Kategori: Ytlighet

Att komma över kroppskomplex.

Jag undrar lite kring ifall du kanske kan ge något tips om hur man kan tänka för att undvika bristande självförtroende i sängen! Alltså inte om ens prestation just när det gäller att sexa utan mer hur en överkommer tankar kring att vara för tjock/hårig/inte leva upp till förväntningar rent utseendemässigt? Kanske inte riktigt är något du kan svara på men du skriver rätt mycket om sex och individualitet kring sex så du kanske kan ge något råd kring hur du själv gör om du hamnar i en sån situation att du känner att du ”inte duger”

Ett exempel jag har är att jag tex mår lite dåligt av att bli omhållen för att jag tänker att personen som håller om mig kommer tycka att det är äckligt att jag har en ganska ”fläskig” (i brist på bättre uttryck) mage.

– Frågestundsfråga från Jessica.

Jag kan inte ge några specifika tips på hur man känner sig mer självsäker just sexuellt. Jag kan däremot berätta hur jag överkom mina komplex kring min kroppshydda, svaret är delvis något så oupphetsande som: det tar tid! För mig har komplexen växt bort, det är inget jag aktivt kämpat för utan det har bara hänt (bland annat på grund av en depression jag hade då jag inte pallade bry mig). Jag tror att det delvis är en mognadsfråga. I alla fall så gick jag först upp i vikt utan att det var planerat, sedan insåg jag att det kanske inte var så farligt. I samma veva som jag slutade träna och fundera så mycket över kosten så insåg jag hur otroligt mycket tid som innan gått åt till att fundera på dessa saker och det var väl det som fick mig att bli bestämd på att aldrig någonsin hamna där igen. Den insikten har hjälpt mig när jag ibland känner sting av ångest över min kropp och vad jag stoppar i mig.

Om du kämpar emot kroppskomplex så är mitt bästa tips att läsa på inom feminism, t.ex. börja med att kolla på Killing us Softly. För mig har det hjälpt något oerhört att få insikt om de strukturer och ideal som ligger bakom mina tvångstankar kring mat och träning, det har gjort det mycket enklare för mig att förstå mina egna tankar och mitt agerande. Det har också hjälpt mig att vända mitt självhat till en ilska mot samhället jag lever i vilket ju är många gånger mer konstruktivt.

Sedan tror jag också att detta ”fake it till you make it” funkar väldigt bra när det kommer till kroppskomplex. Jag tänker ändå negativa tankar kring min kropp relativt ofta men då försöker jag fokusera på något annat istället. När jag var ätstörd så var det mycket oftare så att jag ”straffade” mig själv eller gjorde någon jävla handlingsplan för att gå ner i vikt. Nu försöker jag att tänka så lite som möjligt på det och prata så lite som möjligt om det. När folk tar upp ämnen som vikt och bantning så låtsas jag som om jag aldrig någonsin går i de tankarna själv, vilket givetvis är lögn. Men det handlar om att inte uppmuntra andras missnöjdhet med sina kroppar och därmed inte heller sin egen.

Sen tycker jag inte heller man ska känna en press att vara 100 % nöjd med sin kropp. De allra flesta har väl någon grej de är missnöjda med och det är helt normalt, det handlar om att inte låta det styra ditt liv. Ofta när kroppskomplexen kommer smygande så tänker jag bara ”jaha, idag är en sån dag när jag inte känner mig så snygg” och så gör jag något annat istället. Typ går ut, träffar folk eller så. Jag sitter inte och gottar mig i att jag mår dåligt och hatar min kropp som jag gärna gjorde innan. Jag försöker även att undvika tröstätning som annars är en liten hobby jag har. Det är skönt att bevisa för sig själv att ens liv inte behöver vara beroende av att man känner sig så jävla snygg hela tiden utan att man kan känna sig som ett utseendemässigt vrak en dag och ändå gå ut och göra något roligt. Jag tror att många kvinnor är extremt fixerade vid att de alltid inte bara ska se bra ut utan även känna sig snygga. De dagar man inte gör det känns förstörda. Men alltså, man ska fan inte behöva bli handikappad för att man inte känner sig som någon skönhetsdrottning. Trixet är helt enkelt inte att peppa sig själv till att känna sig snyggast utan mer att inse att man kan vara bra och ha det kul även om man inte är det.

