Tre snyfthistorier ni borde sluta dela.

Det här med vad folk väljer att dela på internet är ju ett jävla gissel, som jag tänkte skriva lite om nu. Tre exempel på nyheter/historier som du inte bör dela oreflekterat:

Snyfthistorier om män som blivit slagna av kvinnor.

Det finns en viss typ av story som brukar går ungefär såhär: 1) jag blev slagen av en kvinna 2) ingen brydde sig 3) om en kvinna blev utsatt för samma sak skulle det vara en jättestor grej 4) VI LEVER I ETT MATRIARKAT!!!!! Vid trean blir det hela jävligt problematiskt och vid fyran ballar det ur totalt.

Såhär: jag, det är skittrist för dig att du blev slagen oavsett vem som är skyldig till det hela, detta innebär dock INTE att vi lever i ett matriarkat. Många män verkar ha fått för sig att det är jättelätt för kvinnor att få en man fälld för misshandel, detta stämmer inte. Berätta gärna om dina tråkiga upplevelser av polis/rättsväsende men vrid det inte till att du skulle vara diskriminerad i egenskap av man, för det finns det inget stöd för.

Människor som delar dessa snyfthistorier bör också ta sig en funderare på det faktum att de flesta kvinnor som slår män själva blivit utsatta för våld av samma man tidigare. Det är också ovanligt att kvinnor använder sig av kontrollerande våld mot män, utan det är i höge grad situationsbetingat (alltså att det uppkommer till följd av en konflikt).

Om du nu känner att u behöver dela en historia om att en man blev slagen jättehårt av en kvinna så kan du väl göra det, men ta i så fall avstånd från eventuella slutsatser om att kvinnor skulle vara privilegierade på området/ha lätt att få män fällda för misshandel, för det är inte sant och det är den typen av skitsnack som spär på den kvinnohatande struktur som gör att kvinnor bli slagna, våldtagna och dödade varje dag utan att en jävel bryr sig.

Samma gäller för historier om män som blivit utsatta för sexism, sexuellt våld och/eller trakasserier eller prostituerar sig. Jättetråkigt såklart, men det finns ingen anledning att kontrastera det mot något slags privilegierad position som kvinnor anses ha, för denna position existerar inte.

Snyfthistorier om män som förlorat vårdnaden om sina barn.

Det är mycket vanligt med män som berättar om hur de ondsinta mammorna till deras barn har hindrat de från att umgås med barnet, antingen genom att de rymt med barnet eller att de fått vårdnaden genom en juridisk process, där mamman antas ha något slags överläge för att… matriarkatet? Jag vet inte. Stackars dessa goda fäder som bara vill finnas där för sina barn, men som blir hindrade av dessa hysteriska kvinnor.

Det kanske kommer som en chock, men män utsätter faktiskt kvinnor och barn för våld på regelbunden basis. Om en kvinna har flytt från en man med sitt barn så är risken stor att det är på grund av ett våldsamt beteende från den mannens sida. Köp och dela därför inte oreflekterat historier om män som blivit fråntagna sina barn. Ja, det kan vara så att det är synd om mannen, men det finns också en överhängande risk att det verkligen inte är det.

Faktum är att du inte har en jävla aning om vad som har skett i den här familjen och det är vanskligt som fan att bara köpa mannens historia rakt av. Bara inse att du inte vet och skit i att dela den jävla storyn. Det finns inga ursäkter i stil med ”men om det är sant så är det bla bla bla”. DU VET INTE OM DET ÄR SANT så skit i att spekulera. Även om du lägger in en brasklapp om att det kanske inte är sant så sprider du dessa historier, dessa idéer om att män blir fråntagna sina barn på osakliga grunder till höger och vänster.

Snyfthistorier om familjer som fått sina barn omhändertagna av socialen.

Det är inte helt ovanligt med bilder på ledsna familjer som ba: ”de tog hand om lisa för att hen sa att hen haft pappas kuk i munnen men alla vet ju att barn ljuger så mycket” och sen kommer det en lång snyfthistoria om hur rädda de blev och hur mycket skam det var och så vidare och så vidare.

Såhär har vi det: personal inom barnomsorg och skola har något som kallas anmälningsplikt. Om de misstänker, alltså verkligen bara misstänker, att ett barn far illa i hemmet så måste de anmäla detta till socialen.  Om det anses finnas en överhängande risk för att ett barn far illa i hemmet så blir barnet omhändertaget av socialen under tiden att andra åtgärder sätts in. Detta är alltså inte ett permanent beslut utan en åtgärd som tas till snabbt och tillfälligt när socialen får nys om missförhållanden. Detta sker utan rättegång, men det sker såklart en professionell bedömning innan. Detta är en process som måste ske snabbt för att skydda barnet.

