Var går gränsen?

I förrgår var jag på en antifascistisk demonstration, på vilken det smög omkring några journalister och frågade folk var ”gränsen går” när det kommer till att använda våld mot nazister och fascister. Jag tycker det är en intressant fråga, men jag skulle helst vilja se den omvända frågan ställas till människor som är kategoriskt ”emot våld”.

Jag skulle vilja att alla ickevåldsmänniskor fick frågan var gränsen går för när det är okej att inte använda våld. Exakt hur långt får något gå, exakt hur miserabelt får ett samhälle bli, innan det är okej att använda våld för att förändra det. Hur många rasifierade, arbetare, funktionshindrade, hbtq-personer och kvinnor ska behöva dö eller lida svåra kval innan det är okej att vi använder våld för att skydda våra rättigheter? Exakt hur mycket lidande kan förkomma innan det blir moraliskt fel att inte kämpa emot med alla till buds stående medel?

Varför avkrävs aldrig de som är ”emot våld” svar på dessa frågor? Varför behöver de aldrig motivera sitt ställningstagande?

Trolljägarna.

Jag har, som vissa noterat, varit med i programmet Trolljägarna på tv3. Jag har inte sett det aktuella avsnittet själv så jag kan inte riktigt kommentera min egen prestation, men jag såg avsnittet innan och vet att personen som trakasserade och mordhotade mig i somras blev uthängd med namn och bild.

Jag tycker att den här typen av program är problematiska på många vis. Det är problematiskt att ett strukturellt problem görs till en fråga om individer, det är problematiskt att rättsväsendet inte tar hand om dessa personer och att vi istället straffar dem genom att hänga ut dem offentligt, det är problematiskt att en man som Aschberg ska gå omkring och ”skydda” en massa kvinnor som blir utsatta för saker av De Riktiga Förtryckarna och så vidare.

Jag skulle inte ha medverkat i den här typen av produktion om den som skulle konfronteras var något vanligt flashbacktroll. Jag får vidriga kommentarer dagligen, men det gör inte att jag vill straffa alla de som utsätter mig för dem personligen eller hänga ut dem. Den här personen hade dock flera tusen följare på twitter, hade trakasserat mig under en lång tid och har även trakasserat åtskilligt fler. Jag visste också att hen var långt ifrån någon utsatt förlorare, utan tvärtom som jag förstått det ganska framgångsrik. Detta gjorde att jag ville medverka till att hen skulle få någon form av straff. Det har fungerat bland annat i och med att hen tog bort sitt första konto kvällen efter konfrontationen spelades in, och nu också tagit bort det nya konto hen skaffade efter det. Jag tror också att många av de som tyckte om och försvarade detta konto har tänkt om i frågan.

Sedan kan jag ju inte förneka att jag har ett visst personligt behov av hämnd och upprättelse. Den här personen utsatte mig för jävligt mycket skit, och det från ett konto med flera tusen följare som också kunde dras med i det. Jag kände mig, givetvis, jävligt utsatt, och jag vet att många andra har känt sig utsatta av hen.

Jag vet inte om jag gjorde rätt val att medverka eller inte, nu är det hur som helst redan gjort och inget jag kan göra något åt.

Hantera ångest utan illusioner.

Länge försökte jag hantera min ångest genom att hänge mig åt illusioner. Jag tänkte: om jag bara blir smal, skaffar en partner, blir framgångsrik och så vidare så kommer jag att bli lycklig. Detta ledde till många tillstånd av eufori, men också en ständig strävan efter mål som ändå inte gjorde mig särskilt mycket gladare i slutänden. Jag hatade ofta mig själv för att jag inte förmådde att må bra, för det var ju liksom det en skulle göra. Jag skyllde dessa tillkortakommanden på att jag var fel, gjorde fel och så vidare.

