Säkerhetsrisker och personlig information.

Vill säga en sak angående inlägget igår, och det är att jag tycker att det är viktigt att hantera den här informationen på ett sätt som blir så lite destruktivt som möjligt. Det finns en risk i att misstänkliggöra sina medfeminister också, och det tycker jag är viktigt att tänka på. Den här typen av troll finns ju lite överallt, och det är inte säkert att de är ute efter att registrera folk eller liknande, det kan bara vara lite vanligt klumpigt snokande. Det jag ville belysa var att risken finns.

Det jag tänker är det mest relevanta för de som är offentliga på olika sätt är att vara noggrann med att anonymisera när en skriver om diskussioner, kollar noggrant om en nämner/citerar någon att det är okej och så vidare, inte instagramar folk hur som helst eller kanske ens twittrar om vilka en umgås med utan att veta att det är ok (jag undviker till exempel att göra detta). Ibland kan det också vara så att du själv har information om personer som de inte vill ska vara offentlig (jag vet till exempel fullständigt namn på en massa människor som inte har det offentligt på twitter), och det är viktigt att tänka på det så att en inte försäger sig, lägger upp printscreens där det avslöjas eller liknande.

Här kan en kanske tänka att det ju ändå är lätt att ta reda på för den som vill. Så kanske det kan verka, men jag tror inte en ska underskatta hur knepigt det kan vara att förstå koder, språk, personrelationer och så vidare i ett sammanhang en inte alls är hemma i eller intresserad av att bli hemma i, utan bara vill luska information i. Det är inte heller helt ovanligt att folk är lite halvoffentliga med sin identitet, och då går det kanske för någon att luska reda på om de verkligen vill, men det är onödigt att bidra till att göra det enklare så att säga.

Sedan är det också viktigt att tänka på att det ska vara ett eget val att vara öppen med sin könsidentitet eller sin sexualitet i varje givet sammanhang. Jag tror att det kan vara lätt att tänka på att ”komma ut” som något en gör en gång och sen är det överstökat, men så behöver det såklart inte alls vara. Att ”komma ut” kan vara något en gör hela livet i olika sammanhang och inför olika människor. Därför är det bra att tänka på att även om en person är öppen inför dig så betyder inte det att hen vill vara det inför alla. Det är dels en fråga om säkerhet men det är också en fråga om respekt som är viktig att ta hänsyn till rent allmänt.

Jag tänker att om en vidtar den här typen av försiktighetsåtgärder så är det nog ganska lugnt. Det viktiga är inte att göra allting hemligt, utan att inte bidra till att göra det enklare för en utomstående att ta reda på information som eventuellt kan vara känslig. Sedan om en vill ha helt hemliga grupper för information som absolut inte får spridas och så vidare så kan en ju ha det, men då är det bra att göra alla i gruppen medvetna om det, så att en är överens om vilka regler som gäller. Jag tror att det är lätt att anta att alla andra har samma inställning till personlig information som en själv har, och det är väl främst det jag tycker folk ska vara aktsamma för i skenet av detta.

Se upp!

Har fått info om att det tydligen finns vissa som typ försöker ”infiltrera” feministiska nätverk, oklart varför. Bland annat på Facebook har det dykt upp folk som har ytlig analys, mest är vänner med/kommenterar varandras grejer, som vill gå med i feministiska grupper, ofta med skälet att de vill ”utvidga” sitt feministiska nätverk.

Jag har själv stött på twittrare som har närmat sig på ett ”vänligt” sätt men ställt mycket personliga frågor utan att själva varit särskilt öppna med sin identitet vilket har fått mig att fatta misstankar. Dessa har ofta haft en väldigt frasradikal feministisk analys, mycket explicit manshat men väldigt lite analys och egna erfarenheter.

Detta behöver inte nödvändigtvis vara ett problem, MEN vissa av dessa personer har visat stort intresse för transpersoner, ofta med förevändningen om att de vill ha talare/föreläsare till något evenemang, för att göra ”research” eller liknande. Det är MYCKET viktigt att vara vaksam inför detta, transpersoner riskerar att utsättas för hatbrott i en hög grad och därför är det onödigt att bidra till en eventuell kartläggning. Vissa väljer kanske att vara offentliga, men det skulle ändå utgöra ett problem om det spreds på en större plattform. Även om en är öppen med namn och så vidare så är det onödigt att underlätta kartläggning. Dessutom kan det vara så att en person faktiskt inte är så öppen som du tror, utan bara valt att vara det inför en liten krets. Kolla därför en extra gång innan du avslöjar någons könsidentitet, sexuella läggning eller värderingar för en utomstående.