Socialen gör sällan den här typen av ingripanden, för det mesta försöker en lösa saker och ting på andra vis. Däremot är det viktigt att möjligheten finns, för ibland är det faktiskt så att hemmiljön är farlig för barnen. Barn blir sexuellt utnyttjade, misshandlade och ibland rentav dödade av sina föräldrar. På grund av detta behöver vi ha en myndighet som tar hand om barn om det finns misstanke att detta förekommer.

Ja, det kommer att inträffa misstag, och när så sker är det såklart jobbigt för de inblandade. Jag har full förståelse för detta, men det är i sig inget skäl till att göra en medial snyfthistoria av det, där det framställs som att barn omhändertas helt slumpmässigt av den onda ond staten.

Men du vet inte vad socialen har för grund för sin bedömning i de fall som sprids, bland annat eftersom de har tystnadsplikt och inte kan uttala sig i enskilda fall. Detta gör att föräldrarna får stå oemotsagda. Vad vet du egentligen om hur de barnen har det därhemma? Vad vet du om grunderna för misstankarna? Troligen inte så mycket. Så SKIT I att dela den här typen av snyfthistorier, resultatet blir nämligen att du spär på ett samhällsklimat där barn blir ännu mer rättslösa i förhållande till sina föräldrar.

Så snälla bara sluta dela den här skiten, det är jätteproblematiskt och spär på föreställningar som leder till våld och utsatthet och det är jävligt osoft. Hur tårdrypande det än kan verka så vet du inte hur det faktiskt ligger till, och dessa historier anspelar på stereotyper om hysteriska kvinnor, matriarkalt rättsväsende, lögnaktiga barn och goda fäder, fridfulla kärnfamiljer och utsatta män. Detta är skadliga stereotyper som hindra jämställdhet och gör både kvinnor och barn mer rättslösa.

Feministiskt initiativ och vänstermännen.

Sedan jag ”kom ut” med att jag är medlem i och kommer rösta på F! är det en del vänstermän som uttryckt sig besvikelse över att jag typ ”sviker rörelsen” (som om jag varit engagerad i vänsterpartiet till att börja med, herregud).

f!

Vissa vänstermän tycker det är JÄTTEVIKTIGT att F! är uttalat socialistiska. Såhär; en av F!:s språkrör och grundare är före detta partiledare för V. Jag tvivlar starkt på att detta är något som lockar till sig särskilt många högerfeminister. Däremot är det jävligt tröttsamt hur ni alltid måste sätta era egna frågor i förgrunden i all politisk kamp. Saker och ting måste vara uttalat socialistiska för att ni ska tycka det är bra.

Jag tänker typ såhär: all relevant feministisk politisk är på sätt och vis antikapitalistisk eftersom den ruckar på en viktig grund för kapitalismen, nämligen kärnfamiljen och mäns exploatering av kvinnors reproduktiva förmåga. Patriarkatet och kapitalismen samverkar, och de är beroende av varandra. Det finns en risk att F! missar att se detta och börjar driva irrelevant feministisk politik, men jag bedömer den dels som liten och dels så finns denna risk var en en väljer att engagera sig. Ja, det KAN bli dåligt men det kan också bli fett som fan. Dessutom tycker jag att mäns våld mot kvinnor, våldtäkt, kvinnors lägre löner och så vidare och så vidare är sjukt viktiga frågor i sig och inte bara ur ett vänsterperspektiv.

Sedan kommer de med en massa tjafs om att F! inte kommer komma in i riksdagen och därför är det som att rösta på SD eller NAZISTERNA. Såhär; politik för mig är INTE att ett parti jag gillar ska komma in i riksdagen, utan det handlar om att bygga en rörelse. Jag tror att F! har en stor potential att göra just detta, varför jag är intresserad av att engagera mig där. Jag skulle aldrig engagera mig i V, då jag anser att det är ett parti som är jävligt fast i gamla banor och saknar potential till att komma med något nytt och intressant.

