För några dagar sedan så tänkte jag att jag skulle handla kläder. Jag var på h&m, new look, forever21 och alla de där klädaffärerna för unga tjejer, tjejer i min ålder (för 20 är väl ändå ungt). Och så kom den där känslan, känslan av att den här världen inte har någon plats för mig, inte är gjord för mig.
Jag är inte tjock. Jag skulle faktiskt inte ens betrakta mig som mullig, även om det säkert finns andra som skulle placera mig i den kategorin. Jag har en enligt mig själv fullständigt normal kroppsbyggnad. Ändå är det så svårt att hitta kläder som passar, att kunna identifiera sig med det ideal som råder på något plan.
Men det är väl någonstans det som är själv målet också, att vi ska känna oss missnöjda och sedan konsumera oss till någon slags flyktig glädje. Även om vi inte har den perfekta kroppen så kan vi komma lite närmare det ouppnåeliga idealet genom att köpa kläder som är sydda för den. Fan vet jag, men jag kommer nog inte handla på de där affärerna igen på ett bra tag. Inte för att jag bojkottar dem utan helt enkelt för att jag mår dåligt av att vara där. Jag känner att den världen inte har plats för mig.
Är det inte lite så att ouppnåliga ideal och konsumtionssamhället går hand i hand? Om man mår dåligt över sig själv och känner sig misslyckad blir man mer benägen att köpa saker för att fylla ut det.
Jag orkar inte längre pressa in mig själv i det där. Jag orkar inte springa några jävla joggingrundor eller gå på någon diet. Jag orkar inte köpa den nya rakhyveln eller hårborttagningskrämen för att få perfekta släta ben. Jag vill bara kunna vara lite oformlig, blek och orakad utan att det ska sticka i mig så fort jag vistas på stan. Jag vill känna att det finns rum för mig också utan att jag ska behöva pressa in mig i detta.
Idag är det rummet något jag måste kämpa mig till, något jag måste jobba med mig själv för att kunna ta mig. Det är inget som kommer automatiskt. Även om jag är övertygad i mina åsikter, även om jag vet att det där idealet är ouppnåligt, så är det svårt för mig att i falla i groparna av självhat.
Jag är så jävla trött på artiklar om kändisar som ”älskar sin kropp” som det ju verkligen finns en jävla uppsjö av. Kvinnliga kändisar ska alltid intyga att de älskar sina kroppar, speciellt om de gått upp i vikt. Det är väl bra om X-tina har ett avslappnat förhållande till sin kropp, men att detta blir en nyhet förutsätter ju att vi lever i ett klimat där man förväntas att inte älska sin kropp om man ser ut som henne.