Kolla också upp folk en extra gång innan du godkänner dem till feministiska grupper. En bra grej kan till exempel vara att kolla när kontot startades, hur många vänner personen har och så vidare. Det är onödigt att vi exponerar oss inför personer som inte är vänligt inställda.

Detta är även en påminnelse till mig själv. Jag kan ibland utgå från att den som skrivit något offentligt på typ twitter tycker det är okej att synas på bloggen, men det behöver inte alls vara sant. Jag har en större plattform än de flesta och därför kan det vara ganska jobbigt att exponeras för så många, och dessutom i ett sammanhang som av många anses ”extremt”.

Sprid denna information! Det är viktigt för många medfeministers säkerhet.

Tre snyfthistorier ni borde sluta dela.

Det här med vad folk väljer att dela på internet är ju ett jävla gissel, som jag tänkte skriva lite om nu. Tre exempel på nyheter/historier som du inte bör dela oreflekterat:

Snyfthistorier om män som blivit slagna av kvinnor.

Det finns en viss typ av story som brukar går ungefär såhär: 1) jag blev slagen av en kvinna 2) ingen brydde sig 3) om en kvinna blev utsatt för samma sak skulle det vara en jättestor grej 4) VI LEVER I ETT MATRIARKAT!!!!! Vid trean blir det hela jävligt problematiskt och vid fyran ballar det ur totalt.

Såhär: jag, det är skittrist för dig att du blev slagen oavsett vem som är skyldig till det hela, detta innebär dock INTE att vi lever i ett matriarkat. Många män verkar ha fått för sig att det är jättelätt för kvinnor att få en man fälld för misshandel, detta stämmer inte. Berätta gärna om dina tråkiga upplevelser av polis/rättsväsende men vrid det inte till att du skulle vara diskriminerad i egenskap av man, för det finns det inget stöd för.

Människor som delar dessa snyfthistorier bör också ta sig en funderare på det faktum att de flesta kvinnor som slår män själva blivit utsatta för våld av samma man tidigare. Det är också ovanligt att kvinnor använder sig av kontrollerande våld mot män, utan det är i höge grad situationsbetingat (alltså att det uppkommer till följd av en konflikt).

Om du nu känner att u behöver dela en historia om att en man blev slagen jättehårt av en kvinna så kan du väl göra det, men ta i så fall avstånd från eventuella slutsatser om att kvinnor skulle vara privilegierade på området/ha lätt att få män fällda för misshandel, för det är inte sant och det är den typen av skitsnack som spär på den kvinnohatande struktur som gör att kvinnor bli slagna, våldtagna och dödade varje dag utan att en jävel bryr sig.

Samma gäller för historier om män som blivit utsatta för sexism, sexuellt våld och/eller trakasserier eller prostituerar sig. Jättetråkigt såklart, men det finns ingen anledning att kontrastera det mot något slags privilegierad position som kvinnor anses ha, för denna position existerar inte.

Snyfthistorier om män som förlorat vårdnaden om sina barn.

Det är mycket vanligt med män som berättar om hur de ondsinta mammorna till deras barn har hindrat de från att umgås med barnet, antingen genom att de rymt med barnet eller att de fått vårdnaden genom en juridisk process, där mamman antas ha något slags överläge för att… matriarkatet? Jag vet inte. Stackars dessa goda fäder som bara vill finnas där för sina barn, men som blir hindrade av dessa hysteriska kvinnor.

Det kanske kommer som en chock, men män utsätter faktiskt kvinnor och barn för våld på regelbunden basis. Om en kvinna har flytt från en man med sitt barn så är risken stor att det är på grund av ett våldsamt beteende från den mannens sida. Köp och dela därför inte oreflekterat historier om män som blivit fråntagna sina barn. Ja, det kan vara så att det är synd om mannen, men det finns också en överhängande risk att det verkligen inte är det.