Om folk undviker att engagera sig i något bara för att det kanske inte kommer hamna över riksdagsspärren nästa val så har vi en garanterat helt död demokrati; inga nya initiativ tillåts, för att vi då riskerar att ge Sd/högern mer makt, så vi döms till att för evigt traska runt i det gamla varv efter varv. Detta är ett mycket bra sätt att göra sig irrelevant, skrämma bort unga människor från partipolitiken och så vidare. Jag tror att de behövs förnyelse och jag tror inte att detta kommer ske inom V, däremot tror jag att ett feministiskt alternativ som går framåt (vilket F! onekligen gör) kan sätta mycket press på alla partier att ta feminism mer på allvar och höja den allmänna feministiska medvetenheten.

Men framförallt blir jag trött på självgodheten som omger dessa personer. De är liksom helt övertygade om att de minsann kan bedriva feministisk politik på ett bra sätt och att F! är helt överflödiga som parti, nu måste de bara övertyga alla andra om att det är så också. Trist inställning till något som faktiskt erbjuder förnyelse inom politiken.

Jag vill varken vara en mans morsa eller slav.

Twittrade detta apropå diskussionen om ”riktiga män” och lattepappor:

Denna idé om att feministers våta dröm är någon jävla man som ba *underkastar sig* ens vilja hela jävla tiden. Det finns gott om sådana män, och de suger så jävla mycket. Initiativlösa jävla degklumpar. Jag vill ha män som kan ta ansvar och initiativ utan att vara auktoritär, som kan delta i konversation utan att ta tolkningsföreträde. Hade en del samröre med en så kallade ”snäll kille” när jag var yngre, och har i efterhand insett att han mest var ryggradslös.

Finns få saker som är så provocerande som män som spelar hunsade, som ”går med på” saker och ting ovilligt. Känner mig som deras mamma. Fattar inte att män får för sig att det är detta en skulle vara ute efter? Varför skulle jag vilja vara min partners morsa?

Män som vägrar komma med egna initiativ och sedan tar sig rätten att sura för att de inte får vara med och bestämma. Alla dessa män som bara väntat och väntat tills att någon annan löser problem åt dem och sedan har mage att vara missnöjda med lösningarna.

Denna underkastelse är falsk, ty det är till sist ändå mannen som har makten att definiera situationen. Jag upplever inte att det ger mig rätt att bestämma, det blir bara en dubbel press i att behöva tänka på både mina behov och hans. Jag vill att män ska kunna ta ansvar för sina behov utan att ständigt sätta dem i första rummet. Jag vill varken vara min partners slav eller morsa, jag ville vara hans JÄMLIKE. Jag vill att vi tar gemensamt ansvar för varandra.

Jag fick även denna respons från Tahir som jag tyckte var värd att dela med mig av.

Hade en gång en partner som betedde sig PRECIS som mina lillebrorsor när de ville slippa ur att göra någonting. Skulle en gång skära nåt. ”Hur då?” frågade han. ”Typ i kuber.” ”Men, hur stora?” ”Hur ska jag skära?” ”Är det här rätt?” Och jag kände DIREKT igen beteendet från mina småsyskon på 7 o 10 år!!! Fråga så många frågor som möjligt så nån till slut tar över. En annan sak var också klassikern ”Men du är ju så mycket bättre på det här….” Tack men NEJ TACK FÖR ICKEKOMPLIMANGEN.

Jag tycker det är intressant hur dessa motpoler alltid målas upp och att feminister tvingas välja mellan dem. Antingen den auktoritära men ansvarstagande mannen eller det fjolliga barnet. Som om det inte gick att vara på något annat sätt för män, som om män inte kan ta initiativ och ansvar bara för att de inte tillåts sätta hela jävla agendan.

Det är som att män vill ha antingen eller. Antingen vill de bestämma allt eller så vill de inte ha något ansvar över huvud taget. De kan inte tänka sig att vara jämlika med kvinnor, att ta lika inflytande och lika ansvar.

Samma fenomen finns ofta hos män som vill ta plats inom feminismen. De vill antingen sätta hela agendan eller så vill de inte vara med alls. Att bara vara där och bidra med vad en kan utan att för den sakens skull ta över hela showen, det funkar liksom inte alls.

Att vara skeptisk.

Twittrade detta apropå kvinnan som blev misshandlad av nazister i Kärrtorp i lördags:

Kul hur skeptiska folk är när en kvinna blivit misshandlad av nazister, men köper det direkt när ngn säger att skolan förbjudit pepparkakor.

