Vettigt. En kompis till mig ringde nyss för att meddela att Lady Dahmer var på tunnelbanan och frågade om jag ville att han skulle räcka fram luren så jag kunde byte några ord. Man kanske är lite väl besatt om ens totalt bloggointresserade vänner vet vilka bloggare man följer och dessutom hur de ser ut.
Vågade dock inte prata med henne, blir nämligen starstruck även över telefon. Nästan mer, faktiskt.
Hanna Fridén har skrivit intressant om kungahuset. Hon anser att man ska göra med kungahuset som man har gjort med svenska kyrkan, alltså göra skattebidraget frivilligt.
Det skulle absolut vara en bättre lösning än som det ser ut nu, men jag har två invändningar.
För det första ställer jag mig emot hela konceptet med att införa frivilliga skatter. Hela skattekonceptet är väl ändå någonstans att alla bidrar och alla får ta del av. Många personer anser att man ska ha olika grader av medborgarskap, och alltså bara betala skatt för det man är villig att nyttja, en ide jag ställer mig helt emot eftersom den undantagslöst skulle leda till att rika människor sket i att betala skatt och samhället utarmades (ryser när jag tänker på eventuella kommenterar från arga nyliberaler över detta, men skitsamma).
Jag inser dock att det inte riktigt är samma sak när det kommer till kungahuset eller kyrkan som t.ex. sjukvård eftersom det inte är något man nyttjar och tar slut på på samma sätt. Oavsett om man betalar kyrkskatt eller inte får man ju vara i kyrkan, till exempel. Jag anser dock att det optimala vore om svenska kyrkan sköttes som en helt separat instans med en avgift, och inte som en semidel av staten med en skatt.
Min primära invändning är dock att det finns en stor skillnad mellan kyrkan och kungahuset eftersom kyrkan inte har i uppdrag att representera Sverige/svenska folket. Att jag är emot kungahuset beror inte på att jag inte vill betala för det, det beror på att jag inte vill att den instansen ska anses representera mig på något sätt. Även om det blev frivilligt att betala till kungahuset så skulle det fortfarande anses vara representativt för Sverige som stort och det är det jag vill komma ifrån, det är det jag ogillar: att hela jävla Sveriges representant inte ens är vald av folket, utan är en kvarleva från ett äckligt klassamhälle där yrken gick i arv.
En sak jag inte fattar: kan man se vem som följer en på bloglovin? Jag vill så himla gärna att Carl Bildt ska följa mig. Jag har hört talas om folk som har kunnat se vem som följer dem, nämligen.
Hanna Fridén har skrivit om mannens rätt att bestämma i abortfrågor. Givetvis ska ingen annan än kvinnan själv kunna avgöra huruvida hon ska göra ett ingrepp eller inte, men jag tänker mig att om man som man inte vill ha barn så undviker man att använda kondom. Det känns rimligt. Man är två om ett samlag och båda har lika stor skyldighet att skydda sig, även fast det ofta betraktas som kvinnans ansvar.
Hon skriver också om den eventuella möjligheten att avsäga sig sitt faderskap. Detta är något jag har propagerat stenhårt för innan men som jag blivit lite mer tveksam till nu. För om pappan kan avsäga sig faderskapet bara sådär så känns det som att vissa män kommer bli ännu mer oansvariga när det gäller att skydda sig. Jag tycker att det är viktigt att sex ses som en gemensam fråga med gemensamma konsekvenser, man ska inte behöva ta konsekvenserna ensam bara för att man är kvinna.
Men det finns ett men, och det är kvinnor som ljuger om att de tar preventivmedel fast de inte gör det och som därför tvingar in män i ett faderskap de försökt undvika. I en sund relation så uppstår såklart inte ett sådant scenario, men jag har hört om fall där det inträffat. Och det är bara så jävla fel och omoraliskt att ljuga in någon i ett livslångt ansvar.