Faktum är att du inte har en jävla aning om vad som har skett i den här familjen och det är vanskligt som fan att bara köpa mannens historia rakt av. Bara inse att du inte vet och skit i att dela den jävla storyn. Det finns inga ursäkter i stil med ”men om det är sant så är det bla bla bla”. DU VET INTE OM DET ÄR SANT så skit i att spekulera. Även om du lägger in en brasklapp om att det kanske inte är sant så sprider du dessa historier, dessa idéer om att män blir fråntagna sina barn på osakliga grunder till höger och vänster.

Snyfthistorier om familjer som fått sina barn omhändertagna av socialen.

Det är inte helt ovanligt med bilder på ledsna familjer som ba: ”de tog hand om lisa för att hen sa att hen haft pappas kuk i munnen men alla vet ju att barn ljuger så mycket” och sen kommer det en lång snyfthistoria om hur rädda de blev och hur mycket skam det var och så vidare och så vidare.

Såhär har vi det: personal inom barnomsorg och skola har något som kallas anmälningsplikt. Om de misstänker, alltså verkligen bara misstänker, att ett barn far illa i hemmet så måste de anmäla detta till socialen.  Om det anses finnas en överhängande risk för att ett barn far illa i hemmet så blir barnet omhändertaget av socialen under tiden att andra åtgärder sätts in. Detta är alltså inte ett permanent beslut utan en åtgärd som tas till snabbt och tillfälligt när socialen får nys om missförhållanden. Detta sker utan rättegång, men det sker såklart en professionell bedömning innan. Detta är en process som måste ske snabbt för att skydda barnet.

Socialen gör sällan den här typen av ingripanden, för det mesta försöker en lösa saker och ting på andra vis. Däremot är det viktigt att möjligheten finns, för ibland är det faktiskt så att hemmiljön är farlig för barnen. Barn blir sexuellt utnyttjade, misshandlade och ibland rentav dödade av sina föräldrar. På grund av detta behöver vi ha en myndighet som tar hand om barn om det finns misstanke att detta förekommer.

Ja, det kommer att inträffa misstag, och när så sker är det såklart jobbigt för de inblandade. Jag har full förståelse för detta, men det är i sig inget skäl till att göra en medial snyfthistoria av det, där det framställs som att barn omhändertas helt slumpmässigt av den onda ond staten.

Men du vet inte vad socialen har för grund för sin bedömning i de fall som sprids, bland annat eftersom de har tystnadsplikt och inte kan uttala sig i enskilda fall. Detta gör att föräldrarna får stå oemotsagda. Vad vet du egentligen om hur de barnen har det därhemma? Vad vet du om grunderna för misstankarna? Troligen inte så mycket. Så SKIT I att dela den här typen av snyfthistorier, resultatet blir nämligen att du spär på ett samhällsklimat där barn blir ännu mer rättslösa i förhållande till sina föräldrar.

Så snälla bara sluta dela den här skiten, det är jätteproblematiskt och spär på föreställningar som leder till våld och utsatthet och det är jävligt osoft. Hur tårdrypande det än kan verka så vet du inte hur det faktiskt ligger till, och dessa historier anspelar på stereotyper om hysteriska kvinnor, matriarkalt rättsväsende, lögnaktiga barn och goda fäder, fridfulla kärnfamiljer och utsatta män. Detta är skadliga stereotyper som hindra jämställdhet och gör både kvinnor och barn mer rättslösa.

Feministiskt initiativ och vänstermännen.

Sedan jag ”kom ut” med att jag är medlem i och kommer rösta på F! är det en del vänstermän som uttryckt sig besvikelse över att jag typ ”sviker rörelsen” (som om jag varit engagerad i vänsterpartiet till att börja med, herregud).

f!

Vissa vänstermän tycker det är JÄTTEVIKTIGT att F! är uttalat socialistiska. Såhär; en av F!:s språkrör och grundare är före detta partiledare för V. Jag tvivlar starkt på att detta är något som lockar till sig särskilt många högerfeminister. Däremot är det jävligt tröttsamt hur ni alltid måste sätta era egna frågor i förgrunden i all politisk kamp. Saker och ting måste vara uttalat socialistiska för att ni ska tycka det är bra.

