ute!

Och såhär:

Hon visar att man ska vara stolt över den kropp man har och känna sig trygg i sig själv. Beundransvärt!

Och en del ser ut såhär:

hjälper det för er som har några extrakilon menar du? så kan ni fortsätta äta utan ångest??? Det är ju ett skämt ni som inte ser att bella har en sådär 3-4 kilo för mycket……visst det har varit en hets tidigare om size zero men nu att hetsa folk till att vara tjocka har blivit fel på andra hållet.

Jag tycker att det är trevligt att Blondinbella inte drar sig för att visa upp sin kropp bara för att hon inte uppfyller idealet, men samtidigt undrar jag verkligen hur det kan komma sig att det har blivit ett sådant statement att som livsstilsbloggare lägga upp en bikinibild. Det är väl fullt normalt att göra det om man bloggar om sitt liv och det inkluderar solsemester på Bahamas? Jag ser det som ett tragiskt tecken i tiden att det anses modigt att visa upp sig om man inte ser ut på ett visst sätt.

Sedan dras ju naturligtvis debatten igång om huruvida Blondinbellas kropp är hälsosam eller inte. Alltså ursäkta mig, men vem fan bryr sig? Blondinbella har aldrig sagt att alla ska se ut eller ha samma livsstil som hon, hon har aldrig gjort anspråk på att vara någon hälsoguru. Man måste väl få lägga upp en bild på sin kropp utan att det tolkas som ett inlägg i livsstilsdebatten? Det är ju för fan en enkel bild på Blondinbella i bikini, det står inte ett ord om kost, träning eller att hon älskar sin kropp sedan hon gått upp i vikt. Det är bara en bild, rätt och slätt, det är absolut ingen propaganda för att man ska se ut så. Att hävda det är som att säga att jag tycker att alla ska ha rött hår och rött läppstift bara för att jag lägger upp bilder på mig själv när jag har det.

Det rör sig absolut inte om någon hets, det rör sig på sin höjd om en motbild till det ideal som råder men jag skulle nog helst vilja betrakta de som en bild på en glad Blondinbella på semester, rätt och slätt. Inget jävla statement.

Utan att mena att Blondinbella har en ohälsosam kropp eller väger ”för mycket” så undrar jag: måste man gömma undan kroppen om den är ohälsosam?

Mer om starka kvinnor.

Kul att min text om starka kvinnor var uppskattad! Jag tänkte att jag skulle skriva saker i den stilen oftare, för jag tycker att det är intressant att försöka förmänskliga de politiska resonemang jag för.

Jag tycker att ni ska läsa Hannas inlägg som hon skrev om det här med att folk kallar en stark. Det är en bra och personlig berättelse om problematiken kring begreppet och hur det används. Hon fick nämligen höra det ofta när hon blev mobbad i skolan.

Det de flesta människor som kallade mig stark hade gemensamt var att de i genomsnitt inte kom upp i ett enda finger lyft förr att mobbingen mot mig skulle ta slut. De var fullständigt nöjda med att jag hanterade situationen tillfredställande.  De behövde inte oroa sig,

Starka kvinnor är egentligen inte något annat än en förtryckande kulturs alibin. Vi hyllar och ser upp till dem för att de står ut med ett ruttet system, istälet för att ändra systemet så att alla eller åtminstone de flesta klarar av det.

Det är så enkelt att istället för att göra något åt ett problem hylla personerna som lider av det för att de står ut. Ett fruktansvärt bekvämt sätt att frånsäga sig ansvar.

Vet ni att det sades om svarta slavar att de klarade av piskrappen bättre för att de hade tjockare skinn, det hårda arbetet bättre för att de hade en bättre muskulatur genetiskt? Man kan tycka att det är osmakligt att jämföra slavhandelns förklaringar med mytbildningen kring starka kvinnor, men det är samma förklaringsmodell som ligger bakom. Istället för att erkänna det som ett problem att människor befinner sig i sådana situationer så beskriver man det som en karaktärsegenskap hos individen att hen faktiskt klarar sin vardag, vilket alltså i förlängningen betyder att vissa personer är bättre lämpade för lidande.

Ni kommer säkert tycka jag är fånig nu, men jag tänker på en grej i Gossip girl när Blair frågar hur Chuck kunde klara sig och må så bra när de gjorde slut om hon nu betydde så mycket för honom, varpå han svarar: ”det värsta hände och jag dog inte”.

De flesta eldar man hamnar i klarar man sig igenom och detta gäller en merpart av människorna. Hur hopplös man än känner sig kommer man i merparten av alla fall ut på andra sidan, även om vissa såklart inte klarar det. Vissa får gå igenom mer lidande än andra och då kan det vara lätt att kalla dessa personer starka, men om man hade gått igenom detsamma själv hade man nog också kommit ut ur det helskinnad. Men det betyder ju liksom inte att det hade varit en bra grej.