Jag tror inte att det funkar att övertala sig själv om att man är vackrast i världen och duger som man är som många vill göra gällande för då ligger fortfarande fokuset på att det är viktigt att vara snygg (eller i alla fall anse att man är det). Jag tror snarare att man måste acceptera att de flesta människor har både utseendemässiga ”skavanker” (i alla fall i förhållande till idealen) och komplex och att det bästa man kan göra är att inte lägga så jävla mycket energi på det.

Jag tänker att dåligt självförtroende vid sex hänger ihop med dåligt självförtroende även annars. Om det är så att du bara har komplex just vid sex så kanske du ska fundera lite på din/dina partner/partners och om det är något hen/de gör som gör att du känner att du inte duger. Vissa personer gör en väldigt självmedveten tycker jag. Om det inte är så så tror jag att du kan följa råden ovan och vänta, att bli bekväm med sin kropp är en process och inget som sker över en natt.

Konsumtionsuppehåll.

Alltså. ”Reportage” i tidningar som handlar om medelklasskvinnor som tar något slags konsumtionsuppehåll är något som ger mig allergiska reaktioner. Hur kan det vara intressant att en person med gigantisk garderob (vilket alltid är fallet) inte köper några kläder på typ tre månader. Det hela slutar alltid enligt följande: visst var det bra att inte shoppa för jag köpte inte massa saker jag inte behöver men jag tänker ändå gå tillbaks till min konsumtionsinriktade livsstil, dock typ skriva en bok om hur man uppdaterar sin garderob med en symaskin.

Det finns aldrig något djupare perspektiv presenterat, aldrig någon analys av varför vi har ett sådant begär att konsumera eller vad det gör med samhället på längre sikt (mer än det lite ytliga ”miljön” som alltid nämns pliktskyldigt i någon parentes). Det är ingen seriös konsumtionskritik utan bara ytterligare en guide till hur markerar sin livsstil med hjälp av sina shoppingvanor.

Och ja, så kan man väl få ha det och det är väl strängt taget bättre att folk blir intresserade av att byta livsstil på grund av modenycker än att de inte överväger det alls men jag blir bara så himla matt på det otroligt ytliga synsättet på något så allvarlig som överkonsumtion. Hela den där grejen att precis allt som har någon slags ideologisk kraft ska omvandlas till ett yttryck för medelklassmänniskors vilja att positionera sig socialt.

Hej på er!

Efter att jag blev ombedd att göra ”något med mitt hår” av Sandra så tänkte jag göra slag i saken. Inte vill man göra sina läsare besvikna liksom. Nu har jag färgat det. Tyvärr blev det typ mörkrött med en touch av lila, men jaja. Vad gör man inte för att tillfredsställa sin omgivning liksom?

För övrigt så tycker jag att ni ska langa mer frågor i min frågestund.

Det handlar om hur tvångsmässigt det är.

För ett tag sen fick jag en förfrågan från Ingrid.

Skulle inte du kunna skriva ett inlägg om skillnaden mellan att göra sig fin med hjälp av smink och kläder, och att göra sig fin genom att träna/banta/operera sig?

Efter alla dessa himla Blondinbella-skandaler (!) så saknar jag någon som resonerar kring varför alla tycker det är så himla fel att vilja vara smal men inte att lägga tusentals kronor på smink och kläder, att åma sig framför spegeln i jakt på bekräftelse? Alltså, jag fattar ju att ingen har rätt att kommentera på Blondinbellas kropp (och nej jag tycker inte att hon är tjock) men hälften av hennes inlägg handlar om karriär och andra halvan om utseende i form av smik och kläder – varför är det ok men inte smalhet?

Detta är en fråga som man får ofta när man är idealkritisk. Varför är det okej att sminka sig eller fixa håret men inte att operera sig eller banta? Jag vill börja med att påpeka att jag tycker att alla ska få göra vad de vill med sin egen kropp. Däremot stämmer det absolut att jag ofta ser operationer och bantning som mer problematiskt än till exempel smink när det kommer till personens eget väl och ve.

För mig handlar det inte så mycket om hur man går tillväga för att förändra sitt utseende, det viktiga är hur man förhåller sig till det. Allt handlar om hur mycket tid, pengar och välbefinnande man är beredd att lägga på sin utsida. Om hur mycket man är beredd att lida. En person som tvingar sig ut i löpspåret med stor möda varje dag för att bli smal har ett mer ansträngt förhållande till sin kropp än den som tycker att träningen är kul, även om det primära skälet är att se bra ut. Samma sak med en människa som tvångsmässigt sminkar sig så fort hen ska utanför dörren i jämförelse med en person som sminkar sig lite då och då när hen vill känna sig extra fin.

