Du kommer få systraskapet uppkört i fejset vare sig du vill eller inte.

Ibland vill kvinnor uttrycka att de minsann inte vill ha/delta i något systraskap, och detta kan göra mig så gruvligt irriterad.

Jag kan såklart förstå ogillandet av termen, kritiken och skepsisen mot praktiken när den kommer från kvinnor som generellt uteslutits ur systerskapsprojektet, men när det kommer från privilegierade kvinnor som mest bara vänder sig emot solidaritet kvinnor emellan känner jag mest bara att det är jävligt mycket typ för dem att de fått ta del av systraskap och kommer få ta del av det även framöver.

Feminism handlar om kvinnors rätt i samhället, kvinnor som grupp. Även kvinnor som inte deltar i det feministiska projektet viner fördelar av feministisk kamp. Även de kvinnor som inte kämpade för rösträtt fick den, även de kvinnor som inte kämpade för att våldtäkt inom äktenskapet skulle vara olagligt omfattas av lagen och så vidare.

Det är lätt att säga nej tack till systraskap, det är bekvämt, för det är ingenting en någonsin kommer behöva offra ett skit för, snarare är det något en i det här patriarkala samhället vinner på eftersom en i mindre grad upplevs som någon som utmanar patriarkatet. Hur mycket en som kvinna än är emot feminism så kommer en att få ta del av feminismens framsteg.

Så visst, säg nej tack till systraskap du, men det blir tyvärr att exkludera just dig från feminismens framsteg, även om vi hade velat det. Om du sedan väljer att inte utveckla någon gemenskap med kvinnor i din närhet kan jag endast beklaga, det låter verkligen hemskt tråkigt. Men systraskapet kommer du tyvärr få uppkört i fejset ändå, när feminister kämpar för din rätt att slippa bli förtryckt på grund av ditt kön.

Sexismen är ett hinder för klasskampen.

IMG_20140107_160047Jag tänker lite på vänstermän och vad som prioriteras. Ofta får en höra att en ska prioritera klasskampen framför feminismen, som i kommentaren ovan. Med detta menas ofta att en ska engagera sig i organisationer som sätter klasskampen främst.

Ojämställdhet och rasism i politiska sammanhang är inte bara en fråga om att vara moraliskt korrekt, utan också om effektivitet. När kvinnor inte lyssnas på just för att de är kvinnor så bli engagemanget naturligt mindre, idéer som kan vara värda att ta i beaktning trycks undan och så vidare.

Jag personligen orkar inte engagera mig i sammanhang där det finns mycket sexism, inte av några principiella skäl utan för att jag känner att det utgör ett ständigt hinder för mitt engagemang. Det är jävligt drygt att behöva slåss för att inte bli förtryckt av de som ska vara ens ”kamrater” istället för att jobba med de politiska frågor en faktiskt är intresserad av. Engagemang i kvinnoseparatistiskt grupper är för det mesta mycket smidigare, varför jag helst håller mig till sådana.

För att vi ska kunna ena oss i någon form av kamp krävs det att vi tar tag i den rasism och sexism som finns bland oss själva. Att stå och gnälla om att folk borde ena sig först och bekämpa rasism och sexism sedan duger liksom inte, för det kommer troligen inte att hända, och om det händer är det alltid på bekostnad av rasifierade och kvinnor. Hur kan en tycka att det är en rimlig utgångspunkt för politisk kamp, att vissa ska stå ut med förtryck för ”kampens” skull? Jag är trött på att höra från människor som förtrycker mig att jag ska ha överseende med dem för kampens skull. Det är ingenting jag tänker tolerera.

Sedan frågar en ju sig också; när är vi tillräckligt enade för att det här arbetet ska kunna äga rum? Det känns som om det ständigt skjuts in i framtiden av dessa personer. Vi måste liksom bli helt färdiga med kapitalismen innan vi kan ta tag i de frågor som är viktiga för oss. Ledsen, men jag är inte intresserad av att bli förtryckt till ni tycker att det är lämpligt att sluta. Dessutom ser jag ingen anledning till att lita på att ni skulle kämpa för våra rättigheter, när ni vunnit era.