Frågor om föräldraskap är komplicerade. Generellt anser jag att både mamman och pappan ska ha ansvar eftersom både mamman och pappan hade kunnat skydda sig vid samlaget. Om man har skyddat sig men något går fel ska den bördan inte heller bara ligga på kvinnan. Men om man kan föra i bevis att man blivit förd bakom ljuset så anser jag att man ska kunna avsäga sig sitt föräldraskap.
Lady Dahmer har skrivit om det här med kvinnor som inte känner sig förtryckta för att de är kvinnor. Här har feminismen ett otroligt stor problem att brottas med tycker jag. Hur ska man skapa en problembeskrivning som inte gör att folk känner sig utpekade som offer och därför hatar att vara kvinnor.
För det fungerar ju absolut inte att peka ut alla kvinnor som offer, som egentligen inte hörs och syns alls. Verkligen inte. För det första gillar ingen att se på sig själv som ett offer för diverse strukturer och samhällsrörelser till den graden. Människor måste få känna att de har utrymme och förmåga att agera, annars blir man ju bara ledsen och alienerad. Man kan inte bygga en rörelse på att trycka upp människors offerskap i deras ansikten.
Såhär ser jag på det hela: samhället präglas av en mängd olika strukturer. De rör kön, etnicitet, religion, klass och så vidare. Vissa människor är priviligerade och vissa är diskriminerade utefter dessa strukturer. Att enbart se till missförhållandena mellan män och kvinnor är ett misstag, till exempel klasstillhörighet är i många länder mycket viktigare än kön när det gäller var man tar sig i livet, det är bara svårare att mäta direkt. Varje människa påverkas av en mängd olika strukturer, vilket givetvis gör att man kan tillhöra en diskriminerad grupp men samtidigt tillhöra andra priviligerade grupper. Olika grupper är ju dessutom diskriminerade och priviligerade i olika sammanhang. Sen har alla också sina personliga drag, som såklart också påverkar himla mycket hur de bemöts.
Personligen känner jag inte att jag har blivit skrämd för att snacka för att jag är kvinna. Jag har alltid varit den som tagit mest plats i klassrummet, den som vågat kritisera och diskutera. Jag har vägt upp de eventuella nackdelar som kommer med att vara kvinna med min personlighet på det här området. Däremot ser jag en massa situationer omkring mig där andra kvinnor inte vågar ta för sig ordentligt, ofta just för att de är kvinnor. Jag har också sett killar som blivit totalt överkörda av tjejer, så det är ju knappast så enkelt som att tjejer alltid står under killar. Däremot finns det en struktur som gör att tjejer, om man slår ut det, generellt är underställda. Det betyder inte att alla tjejer är underställda alla killar, det är mycket viktigt att påpeka.
Däremot finns det andra områden där jag tydligt märker hur jag personligen påverkas av könsroller. Bland annat i kärleksrelationer tenderar jag att uppvisa väldigt könsstereotypa drag. Jag tror att alla kan identifiera minst ett område där man uppvisar eller har uppvisat väldigt könsstereotypa drag. Däremot tycker nog inte alla att detta är ett problem. Precis som Anna Anka inte tycker att det är ett problem att hon offrar hela sitt liv och karriär för sin man, för att det är något hon har valt själv. Okej, kan jag känna då. Det är väl bra för henne att hon är nöjd med den mallen samhället har pressat in henne i. Jag tänker inte ta ifrån henne det.
Problemet uppstår när dessa nöjda könsstereotypa personer eller personer som inte upplever sig förtryckta sabbar för oss som inte tycker att det är lika kul att bli intvingade i det här. För grejen är att Anna Anka gärna får göra vad fan hon vill i sitt liv men det betyder inte att den saken är rätt för mig. Ändå tvingas jag in i den, bland annat av henne och av alla de personer som påstår att patriarkatet inte existerar för att de aldrig upplevt det själva. Du kanske inte märker det, men det gör tusentals andra kvinnor, så varför ska du komma och säga emot? Räcker det inte med att inte vara med.
