Kategori: Ytlighet

Normativt normbrytande.

Johanna Sjödin har skrivit lite mer ingående om det här med andra personer som legitimerar ens egna normbrott och samtidigt avskriver möjligheten att de själv skulle göra samma sak genom att säga till exempel ”men ditt här är ju så ljust och tunt, mitt är så mörkt” till en person som slutat upp med att raka benen. Johanna Sjödin hör ofta liknande saker apropå att hon har rakat skallen; andra är väldigt pigga på att påpeka att hon passar i det för att i nästa andetag påpeka att de själv inte skulle göra det på grund av en osmickrande huvudform. För det första kan man sällan veta hur man skulle trivas i rakat hår eller orakade ben om man inte prövat, vilket jag tagit upp innan.

Ett annat och viktigare skäl till att man inte ska säga så är det som Johanna Sjödin tar upp: man applicerar sin egen syn på varför man gör saker med sin egen kropp på andra. Alla eftersträvar inte att behaga andra utseendemässigt, trots detta så förutsätts det ofta när andras normbrott hyllas. Man skapar en bild av vem som får bryta mot normerna och inte som blir minst lika normativ. Den som trots orakade ben och rakad skalle fortfarande ser bra ut accepteras, men den som inte passar i dessa attribut anses inte okej. Anledningen till att man gör saker med sig själv antas alltjämt vara att man vill se bra ut.

Samma synsätt appliceras ofta på tjocka människor. Det finns en viss sorts tjockhet som anses okej, den där man har fettet på ”rätt” ställen eller där man passar i sin ”extrakilon”. När folk legitimerar att andra är tjocka, orakade eller rakade genom att säga att de trots allt passar i det så säger man också indirekt att det finns andra personer som inte skulle passa i det och som det alltså inte är okej för. Personer som säger såhär vill säkert bara väl men det avslöjar en viss inställning, att den som vill bryta normer ska välja ”rätt” normer att bryta, ty trots att man bryter mot normerna så måste man fortfarande behaga. Den som inte passar i att vara tjock ska inte försöka sig på att bryta mot smalidealet, den som har tjock och mörk benbehåring ska passa sig för att sluta raka benen.

Normbrotten hyllas alltså på normativa grunder vilket i sin tur förstärker normen om att man ska behaga allt mer. Ty den som behagar får göra som hen vill, men den som inte behagar får varken vara tjock, orakade eller rakad. Jag är inte intresserad av att andra människor ska legitimera att jag inte rakar benen med att mitt benhår är ljust för det är inte därför jag slutade. Jag slutade för att det krävde tid och pengar, för att det ledde till kliande och för att jag helt enkelt inte tyckte att det var värt det. Dessa anledningar hade bestått även om jag hade haft riktigt lurviga ben.

Kissies idealtankar.

Jag fullkomligt älskar det faktum att Kissie skrivit detta inlägg om vad som anses vackert i olika kulturer. Hon befinner sig för tillfället i Thailand och fascineras över att vithet ses som något vackert av många där medan hon bara vill bli brun.

Här i Thailand gör tjejerna ALLT för att bli vita! Här är det ju vackert att vara så vit som möjligt, medans vi från Sverige som kommer hit vill oftast sola för att bli bruna istället

Jag tänker mig att det finns någon slags chans att hon eller i alla fall någon som läser inlägget börjar reflektera lite över detta med ideal. För det är intressant vad som anses vackert i olika kulturer. Det handlar ju inte bara om vad som är ouppnåligt (som det ju ofta förklaras) utan även om vad som förknippat med rådande samhällsideal.

Till exempel smalidealet ser inte jag bara som ett uttryck för att vi lever i ett överflöd av mat utan även som ett uttryck för ett samhällsideal som handlar om att sätta något slags högre estetiskt mål över sitt fysiska välbefinnande. Man känner sig helt enkelt duktig när man lyckas motstå kroppens begär, som i vår kultur anses fula att falla för.

När det kommer till saker som hudfärg så tror jag dels att det handlar om vad som är exotiskt och ovanligt, men jag tror även att det handlar om vilka levnadsvillkor vi ser som eftersträvansvärda. I Sverige är det status att kunna åka på solsemester och därför är solbränna attraktiv, det betyder emellertid inte att det anses positivt att ha en mörk hudton ”medfött” (eller vad man nu ska kalla det, menar i alla fall året om, utan sol). Det som är idealet är alltjämt att vara vit, men att vara en vit person som har kunnat åka på solsemester. Vad som ses som eftersträvansvärt i Thailand vet jag inte, men jag kan tänka mig att vithet har hög status även där eftersom det förknippas med hög levnadsstandard. Det kan ju har att göra med den klassiska förklaringsmodellen, att den som är vit har råd att vara inomhus och slipper jobba ute.

Men en av de viktigaste insikterna man kan vinna är ju att det där med ideal är något högst förgängligt. Inget som är kodat i våra gener utan något som är högst beroende av tid och plats. Jag tänker mig att personer som kämpar mycket för att uppnå någon slags idealutseende har en ide om att den definitionen av skönhet kommer att råda för alltid.

Nu drar jag väl säkert lite för höga växlar men jag blir så himla glad när jag ser någon slags vilja till eftertanke från det hållet.

Vissa människor alltså.

Men herregud. Man driver i åratal en politisk blogg som handlar om saker som klass, feminism och liknande utan att få särskilt mycket påhopp alls. Sedan uttrycker man en enda gång att man tycker att man ”ser ganska bra ut” och bara ett litet tag senare får man kommentaren ”haha, ok. du är inte snygg om du tror det”. Inte för att jag är särskilt brydd över vad folk tycker om mitt utseende, men det är jag fascinerande att vissa är så jävla pigga på att trycka ner andra när de får chansen. Förlåt att jag en gång uttryckte mig positivt om mitt eget utseende, ska givetvis aldrig upprepas. Ska lägga mig under en sten och aldrig mer visa mig från och med nu.