Jag har svårt att se vad det är som hindrar vänstermän från att arbeta antisexistiskt samtidigt som de bygger en rörelse, istället för att tjata på kvinnor om att de borde prioritera klasskampen. Det skulle troligen vara ganska mycket effektivare om ni bara tog tag i ert förtryck istället för att hitta olika sätt att berättiga det på.

Konsensuellt sex och tvekan.

När det kommer till samtycke förekommer det ibland resonemang om att mindre sex skulle äga rum om vi applicerade det sättet att tänka. Enligt någon slags allmängiltig regel om att sex är någonting gott, så blir detta på något märkligt sett ett motargument.

Jag tänker såhär; givetvis kommer du få lättare att ha sex, i alla fall till en början, om du inte bryr dig om vad din partner tycker. Samtycke kan ta tid. Men är inte det värt det? Troligen kommer det både att bli roligare för båda parter att ha sex, och chansen för att det upprepas blir större.

Men jag tycker också att det är ganska intressant att somliga verkar tro att de enda två sätten en kan hantera situationen på är att strunta i att ha sex eller ”köra på” och ha sex ändå. Det finns en idé om att kvinnor är tveksamma fast de egentligen vill, och att det då är en fördel för båda parter om mannen liksom tar initiativ och kör på trots detta. Som om velighet inte var något värt att ta hänsyn till och anpassa sig efter, utan att allting måste skrivas om till tydliga ”ja” och ”nej” trots att de faktiskt inte finns. Som om inte inte kunde sakta ner och kolla läget, få personen att känna sig bekväm och så vidare, och sedan få ett mer definitivt svar så att en slapp gissa.

Det kan vara så att en personer som tvekar vill ha sex, men sex är ingenting binärt utan kan ske på en massa olika sätt. En kan vilja ha sex med en person, fast under vissa omständigheter och inte andra. Det är klart att omständigheterna kan förändras till att jag vill ha sex senare, det betyder inte att jag ”ångrat mig” från ingenstans och att personen lika bra hade kunnat ”köra på” från första början.

Personer som kan respektera nervositet och tvekan i sexuella sammanhang brukar vara mycket trevligare att ha sex med. Med sådana personer känner jag mig oftare trygg med att uttrycka om jag tycker att något är obekvämt, vilket såklart minskar risken för att något som jag inte vill ska inträffa inträffa.

Jag stör mig på den här synen på sex som något binärt, något en har eller inte har. Att en som kvinna ger tillåtelse till sex, och att det i så fall kan se ut lite hur som helst. Tanken på att kvinnor kan ha en egen sexualitet och egna preferenser, att de kan vilja ha sex men under vissa omständigheter, slår liksom inte dessa människor. Att ge och inhämta konsensus är en process, inte ett kontrakt som skrivs på en gång. I denna process ingår att också ta hänsyn till tvekan och inte behandla det som ett problem.

Om en vill ha konsensuellt sex, vilket jag verkligen hoppas att en vill eftersom motsatsen vore att vara okej med att eventuellt våldta någon, så är det viktigt att inte bara respektera ett nej, utan även försöka skapa omständigheter under vilka ett nej känns som en okej grej att säga. Dessa omständigheter skapas på ett bra vis genom att en visar att en bryr sig om och respekterar den andra personens eventuella tvekan och nervositet och inte bara ”kör på” för att en antar att det är det som egentligen önskas. Ja, kanske kommer detta leda till att du inte får sex just den gången, men motsatsen skulle å andra sidan kunna leda till att du hade sex med någon som egentligen inte vill. För mig är det ganska uppenbart vad en bör prioritera.

”Jämställda” män och varför jag klagar.