Nu har jag en annan idé om vad det är som får mig att må dåligt, en idé som inte bygger på att jag bara behöver fixa till någon grej så kommer allt att bli bra. Denna idé är på många sätt sundare, för den tvingar inte in mig i att ständigt gå omkring och kritisera mig själv, mitt utseende, min personlighet och så vidare, men den ger också mindre lättnad i stunden. Innan kunde jag alltid tänka att det bara var någon detalj som stod mellan mig och lyckan. Så kan jag inte tänka längre.

Jag vet nu att det jag tänkte skulle göra mig lycklig innan var lögner och illusioner, och det är en smärtsam insikt att hantera. Det finns inte längre några tillflyktsvägar. Ibland ger det mig panik, jag känner mig instängd, jag önskar att jag kunde vinna tillbaka de där illusionerna och hänga upp mitt liv på dem igen, för jag vet inte vad jag ska hänga upp mitt liv på utan dem. Friheten som jag har nu när jag gjort mig fri från dem är skrämmande, för det är ingen positiv frihet, det är som att falla fritt utan att veta vad en ska ta tag i.

Politiskt våld och straff.

En gång snackade jag med en liberal om våldsanvändning och hen frågade ”men hur mycket våld tycker du att det är okej att använda emot [hypotetisk individ X]” ungefär som om våldsanvändning handlade om att utmäta straff mot enskilda individer.

Jag ställer mig verkligen emot våld för sakens skull. Jag tycker inte att individer ska ”straffas” för att de typ är ”onda”, jag tycker att vi ska ha ett annat slags samhälle. Liberaler gillar ju dock iden om våld i bestraffande syfte, vilket en kan se på hela vårt rättssystem. Även om det inte förekommer fysisk prygling längre så är det ett slags våld att låsa in folk i fängelse, att ta ifrån dem deras uppehälle, tvinga dem att arbeta som straff och så vidare.

Våld är inget självändamål, det är en möjlig metod för att uppnå något. Ju mindre våld som krävs desto bättre. En kan dock konstatera att staten använder en jävla massa våld för att upprätthålla den rådande ordningen, och den som ville bryta denna måste alltså vara beredd att använda våld åtminstone i självförsvar. Vi står mot en fiende som inte hyser några tvivel inför att använda våld, varför ska vi då vara pacifister?

Men jag tror inte på våld. Jag tror inte på ett samhälle som, likt detta, bygger på våld. Jag tror inte på att vi ska ha den typen av institutionaliserad våldsanvändning som vi har idag. Jag tror inte på att bestraffa enskilda individer med hjälp av våld för att de är ”onda” eller liknande, det är en syn på människor som jag över huvud taget inte delar. Problemet är inte att det finns ”onda” människor, utan att vissa människor sitter på positioner där de kan ställa till jävligt mycket skit med sin ondska. Det är detta vi måste angripa, inte enskilda individer som anses gå över gränsen för det samhälleligt accepterade.

Hela idén om att ”straffa” folk är individualistisk och idealistisk. Den bygger på en idé om att människors handlingar främst bestäms av deras ”personlighet” och inte vilka position de har.

Enskilda rötägg och strukturer.

Ett sånt där ”argument” som jag tycker är intressant är när folk ba: ”men vadå med den där definitionen av rasism så är ju typ alla rasister”. Ja, typ så är det ju också? Vi lever i ett rasistiskt samhälle, människor i regel färgas av det, de allra flesta går omkring med rasistiska föreställningar. Inte för att de typ är ”onda” eller liknande utan helt enkelt för att det är så samhället ser ut.

Jag antar att det är bekvämt att se på till exempel rasism som ett marginellt fenomen, som små luckor av dålighet som ”majoritetssamhället” måste bekämpa så att det istället är våra ”goda” värderingar som dominerar. Då slipper en se hur en själv bidrar till rasismen, och det är väl gött.

Det hela baserar sig också på den högst liberala uppfattningen att vi lever i ”den bästa av världar” och att det som nu återstår för politiken är att korrigera mindre fel, inte att göra stora förändringar i samhället. Att den tiden då vi behövde förändra saker på riktigt liksom är förbi nu.

