Kategori: Ytlighet

Naturlig skönhet.

Gud vad jag hatar folk som snackar om så kallad ”naturlig skönhet”. Snälla, kan inte alla bara släppa det? För det första betyder ”naturlig” i sammanhanget sällan att man faktiskt ska vara naturlig utan snarare att man ska använda ögonskuggor i neutrala färger och inte ha någon jobbig ”extrem” hårfärg utan bara lite fräscha slingor eller något annat käckt.

Varför kallar man något naturligt när det i själva verket är tillkämpat? Du kan inte kalla ett par opererade bröst för naturliga bara för att de ser ut som ett par bröst skulle kunna tänkas se ut i verkligheten, du kan inte heller kalla smink för naturligt bara för att det går i hudtoner och inte syns så mycket att det är smink.

Det är sån jävla dubbelbestraffning i detta, ty man ska inte bara som kvinna gör allt för att leva upp till vissa skönhetsideal utan man måste även se till att man inte råkar anstränga sig för mycket eller på fel sätt. Du förväntas lägga en massa tid och pengar på din utsida men nåde dig om det syns att du gjort detta.

Jag tänker att om ja ändå anstränger mig för att se bra ut så är det ju skittråkigt om folk uppfattar detta som ”naturligt” på något vis. Jag är väldigt ointresserad av den typen av skönhet, som ska vara sparsmakad och nedtonad och inte sticka ut. Om jag gör något med mitt utseende så vill jag ju att det sa synas, annars kan det lika gärna vara.

Kan någon bara förklara för mig varför man ska lägga en massa pengar och tid på en look som folk uppfattar som naturlig?

Nakenhet.

Åh, kollar på Top Model och bli så sur för de säger att tjejerna ska vara ”spritt språngande nakna” men de har i själva verket trosor på sig? Varför säger man att någon är naken när de har trosor, jag fattar fan inte den saken. Naken är att inte ha några kläder och inte att ha kläder på sig ju!

Blir så trött på hur nakenhet alltid används som dragplåster men aldrig någonsin inträffar på riktigt. Gud, kan folk bara sluta med denna begreppsförvirring?

Varumärken.

Jag närde länge någon slags uppfattning om att man inte ska hacka på mode- och livsstilsbloggare ty inget ämne är mindre viktigt än något annat att ta upp. Men så läste jag lite så kallade modebloggar igår och jag blev bara så förbannat trött. Vad är det för människor som skriver eller snarare fotar den där skiten? Och hur kan intresset vara så enormt att det är det som bloggvärden går runt på.

Kläder och skönhet attraherar och konsumtion är ett folkets opium, ja jag vet. Men jag kan ändå inte begripa hur en vuxen människa till den graden kan snärja in sig så i att låta konsumismen definiera ens person. Och så detta otroliga vurmande för företag som gör mig så trött. Man älskar företagen och deras produkter; Acne, Apple, Levis, H&M och så vidare. Man verkligen låter det definiera en som person att man har på sig ett visst par jeans och använder en viss mobil. Man kanske till och med kallar sig en H&M-tjej eller en Mac-nörd eller något liknande.

Nej, jag har inget emot skönhets- eller klädintresse i sig men jag är trött på den enorma plats det tar i vår vardag och framförallt på hur företagen tillåts definiera den till den grad de gör. För faktum är att väldigt mycket av vår bild av skönhet byggs upp av företag, dessutom hänvisas det ofta till olika stilmässiga uttryck genom att nämna företagsnamn.

Vissa menar att kläder, smink och så vidare är ett kreativt intresse. Ja det är det väl till viss del, men det är en kreativitet som är övertagen och kringskuren av företag som ingen annan. Visst kan man experimentera med stil och kläder ändå men faktum är fortfarande att det är den uttrycksform som är mest invaderad av företagsinflytande.

Det som bekymrar mig är den otroliga avsaknad av ifrågasättande av detta företagsinflytande och -definierande som jag ser hos modebloggarna. Jag skulle gärna se någon slags rörelse för att ta stilintresset tillbaka som uttrycksform men någon sådan ser jag tyvärr inte. Det är bara varumärken och åter varumärken i en lång rad och det gör mig så förbannat trött.

