Pysslade.
Gjorde slut. Det var jobbigt men jag orkar och vill inte skriva om det nu. Vill ändå att ni ska veta, om ni inte redan snappat upp det på twitter/instagram. 
Bokade tatueringstid och tröstshoppade för att känna mig värdefull igen, men det gick inte särskilt bra.
Såg ut såhär.
Upprepade mig konstnärligt.
Hängde med Lady Dahmer och Hannah.
Våldspotential, kontroll och manlighet.
Den senaste boken jag läst i Genuskursen är Med uppenbar känsla för stil av Mendel-Enk, en bok jag tyckte var bra även om jag har rätt svårt att relatera till machoidealet som beskrivs som så oerhört dominerande, men det beror ju såklart på vilka kretsar en rör sig i. Jag umgås framförallt med män som är feministiskt medvetna och inte sysslar med den typen av maskulinitetsutövande, eller nördar/töntar som aldrig riktigt har kunnat hävda sig med den formen av maskulinitetsutövande.
Mendel-Enk har dock ett intressant resonemang kring makt, våld och kontroll som jag tänkte skriva lite om och utveckla.
Våld är en stor del av hur maskulinitet skapas. Även om de flesta män inte använder våld, i alla fall inte på någon slags regelbunden bas, så är våldspotential viktigt. Män lär sig på ett helt annat sätt än kvinnor att våld är en möjlig utväg ur olika situationer, att de kan och får använda våld om situationen kräver. Mendel-Enk skriver mycket om hur män skapar eller hittar på situationer där våld är berättigat (typ självförsvar) och sedan använder det som en ursäkt till ett i princip obegränsat våldsutövande. Så länge det finns något som berättigar användandet av våld så kan våldet går hur långt som helst.
Detta får mig att tänka på hur män jag känner pratar om våld. Ofta är det män som själv inte använder våld, men de pratar ändå mycket om att de skulle kunna använda våld om de ville. De understryker helt enkelt ofta sin våldspotential, eller sin önskan att ha en våldspotential. Jag har varit i många diskussioner med män om när det skulle vara okej att använda våld, varför och hur en då skulle gå till väga. De talar helt enkelt om våld som en möjlighet på ett annat vis än kvinnor gör.
Jag tänker att våld och hot om våld är det viktigaste sättet att upprätthålla makt och kontroll inom maskuliniteten, som man ska en ha en ständig potential till våld, det ska vara möjligt att ta till våld om så krävs. Problemet är att den här våldspotentialen också måste kontrolleras. Om en har lärt sig att våld är en möjlig lösning på olika situationer och har blivit utrustad med förutsättningar (mentala och fysiska) för att använda våld, så är risken såklart större att våld också kommer att användas.
Detta skapar en balansgång för män, för å ena sidan lär de sig att se våld som ett medel för att uppnå makt och kontroll, men å andra sidan får våldet inte gå gör långt. En man ska kunna kontrollera sitt eget våldsutövande. När män går ”för långt” i sitt våldsutövande beskrivs detta ofta som om de förlorat kontrollen, men detta behöver absolut inte stämma, det stämmer faktiskt ganska sällan. Även män som går ”för långt” är kontrollerade i sitt våldsutövande, de följer samma moral som alla män får, nämligen den att våld är ett acceptabelt medel för att uppnå makt och kontroll, men de drar de utanför den samhälleligt accepterade gränsen.
När en ser på fall av mäns våld mot kvinnor så är det vanligt att männen berättigar sitt våldsutövande med att de var tvungna att uppfostra och kontrollera kvinnan, att de ser på våldet som ett medel för att uppnå makt och kontroll. Jag vågar påstå att kvinnor inte alls i samma utsträckning har denna inställning till våld (vilket det också finns stöd för i forskning som jag skrivit om här). Kvinnors våldsutövande är snarare ett tecken på förlust av kontroll än ett sätt att skapa kontroll. Kvinnor använder också våld i relationer, men det kontrollerande våldet är det i regel män som utför.
För att komma till bukt med männen som går ”för långt” i sitt våldsutövande måste vi sluta lära män att våld är en lösning på olika problem och sluta se våldspotential som något positivt. Så länge denna moral lärs ut så kommer det finnas de här männen som går ”för långt”, och såklart en massa män som inte går ”för långt” men som ändå använder sin våldspotential till att utöva förtryck.
Att diskutera med jämställdister.