Men att något är vanligt betyder inte att det är bra. Vi måste kunna kritisera även det som många människor gör sig skyldiga till. Att mena på att endast det som ett fåtal människor ägnar sig åt kan vara ett problem är en jävligt antiintellektuell hållning. Med den synen på saken blir det helt omöjligt att göra några uttalanden om samhället som helhet, samhällsutveckling och liknande, utan allting handlar bara om enskilda individer som råkar ha värderingar som faller utanför normen om vad som är okej.

När vi pratar om strukturer så pratar vi inte om enskilda rötägg, vi pratar om normer som går igenom hela samhället och som de allra flesta bidrar till att upprätthålla. Det är liksom det som är en struktur. Sedan finns det såklart de som extra ivrigt upprätthåller dessa, men det är inte de som utgör hela problemet.

Bitterhet är subversivt.

En väldigt dålig sak att vara i det här samhället är att vara ”bitter”. En får absolut inte vara bitter över att ens liv är dåligt på olika sätt, utan en ska ta sig i kragen och tänka positivt och allt det där istället.

Jag förstår att bitterhet är skrämmande för vissa människor som försöker hålla skenet av att de lever ett bra liv uppe. De flesta har någon anledning att vara bittra över sin tillvaro, men eftersom det anses så himla viktigt att vara nöjd med det för att vara en ”lyckad” människa så trycker många bort detta.

Och det finns ju såklart en politisk anledning till att det ser ut som det gör. Bitterhet grundar sig i missnöje, och framförallt missnöje över krossade förväntningar, över att en upplever sig ha blivit hindrad i livet och orättvist behandlad. Bitterheten grundar sig alltså på tanken att det skulle kunna vara annorlunda. Och att formulera denna tanke, det är subversivt. Att säga ”jag vill mer i livet”. Därför måste dessa tankar kvävas i sin linda, reduceras till enskilda individers oförmåga att ”acceptera livet”.

Det sägs att en ska kunna ”acceptera” att livet är orättvist och dylikt, men varför ska en göra det egentligen? Vem tjänar på att en accepterar det som är dåligt i samhället? Kanske en själv, på kort sikt, eftersom en slipper gå och grubbla på vissa saker, men på längre sikt är det såklart de som tjänar på den rådande samhällsordningen, någon som oftast inte är en själv. Givetvis vill de att vi ska tänka att vi blir lyckligare av att inte grubbla över varför världen ser ut som den gör och hur det skulle kunna vara annorlunda.

Jag tänker att det kan vara väldigt smärtsamt att inse hur mycket onödigt lidande som finns i det här samhället, samtidigt tror jag att det är nödvändigt för att vi ska kunna nå förändring. Och där spelar just bitterheten en viktig roll, att våga visa öppet att en faktiskt är jävligt missnöjd med hur saker och ting ser ut.

Vi är värda att vara hela människor.

I Moulin Rouge säger Satine, när hon bestämt sig för att fly med Christian, såhär till Zidler: ”hela mitt liv har du fått mig att tro att jag bara är värd det som någon betalar för mig. Men Christian älskar mig”. Christians kärlek är något rent, något äkta. Att hon får den kärleken av Christian beskrivs som den gåva hon behöver för att frigöra sig från förtrycket på bordellen, för att bli mer än en vara, för att bli en människa. Christians kärlek får henne att inse att hon är värd mer.

Men i patriarkatet, där kvinnors värde bestäms av män, är både pengar och kärlek en slags valuta. Att bli älskad av en man är att tilldelas ett värde. Att bli erkänd av en man är att få ett värde i det patriarkala samhället. När Satine väljer att lämna bordellen så frigör hon sig inte från patriarkatet, från en situation där män bestämmer hennes värde, hon går bara in i en ny. En ny situation som troligen är mer angenäm, men därför också mer fjättrande, mer känslomässigt upprivande, svårare att lämna.