Kvinnlig skönhet handlar om att behaga.

När jag skriver om det här med kvinnor och skönhet använder jag oftast orden behaglig och behaga när jag beskriver hur kvinnor förväntas se ut. Jag tycker att det finns en viktig anledning till att använda just dessa ord till förmån för ord som snygg, sexig och liknande. Att behaga handlar om att inte sticka ut, det handlar om att vara lagom. Kvinnor ska vara lagom på en massa olika sätt, i sin framtoning, sitt språk och sin stil. Vi ska också vara behagliga i vårt utseende, det vill säga vara knullbara men inte för sexiga eller utmanande och så vidare.

Många människor är intresserade av sin yta för att de medelst ytan förmedlar något om vilka de är. Även jag är intresserad av min yta av samma skäl. Vad jag inte är intresserad av är att behaga människor. Jag är intresserad av att attrahera vissa personer men jag är inte intresserad av att behaga flertalet. Jag är inte intresserad av att vara lagom, av att inte sticka ut.

En utmärkt exempel är rakning av kroppshår. Jag är helt övertygad om att det finns en massa personer som tycker att kroppshår på kvinnor är attraktivt, man kan nog även anta att det stora flertalet är ganska neutrala i frågan. Däremot finns det en liten grupp människor som tycker att det är skitäckligt med kroppshår på kvinnor. Det finns ingen grupp som tycker att det är äckligt med rakat, i alla fall ingen som jag någonsin märkt av.

Ligga får man nog oavsett hur man gör med benhåret men grejen är att det inte handlar om att ligga utan om att behaga. Det handlar inte om att göra sig snygg, det handlar om att eliminera risken att någon uppfattar en som frånstötande. Det spelar ingen roll om den personen är någon man vill eller kan ligga med, det som spelar roll är det otrevliga i att någon uppfattar en som obehaglig.

Uppfattningen om kvinnlig skönhet är fullständigt dominerad av iden om att kvinnor ska behaga. Vi kan läsa hur många artiklar som helst om män som tycka orakade fittor är sexigt, det spelar ingen roll så länge ingen uttrycker att det är äckligt att raka fittan. Det är viktigare att inte uppfattas som äcklig av att flertal än att uppfattas som sexig och snygg av färre personer.

Bry sig om sin yta i alla ära, och det är klart att människor är intresserade av att vara attraktiva. Att behaga däremot är bara ett ointressant mellanting.

Banta.

En grej jag funderat på är det otroligt lättvindiga sätt människor använder ordet ”bantning” på. ”Banta” kan betyda allt från att gå på en 1000 kcal/dag-diet till att utesluta vissa grupper av näringsämnen eller bara träna mer och äta mer grönsaker. Jag tycker inte att det är bantning när en person bestämmer sig för att följa tallriksmodellen och dra ner på direkta onyttigheter såsom godis, sockrade frukostflingor och formfranska. I mina ögon är det en hälsosam livsstil även om syftet är att gå ner i vikt. Bantning i mina ögon är att genomgå en tillfällig kur i syfte att gå ner i vikt, inte att långsiktigt förändra sina kostvanor till mer hållbara och hälsosamma sådana.

Även vissa dieter där man utesluter näringsämnesgrupper tycker jag kan ingå i bantning även om det också syftar till att förändra kostvanorna på längre sikt. Till exempel LCHF fungerar, som jag förstått det, som så att du först går på en ganska strikt lågkolhydratsdiet får att sedan släppa lite på kraven när du nått din målvikt men att man fortfarande ska ha mindre kolhydrater i maten än innan. Människor kallar dock de allra flesta försöken att över huvud taget styra sin kost åt det nyttigare hållet för bantning vilket jag anser är helt felaktigt.