Alltså det här att diskutera med antifeminister/jämställdister/mansrättsaktivister. Det är väl ”fint” att vissa feminister tar sig tid att göra detta MEN jag fattar ärligt talat inte hur en pallar.
Jag tänker tillbaks på tiden då jag brukade ägna mig åt att diskutera med sånt här folk (ja, en sådan tid har funnits), och jag minns hur det liksom aldrig någonsin var givande på något sätt utan hur det bara var en ständig, tråkig och oinspirerad fight. En fight för att begripa vad fan de ville ha sagt (det är ofta mycket mycket oklart, då de flesta inte bryr sig om att förklara ordentligt), en fight för att typ ”se det bra” eller något och sedan en fight för att uttrycka sig sjukt korrekt så de inte ska ha något att haka upp sig på. Och grejen är att sannolikheten att någon typ får värdefulla insikter är yttepytteliten. Istället blir det typ såhär:
Det har väl att göra med hur ens inställning till diskussion ser ut. Den senaste tiden har jag slutat se diskussioner som ett egenvärde och slutat tycka det är kul att ”vinna” en diskussion, istället är det bara en tidskrävande nödvändighet som jag helst undviker om möjligt. Jag föredrar att ha samtal med folk som inte bygger på att vi tycker olika utan som grundar sig i att vi har liknande perspektiv och försöker ge varandra något.
Sedan har jag väl också börjat tänka att att ”vinna” diskussionen inte är liktydigt med att en nödvändigtvis har rätt om saker och ting, vilket gör diskussionen som sådan ännu mer ointressant. Det säger mig sällan någonting om sakernas tillstånd att någon orkar mala på om samma tråkiga jävla ämne i en halv evighet (det är ju ofta denna osvikliga förmåga att hålla på tills alla andra tröttnat som gör att dessa personer vinner olika diskussioner, herregud vad de kan harva på, det är fan otroligt!!!).
Jag undrar väl lite vad folk som har dessa ”diskussioner” med jämställdister vill få ut av det hela, eller vad de känner att det får ut av det hela. För grejen är att en behöver inte ”diskutera” med vem som helst och råkar visa intresse för det. Och jag tänker att det är viktigt att komma ihåg det så att en kan välja vilka diskussioner en tar. Jag diskuterar med jämställdister ibland, men om jag gjorde det så fort de bjöd in så skulle jag inte göra annat. Fundera: vad får jag egentligen ut av det här? Finns det inga viktigare samtal jag skulle kunna föra? Ofta är det dem som skriker högst en börjar snacka med, men sällan är det de som har mest intressant att säga.
Mansrollen är alltid i kris.
Idag hade vi första föreläsningen i maskulinitetsteori, vilket är ett mycket spännande forskningsfält. Föreläsaren nämnde den nya mannen och mansrollen i kris, och menade på att mansrollen alltid anses vara i kris.
Jag tycker att det är intressant när en talar om mansrollens kris, hur det refereras till en tänkt förflutet där män var män och kvinnor kvinnor, ungefär som om det fann någon naturlig och ursprunglig stabil maskulinitet som omfattats av det stora flertalet män.
I den här beskrivningen av mansrollen så finns också ett dolt antagande om hur kvinnor har varit, att kvinnor har ”nöjt sig” i högre grad med sin lott och inte gjort motstånd på samma sätt, vilket har gjort att män har kunnat vara stabila i sin mansroll. Det är i och med att ”feminister” börjat bråka med mansrollen som den här goda, ursprungliga manligheten ar försvunnit.
Givetvis har det alltid funnits motstånd mot patriarkala strukturer, och kvinnor har såklart inte gått omkring och nöjt sig med att bli förtryckta, även om motståndet såklart har sett annorlunda ut beroende på situation.
Idén om att mäns makt tidigare har varit något fullkomligt självklart och allomfattande målas ofta upp i dessa samtal, motståndet mot patriarkatet beskrivs som ett historiskt undantag som kan bekämpas genom att män återigen ska bli ”riktiga män”, bevisa sin duglighet, och att kvinnor ska acceptera detta helt enkelt eftersom det är bra för dem. Denna historieskrivning blir ytterligare ett sätt att ideologiskt motarbeta feminismen, eftersom feminismen beskrivs som något ”påfund” och inte resultatet av det självklara motstånd som uppstår som ett resultat av förtryck.
Jag är ledsen, men den oproblematiska manligheten kommer aldrig att existera, kvinnor kommer göra motstånd mot mäns förtryck så länge det existerar. Ingen mansroll i världen kan ändra på det.
”Alla män är inte så”.