Jag tycker att det är intressant att se antifeministers reaktioner på att  kvinnliga feminister diskuterar problematiska saker som manlig feminister gör. ”Hur en än gör så blir det fel”, säger de. Jag kan tänka mig att om en har perspektivet att feminism är hemskt så kan en också tycka att det är helt absurt att feministiska kvinnor har mage att ställa mer krav på män än att de är feminister. De flesta feministiska män jag diskuterat saken med verkar dock tycka att det är ganska naturligt att de inte får frikort bara för att de gjort en sak rätt.

Att vara man i ett patriarkat kommer aldrig att vara oproblematiskt ur ett feministiskt perspektiv, lika lite som det någonsin kommer vara oproblematiskt att vara kvinna i ett patriarkat, men givetvis är det så att feministiska män står högre i kurs än vad antifeminister gör. Anledningen till att jag ofta kritiserar just feministiska män är för att jag dels tror att de är mer benägna till förändring, dels för att jag är intresserad av de mer subtila sätten att utöva maskulinitet på. Sedan tänker jag mig också att den här bloggen främst läses av människor som redan har någon slags feministisk övertygelse, och därför ser jag inget skäl till att lägga innehållet på en nivå som är ”bekväm” för dem.

Många män verkar tänka att de ska få något tillbaka av att vara feminister. Jag tänker att jag försöker att ge feministiska män mycket tillbaka, framförallt genom att behandla dem på det sätt jag i allmänhet behandlar folk jag tycker om, vilket jag av förklarliga skäl inte gör med ickefeministiska män, eftersom de inte har någon ambition att inte bete sig illa mot mig och således med största säkerhet gör det.

Men jag tänker inte sätta (mer) jämställda män på någon piedestal. Jag tycker inte att det är för mycket begärt att jag ska slippa bli behandlad på ett respektlöst sätt på grund av mitt kön, det är något jag förväntar mig av min omgivning, även om det inte alltid efterlevs. Om det inte finns någon ambition att göra detta så kommer jag inte att bry mig om att stifta bekantskap med personen ifråga. Att sträva efter jämställdhet som man är alltså inget jag anser att en ska hyllas för, snarare handlar det om att slippa bli illa omtyckt.

Därför så ser jag det också som mer centralt att höja medvetenheten hos kvinnor om vad de bör kräva av män i sin omgivning än att typ vädja till männens ”förnuft” eller goda vilja. Jag tror absolut att det finns män som själva strävar efter jämställdhet av egen motor, men jag tror inte att det är så vi kommer att ”lösa” det hela så att säga. Att skriva om hur ”jämställda” män utövar förtryck är således inte nödvändigtvis något som riktar sig till män, utan handlar lika mycket om att hjälpa kvinnor att identifiera detta i sina relationer med män.

Precis som jag inte kräver att få bli medlem i någon hyllad klubb bara för att jag försöker att inte utöva rasism så tycker jag inte att manliga feminister ska bli det. Det är klart att jag begriper att detta får många män att banga på feminism, eftersom det är softare att vara omedveten om sina privilegier och eftersom en kanske inte får så mycket tillbaka av ett feministisk engagemang som en hade velat (vilket i och för sig är en sanning med modifikation med tanke på vilken status vissa feministmän har), men jag ser det å andra sidan inte som något självändamål att män ska vara feminister, speciellt inte om de är så bortskämda att de inte kan tänka sig att vara med i en rörelse bara för att de inte blir gullade med.

Män ska sluta förtrycka, och så är det med det. Vilken etikett de sedan använder på sig själva kvittar egentligen mig.

Feministisk kamp är tätt sammanvävd med antirasistisk kamp.

Jag fick en kommentar/fråga om termen systraskap, och hur den kan vara problematisk:

Finns det inte risk att det blir generaliserande att tala om systraskap? Jag tänker på postkolonial kritik (tex Mohanty) av ”det universella systraskapet” – att en skulle ha liknande erfarenheter av förtryck bara för att en tillhör ”samma kön”. Att det osynliggör komplexitet och förutsätter att det finns en gemenskap som kvinna som alla kvinnor förväntas kunna känna, även om det i själva verket är andra kvinnor som är deras värsta förtryckare. Kan man ens tala om en gemenskap baserad endast på kön?