Det är nämligen många som gärna misstror vänner till den utsatta kvinnan och ba ”står det i tidningen om detta eller” (som om tidningar alltid skrev sanningen). Vissa kanske menar att det är bra att vara ”skeptisk”, men alltså…

Vilken världsbild folk har märks tydligt i vilken information de väljer att ta till sig och vilken de ta emot med skepsis (detta gäller såklart även mig själv, så det behöver ingen lägga någon kommentar om). Till exempel: jämställdister tar ofta oreflekterat emot information om att det finns någon lite könsskillnad mellan män och kvinnor som enligt dem förklarar en massa saker, men är oerhört skeptiska emot att dra slutsatser om strukturell underordning utifrån sådana saker som att kvinnor konsekvent får lägre lön.

Samma sak gäller såklart när det kommer till rasism. Historier som stödjer en rasistisk världsbild eller idéer om att kampen emot rasism ”gått för långt” sprider sig som en jävla löpeld, typ det där jävla påhittet om att typ ”pk-eliten” censurerat bort rasistiska nidbilder från Kalle Ankas jul när det i själva verket var Disney som gjorde det, eller hittepåhistorien om skolan som förbjöd pepparkaksgubbar för att det var rasistiskt och så vidare. Dessa grejer spreds, förstorades och det drogs helt orimliga slutsatser utifrån det snabbt som fan.

Därför har jag också sjukt svårt för folk som gör det till en dygd att vara ”skeptiska” utan urskiljning, för faktum är att en aldrig är skeptisk mot alla intryck en tar emot, utan troligen mest åt de en gärna vill vara skeptisk emot. Alla människor har en världsbild, en ideologi som de ser saker och ting utifrån, och om en väljer att vara ”skeptisk” utan medveten urskiljning så kommer en automatiskt att stå fast vid denna ideologi. Det kommer bli så att en ifrågasätter saker och ting som en helt enkelt inte riktigt vill tro på.

Jag är också skeptisk, jag är skeptisk som fan till historier om att barn har förbjudits från att göra saker i antirasismens namn, däremot är jag inte skeptisk till en historia om en kvinna som blivit misshandlad av nazister i samma område nazister under en lång tid klottrat ner med sina hatsymboler och med tillhyggen attackerat en fredlig demonstration (nej, att människor sysslar med självförsvar gör inte demonstrationen mindre fredlig). Jag tycker helt enkelt att det låter troligt att detta har hänt, givet det allmänna samhällsklimatet (låt oss inte glömma ”medborgargardet” som härjade i Husby) och givet den senaste tidens händelser kring linje 17.

Att vara ”skeptisk” i ett sånt här läge hindrar från att reagera, och just nu är det verkligen verkligen nödvändigt att vi gör det. Det blir en fråga om detaljer som tvistas i det oändliga (”var det verkligen så många”, ”kan vi vara säkra på att det ä nazister som klottrat hakkors och inte vänsterextremister som vill smutskasta nazister” osv osv). Nå, givetvis kan det vara så att högersvängen i politiken bara är en bluff, men vem bryr sig egentligen? Det är väl aldrig fel med lite antifascistisk organisering?

Patriarkatet.

IMG_20140122_093106Detta är alltså siffror från Fn. Visserligen har de några år på nacken, men det är ju inte som att de skett någon feministisk revolution på sista tiden. Detta är alltså snedfördelningen i fråga om arbete och resurser mellan könen. Kvinnor utför två tredjedelar av världen arbete, vilket alltså är dubbelt så mycket arbete som män som kollektiv.

Jag tycker att egendomsförhållandet är intressant (jag har för övrigt hört siffror på att kvinnor äger en tiondel numer, vilket är ganska mycket mer men fortfarande brutalt lite i förhållande till män). När en pratar om kvinnor och pengar pratar en ofta om lika lön, och även om det är en viktig fråga när det kommer till verkliga kvinnors konkreta frihet så skulle lika lön inte nödvändigtvis ändra så mycket utav egendomsförhållandena, de lär ju bero mer på att det i regel är män som äger företag.

Detta hänger ju ihop med kapitalismen, det skulle inte gå att ha en såhär ojämlik fördelning av resurser om det inte var för att vi hade ett samhälle som bygger på privategendom. Vidare så verkar många anse att det är helt okej att fördelningen av privategendom är så ojämlik, eftersom rätten att bestämma över sin egendom värderas högre än jämställdhet. Det är såklart inte särskilt konstigt egentligen, och jag tror inte på någon reformism inom kapitalismen, jag tror bara att det är viktigt att se hur ojämlik fördelning av egendom tillåter män att makt över kvinnor.