Då jag har mycket negativa erfarenheter av heteromonogama förhållanden och även har många omkring mig som har detsamma, så har jag en ganska negativ inställning till heteromonogama förhållanden. När jag ger uttryck för detta så är det ofta någon som tycker att jag liksom ska försöka ändå, leta ändå, och så vidare. ”Alla män är inte så”, kan det låta. Vad svarar en ens på något sådant? Nej, jag har inte träffat alla män och än mindre haft relationer med dem så jag vet såklart inte, men jag ser att det finns ganska omfattande belägg för att många män är precis så.
Nå, det är såklart helt sant att alla män inte är ”så”, frågan är ju om den heteromonogama relationen är mödan värd? Det är möjligt att det finns en man som skulle kunna bete sig rimligt mot mig, frågan är om jag sa leva mitt liv med den förhoppningen och strävan. Risken är ju väldigt hög att jag hamnar i en massa förhållanden som jag inte mår bra av, som bryter ner mig känslomässigt och så vidare.
Jag konstaterar att vi är många som har negativa erfarenheter av heteromonogama förhållanden, inte att det gäller alla men absolut en stor mängd kvinnor. Vi är många som blivit förtryckta, nedbrutna, kontrollerade, utsatta för våld och så vidare. Det finns väl absolut de som inte blir utsatta för detta, och det är kul för dem, men jag förstår inte varför de måste få in mig i sitt tankesätt. Utifrån mina erfarenheter är det rationellt att inte ingå i heteromonogama relationer med män, ty det har aldrig gett mig mer än det har tagit ifrån mig.
Jag antar att det finns någon rädsla för att erkänna att den där kärleken kanske inte är värt allting, att det kanske inte är så jävla fantastiskt ändå. Varför skulle det annars vara så viktigt att lägga sig i andra människors livsval, när en uppenbarligen är fri att göra sina egna ändå?
Twitter 5/2. Enkla roller och skulden som försvarsstrategi.
Denna FÖRVIRRING män känner när det inte finns någon entydig enkel roll de kan leva upp till. När de måste tänka själva. Alla dessa män som vill ha manualer för exakt hur de ska göra i olika situationer, vad de ska säga och fråga och så vidare. Det finns inga entydiga svar på detta, kvinnor är individer som känner olika saker. Du måste lära dig att ta eget ansvar.
Även: det är okej att göra fel, sånt händer ibland. Du behöver inte bli helt jävla uppäten av din egen skuld för det. Så trött på män som känner skuld för att de förtrycker och gör en jävla poäng av detta. Snälla bara kom över det!!!
Pallar ej ta hand om din jävla skuld. Starta en mansklubb där ni kan snacka om hur mycket ni lider, tvinga det inte på mig. Orimligheten i att en inte bara ska stå ut med att bli förtryckt utan dessutom stå ut med någon Man Med Känslor så fort en påpekar. När män uppvisar mycket skuld när de konfronteras med sitt förtryck blir det jävligt jobbigt att ta upp det i framtiden.
Män Som Känner Skuld inbillar sig att de är duktiga feminister, men skulden blir i själva verket ett försvar för att slippa ta tag i saker. Skulden blir en förlamande känsla av att inte kunna göra något åt sakernas tillstånd, bara skämmas. Varit med om detta många gånger, feministiska män som gjort det till en jävla uppvisning i skuld när en konfronterat dem.
”Men jag försöker ju så mycket”, vill de säga med sin skuldfyllda blick. Och så ska en erkänna dem, erkänna att de försöker. Det blir ständigt upp till mig att inte bara påpeka deras förtryck utan också hantera deras känslomässiga reaktion på det. Men jag vill inte vara en del i ert jävla utvecklingsarbete, jag vill att ni ska ta hand om skiten själva. Detta krav på att stå bredvid som någon jävla coach så fort en man ska förändras.
Din uppvisning i skuld är ingenting annat än ett jävligt dåligt substitut för utebliven förändring, ett sätt att fortsätta förtrycka. Den nya ”medvetna” mannen som vet att han förtrycker men inte orkar lösa problemet. Erkänna sitt förtryck hit och dit, jag bryr mig inte om det inte leder framåt. Eller ännu värre: män som ba ”jag är usel och oförbätterlig” och inbillar sig att det är OKEJ och feministiskt. Nej, du är inte usel. Du är en människa som kan agera, göra val, ta ansvar. Gör nu detta istället för att gnälla.
Seriösa debattörer borde inte låta tonläget diktera politiska prioriteringar.