Feminismen syftar till att utmana strukturer, inte att förändra enskilda människors livsval. Det handlar om att skapa ett samhälle där alla får möjlighet att fina sig själv bortom könsrollerna, och om man finner sig själv i något väldigt heteronormativt så är det okej. Däremot så är det fel att upprätthålla dessa normer bara för att de passar en själv. Jag tycker att feminister måste bli tydligare med att kommunicera det här, att det inte handlar om att vi ska bestämma hur du ska leva. Det handlar om att uppmärksamma människor på vilka strukturer som styr dem, och att låta dem utifrån det förhålla sig själva till det. Om man trots allt är lyckligare i sitt sinnessjukt heteronormativa liv så kör hårt! Jag tänker inte hindra dig, och hoppas att du inte tänker hindra mig från att sprida budskapet vidare.
Läste detta på Kissies blogg i ett inlägg om hur hon hade varit som superhjälpte:
Uppdrag: Krossa myten om feminism!!
(come on feminister, bara för någon är smal betyder det inte att man ger efter mäns lustar.. Please..)
Kan någon bara förklara vad människan menar? Vem har hävdat att det är ofeministisk att vara smal? Vad är ”myten om feminism”? Jag fattar absolut ingenting.
Det här som Egoina skriver om känns otroligt obehagligt. Män som skriver hatiska och väldigt sexuella kommentarer till kvinnor som bloggar är ju ett välkänt fenomen här på internet. Det finns otroligt mycket misogyni, tyvärr.
Men det skrämmande är ju att en person kan komma undan med den här typen av beteende när man faktiskt vet vem det är och anmäler det hela för polisen. Att vissa dessutom blir tillsagda att sluta blogga är än värre. Det är ungefär som om någon sagt till Per Gudsmundsson att han borde sluta skriva islamofobiska krönikor för SvD om han inte vill bli ”mordhotad” av vänsterextremister.
Jag vågar absolut hävda att denna reaktion blir som den blir på grund av att bloggvärlden är kvinnodominerad. Jag tror att polisen hade tagit i mycket hårdare om det i allmänhet var män som utsattes för dessa hot.
Den utbredda nätmisogynin är en förlängning av mäns våld mot kvinnor. Män använder sig i regel av väldigt könsbundna hot och förolämpningar. Det handlar ofta om sexuellt våld och förminskande av bloggaren bara för att hon är kvinna, ofta används ord som hora eller slampa som ju är väldigt tydliga förolämpningar riktad emot just kvinnor.
Kvinnor som bloggar granskas också på ett helt annat sätt än män även utanför den här sfären av extrem misogyni. På samma sätt som mode så blir bloggosfären ofta anklagad för att vara oviktig och ytlig, och det värsta är ju såklart bloggar som handlar om stereotypt kvinnliga saker. Kvinnliga intressen och uttrycksformer blir konsekvent nedvärderade.
Misogynin som kvinnliga bloggare blir utsatta för betraktas som ett kvinnoproblem och därmed inte lika viktigt som ”riktiga” hot som män blir utsatta för. Men tyvärr handlar det om människor som utnyttjar vårat kön för att kunna trycka ner oss. Som spelar på alla de där könsrollerna för att lyckas. Och eftersom det är kvinnor som drabbas så ser polisen mellan fingrarna.
Jag tycker att man ska börja hantera detta för vad det är: mäns våld mot kvinnor. Ett allvarligt strukturellt problem som den svenska staten innan har tagit mycket hårt på men uppenbarligen struntar i nu när det rör sig om unga tjejer som rör sig på en arena man inte begriper. Man förstår inte hur otroligt hotfullt det kan vara med en person som gång på gång lämnar obehagliga kommentarer och skickar mejl när man faktiskt spenderar stora delar av sin tid på internet.
Men återigen så ska man som kvinna anpassa sig efter de människor som utsätter oss för våld. För inte kan man räkna med samhällets beskydd bara för att man blir utsatt för lite helt vanlig misogyni.
Det finns de som tycker att man ska införa åldersgräns på bloggande. 15 år närmare bestämt, eftersom det är i den åldern man blir straffmyndig och därmed anses förmögen att ta ansvar för sitt eget handlande. Med den logiken skulle vi kunna förbjuda ungdomar från att göra något som kan leda till ”konsekvenser”. Hur kan vi t.ex. tillåta ungdomar att gå i skolan när de är helt oförmögna till konsekvenstänkade.