Jag tycker detta är en viktig infallsvinkel. För mig så handlar systraskap inte nödvändigtvis om att vi har samma erfarenheter, kvinnor har väldigt olika erfarenheter beroende på en massa olika faktorer. Däremot menar jag att alla kvinnor utsätts för patriarkalt förtryck på något vis. Detta förtryck kan se väldigt olika ut beroende på vilken position en har som kvinna.

Jag såg Marie Antoinette för några veckor sedan och tänkte lite på det här. Även om det är en kvinna som med dåtidens mått mätt hade det ungefär så privilegierat som det är möjligt, så blev hon fortfarande förtryckt som kvinna, framförallt i det att hon giftes bort som en del i en politisk allians och hade en enormt stor press på sig att föda barn, att det ansågs vara hennes ansvar och så vidare. I detta kunde jag känna solidaritet med henne, även om jag såklart inte sympatiserar med eller relaterar till hennes övriga liv.

Problemet är att många feminister tänker sig att patriarkalt förtryck ser likadant ut för alla kvinnor; att bara för att en förtrycks på samma grunder (de könsliga), så upplevs det också på samma sätt.

Jag tänker till exempel på barnafödande. Jag menar att kontrollen över den reproduktiva förmågan är central i patriarkatet, men detta innebär inte nödvändigtvis att den kontrollen upplevs likadant av alla kvinnor. Utifrån min position så upplever jag en stark ideologisk press på att skaffa barn, för andra kvinnor kan det vara motsatsen, att de inte anses vara lämpliga att skaffa barn eller att de inte får skaffa barn och vara föräldrar på det sätt de önskar (mer om detta här). Detta innebär inte att pressen jag upplever blir mindre sann, mindre en del av kvinnoförtrycket eller mindre värd att kämpa emot, men det innebär att jag inte kan utgå ifrån att alla kvinnor har samma upplevelser på detta område eller kan använda sig av samma kampstrategier. För mig är det en kampstrategi att barnfödarstrejka, för någon annan kanske det är en kampstrategi att föda barn fast det inte anses lämpligt. Men oavsett vilken livssituation en har så är reproduktionen en viktig feministisk fråga.

Jag tror att en kan tala om en gemenskap baserad på kön, men för att kunna nå denna gemenskap så måste vi också se och ta tag i det som skiljer våra positioner åt. Därför är det till exempel väldigt viktigt att inom feministiska rörelser diskutera rasism, heteronormativitet och cisnormativitet, för att i högre grad kunna inkludera alla kvinnor.

För mig är en viktig del i praktiserandet av systraskap att kunna se dessa skillnader i situation, för att bättre förstå hur patriarkatet drabbar alla kvinnor. För att kunna se det som binder oss samman måste vi också se skillnaderna, inte bara applicera en normativ mall på hur alla kvinnor har det. Därför är feministisk kamp tätt sammanvävd med antirasistisk kamp, och bland annat därför är initiativ som Rummet så viktiga, för att vi ska kunna förstå hur allt detta hänger samman och kunna bli effektivare i våra metoder och inkludera alla. Läs till exempel Adoris fantastiska text om hur förtryckande strukturer samverkar.

SATC och känslomässigt arbete.

IMG_20140108_000855Kollade på SATC igår. Carrie är ihop med någon slags författare som är lite ”kränkt manligt geni”. Han blir ofta väldigt sur när hon gör saker hon inte gillar, och sen vägrar han prata om det utan går omkring och är grinig. Carries reaktion på allt detta är att överösa honom med sådana oerhörda mängder bekräftelse att det typ blir lite äckligt, och han fortsätter såklart att vara sur ändå.

Detta är en smärtsam, om än extrem, påminnelse av hur många relationer ser ut. Fenomenet: ”kvinnor bekräftar/underhåller/passar upp på sura män som själva inte tycker sig ha någon skyldighet att släppa till lite”. Män som liksom går omkring och är griniga och bara vägrar 1. erkänna att de är på dåligt humör 2. prata om det.