Det har släppts en rapport om afrofobin i Sverige som har diskuterats en del. Jag har inte haft tid att läsa hela rapporten, men i sammanfattningen står det såhär:
Den afrosvenska gruppens utsatthet visar sig inom alla samhällssektorer, som utbildning, hälsa, boende och arbetsliv. När det gäller boende framgår det att vardagsrasism är vanligare i områden präglade av en vit majoritetsbefolkning.
På arbetsmarknaden uppvisar afrosvenskar lägst utbildningsavkastning av alla grupper i landet. Födda i Afrika är kraftigt överrepresenterade bland låginkomsttagare. Och högskoleutbildade afrosvenskar löper en överrisk att hamna i arbetslöshet eller att inneha ett yrke som de är över kvalificerade för.
Föreställningar och stereotyper om Afrika och om svarta människor som går tillbaka till kolonialtiden påverkar ännu idag många afrosvenskars vardagsliv.
Detta är såklart ett ypperligt exempel på en rasistisk struktur som påverkar människors liv som är mycket viktigt att ta på allvar och sätta sig in i. Givetvis väcker det ilska hos många människor, speciellt de som själva ingår i gruppen som utsätts för detta. Det handlar om en stor utsatthet på en massa olika områden i livet som beror på rasistiska strukturer, det är helt rimligt att vara upprörd över något sådant.
Låt oss då ta en titt på bemötandet av detta från av av borgerlighetens främsta företrädare Uvell, Vd för ”tankesmedjan” (eller högerideologiproducenten) Timbro.
Uvell har inte läst rapporten så hen kan inte kommentera innehållet. Däremot vill hen gärna förklara varför hen inte har läst rapporten. Det handlar om att tonlägen skrämmer bort seriösa debattörer, en grupp som jag antar att Uvell själv räknar in sig i.
Jag tycker det är intressant hur den här ”tonläges”-grejen används för att rakt av ignorera saker och ting samtidigt som en erkänner att det skulle kunna ha relevans. En framställer det som en tragisk omständighet att en inte kan ta del av innehållet på grund av tonläget, som om det inte var något en själv skulle kunna styra över.
Uvell beskriver sig själv som ett offer för någon slags instinkt. Hen kan helt enkelt inte läsa rapporten eftersom hen blivit bortskrämd av tonläget. Att Uvell själv skulle kunna gör ett medvetet val kring vad som är relevant att ta till sig av politiskt slår hen inte.
Om en nu är en så kallade ”seriös debattör” så kanske det är läge att sluta låta ”tonläget” diktera vilken information en anser relevant och istället försvara sina politiska prioriteringar på andra vis, eller helt enkelt göra andra prioriteringar om de finnes vara oförsvarbara. Att ignorera ett omfattande statistiskt material om afrosvenskars utsatthet bara för att en tycker att något debattör har ett felaktigt tonläge känns allt annat än seriöst.
Att använda kvinnor för att ta avstånd från kvinnor.
Jag tänker lite på Harry Potter och på hur kvinnor porträtteras i kultur.
I mycket kultur så finns det så kallade ”starka” kvinnoroller. Sällan huvudroller, men ofta någon form av följeslagare. Detta gäller till exempel Hermione i Harry Potter. Hermione är en typisk ”stark” kvinna. Hon är intelligent, och står upp för sig själv och så vidare. Detta är såklart bra.
Problemet är att denna kvinna alltid måste utmärka sig i förhållande till andra kvinnor. I princip alla andra kvinnor som figurerar i Harry Potter är fjantiga, brudiga, ytliga och hysteriska.
Typiskt för Hermione är att hon har insikt i kvinnornas värld, men hon används för att mystifera den och ta avstånd från den. I någon scen ska han förklara för Harry och Ron hur kvinnor ”är”, något som de är helt oförstående inför. Det är ingenting som de förväntas förstå eller vill förstå. Hermione får symbolisera någon slags brygga mellan manligt och kvinnligt, får symbolisera den ”goda” kvinnligheten, den som inte är för ytlig och fjompig men fortfarande en kvinna.
I en av böckerna blir Ron förälskad i Lawender Brown. Denna person utmärks tydligt som en fånig figur som lockar Ron med sin ”kvinnlighet”, något som gör Hermione upprörd. När Ron slutligen väljer Hermione framför Lawender så ska det ses som någonting positivt, dels för honom som slipper hennes fjantigheter, men också för Hermione som har ”segrat” över denna överdrivet stereotypa kvinna.