Alla gör såklart sina egna avvägningar om vad som är ett värt pris att betala för att se bra ut och inte. Jag skulle personligen aldrig lägga den tiden och den summan pengar på mitt utseende som Blondinbella gör, men jag inbillar mig att Blondinbella ser pysslet med utsidan som avkoppling också. Jag upplever det inte som tvångsmässigt från hennes sida.

Sen finns det sådana dagar där man verkligen känner att man ser ut som skit. Jag brukar för det mesta hantera det genom att hålla mig borta från speglar, andra piffar till sig extra mycket. Det är inget problem tycker jag. Det är när missnöjet med det egna utseendet och kravet att se bra ut tar över ens liv och hindrar en från att göra saker man vill eller tar orimligt mycket tid i anspråk som jag tycker att man har problem.

Om vi nu applicerar samma resonemang på operation så kan jag väl säga som så, att visst finns det operationer som jag tycker är ”okej”. Om man mår väldigt dåligt över en detalj i utseendet och kan må mycket bättre om man förändrar det så tycker jag att man ska göra det. Men allt handlar om avvägningar, om man utsätter sin kropp för stora påfrestningar på grund av operationer så borde man kanske välja en annan väg till kroppsnöjdhet.

Jag hade nog inte varit nöjd med min kropp om jag plötsligt blivit fet, jag hade nog velat gå ner de kilona igen. Jag är inte heller 100% nöjd med mitt utseende i dagsläget men har gjort avvägningen att jag helt enkelt finner det alldeles för jobbigt att gå omkring och funderar på vad jag stoppar i munnen hela tiden. Jag insåg att jag skulle lida alldeles för mycket om jag ville ha en idealkropp. Den bästa lösningen blev alltså att acceptera mig själv som jag ser ut.

Jag har svårt att tro att människor som genomgår operation efter operation, har testat alla dieter som finns och som köper skönhetsprodukter för tusentals kronor i månaden mår bra. De är ofta ute efter ett utseende som inte går att uppnå och den strävan kräver mycket tid, pengar, smärta och ibland även att man utsätter sin kropp för fara. I en sådan situation tycker jag att det är mycket rimligare att chilla ner lite på kraven på sig själv istället för att försöka uppnå sina ideal. Samma sak tycker jag om en person som lägger en timme framför spegeln innan hen lämnar huset.

Det handlar alltså inte om metoderna i sig utan om hur tvångsmässigt det är. Däremot skulle jag säga att operationer och bantning oftare hamnar inom ramen för vad jag skulle kalla osunt helt enkelt för att det per automatik innebär större ingrepp. Att sätta på lite mascara kan aldrig jämföras med att spruta in ett nervgift i sina rynkor. Men jag anser att alla ingrepp i utseendet kan göras på ett sunt och ett osunt sätt.

Ytlig bekräftelse.

Det här med bekräftelse. För typ tre år sedan hade jag en period när jag blev bekräftad, på det sättet som Lady Dahmer beskriver, typ precis hela tiden. Främmande människor kom verkligen fram och raggade, och jag avvisade dem inte eftersom det var lite spännande det där, att jag som alltid varit så ful och oattraktiv plötsligt fick uppmärksamhet för hur jag såg ut. Sedan så skaffade jag en pojkvän och blev deprimerad och slutade klä upp mig och gå ut över huvud taget. Jag gick upp i vikt, orkade aldrig sminka mig eller klä upp mig. Inte ens le.

Sedan var det så ett tag, ganska länge faktiskt. Och sen kom jag ur det där med att må dåligt och inte orka och då upptäckte jag istället att jag faktiskt inte heller ville längre. Jag hade ingen lust att gå omkring och behaga, brydde mig inte om jag gick till krogen i gårdagens tröja, osminkad och med okammat hår. Vilken befrielse!