Jag tänker typ såhär: all relevant feministisk politisk är på sätt och vis antikapitalistisk eftersom den ruckar på en viktig grund för kapitalismen, nämligen kärnfamiljen och mäns exploatering av kvinnors reproduktiva förmåga. Patriarkatet och kapitalismen samverkar, och de är beroende av varandra. Det finns en risk att F! missar att se detta och börjar driva irrelevant feministisk politik, men jag bedömer den dels som liten och dels så finns denna risk var en en väljer att engagera sig. Ja, det KAN bli dåligt men det kan också bli fett som fan. Dessutom tycker jag att mäns våld mot kvinnor, våldtäkt, kvinnors lägre löner och så vidare och så vidare är sjukt viktiga frågor i sig och inte bara ur ett vänsterperspektiv.

Sedan kommer de med en massa tjafs om att F! inte kommer komma in i riksdagen och därför är det som att rösta på SD eller NAZISTERNA. Såhär; politik för mig är INTE att ett parti jag gillar ska komma in i riksdagen, utan det handlar om att bygga en rörelse. Jag tror att F! har en stor potential att göra just detta, varför jag är intresserad av att engagera mig där. Jag skulle aldrig engagera mig i V, då jag anser att det är ett parti som är jävligt fast i gamla banor och saknar potential till att komma med något nytt och intressant.

Om folk undviker att engagera sig i något bara för att det kanske inte kommer hamna över riksdagsspärren nästa val så har vi en garanterat helt död demokrati; inga nya initiativ tillåts, för att vi då riskerar att ge Sd/högern mer makt, så vi döms till att för evigt traska runt i det gamla varv efter varv. Detta är ett mycket bra sätt att göra sig irrelevant, skrämma bort unga människor från partipolitiken och så vidare. Jag tror att de behövs förnyelse och jag tror inte att detta kommer ske inom V, däremot tror jag att ett feministiskt alternativ som går framåt (vilket F! onekligen gör) kan sätta mycket press på alla partier att ta feminism mer på allvar och höja den allmänna feministiska medvetenheten.

Men framförallt blir jag trött på självgodheten som omger dessa personer. De är liksom helt övertygade om att de minsann kan bedriva feministisk politik på ett bra sätt och att F! är helt överflödiga som parti, nu måste de bara övertyga alla andra om att det är så också. Trist inställning till något som faktiskt erbjuder förnyelse inom politiken.

Jag vill varken vara en mans morsa eller slav.

Twittrade detta apropå diskussionen om ”riktiga män” och lattepappor:

Denna idé om att feministers våta dröm är någon jävla man som ba *underkastar sig* ens vilja hela jävla tiden. Det finns gott om sådana män, och de suger så jävla mycket. Initiativlösa jävla degklumpar. Jag vill ha män som kan ta ansvar och initiativ utan att vara auktoritär, som kan delta i konversation utan att ta tolkningsföreträde. Hade en del samröre med en så kallade ”snäll kille” när jag var yngre, och har i efterhand insett att han mest var ryggradslös.

Finns få saker som är så provocerande som män som spelar hunsade, som ”går med på” saker och ting ovilligt. Känner mig som deras mamma. Fattar inte att män får för sig att det är detta en skulle vara ute efter? Varför skulle jag vilja vara min partners morsa?

Män som vägrar komma med egna initiativ och sedan tar sig rätten att sura för att de inte får vara med och bestämma. Alla dessa män som bara väntat och väntat tills att någon annan löser problem åt dem och sedan har mage att vara missnöjda med lösningarna.

Denna underkastelse är falsk, ty det är till sist ändå mannen som har makten att definiera situationen. Jag upplever inte att det ger mig rätt att bestämma, det blir bara en dubbel press i att behöva tänka på både mina behov och hans. Jag vill att män ska kunna ta ansvar för sina behov utan att ständigt sätta dem i första rummet. Jag vill varken vara min partners slav eller morsa, jag ville vara hans JÄMLIKE. Jag vill att vi tar gemensamt ansvar för varandra.

Jag fick även denna respons från Tahir som jag tyckte var värd att dela med mig av.

Hade en gång en partner som betedde sig PRECIS som mina lillebrorsor när de ville slippa ur att göra någonting. Skulle en gång skära nåt. ”Hur då?” frågade han. ”Typ i kuber.” ”Men, hur stora?” ”Hur ska jag skära?” ”Är det här rätt?” Och jag kände DIREKT igen beteendet från mina småsyskon på 7 o 10 år!!! Fråga så många frågor som möjligt så nån till slut tar över. En annan sak var också klassikern ”Men du är ju så mycket bättre på det här….” Tack men NEJ TACK FÖR ICKEKOMPLIMANGEN.