Kålsuparteorin och ideologiska skygglappar.

Det är spännande, ändå, hur så många är så måna om att utmåla nazistiskt och rasistiskt våld som lite ungefär samma sak som ”extremvänsterns” våld. Jag menar, nu har vi ju en situation där nazister faktiskt tar plats i samhälle, de syns och de utgör ett hot. Varför kan vi inte bara se detta för vad det är istället för att diskutera huruvida RF är ett problem eller inte.

Att det finns vänstergrupperingar som ägnar sig åt tveksamma metoder är i sig inte ett argument för att låta nazistiskt våld äga rum. Det är inte relevant. Om vänstergrupperingars våld utgör ett problem, nå, ta tag i det då istället för att gnälla om det varje gång det faktiskt är högerextremister som utövar våld.

Oavsett om en tycker att ”extremvänstern” utgör ett problem eller inte så är det inte en bra strategi att se det som samma sak, men med två olika namn. Iden om att högerextrem och vänsterextrem organisering skulle se likadan ut är en ideologisk utgångspunkt, inte något som har stöd i verkligheten. Ändå utgår politiker från detta så fort de ska beröra problemet.

Vissa människors ambition om att vid varje givet tillfälle peka på likheterna som finns hindrar effektivt arbete med dessa frågor. Och effektivt arbete är vad som behövs nu, för det finns uppenbarligen en reell hotbild. Att istället irra bort sig i tramsiga och ideologiska idéer om ”lika goda kålsupare” är att sätta upp jävligt mycket hinder för sig själv.

Vagina dentata.

Idag har jag suttit och försökt göra en sån här av cernitlera.

il_340x270.527308793_ckrbDetta är alltså en vagina dentata, en fitta med tänder. Så SJUKT underskattad grej inom populärkultur tycker jag. Borde göras mycket mer film, musik, konst och så vidare om fittor med tänder. Hört talas om filmen Teeth som ska handla om detta, men har inte riktigt nerverna för skräckfilm.

Såhär blev i alla fall resultatet:

wpid-IMG_20140126_165754.jpgÄr halvnöjd. Det var svårt att få till tänderna så att det framgår tydligt vad det är.

Rädslan för att avslöjas.

IMG_20140122_161525Den här grejen: när saker och ting börjar lossna lite och faktiskt typ gå ganska bra, då känner jag mig rädd som fan för att AVSLÖJAS. Att folk ska fatta att jag egentligen är helt jävla värdelös och inte har någonting att säga om någonting.

Jobbar på att få ett mer balanserat förhållningssätt till att folk verkar uppskatta mig som inte leder till att jag får ångest inför tanken på att göra någon besviken.

Känns som att detta är en rätt vanlig grej hos många, främst kvinnor.

Det är inte extremism att vilja kunna vara ute på kvällen utan att bli misshandlad.

Jag vill dela med mig av denna nyhet från Nätverket linje 17, som jag hoppas att ni hjälper till att sprida:

En kvinna misshandlades av nazister under en joggingtur på Nytorpsgärde under lördagen. All kärlek och styrka till vår syster och hennes familj Vi behöver hjälpas åt att hålla våra områden trygga för alla människor. Att organisera och gå natt/kvällsvandringar är något vi alla kan göra där vi bor. Gå gärna tillsammans, ta med dig något att skrapa lyktstolpar med, fördela gärna kvällarna så att folk är ute så mycket som möjligt! Var försiktig och ha gärna en plan för hur olika tänkbara situationer ska hanteras.
Gatorna tillhör oss alla,
när nazisterna och rasisterna är borta vilar vi!

Detta är alltså samma nätverk som anordnade den stora demonstrationen i Kärrtorp för några veckor sedan, med anledning av att deras demonstration blivit attackerad av nazister en vecka tidigare. Den demonstrationen samlade 18 000 personer som tydligt tog ställning mot nazism, men nazisterna fortsätter att klottra ner linje 17 med hakkors och tydligen också trakassera de som bor där. Uppenbarligen tas detta inte på allvar eftersom det får fortgå utan att till exempel polisen tar till några åtgärder emot det (mig veterligen i alla fall, de verkar inte direkt göra en stor sak av det).

Inte heller från regeringen har det hörts något uttalande om det hela, förutom Reinfeldts svada om att det inte utgör ett problem efter om ”tredje part” inte drabbas, som om de som engagerar sig politiskt i dessa frågor, de barn som var med på demonstrationen som attackerades, de gymnasieelever som tvingas se sin skola nedklottrad med hakkors eller de som känner rädsla inför att röra sig i det offentliga rummet, var värda att ta hänsyn till.