Jag tror att denna begreppsförskjutning har bidragit till bantingens oerhört goda rykte i förhållande till de negativa hälsoeffekter den ofta har. Folk relaterar bantning till en nyttig livsstil vilket absolut inte behöver vara fallet. Bantning kan lika gärna vara att äta mindre av samma saker som man åt innan eller att fylla ut sin kost med onödig skit som typ måltidsersättningar och en massa gurkor eller något liknande som knappt innehåller någon näring alls.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att skilja på vad som är bantning och vad som ”bara” är en nyttig livsstil. Att banta kan vara skitfarligt men att leva nyttigt kan liksom inte riktigt vara det. Att ständigt gå omkring hungrig är inte hälsosamt, att däremot hålla sig från att överäta är bara bra och så vidare. Jag tycker även att det är viktigt att folk fattar att människor i grund och botten har olika kroppsformer och olika benägenhet att lagra fett. Oavsett hur den ser ut hos en personligen så ska man givetvis sträva efter att leva hälsosamt, det är inga konstigheter. Ett hälsosamt leverne leder dock inte till samma resultat för alla personer.

Människor som inte lider av överviktsrelaterade hälsoproblem borde inte vaggas in i tron om att de behöver banta vilket jag tycker sker oroväckande ofta. Människor som gått upp typ ett eller två kilo över julen säger att de behöver banta när de kanske egentligen bara behöver återgå till sin tidigare livsstil och ge det lite tid, så försvinner de där kilona av sig själv.

Jag tycker i alla fall att man bör sluta använda ordet banta om att ha en hälsosam livsstil. Det är bara missvisande.

Benhårsutmaning/sluta raka benen-guide.

Nu skulle jag kalla mig officiellt orakad. Mitt benhår har nått sin fulla längd och jag har ingen problem med att någon ser det. Men vägen dit var lång och svår, så därför ska jag skriva en handlingsplan om hur man gör för att övergången ska bli så smidig som möjligt. Detta kan även vara ett experiment att göra om man undrar över ens ”egentliga” inställning till benhår, alltså hur ens egen smak rörande kroppsbehåring ser ut som inte har blivit påtvingad av samhället. För att veta det måste man först och främst pröva att vara orakad, inte sant? Inte för att det kommer göra dig helt immun mot samhällets värderingar, men det kommer troligen att vara en hjälp på vägen till att fatta ett eget beslut. Jag vill uppmana alla till att åtminstone pröva att vara orakade.

Börja under en årstid då du inte är barbent offentligt. Skälet är enkelt, det är mycket lättare att strunta i rakningen när man inte oroar sig över vad andra ska tycka om behåringen och det är inte kul att begränsa sin klädsel för att man inte vill visa upp sina lurviga ben. Bättre då att ta det på hösten eller vintern så man slipper tänka på det över huvud taget. Här har man ju en fördel om man bor i Sverige eftersom det är pisskallt typ hela året.

Börja med att raka dig mer och mer sällan. Om man rakar sig regelbundet så är det ofta förknippat med obehag att försumma rakningen eftersom stubb känns väldigt otrevligt. Om man låter håret bli något längre känns det för det mesta mer okej rent fysiskt. Dessutom börjar håren för det mesta ljusna lite och bli mjukare. Kolla var den här gränsen går för dig, för mig går den där jobbiga stubbfasen över efter kanske en vecka. Öka avståndet mellan rakningarna mer och mer och tänk på hur skönt det är att slippa lägga tid på rakning. Om du är som jag och måste mjuka upp benen länge innan rakningen så sparar du nog mycket tid! Dessutom kostar rakhyvlar en hel del, tänk på det med. Om du hittills rakat dig på regelbunden basis så tror du antagligen att ditt hår är både tjockare och mörkare än det egentligen är efter att det fått växa lite.

När du hållit på med detta ett tag så kommer du troligen att känna dig mer bekväm med att ha orakade ben. Dessutom kommer varje tillfälle du rakar dig bli jobbigare eftersom du har längre hår. Då kommer det nog komma mer eller mindre automatiskt att du struntar i rakningen. Det tar ett tag innan benhåret når sin fulla längd, kanske en månad eller två, så pröva med att vänta tills det inte blir längre. Ett tecken brukar vara att benhåren smalnar av fint istället för att sluta tvärt, då är de nedslitna i topparna. När ditt benhår nått din fulla längd kan du bestämma dig för om du vill raka dig eller inte.