Jag tycker det är intressant hur dessa motpoler alltid målas upp och att feminister tvingas välja mellan dem. Antingen den auktoritära men ansvarstagande mannen eller det fjolliga barnet. Som om det inte gick att vara på något annat sätt för män, som om män inte kan ta initiativ och ansvar bara för att de inte tillåts sätta hela jävla agendan.

Det är som att män vill ha antingen eller. Antingen vill de bestämma allt eller så vill de inte ha något ansvar över huvud taget. De kan inte tänka sig att vara jämlika med kvinnor, att ta lika inflytande och lika ansvar.

Samma fenomen finns ofta hos män som vill ta plats inom feminismen. De vill antingen sätta hela agendan eller så vill de inte vara med alls. Att bara vara där och bidra med vad en kan utan att för den sakens skull ta över hela showen, det funkar liksom inte alls.

Att vara skeptisk.

Twittrade detta apropå kvinnan som blev misshandlad av nazister i Kärrtorp i lördags:

Kul hur skeptiska folk är när en kvinna blivit misshandlad av nazister, men köper det direkt när ngn säger att skolan förbjudit pepparkakor.

Det är nämligen många som gärna misstror vänner till den utsatta kvinnan och ba ”står det i tidningen om detta eller” (som om tidningar alltid skrev sanningen). Vissa kanske menar att det är bra att vara ”skeptisk”, men alltså…

Vilken världsbild folk har märks tydligt i vilken information de väljer att ta till sig och vilken de ta emot med skepsis (detta gäller såklart även mig själv, så det behöver ingen lägga någon kommentar om). Till exempel: jämställdister tar ofta oreflekterat emot information om att det finns någon lite könsskillnad mellan män och kvinnor som enligt dem förklarar en massa saker, men är oerhört skeptiska emot att dra slutsatser om strukturell underordning utifrån sådana saker som att kvinnor konsekvent får lägre lön.

Samma sak gäller såklart när det kommer till rasism. Historier som stödjer en rasistisk världsbild eller idéer om att kampen emot rasism ”gått för långt” sprider sig som en jävla löpeld, typ det där jävla påhittet om att typ ”pk-eliten” censurerat bort rasistiska nidbilder från Kalle Ankas jul när det i själva verket var Disney som gjorde det, eller hittepåhistorien om skolan som förbjöd pepparkaksgubbar för att det var rasistiskt och så vidare. Dessa grejer spreds, förstorades och det drogs helt orimliga slutsatser utifrån det snabbt som fan.

Därför har jag också sjukt svårt för folk som gör det till en dygd att vara ”skeptiska” utan urskiljning, för faktum är att en aldrig är skeptisk mot alla intryck en tar emot, utan troligen mest åt de en gärna vill vara skeptisk emot. Alla människor har en världsbild, en ideologi som de ser saker och ting utifrån, och om en väljer att vara ”skeptisk” utan medveten urskiljning så kommer en automatiskt att stå fast vid denna ideologi. Det kommer bli så att en ifrågasätter saker och ting som en helt enkelt inte riktigt vill tro på.

Jag är också skeptisk, jag är skeptisk som fan till historier om att barn har förbjudits från att göra saker i antirasismens namn, däremot är jag inte skeptisk till en historia om en kvinna som blivit misshandlad av nazister i samma område nazister under en lång tid klottrat ner med sina hatsymboler och med tillhyggen attackerat en fredlig demonstration (nej, att människor sysslar med självförsvar gör inte demonstrationen mindre fredlig). Jag tycker helt enkelt att det låter troligt att detta har hänt, givet det allmänna samhällsklimatet (låt oss inte glömma ”medborgargardet” som härjade i Husby) och givet den senaste tidens händelser kring linje 17.

Att vara ”skeptisk” i ett sånt här läge hindrar från att reagera, och just nu är det verkligen verkligen nödvändigt att vi gör det. Det blir en fråga om detaljer som tvistas i det oändliga (”var det verkligen så många”, ”kan vi vara säkra på att det ä nazister som klottrat hakkors och inte vänsterextremister som vill smutskasta nazister” osv osv). Nå, givetvis kan det vara så att högersvängen i politiken bara är en bluff, men vem bryr sig egentligen? Det är väl aldrig fel med lite antifascistisk organisering?