Problemet anses, som alltid, vara att ”vänsterextremister” försvarar rätten till staden, alla människors lika värde och så vidare, inte att det uppenbarligen finns människor som går in för att göra det offentliga rummet osäkert, trakassera de som befinner sig där och ta sig ensamrätt till det.

Jag tycker inte att det är extremism att vilja kunna vara ute på kvällen utan att bli misshandlad av nazister eller att vilja slippa se sitt område nedklottrat av hatsymboler. Det handlar om att kunna känna sig trygg, att ha lika rätt till det offentliga rummet som andra, och detta äventyras av detta fåtal personer som sprider skräck.

Om cissexism, kukskräck och patriarkalt språk.

På senaste tiden har jag försökt att få bort så mycket cissexism som möjligt från mitt språk. Jag har slutat använda kvinna och man som synonymt till livmoder och kuk, till exempel. Jag har också slutat skämta om och konsumera skämt om kukar, kukmätare och så vidare när jag talar om manlighet. Jag har även slutat referera till fitta/kuk som kvinnligt/manligt könsorgan.

Detta fyller två funktioner. Dels den uppenbara: det finns kvinnor som har kuk och det finns män som inte har kuk. Genom att i sitt språk sätta kuk som synonymt med manligt så utesluter en dessa kvinnor. Men jag tycker också att det har ett annat problem, nämligen att det är essensialistiskt. Manlighet och kuk kopplas samman, och det framställs som att det är kuken som liksom är agenten bakom förtrycket, att det inte handlar om den socialt konstruerade maskuliniteten utan om kuken som sådan. Ibland talas det om att klippa av folk kuken som en lösning, som om de skulle bli mindre män för det.

Samtidigt så har många kvinnor blivit utsatta för ett mycket konkret förtryck där kuken stått i förgrunden. Omslutande sex upplevs av många kvinnor som obehagligt, men det är något en förväntas göra för att kukens behov står i fokus i det heteronormativa samlaget, det vill säga där en cisman och en ciskvinna har sex. Våldtäkt är också en upplevelse som troligen ofta, men såklart inte alltid, innebär att kvinnan bli påtvingad en kuk. Kvinnor har också ofta levt ett liv medvetna om hotet från kuken, eftersom kuken framställs som ett vapen på en massa olika vis. Därför är det inte konstigt att många kvinnor förknippar manlighet och manlig makt med just kukar.

Samtidigt tror jag att det är problematiskt att tillmäta kuken för stor betydelse i dessa handlingar. I vårt språk så talas det ofta om våldtäkt som att någon ”tränger in”. Jag menar att detta är ett patriarkalt språkbruk som befäster idén om kuken som vapen och aktiv och fittan som passiv mottagare. Det finns också en idé om att en våldtäkt måste innebära omslutande sex, eller kuk-i-fitta-sex, en syn som även den är patriarkal då den utgår ifrån en patriarkal syn på vad sex är. Hela idén om att manlighet handlar om kukar är patriarkal som sådan, och därför väldigt problematisk ur ett feministiskt perspektiv.

En våldtäkt handlar enligt mig inte om att någon tränger in någonstans, utan om att ta sig rätt till en annan människas kropp och använda den som ett objekt för sin egen njutning. Detta kan göras utan att ens visa sitt organ, än mindre är det nödvändigt att tränga in. Däremot finns det en förställning om att män endast njuter av att få penetrera kvinnor, som om de var helt biologiskt drivna och inte kunde tycka om att typ utöva makt för sakens skull. Detta är också en patriarkal föreställning. Tafsande till exempel kan ju omöjligt vara skönt rent fysiskt, speciellt inte om det sker på en fullsmockad buss, ändå sysslar män med det! Varför? Det handlar om att utöva sexuell makt över kvinnor.

När det framställs som att våldtäkt handlar om penetration menar jag att en missat hur stor roll mäns sociala makt spelar, hur stor roll det spelar att reducera någon till ett objekt. Sedan att kuken har en mycket stor symbolisk kraft här är värt att tänka på, men det är inte det som är en våldtäkt allena, det är inte det som utgör mäns makt. Därför tror jag att det är viktigt att vi slutar förknippa manlighet med kukar, inte bara för att inkludera de kvinnor som har kuk, utan också för att vi måste röra oss bort från ett patriarkalt och essensialistiskt språkbruk.