Men förlåt då.

På den tiden då jag lade upp dagens outfit här i bloggen så var jag med om att en person frågade mig om min blogg, typ vad jag skrev om och så. ”Är du modebloggare”, frågade han. Jag berättade som det var, att nej jag är ingen modebloggare, jag skriver primärt om politik, feminism och lägger upp bilder jag tagit men då och då lägger jag upp dagens outfit. ”Jaha, så du är alltså modebloggare”, sa han då. Av allt det jag berättat om att jag skrev så lade han fokuset på ”dagens outfit”.

Det kan vara svårt för folk att ta in detta att människor, och då framförallt tjejer, faktiskt kan vara intresserade av självsmyckning och kläder och fortfarande ha något att säga. Som denna mycket spydiga kommentar jag fick när jag länkade till ett inlägg på Twitter.

Ursäkta mig då, men min blogg ser ut så. Jag tycker om att ta bilder på mig själv och visa upp mig för jag tycker helt enkelt att jag ser ganska bra ut. Om man inte trivs med det utan vill ha en renodlat politisk blogg som inte blivit nedsmutsad av något så banalt som ytlighet gör man bäst i att inte söka sig till min, helt enkelt. Men jag tycker fan att det är fånigt att inte kunna tillmäta det som skrivs av en person som även tycker om att ta bilder på sig själv i spegeln mindre vikt.

Självkänslan behöver inte sitta i kroppen.

De senaste dagarna har jag hört det påstås att personer som inte är smala tenderar att ha sämre självförtroende. Denna uppfattning motiveras ofta med att smala personer oftare visar upp sin kropp i tighta kläder, bikini och så vidare. Detta är en syn som jag tror finns på många håll i samhället, att självförtroende oftast tar sig uttryck i att man gärna visar upp sig på olika sätt, att man har ett kroppsspråk och en klädsel som är utmanande och inte döljer sig själv. Ofta när det görs reklam för viktnedgång så beskrivs en av de största fördelarna som att man numera ”är nöjd med sig själv” och ”kan ha tighta jeans och bikini”. Att ha en vikt man är bekväm med ses som något väldigt relevant i fråga om självkänsla.

Att ens kroppsuppfattning ses som så otroligt viktig för ens uppfattning om sitt eget värde är i mina ögon ytterligare en samhällsmyt som skapar ett stigma kring tjocka personer. Som tjock eller mullig antas man må dåligt över hur man ser ut och en viktnedgång antas föra med sig positiva effekter på ens självkänsla. Att personer som gått upp i vikt skulle kunna förbättra sin självkänsla på vägen eller till och med gjort det på grund av förbättrad självkänsla ses som osannolikt.

Det eftersträvansvärda borde vara att ha en såpass bra självkänsla att ens uppfattning om ens eget värde inte påverkas på grund av några kilon hit eller dit. Att gå ner i vikt för att man vill kunna ”känna sig nöjd med sig själv” är på det stora hela en ganska tragisk anledning. Inget fel å att vilja nå en mer hälsosam livsstil och därmed eventuellt också en snyggare figur, men att se självnöjdheten som själva ändamålet är väl egentligen bara ett bevis på att man hänger upp alldeles för mycket av sitt liv på vad man väger.

Man kan ha bra självkänsla utan att för den sakens skull vilja visa upp sin kropp för allt och alla. Man kanske helt enkelt inte passar i bikini eller så vill man inte blir sedd för sin kropp framför andra kvaliteter man har som person. Man kan tycka att man väger några kilo för mycket utan att för den sakens skull ha en fullkomligt raserad självkänsla, ty på samma sätt som man kan vilja förbättra sina teckningsskills, sitt intellekt eller sin allmänbildning utan att vara ett mänskligt vrak så kan man vilja förbättra sitt utseende utan att hänga upp hela sin självbild på det, utan att se ett eventuellt misslyckande som jordens undergång.

Skönhet.

Att människor intresserar sig för självsmyckning och tycker om att se på bilder av vackra människor är inget som är varken förvånande eller negativt. Jag har ett intresse för att sminka mig och avbilda mig som sträcker sig bortanför att jag vill attrahera andra, även om det såklart som allt annat i min person är något som har tillkommit ur det samhälle jag växt upp och lever i. Poängen är att det inte rör sig om något jag känner ett tvång att göra utan något som jag känner lust till. Jag vet hur det är att känna tvång, så jag märker skillnaden.

Detta är i sig inget konstigare med detta än att människor uppskattar vackra tavlor, välkomponerad musik, välformulerade texter eller intelligenta resonemang. Det är klart att människor uppskattar skönhet oavsett i vilken form den kommer.

Skillnaden är att den fysiska skönheten tar så otroligt mycket plats i människors självbild. Att inte kunna sjunga är något de flesta kan leva med, samma sak med att måla eller skriva. Många utövar dessa konstformer på hobbynivå och är helt okej med att inte vara bäst. Det är något man gör för att det är lustfyllt. Däremot att vara ful är något väldigt ångestladdat för många. Självsmyckandet slutar vara lustfyllt och blir tvångsmässigt.

Jag vill att skönhet ska få vara något roligt som man gör på sina ena villkor på samma sätt som utövande av musik, skrivande eller måleri ska vara det. Något kravlöst som man får göra om man vill, inte något som alla mäts gentemot.