Nu gör jag bara de där sakerna med mitt utseende som jag faktiskt vill. Jag vill färga håret och sminka mig ibland, men jag vill inte raka benen och använda tråkiga täckkrämer. Jag vill snygga kläder på mig men jag vill inte ha höga klackar. Och på senaste tiden har jag faktiskt fått lite bekräftelse, folk har tyckt att jag är attraktiv. Det är inte så att jag behöver den bekräftelse, men jag blir väldigt glad för det. Framförallt blir jag glad för att den inte kommer från att jag gått omkring och ansträngt mig för att få den utan för att det faktiskt är folk som tycker jag är attraktiv när jag gör vad jag känner för med mig själv, inte håller på en massa för att tillfredsställa andra.

När någon säger att jag var fin idag så behöver jag inte känna att jag ska anstränga mig lika mycket dagen efter för det var liksom inte bekräftelsen jag var ute efter från första början. Jag blir bara glad, rätt och slätt. Så jag tänker att det inte alltid behöver vara av ondo att bli bekräftad för sin utsida. För min del bekräftar det i nuläget bara att jag ska fortsätta se ut precis som jag vill, för alltid kommer någon att uppskatta mig för det.

Det kommer ändå aldrig att bli som förut.

Förändring är alltid jobbigt. Även om det är en förändring till det bättre så kan det vara smärtsamt. Att gå upp i vikt ofrivilligt är jobbigt för de flesta oavsett om man har snygg kropp även eter viktuppgången, oavsett om man fortfarande efter viktuppgången räknas som smal. Att Paow känner ångest inför att hon gått upp i vikt är därför helt naturligt, oavsett som hon fortfarande blott väger 47 kilo. Men att man går upp i vikt i slutet av sin tonår är, precis som Bk-Mia skriver, helt naturligt. Det ska vara så, man ska inte se ut som en tonåring hela livet.

Ändå hör man ofta ofta folk försvara sin bantning med att de bara vill se ut som innan. Som innan graviditeten eller innan vuxenblivandet, man vill kunna passa i sina gamla jeans eller ha samma kupstorlek som man hade innan man gick ner i vikt. Som om det skulle göra själva bantningen sundare att man bara vill återgå till något. Folk lurar sig själva att de har en ursprunglig kropp som för alltid ska se ut på samma sätt, alla förändringar är bara undantag från naturtillståndet. Och naturtillståndet sätter man godtyckligt efter när man var mest bekväm i sin kropp.

Jag tror att det är minst lika viktigt att folk lär sig acceptera kroppens förändringar som att man accepterar några ”extrakilon” (efterblivet uttryck det där, men ni fattar vad jag menar). Att folk måste lära sig det där med att förändring är det mest naturliga som finns och sluta upp med att alltid sträva tillbaka till hur saker och ting var innan. För ärligt talat: det kommer aldrig att bli som förut. Tyvärr.

Barn och smink.

Kollade på mammor och minimodeller för ett par dagar sedan. I det programmet skulle barnen sminka sig vilket många mammor tyckte var helt fruktansvärt för barn ska ju få vara barn, och smink är minsann inget för barn. Man kan ju undra varför en person som vill att hennes barn ska få vara ett barn pressar henne genom att sätta henne på en jävla modellskola, månar om att hon ska ha fina kläder och fint hår men absolut inte låter henne sminka sig trots att hon vill.

Jag tycker illa om detta att mammorna intalar sig att allt är okej så länge barnen har ansiktena rena från smink. Att de trots allt fortfarande är barn så länge de inte invigs i just den speciella vuxengrej smink är. Jag undrar verkligen hur det kommer sig att just smink har ett sånt otroligt stort symbolvärde när det gäller skillnaden mellan barn och vuxna. Ärligt talat så lär ju inte sminket spela någon roll, det handlar ju om hur mycket press ni sätter på barnen.

Tror att anledningen till att vissa mammor i programmet hade ett så ansträngt förhållande till smink var att de egentligen inte var riktigt bekväma med situationen. De mammor som var ”coolast” med det hela var också de som var minst ängsliga inför hela konceptet.

Jag tror inte att barn mår dåligt av att sminka sig, bry sig om kläder och hår. Sådant kan vara roligt och ett sätt att uttrycka sig som är konstnärligt. Däremot tror jag att de mår dåligt av att ständigt behöva behaga och inte få göra saker för att man själv tycker det är roligt och fint. Och på ett sätt kändes det som att de mammorna som först inte ville att barnen skulle sminka sig men sedan tyckte att det var okej med en ”naturlig” sminkning ställde mycket större krav på att barnen skulle behaga än mammorna som bara körde på. För dem var det viktigaste att barnen skulle vara barn, oavsett vad barnen själva ville.