Varför är det ingen som konfronterar Ron med vilket otroligt stort kräk han är, när han dumpar Lawender utan att tycka sig behöva ta minsta lilla ansvar för det? Varför är allting glömt och förlåtet när han återvänt till Hermione? Varför beskrivs det som en konflikt mellan två kvinnor, när det i själva verket är Ron som är oförmögen att ta ansvar för sin relation till någon av dessa kvinnor?
Jag stör mig också på hur Ron beskrivs som något jävla djur som är utelämnat till sina drifter, och att det han behöver är en kvinna som tar hand om honom och tar ansvar för honom utan att utnyttja honom, något som Hermione kan göra. Därför blir det ett problem när Ron ”förförs” av en annan kvinna, inte för att han gör ett val som sårar Hermione utan för att han luras in i det. Därför blir det också den andra kvinnan som är det huvudsakliga Problemet och fienden, inte Rons beslut eller beteende.
Varför kan det inte få finnas starka kvinnliga karaktärer som inte används för att ta avstånd från andra kvinnor och utmåla andra kvinnor som fjompiga, ytliga våp?
Den kollektiva individualismen.
Igår bevittnade jag följande scenario på facebook: en person delade en bostadsannons för ett queerkollektiv som sökte en inneboende tillsammans med någon nedlåtande/avståndstagande kommentar som jag inte minns nu. Under så hade flera människor skrivit om kommenterat annonsen. Det var i sig ingenting konstigt med annonsen utöver att de som bodde i kollektivet var normbrytande och att de sökte en person som delade deras värderingar/livsstil.
Diskussionen under urartade i att det var fel med ”kollektivism”, i kontexten använt som att vilja skapa ett gemensamt liv tillsammans med människor med liknande värderingar som en själv. Detta är i sig en ganska vanlig sak som liberaler eller ”individualister” häver ur sig.
Det intressanta med den här inställningen är att vi alla lever kollektivt. Samhället är en kollektiv skapelse, och således kollektivistisk. Även den som lever ensam är i sitt dagliga liv beroende av en massa saker. Den som tar avstånd från kollektiv kan flytta ut i skogen, saker och ting blir nämligen inte mindre ”kollektivistiska” för att de produceras kapitalistiskt.
Det är också vanligt att människor som inte är normbrytande inte ser hur de själva umgås med människor med likartade åsikter och livsstil som de själva. Eftersom de lever enligt normen så behöver de aldrig fundera på sina livsval och värderingar, och deras sökan efter likriktning tar sig snarare uttryck i att vilka undvika saker de uppfattar som avvikande än att vilja hitta det som passar dem själv.
Men det jag tycker är mest intressant är hur detta brinnande försvar för individualism i sig blir ett medel för likriktning. Det som sägs när en tar avstånd från kollektiv är nämligen att en inte tycker att människor ska få välja att leva på ett visst sätt. Det finns en massa människor som tycker om att göra saker tillsammans, som tycker om att söka efter värderingar, nya sätt att göra saker och så vidare på tillsammans. Detta är uppenbarligen inte okej eftersom en då inte sysslar med ”individualism”, trots att det är de ingående personernas fria val att göra så.
För mig är kollektivism ett sätt att leva ut min individualitet. För att orka vara normbrytande behöver jag samexistera med andra människor med samma strävan, annars blir det omöjligt. Människor som är emot ”kollektivism” är i själva verket för likriktning under det liberala kollektivet, med socialt accepterade former av kollektivism, typ par, familjer, arbetsplatser och så vidare, och med likriktade värderingar (bland annat att en ska gilla ”individualism”).
Tvåkönsideologin och intersexualitet.
Läser i Ambjörnssons Vad är queer? om hur intersexuella barn hanteras i sjukvården. Tydligen anses det mycket viktigt att operera intersexuella barn så tidigt som möjligt, och det är vanligare att de får en vagina eftersom det anses enklare att fixa en funktionell vagina, då en sådan endast anses behöva vara ett hål stort nog för att ta emot en penis.
Tycker att socialstyrelsens riktlinjen om ”allmänt intresse för ordning och reda” är intressant med bakgrund i diskussioner om omskärelse. Det är tydligt att vi har en väldigt stark ideologi i samhället om att människor måste ingå i en tvåkönsmodell, som till och med gör att det anses helt naturligt att operera om små barns kön utan att de har minsta chans att ha något att säga till om saken, bara för att de ska passa in i tvåkönsmodellen som folk är så jävla taggade på att upprätthålla.