Konsekvenstänkade är inget som bara uppstår utan något som man tränas till. Om man gör saker och märker att det för konsekvenser blir man såklart duktigare på att beräkna konsekvenserna för liknande scenarion i framtiden. Skribenten får det däremot att framstå som att kosekvenstänkandet är något som mystiskt uppstår.
Många blir förfärade när de ser till exempel Kissies eller Paows framfart. Men det är en så otroligt liten del av alla bloggar som blir sådär stora och destruktiva. Det finns ju även stora bloggar som startades när skribenterna var väldigt unga, som inte är destruktiva. Ska man förvägra alla skickliga 14-åriga skribenter, fotografer, tecknare och modenördar den möjligheten?
Vuxna ser på bloggosfären och fattar inte. De tror att ”alla läser” en liten blogg med kanske 50 besökare om dagen. Så är det liksom inte, de flesta bloggar uppmärksammas inte över huvud taget. Dessutom så ägnar sig folk åt självutlämnande även på facebook, bilddagboken eller helgon, bara det att där kan föräldrarna inte se det lika enkelt. Är det bättre?
Att över huvud taget tycka att detta är en lagstiftningsfråga är ju bara märkligt. Detta är en fråga som ska röra sig mellan en förälder och hens barn. Om man vill begränsa och kontrollera sitt barns internetanvändande kan man strunta i att ge hen en egen dator och kolla historiken. Man kan även satsa på att ha en vettig dialog med sitt barn kring vad som är ett rimligt och säkert internetanvändande (sexchatta gärna, men gör det under hemligt namn) precis som en vettig förälder kan ha en rimlig dialog med sitt barn om rökning, sex eller alkoholkonsumtion utan att balla ur i total moralpanik och nolltolerans. Precis som med allt annat kan man blogga ansvarigt och oansvarigt men behöver kanske inte sätt sin adress tillsammans med en nakenbild eller posta ett blogginlägg om hur dumma ens mobbare är på facebook där man är kompis med dem.
Men det är inte statens uppgift att se till att 14-åringar inte bloggar eller bloggar ansvarigt, verkligen inte. Det finns en massa bloggar som har blivit otroligt framgångsrika utan att vara trashiga och ännu fler som det inte har blivit något av alls, så varför ska man basera en lag på det fåtal bloggare som inte kan hantera mediet. Det är bara väldigt obehagligt förmynderi.
Skribentens förslag på hur man ska lösa det här problemet är ju otroligt obehagligt. Hon föreslår att man ska behöva ange personnummer för att få registrera en blogg. Jag hoppas att alla inser att detta skulle göra det omöjligt att blogga anonymt, och vilken otroligt dålig sak det skulle vara. Det är inte ett värt pris att betala för att barn inte bloggar bikinibilder på sig själva.
Det enda positiva med denna idiotartikel är det otroligt roliga i om det skulle uppstå langning av bloggtillstånd.
I bloggkommentatorernas kommentarsfält har det kommit en ganska intressant diskussion angående hur bloggare i allmänhet och Lady Dahmer i synnerhet tar kritik. Jag tycker att Lady Dahmer verkar vara jävligt häftig, men jag kan förstå vad folk menar med att hon kan snäsa av lite väl ibland när folk kritiserar.
Ofta så blandar folk ihop kritik och kommentarsspya. Kritik måste ju vara konstruktiv på ett eller annat sätt, och dessutom lite artigt framlagd. Däremot kan en kommentarsspya vara fett snyggt inlindad och därför kanske framstå som konstruktiv, utan att vara det över huvud taget. Det är såklart skitpissigt när folk ägnar sig åt sånt men jag upplever faktiskt inte att det är något man förväntas ta till sig som bloggare egentligen (från någon annan än kommentarsställaren själv). Däremot förväntas man ta till sig av så kallad konstruktiv kritik, vilket kan vara nog så jobbigt.