Jag känner ofta i dessa situationer att jag själv har väldigt svårt att få distans. Jag blir liksom så jävla inställd på att tillfredsställa, fast jag egentligen vet att det är ett pissigt jävla beteende från mannens sida att hålla på så. Men det blir liksom bara för mycket, jag fixar inte att någon går omkring och är grinig utan att jag vet varför. Det blir i de allra flesta fall jag som får ta upp tråden, som måste fråga vad fan det är frågan om, och dessutom också tjata många gånger för att mannen ska tala lite klarspråk och berätta vad det är han surar över. Att han bara skulle ta upp det själv är otänkbart.

Jag tänker att det handlar om att kvinnor i högre grad blivit fostrade att känna in och bry sig om andras känslor, och framförallt att tillfredsställa andra, speciellt män. Kvinnor tänker oftare att det är deras eget fel och ansvar om folk är sura. Män har blivit fostrade i att tänka att det inte är så jävla viktigt, att de inte behöver bry sig så mycket, och, om det är en kvinna som är sur och grinig, så tänker de inte att det är deras fel och ansvar utan att hon är ”konstig”, har pms eller något liknande (så många gånger jag hört detta, män som bara avfärdar kvinnors beteende direkt med att de är ”konstiga”, ”överkänsliga” eller liknande när det är uppenbart att det handlar om att de själva betett sig illa. Det måste vara oerhört bekvämt att kunna göra så). Och där har vi en av grunderna till ojämlikhet i känslomässigt arbete.

Nedvärderandet av kvinnlig kunskap.

Jag har tänkt mer kring det här om att varken vilja vara en mans slav eller morsa, och hur många män liksom använder en slags hjälplöshet för att slippa undan olika uppgifter och på män och kvinnors kunskap.

Jag tänker nämligen på hur jag själv också ibland använder denna hjälplöshet när jag inte orkar ta tag i vissa saker, som också är manligt kodade. Typ saker och ting som kräver fysisk styrka eller ”teknik” som kvinnor ju anses vara dåliga på. Detta är något jag ser som problematiskt, eftersom jag strävar efter att kunna göra det mesta i min vardag själv. Därför brukar jag försöka se till att då och då göra dessa manligt kodade sysslor.

Men det finns två viktiga skillnader, och det är dels vilken status dessa uppgifter har och hur mycket tid de kräver generellt. De manligt kodade sysslorna är ofta sådant som görs mer sällan i ett hushåll, som kanske är tidskrävande när de utförs men som inte kräver mycket tid generellt. Typ byta däck på bilen är väl ett jävla praktexempel som män gillar att ta upp. Det kanske är jobbigt (jag vet inte, jag har aldrig gjort det på grund av att jag inte äger en bil), men tidsåtgången kan såklart på långa vägar inte mätas med tidsåtgången för de kvinnligt kodade sysslorna, alltså städning, matlagning, känslomässigt arbete, barnskötsel och så vidare.

IMG_20121025_103538

Sedan kommer vi till statusen. När dessa sysslor utförs är det liksom en större grej, troligen delvis för att de utförs mer sällan men såklart också för att de är just manligt kodade. De förknippas med kunskap på ett helt annat sätt än de kvinnliga sysslorna. När dessa sysslor utförs så leder de i högre grad till beröm och beundran än när typiskt kvinnliga sysslor utförs. Dessa sysslor är också i högre grad professionaliserade och har också högre lön och status än kvinnligt kodade sysslor som är professionaliserade.

Att laga mat, diska, ta hand om barn och så vidare ses i regel som jävligt enkla uppgifter, det förbises helt att det faktiskt kräver en hel del kunnande. För mig, som är duktig på matlagning, blir det ofta plågsamt uppenbart hur bristfälliga kunskaper många har på detta område när de försöker. Inte så att de inte kan laga mat, utan snarare att det tar längre tid, att saker och ting blir brända/överkokta ofta och så vidare. Samma sak gäller att ta hand om varandra känslomässigt, ett område jag uppfattar att många män har mycket bristande kunskaper inom. När jag har påpekat för män att sättet de gör några av dessa kvinnligt kodade uppgifter på inte är så bra, så brukar det viftas bort, trots att det finns en föreställning om att jag som kvinna bör utföra dessa uppgifter och således borde vara bättre på dem.