Romantiken lär oss att detta värde män sätter på kvinnor med sin kärlek är rent, att det är fritt från förtryck, att det är det som kommer göra oss lyckliga. Men detta är en lögn, för väl inne i dessa relationer så fortsätter förtrycket. Den romantiska lögnen används för att locka in kvinnor i dessa relationer, för att få kvinnor att ge av sin kärlekskraft till män i utbyte mot att bli accepterade och kanske rentav upphöjda i patriarkatet. Men aldrig i utbyte mot att de blir människor, fria att definiera sig själva och välja sitt eget livsöde.

Jag har en dröm, en dröm att verklighetens Satine och alla andra världens kvinnor istället ska resa sig upp och säga ”hela mitt liv har ni fått mig att tro att jag bara är värd något om en man älskar mig, men det är en lögn. Det är en vidrig patriarkal lögn, och nu ska vi sluta anpassa oss efter den. Jag är värd någonting även utan din patriarkala bekräftelse”.

För vi är värde mer än både de pengar någon kan tänkas vilja betala för vår kropp eller den bekräftelse en man kan ge oss genom sin kärlek. Vi är värda att vara hela människor, att vara fria att definiera oss själva istället för att definieras av män. Vi är värda att leva i ett samhälle där det inte är mannens blick som avgör om vi har rätt att leva ett bra liv.

Jag vill aldrig behöva ta mig upp ur högen av krossade illusioner igen.

En gång sa en man till mig att det som fick honom att falla för mig var att jag var så ”full av liv”. Sen exploaterade han mig på denna livsglädje, denna kärlekskraft, och lämnade mig när jag var utpumpad på den. Det fanns ingenting kvar för honom att ”älska”, för det han älskade med mig hade han tagit ifrån mig.

Jag var ingenting annat än hans pixie dreamgirl. Kvinnan som kom in i hans liv med ”livsglädje” som han kunde rycka åt sig av. Kvinnan som kunde sätta lite färg på hans tillvaro.

Är detta kärlek? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är objektifiering. Det är att använda en annan människa. Det är att upphöja en annan människa på grund av en av dennes egenskaper, istället för att betrakta hen som en hel människa.

Jag kunde inte göra honom hel, för det kan ingen människa göra. Och när detta framgick för mig och för honom så blåstes grunderna för relationen bort. Jag var inte någon person fylld av liv, jag var också trasig.

Att sitta på den piedestal som jag satt på i den relationen kan vara underbart. Att bli dyrkad av en annan människa, att få veta att jag är den individ som kan fylla den människans liv med färg och mening. Det är klart en känner sig värdefull. Men när det inte längre är möjligt så degraderas en plötsligt till att inte betyda någonting.

Detta är inte kärlek, det är förtryck. Förtryck eftersom en tvingas in i en roll, en roll som ett övernaturligt väsen och inte som en människa. En roll som Kvinna. Det handlar om att reduceras till det som kvinnor antas vara för män, som kvinnor antas kunna ge män. Men eftersom den rollen är omöjlig att leva upp till så blir också relationen omöjlig.

Jag tänker att jag måste lära mig att tacka nej. Jag måste lära mig att jag aldrig kommer kunna vara den där varelsen, fylld av liv, för någon annan. Jag måste lära mig att jag inte kommer kunna rädda någon från livets meningslöshet och tristess. Hur lockande det än är att träda in i den där rollen, så kommer det alltid att vara en lögn, och jag vill inte leva i en lögn.

Jag vill vara en hel människa i alla relationer. Jag vill inte sitta på någons piedestal, inte vara någons pixie dreamgirl. För jag vet att fallet därifrån är så svårt, gör så ont, och jag vill aldrig falla så igen. Jag vill aldrig behöva ta mig upp ur högen av krossade illusioner igen.

”Vad bra att du aktiverar dig”.

Tänker lite på en gång när jag gick på ett politiskt möte när jag var sjukskriven för utbrändhet förra terminen. En person sa när hen fick reda på att jag var utbränd att det var ”bra att jag aktiverar mig i alla fall”. Detta är en respons som jag har fått intrycket av att många personer som är sjukskrivna av olika skäl får.

