Är en fas mindre viktig?

Ibland pratas det om att bisexuella bara har en ”fas” och att de ”experimenterar” och liknande. Allt detta är såklart förfärligt, ty en ska inte behöva ”bevisa” att en har en given sexualitet och en ska inte behöva stå ut med att bli ifrågasatt, men vad jag tycker gör saken ännu konstigare är hur folk uppenbarligen tycker att något är mindre värt om det är en ”fas” eller ett ”experiment”.

När unga människor gör något eller känner något så avskrivs detta ofta vikt med argumentet att det är något som kommer att ”gå över”, vad nu det spelar för roll. Allting kommer att ”gå över” så det är verkligen inte ett argument.

Det jag känner och tänker nu är inte mindre sant eller viktigt i mitt liv som det jag kände och tänkte som 15-åring. Varför vill vuxna människor så ofta så gärna använda någons ålder emot denna? Jag tänker att det finns en massa saker en förstår bättre som 15-åring än som vuxen. De flesta människor brukar enligt mig bli ganska mycket mindre insiktsfulla när de blir äldre.

Om det är så att en under en period känner att en är bisexuell så kan väl det duga då? Måste en bevisa för en massa vuxna människor att en är ”seriös” i sin sexualitet? Kan det inte bara få vara så att en känner så just då, och att det också är betydelsefullt? Jag tycker att det är tråkigt att unga människors känslor och upplevelser uppenbarligen ses som mindre viktiga endast på grund av deras ålder, och det är ett ganska tydligt exempel på barnförtryck, som dock kryper sig högre upp i åldrarna eftersom folk ses som just ”barn” eller ”ungdomar” mycket mycket länge i detta samhälle.

Så även om en kommer ur denna ”fas” och skaffar sig något stabilt heteroförhållande (vilket säkert kommer händer eftersom det är den sexualiteten och livsstilen som detta samhälle sanktionerar, något som alla vuxna som inte tar bisexuella ungdomar på allvar bidrar till) så kommer inte det att göra det som händer då mindre betydelsefullt. Det är viktigt att möta människor med respekt och förståelse för det dem är i och inte för det vi antar att de kommer att utvecklas till.

Kommentarsbeteende.

Idag har jag observerat ett extremt intressant beteende hos en av mina kommentatorer, som jag tycker mig se mycket ofta. Detta är en person som kommenterat innan vars kommentar jag tagit bort, jag minns inte exakt varför. Nå, hur som helst kommenterade personen under mitt inlägg om folk som känner sig censurerade:

Hejsan!
Ville bara säga att min kommentar som du inte publicerade inte var menad att trycka ner på något vis, jag var uppriktigt intresserad av hur du tänkte, och om du verkligen menade vad du skrev. Och angående lagen var jag också ute efter att få veta hur det verkligen var, och om jag hade fel uppfattning då du verkade säker på din sak. Sedan – igen, av intresse, inte för att trycka ner – varför känner du att du måste ha en så hård censurering? Av alla de bloggar jag läst så sticker din ut med den absolut lägsta ”toleransnivån”.

Personen försöker uppenbarligen hålla någon slags ”god ton”, men kan ändå inte hålla sig ifrån att förminska mig och ifrågasätta mitt omdöme samt säga att jag har ”lägst toleransnivå”. Tänker sig denna människa att detta är ett bra upplägg för någon slags meningsfull diskussion? Detta är förvisso en sådan kommentar jag troligen skulle ha släppt igenom, men eftersom jag modererar vissa kommentarer så tar sådant ibland tid, eftersom jag gör annat på dagarna än att kolla mitt kommentarsfält. Detta är dessutom den typen av kommentar som jag vill besvara direkt innan jag publicerar den, och därför tar det extra lång tid. Men så är det, ibland tar det några timmar eller ett dygn innan jag släpper igenom en kommentar.