Patriarkatet.

IMG_20140122_093106Detta är alltså siffror från Fn. Visserligen har de några år på nacken, men det är ju inte som att de skett någon feministisk revolution på sista tiden. Detta är alltså snedfördelningen i fråga om arbete och resurser mellan könen. Kvinnor utför två tredjedelar av världen arbete, vilket alltså är dubbelt så mycket arbete som män som kollektiv.

Jag tycker att egendomsförhållandet är intressant (jag har för övrigt hört siffror på att kvinnor äger en tiondel numer, vilket är ganska mycket mer men fortfarande brutalt lite i förhållande till män). När en pratar om kvinnor och pengar pratar en ofta om lika lön, och även om det är en viktig fråga när det kommer till verkliga kvinnors konkreta frihet så skulle lika lön inte nödvändigtvis ändra så mycket utav egendomsförhållandena, de lär ju bero mer på att det i regel är män som äger företag.

Detta hänger ju ihop med kapitalismen, det skulle inte gå att ha en såhär ojämlik fördelning av resurser om det inte var för att vi hade ett samhälle som bygger på privategendom. Vidare så verkar många anse att det är helt okej att fördelningen av privategendom är så ojämlik, eftersom rätten att bestämma över sin egendom värderas högre än jämställdhet. Det är såklart inte särskilt konstigt egentligen, och jag tror inte på någon reformism inom kapitalismen, jag tror bara att det är viktigt att se hur ojämlik fördelning av egendom tillåter män att makt över kvinnor.

Kålsuparteorin och ideologiska skygglappar.

Det är spännande, ändå, hur så många är så måna om att utmåla nazistiskt och rasistiskt våld som lite ungefär samma sak som ”extremvänsterns” våld. Jag menar, nu har vi ju en situation där nazister faktiskt tar plats i samhälle, de syns och de utgör ett hot. Varför kan vi inte bara se detta för vad det är istället för att diskutera huruvida RF är ett problem eller inte.

Att det finns vänstergrupperingar som ägnar sig åt tveksamma metoder är i sig inte ett argument för att låta nazistiskt våld äga rum. Det är inte relevant. Om vänstergrupperingars våld utgör ett problem, nå, ta tag i det då istället för att gnälla om det varje gång det faktiskt är högerextremister som utövar våld.

Oavsett om en tycker att ”extremvänstern” utgör ett problem eller inte så är det inte en bra strategi att se det som samma sak, men med två olika namn. Iden om att högerextrem och vänsterextrem organisering skulle se likadan ut är en ideologisk utgångspunkt, inte något som har stöd i verkligheten. Ändå utgår politiker från detta så fort de ska beröra problemet.

Vissa människors ambition om att vid varje givet tillfälle peka på likheterna som finns hindrar effektivt arbete med dessa frågor. Och effektivt arbete är vad som behövs nu, för det finns uppenbarligen en reell hotbild. Att istället irra bort sig i tramsiga och ideologiska idéer om ”lika goda kålsupare” är att sätta upp jävligt mycket hinder för sig själv.

Vagina dentata.

Idag har jag suttit och försökt göra en sån här av cernitlera.

il_340x270.527308793_ckrbDetta är alltså en vagina dentata, en fitta med tänder. Så SJUKT underskattad grej inom populärkultur tycker jag. Borde göras mycket mer film, musik, konst och så vidare om fittor med tänder. Hört talas om filmen Teeth som ska handla om detta, men har inte riktigt nerverna för skräckfilm.

Såhär blev i alla fall resultatet:

wpid-IMG_20140126_165754.jpgÄr halvnöjd. Det var svårt att få till tänderna så att det framgår tydligt vad det är.

Rädslan för att avslöjas.

IMG_20140122_161525Den här grejen: när saker och ting börjar lossna lite och faktiskt typ gå ganska bra, då känner jag mig rädd som fan för att AVSLÖJAS. Att folk ska fatta att jag egentligen är helt jävla värdelös och inte har någonting att säga om någonting.

Jobbar på att få ett mer balanserat förhållningssätt till att folk verkar uppskatta mig som inte leder till att jag får ångest inför tanken på att göra någon besviken.

Känns som att detta är en rätt vanlig grej hos många, främst kvinnor.