Nu kommer vi till det intressanta: även om kvinnors kunskaper inte anses vara särskilt värdefulla, något verkligt relevant kunnande, så anses kvinnor ändå på grund av sitt kunnande vara mer lämpade för att utföra vissa sysslor. Många män har inställningen att de inte är lämpade för att utföra en viss uppgift för att de inte kan den lika bra som kvinnan, utan att ha den minsta lilla respekt för kvinnans kunskaper på området. Mannen lyfter fram kvinnans kunskaper och färdigheter när det passar honom, men väljer att ignorera dem när de inte passar honom.

Jag tror genuint att kvinnor är bättre på en del saker i dagens samhälle, just för att vi blivit ålagda att utföra dem. Jag tror också att det är viktigt att ta problemet med denna ojämna kunskapsfördelning på allvar, och inte bara som en fråga om vad män vill utan också om vad de faktiskt kan. Däremot tycker jag att män ska sluta behandla kvinnors kunnande så ignorant, utan istället förstå att kvinnor generellt har en massa kunskap som de saknar, så att de själva också kan skaffa sig denna.

Systraskap.

wpid-IMG_20140124_070635.jpgFör mig är systraskap det här: inte att försvara andra kvinnor i allt de tycker och tänker, men att erkänna de grundläggande likheterna i ens livssituation. Även om jag och Löwengrip har väldigt lite gemensamt så finns det en sak som förenar oss, och det är att vi båda är utsatta för patriarkalt förtryck. Detta förtryck behöver inte ta sig likartade uttryck för oss båda, men det finns där och vilar på samma samhälleliga grund.

Jag kan avsky (och avskyr) allt Löwengrip står för, men när hen berättar om sexuella trakasserier på krogen så kommer jag inte delta i något misstänkliggörande av hen, utan jag kommer stå på hens sida. Inte för att jag tycker om just Löwengrip och vill försvara hen som person, utan för att jag ser att vi har ett gemensamt intresse i det. Jag ser att jag, genom att försvara hen i den typen av fall, även försvarar mig själv. Genom att stå upp mot sexism oavsett vem om drabbas så försvarar jag andra kvinnor och mig själv som kvinna.

Det handlar inte om ”godhet” eller om att gilla varandra, det handlar om insikt om de intressen en har gemensamt. Och hur lite Löwengrip än inser detta så förstår jag att det är sant, hur lite Löwengrip än stöttar mig så kommer jag att säga ifrån när hen blir utsatt för sexism.

Säkerhetsrisker och personlig information.

Vill säga en sak angående inlägget igår, och det är att jag tycker att det är viktigt att hantera den här informationen på ett sätt som blir så lite destruktivt som möjligt. Det finns en risk i att misstänkliggöra sina medfeminister också, och det tycker jag är viktigt att tänka på. Den här typen av troll finns ju lite överallt, och det är inte säkert att de är ute efter att registrera folk eller liknande, det kan bara vara lite vanligt klumpigt snokande. Det jag ville belysa var att risken finns.

Det jag tänker är det mest relevanta för de som är offentliga på olika sätt är att vara noggrann med att anonymisera när en skriver om diskussioner, kollar noggrant om en nämner/citerar någon att det är okej och så vidare, inte instagramar folk hur som helst eller kanske ens twittrar om vilka en umgås med utan att veta att det är ok (jag undviker till exempel att göra detta). Ibland kan det också vara så att du själv har information om personer som de inte vill ska vara offentlig (jag vet till exempel fullständigt namn på en massa människor som inte har det offentligt på twitter), och det är viktigt att tänka på det så att en inte försäger sig, lägger upp printscreens där det avslöjas eller liknande.