Men personen som kommenterar tänker inte vänta, utan utgår istället från att hen blivit censurerad och skriver följande:

Vad är du rädd för? Diskussion? Debatt? Mitt förra inlägg följde dina regler, och var inte ens närapå galla, möjligen lite sur uppstötning ;-) .
Jag vet att det här är din blogg osv, men när din policy gällande kommentarer tydligen är värre än valfri nazi-blogg (ja, jag har besökt ett antal såna, ibland är det roligt att bråka med nassar) så borde du kanske tänka efter lite…

Vad är grejen med detta? Varför så paranoid? Varför känner sig personen tvungen att skriva till mig igen? Jag begriper det inte.

Det är en jävligt vanlig inställning att tycka att en på något vis har någon slags ”rätt” att få sin kommentar publicerad om en håller ”god ton” och anstränger sig. När människor tycker sig ha denna rättighet så blir jag jävligt avtänd på att ha något med dem att göra.

Men personen kan liksom inte hålla sig, hen bara måste skriva en kommentar till med en lång och utförlig analys till varför jag inte släpper igenom hen jävla kommentar:

Så, jag har funderat lite på varför rassar låter folk kommentera men inte du, och har kommit fram till några avgörande skillnader:
1) Självsäkerhet. Om det är något nassar och rassar har så är det självsäkerhet. De är säkra på sig själva och på att de har rätt. Om de råkar ut för motgångar (Och det gör de. Oj, vad de gör! :-) ) så stiger de upp, borstar av sig och fortsätter. Du däremot verkar inte vara en stark person. Man får känslan att du inte klarar motgångar speciellt bra.
2) Ideologi. Rassar är ganska säkra på sin ideologi – de vet(!) att de har rätt, och därför är de inte heller rädda att debattera med folk som inte håller med dem (det roliga blir därför att sakta och säkert punktera deras tankebubblor). Du däremot verkar inte vara så säker – varken på kommunismen eller feminismen. Kanske du innerst inne vet att ingendera av dem håller för någon närmare granskning?

Jag tror därför att orsaken till att du inte låter kommentarer (förutom ryggdunkar-skval) få komma fram är en kombination av de två. Å ena sidan vet du att varken feminismen eller kommunismen håller någon som helst närmare granskning utan att sjunka som Titanic. Å andra sidan har du antagligen byggt hela din världsbild på dessa två ideologier – och skulle någon rasera dem har du ingenting kvar, vilket du inte skulle klara av utan att bryta ihop.

Har jag fel? ;-)

Alltså snälla människa, ta dig samman. Hur kan det vara en så jävla big deal för dig att jag inte släpper förbi din jävla kommentar att du sätter dig och författar typ en halv A4 med en redogörelse för min personlighet? Hur kan du tycka att det är ett okej beteende bara för att jag inte publicerat din kommentar? Det är ju helt otroligt.

Allt detta sker alltså inom loppet av en period då jag inte ens tagit ställning till den här personens första kommentar. Det är fan i mig helt otroligt hur mycket vissa människor har taggarna utåt och hur det liksom blir en självuppfyllande jävla profetia eftersom de bara inte kan hålla sig från att klaga på att jag inte släppa igenom deras dynga. Ta ett steg tillbaks bara och chilla lite så kanske det blir enklare.

Rasism inom kvinno- och tjejjoursrörelsen.

En grej jag tyvärr ofta stöter på inom såväl kvinno- som tjejjoursrörelsen är en viss inställning till ickevita kvinnor som jag tycker är mycket problematiskt. Eller det är väl inte så mycket en inställning som en ickeinställning. Ickevita kvinnors situation berörs knappt förutom i et sammanhang, nämligen när det diskuteras hedersvåld eller hur kvinnoförtryck ser ut i ”andra kulturer”. Det sägs sällan explicit att det är ickevita kvinnor det handlar om, men det är nästan alltid vad som åsyftas. Kvinnor som antas vara eller är muslimska, kvinnor med slöja, kvinnor från ”hederskulturer” och så vidare.