Att visa sina orakade ben offentligt kan såklart vara jobbigt men det blir desto lättare om du är van vid dem själv först. Jag tror inte jag kommer ha några problem med att visa mina nu eftersom jag har vant mig vid dem under en längre tid. Jag tror också att det är viktigt att inte tänka att man aldrig mer ska raka benen utan se det mer som ett experiment för att se hur jobbigt det känns och hur mycket tid, energi och pengar du sparar på att inte raka dig.

Retusch.

Den nya kampanjen med Demi Moore för Helene Rubstein är så konstig. Den är verkligen överdrivet retuscherad.

Varför gör man såhär? Det ser ute realistiskt ut och det ser inte heller bra ut. Varenda lite rynka eller hudtonsförändring är bortsuddad, till och med de rynkor man brukar ha på läpparna är borta. Ögonfärgen är förändrad, ansiktsformen, hudfärgen och näsan likas.

Märkligast är att de ändå utgår från ett verkligt foto när de gör dessa kampanjer. Varför inte bara måla direkt i Photoshop? Det måste ju vara mycket billigare!

Jag undrar om någon ens tycker att detta ser snyggt ut. Jag skulle under inga omständigheter vilja se ut som Demi på den här bilden, hon ser ju fan ut som en robot.

Nej, jag är inte snygg för min egen skull.

När det snackas om ansträngningar man gör för sitt utseende så är det ofta någon som påpekar att man faktiskt kan vara snygg för sin egen skull. Det stämmer väl att man har ett intresse av att se bra ut även när folk inte tittar men jag har ändå svårt att tro att folk i regel skulle vara lika utseendefixerade om de inte visste att andra tittade. Personligen så har min uppfattning om mitt utseende ganska lite att göra med hur jag känner inför mig själv; visst är det trevligt att känna sig snygg men det tar inte upp mycket energi för min del.

Jag ser ingen anledning till att sminka mig om ingen annan ska se det, inte heller till att ta på mig snygga kläder. Av någon anledning kan detta nästan ses som lite fult av ”man är snygg för sin egen skull”-ivrarna. ”Jaha, så du anstränger dig bara för andra!?”. Ja, så är det. Fattar inte varför jag skulle göra på något annat vis ärligt talat. Sedan om andra tycker det är kul att vara snygga även ensamma så kör på men jag gör det då inte.

Fattar inte varför det r så viktigt att konstatera att man gör saker för ”sin egen” skull. Det finns väl få saker här i världen som man inte gör för sin egen skull samtidigt som det mesta influeras av andras värdering av det man företar sig. Om jag anstränger mig för att vara snygg för att få ligga är väl det också något jag gör för min egen skull. Det är ju inte som att jag dressar upp mig i ren altruism över att andra människor ska ha något fint att se på.

Högskoleval och Blondinbellaklag.

Nu har jag gjort mitt högskoleval (dock inte sökt in än). Förutom statskunskap har jag sökt en kurs i marxistisk filosofi! Tänkte att jag skulle ge mig på att plugga 150 %, om det inte funkar så prioriterar jag statskunskapen. Är så taggad att ni fattar inte! Jag tror faktiskt inte att jag har sett fram emot något såhär mycket någonsin innan i mitt liv; att få flytta hemifrån på riktigt, göra något roligt och viktigt, träffa nya människor som förhoppningsvis delar intressen med mig. Ja, jag kommer tjata om detta fram till att jag börjar, sedan kommer det säkert bytas ut mot klag om plugget.

Tycker för övrigt att ni ska läsa det här inlägget om en tjej som träffade Blondinbella och som ba: ”bb är en bluff pga hon var inte alls så glad och trevlig som hon verkar på bloggen när jag stötte på henne på en toalett” och sen ba ”nu när jag vet sanningen om bb:s verkliga jag så kan jag skriva att jag tycker hennes kläder ser ut som skit”. Så jävla roligt folk tendens att hävda någon slags allmänrätt till kändisar. Oj, Blondinbella tyckte inte att det är värsta bästa grejen att träffa henne på toaletten! Eller så var hon kanske bara blyg. Eller så var hon inte på humör för att konversera. Fruktansvärt! Extra roligt blir det för att hon bloggar på en portal som Blondinbella äger.