Här kan en kanske tänka att det ju ändå är lätt att ta reda på för den som vill. Så kanske det kan verka, men jag tror inte en ska underskatta hur knepigt det kan vara att förstå koder, språk, personrelationer och så vidare i ett sammanhang en inte alls är hemma i eller intresserad av att bli hemma i, utan bara vill luska information i. Det är inte heller helt ovanligt att folk är lite halvoffentliga med sin identitet, och då går det kanske för någon att luska reda på om de verkligen vill, men det är onödigt att bidra till att göra det enklare så att säga.

Sedan är det också viktigt att tänka på att det ska vara ett eget val att vara öppen med sin könsidentitet eller sin sexualitet i varje givet sammanhang. Jag tror att det kan vara lätt att tänka på att ”komma ut” som något en gör en gång och sen är det överstökat, men så behöver det såklart inte alls vara. Att ”komma ut” kan vara något en gör hela livet i olika sammanhang och inför olika människor. Därför är det bra att tänka på att även om en person är öppen inför dig så betyder inte det att hen vill vara det inför alla. Det är dels en fråga om säkerhet men det är också en fråga om respekt som är viktig att ta hänsyn till rent allmänt.

Jag tänker att om en vidtar den här typen av försiktighetsåtgärder så är det nog ganska lugnt. Det viktiga är inte att göra allting hemligt, utan att inte bidra till att göra det enklare för en utomstående att ta reda på information som eventuellt kan vara känslig. Sedan om en vill ha helt hemliga grupper för information som absolut inte får spridas och så vidare så kan en ju ha det, men då är det bra att göra alla i gruppen medvetna om det, så att en är överens om vilka regler som gäller. Jag tror att det är lätt att anta att alla andra har samma inställning till personlig information som en själv har, och det är väl främst det jag tycker folk ska vara aktsamma för i skenet av detta.

Se upp!

Har fått info om att det tydligen finns vissa som typ försöker ”infiltrera” feministiska nätverk, oklart varför. Bland annat på Facebook har det dykt upp folk som har ytlig analys, mest är vänner med/kommenterar varandras grejer, som vill gå med i feministiska grupper, ofta med skälet att de vill ”utvidga” sitt feministiska nätverk.

Jag har själv stött på twittrare som har närmat sig på ett ”vänligt” sätt men ställt mycket personliga frågor utan att själva varit särskilt öppna med sin identitet vilket har fått mig att fatta misstankar. Dessa har ofta haft en väldigt frasradikal feministisk analys, mycket explicit manshat men väldigt lite analys och egna erfarenheter.

Detta behöver inte nödvändigtvis vara ett problem, MEN vissa av dessa personer har visat stort intresse för transpersoner, ofta med förevändningen om att de vill ha talare/föreläsare till något evenemang, för att göra ”research” eller liknande. Det är MYCKET viktigt att vara vaksam inför detta, transpersoner riskerar att utsättas för hatbrott i en hög grad och därför är det onödigt att bidra till en eventuell kartläggning. Vissa väljer kanske att vara offentliga, men det skulle ändå utgöra ett problem om det spreds på en större plattform. Även om en är öppen med namn och så vidare så är det onödigt att underlätta kartläggning. Dessutom kan det vara så att en person faktiskt inte är så öppen som du tror, utan bara valt att vara det inför en liten krets. Kolla därför en extra gång innan du avslöjar någons könsidentitet, sexuella läggning eller värderingar för en utomstående.

Kolla också upp folk en extra gång innan du godkänner dem till feministiska grupper. En bra grej kan till exempel vara att kolla när kontot startades, hur många vänner personen har och så vidare. Det är onödigt att vi exponerar oss inför personer som inte är vänligt inställda.

Detta är även en påminnelse till mig själv. Jag kan ibland utgå från att den som skrivit något offentligt på typ twitter tycker det är okej att synas på bloggen, men det behöver inte alls vara sant. Jag har en större plattform än de flesta och därför kan det vara ganska jobbigt att exponeras för så många, och dessutom i ett sammanhang som av många anses ”extremt”.

Sprid denna information! Det är viktigt för många medfeministers säkerhet.