Jag kan absolut tycka att det är meningsfullt att prata om att alla som söker hjälp har olika erfarenheter, livssituationer och så vidare som gör att det patriarkala våldet de utsätts för tar sig andra uttryck. Vad jag däremot har problem med är när den extra utsatta positionen en ofta har som ickevit kvinna lokaliseras till familjen, kulturen eller liknande och inte till ”vårt” (vita) samhälle. Alltså att det ses som något externt som ”vi” ska komma in och reda upp i.

Jag tänker såhär: som ickevit kvinna så kommer du mötas av rasism i kontakt med de människor som är tänkta att hjälpa dig. Människor kommer att ha åsikter om ”din” (förmodade) kultur, religion och så vidare. Detta kommer att göra att du beläggs med ännu mer skuld och skam när du söker hjälp för övergrepp du blivit utsatt för. Det finns till exempel en stor risk för att du uppmanas till att ta avstånd från kulturella eller religiösa uttryck som du egentligen inte vill ta avstånd från, eftersom ”problemet” kommer att lokaliseras där. Om du vill exempel bär slöja och blir utsatt för våld i hemmet så kommer din slöja troligen att ifrågasättas, den kommer att kopplas ihop med det våld du blir utsatt för. Det är klart att det tar emot ännu mer att söka hjälp i en sådan situation, där en inte bara belastas med alla de fördomar som alla våldsutsatta kvinnor bemöts med, utan även de fördomar folk känner inför en på grund av ens hudfärg eller olika kulturella och religiösa uttryck som på ett eller annat sätt associeras med ickevithet.

Det en måste göra är att försöka se hur vi också upprätthåller och utövar rasism. Jag tror verkligen inte att vi (och ja, nu pratar jag om en rörelse som är nästan uteslutande vit) kan nå ickevita kvinnor om vi går omkring med föreställningar om att det förtryck de utsätts för skulle vara något särskilt, extra grovt eller helt annorlunda än det ”vanliga” (vita) patriarkala förtrycket.

Som tur är finns det föreningar som specialiserar sig på just det här, till exempel Terrafem. Trist nog finns det ofta en uppfattning om att de skulle hantera specifikt ”hedersvåld” eller ”patriarkalt våld i andra kulturer”, vilket av vad jag förstått inte är en korrekt uppfattning. Snarare försöker de jobba intersektionellt med dessa frågor, alltså se att en som ickevit kvinna kan råka ut för både samma gamla patriarkala förtryck som alla andra, men att det blir jävligt mycket svårare att söka hjälp för detta i ett samhälle där du dessutom utsätts för en jävla massa rasism, som såklart sätter en massa käppar i hjulet när en försöker få hjälp.

Till er som känner er censurerade.

Ja, ni är troligen censurerade. Om du gått in och skrivit en kommentar med syfte att trycka ner mig, då har jag troligen tagit bort den. Jag har extremt låg toleransnivå.

Jag har kommentarsregler här. Sedan har jag ett tips; om du tänker ”den där Fanny är så dum i huvudet nu ska jag allt sätta dit hen” så behöver du inte ens bry dig om att kommentera. Jag märker det där, oavsett hur ”fina” ord du använder eller hur bra du själv tycker att din så kallade argumentation är.

Jag vill också påpeka att detta är en blogg, ingen jävla domstol. Nej, jag är inte ”rättvis” i min bedömning av kommentarer, inte alls faktiskt. Om du tycker att det är så jävla deppigt att inte få spy ur dig din galla just precis här så föreslår jag att du så att säga skaffar dig en annan hobby.

Ursäkt och förtydligande.

De senaste dagarna här på bloggen har jag skrivit två inlägg där jag uttryckt mig klumpigt vilket har lett till att folk blivit sura och ledsna. Jag vill därför dels be om ursäkt, dels förtydliga mig.