Jag upplever att detta baserar sig på bilden att en psykiskt sjuk person ligger och är helt passiv, något som inte alls behöver stämma. Många sjuka personer aktiverar sig hela tiden, men har svårt att göra det på det sätt som krävs i arbetslivet.

Detta är också en syn på saken som ofta används emot de som är psykiskt sjuka. Det antas att om en kan aktivera sig ideellt så kan en också göra det inom arbetslivet. Detta stämmer sällan. Att aktivera sig på sina egna villkor i saker en känner stort engagemang för är väldigt annorlunda mot påtvingad aktivitet som ofta är mer kravfylld och känns mindre meningsfull.

Jag tycker att det känns omyndigförklarande att berömma mig för att jag ”aktiverar” mig. Att jag är psykiskt sjuk innebär inte att jag är inkapabel att göra något, det innebär inte heller att jag saknar förmåga att avgöra vad som är bra för mig. När jag blev sjukskriven gjorde jag till en början ingenting, det var såklart inte särskilt kul men det var vad jag behövde då. om jag hade tvingat mig själv at ”aktivera” mig i det läget hade tillfrisknandet nog gått betydligt långsammare.

Många verkar sätta ett egenvärde i att psykiskt sjuka personer ska just aktivera sig, och detta har jag svårt för. Det är klart att det är bra att göra saker, men inte hur som helst. Många aktiviteter får mig att må bättre, men det finns de som får mig att må mycket sämre också. Precis som med ”positivt tänkande” så misstänker jag att det handlar mer om omgivningens idé om vad en psykiskt frisk person ska kunna göra än att må bättre i sig. Om en människa beter sig som om hen vore psykiskt frisk, det vill säga är aktiv och säger rätt saker, så kan omgivningen andas ut, trots att det kanske inte alls är vad som är lämpligt för denna människa.

God Ton.

Det finns vissa som tycker det är viktigt med God Ton. Jag kan förstå detta. Jag försöker till och med syssla med det själv ibland när jag bemöter folk. Jag kan beundra de som alltid lyckas vara tålmodiga och pedagogiska i olika diskussioner hur mycket dumheter som än sägs. Jag tycker inte att det är något fel med att agera så, jag tycker inte att en måste visa sina ilska. Vissa kanske inte ens är särskilt arga, och då blir det såklart lättare.

Vad jag däremot inte begriper är att aktivt leta upp folk som en inte tycker håller tillräckligt God Ton och hänga ut dem, speciellt inte om dessa redan är personer som utsätts för mycket påhopp.

Sådant beteende är tyvärr ganska vanligt bland förespråkarna av God Ton, i större eller mindre grad. Jag har detta åtskilliga exempel på att människor hängts ut för att de inte anses vara trevliga nog, för arga eller liknande. Vad jag undrar är hur den som förespråkar God Ton tänker sig att detta påverkar debattklimatet. Tror hen att det kommer skapa ett trevligt debattklimat att enskilda pekas ut som fiender till Det Goda Samtalet.

I mina ögon ser det ut att handla mer om positionering än om att försöka komma fram till något slags bra samtal på ett konstruktivt sätt. Att peka ut folk för att de diskuterar på fel sätt är verkligen inte God Ton, och gynnar inte något bra samtal. Om det nu är det en vill ha så bör en sluta upp med detta beteende.

Jag tycker att det ligger mycket i följande: ”god ton kan en kräva av sig själv, inte av andra”. Det går att sträva efter att själv bemöta folk på ett visst sätt, men att gå därifrån till att kräva att alla andra ska göra på samma vis oavsett position är en annan sak. Att därtill peka ut folk för att de ”sabbar” debatten är etter värre. Om en är seriös med sina anspråk på God Ton så bör en inte själv bidra till ett mer hätskt debattklimat på det sättet.