Men jag kan uppleva att det är ganska vanligt att kaxiga bloggare sätter en viss prestige i att inte ta åt sig och ”stå för sina åsikter” oavsett. Det är skitbra att folk står för sina åsikter, men man måste kunna omvärdera dem också. Det finns absolut inget värde i att ha en massa åsikter som man vägrar förändra bara för sakens skull, för att man ”inte viker sig”.
Många bloggar, min egen inkluderad, har ett innehåll som bygger på tyckande. Om det är så så är det såklart viktigt att man också tycker saker. Då finns det kanske inte så mycket tid för eftertanke hela tiden, utan det viktiga blir snabba och ofta ganska bestämda inlägg. Det är ofta lättar att vara extrem än att vara nyanserad. Jag har på sätt och vis lärt mig att känna igen bloggvänliga åsikter; snabbformulerade idéer som inte kräver att man sätter in folk i någon bakgrundshistoria och som har slagkraft. Helst ska en grupp, åsikt eller person vara ”fiende”. Det kan tyckas lite osmakligt att tänka såhär kring saken men det är oftast det som leder till de mer uppmärksammade inläggen, medan det som är mer nyanserat och i min mening bäst ofta tas emot svalt. Många människor tycker om starka åsikter, helt enkelt.
Faran med detta är ju såklart att man slutar ta sina åsikter på allvar eftersom man gör dem så bloggvänliga som möjligt och slutar omvärdera dem när man väl vädrat dem. Åsikten blir en del av ens internetpersonlighet och blir svårare att revidera eftersom den är så tydligt satt på pränt. Dessutom tenderar man att betrakta åsikter mer som ett komplement till sin personlighet och underhållning än något som ska vara ”rätt”. Därför tror jag att även nyanserad kritik kan vara svårt att ta till sig för typiska åsiktsbloggare. Om man dessutom skapar en bild av sig själv som bygger på att man är kaxig och har rätt så blir det ännu knepigare, då frångår det ju ens image att vara ödmjuk och ändra åsikt.
Jag hoppas att ni som läser och kommenterar här inte upplever det som att jag har svårt att ta kritik eller utveckla mina resonemang. Jag vill verkligen att folk ska känna sig välkomna att ställa frågor och kritisera mina resonemang.
När det gäller om man som förälder ska läsa sitt tonårsbarns blogg så tycker jag att det är en ganska tam ursäkt att det trots allt är offentlig. Det är sant, och det finns en massa information som är offentlig om en massa människor men det betyder inte att det är respektfullt att gräva fram den. Man kan även argumentera för att den som bloggar vill att folk ska läsa, det är också sant, men man kanske inte vill att just ens föräldrar ska det.
Jag tycker att man ska respektera om ens barn inte vill att man ska läsa deras blogg, på samma sätt som man ska respektera om de inte vill vara ens kompis på facebook (det finns en del föräldrar som har problem med det, som jag förstått det). Jag har bett mina föräldrar att inte läsa min blogg och det respekterar dem (dessutom är de ganska ointresserade).
Men om man nu inte kan hålla sig ifrån att läsa sina ungars bloggar så borde man i alla fall ha vett nog att inte berätta om det eller agera efter det (såvida det inte är något väldigt allvarligt). Det är naturligt att vilja hålla koll på sina barn, men tonåringar har ett behov av att testa gränser utan att känna att deras föräldrar är ständigt närvarande.
Jag kommer ihåg från när man var liten och trodde att ens föräldrar inte fattade att man till exempel hade rökt när man kom hem från en tiominuterspromenad. Det är klart de fattade, men de tog väl ett steg tillbaka och såg på istället för att ingripa och kommentera direkt. Och det är jävligt vettigt tycker jag, för om man ingriper för minsta lilla sak så lär ens barn till slut undvika hemmet mer och mer, för att slippa den ständigt vakande blicken. Resultatet är att föräldern får mindre koll än innan.
Så visst, läs era tonårsbarns bloggar. Ingen kan hindra er. Men för både er egen och deras skull: antyd det inte, kommentera den inte om det inte skulle stå något väldigt allvarligt där. För tonåringar behöver känna att det finns zoner där de inte känner sig övervakade av sina föräldrar.