Först rör det inlägget om Queer. Jag står fast vid det jag skriver i inlägget, men jag håller med om att jag kunde varit tydligare med att peka ut vilja jag anser problematiska och att det nu är alltför generaliserande. Jag upplever att det finns en ganska tydlig grupp personer som omhuldar queerretorik och antar vissa queera tankar och attribut utan att på ett genomgående sätt dekonstruera sin manlighet. Det kan röra sig om personer som kallar sig män men tar avstånd från ”manlighet”, vilket oftast snarare betyder ”manlighet som jag personligen inte känner mig bekväm i”. Detta är något en kan syssla med om en tycker det är bra, problemet jag ser är när det blandas ihop med en kamp för att sluta förtrycka kvinnor. I mina ögon är detta inte vad som sker här, snarare är det ett selektivt urval av de manliga attribut en personligen finner bekväma. En person som gör på det här viset är enligt mig fortfarande en förtryckare, innehar fortfarande patriarkal makt, och jag ser inte denne som min allierade i kampen emot kvinnoförtrycket. Sedan får hen väl syssla med vad hen vill, men jag kommer inte sluta kritisera dennes utövande av patriarkal makt bara för att hen inte definierar sig som man eller känner sig bekväm i mansrollen.

Sedan rör det inlägget om funktionshinder. Mitt syfte var inte att säga åt personer med funktionshinder hur de ska bedriva sin kamp, jag inser såklart att i en sådan position så tar en vad en kan för att stärka sin position i samhället. Däremot tycker jag att det är problematiskt när frågan lyfts på det viset på en högre politisk nivå. Jag är helt med på att alla människor har något att bidra med och att det är viktigt att organisationer, arbetsliv och så vidare är mer öppna och toleranta, vad jag har problem med är hela idén om specialförmågor som en liksom kan få tillgång till om en bara accepterar annat. Vad gör det med de människor som inte har några sådana specialförmågor?

Men generellt ska jag bli bättre på att skriva kring den här typen av ämnen, för jag håller med om att jag formulerat mig illa i vissa av fallen. Jag vet att jag kan vara dålig på att besvara kritik eftersom jag är väldigt försvarsinställd i kommentarerna, men jag tänker mycket på den här typen av kritik och försöker verkligen att inte använda ett språk eller resonera på sätt som är förtryckande.

Bra jobbat patriarkatet!

Det fascinerar mig att folk på största allvar hävdar att det är en falskanmälan om ingen döms för en våldtäkt. Det är liksom inte en fråga om tyckande utan det är ett jävla faktum. Hur är en funtad om en tänker att det per automatik är ljug bara för att det inte finns tillräckligt med bevis. Vad är en våldtäkt egentligen? Endast det som lämnar tillräckligt mycket spår för att hålla i en rättssal. Det var onekligen en intressant definition, speciellt då inget annat brott definieras på samma premisser.

Gud, läs om samhällskunskapen på grundskolan eller gå om dagis eller något. Skaffa er lite jävla vett i skallen.

Men ja, det är klart att folk drar till med alla möjliga lögner för att män ska kunna ha fortsatt tillgång till kvinnors kroppar, för att män även i framtiden ska kunna göra vad fan de vill utan att få något som helst straff. Bra jobbat patriarkatet!

Liberaler.

Alltså ibland fattar jag verkligen inte vad liberaler sysslar med. Det är så många gånger jag varit i diskussioner med olika liberaler om så kallade samhällsproblem, det vill säga arbetslöshet, tiggeri, fattigdom, mäns våld mot kvinnor och liknande, och de bemöter detta med att redogöra för vad som (de anser vara) är rättigheter i detta samhälle och inte eller att individen har ansvar.

Okej, du kanske inte tycker att det är en ”rättighet” att till exempel ha en dräglig inkomst. Frågan är dock vad det äger för relevans. Att något inte är en rättighet gör inte att det inte kan vara relevant att diskutera som samhällsproblem. Det känns som att rättighetsresonemanget ofta mest bara används för att med gott samvete kunna fortsätta gå omkring i ett lika pissigt samhälle utan att göra något åt det, eftersom det inte är en ”rättighet” att ha det bättre. Jag är inte intresserad av ”rättigheter”, jag är intresserad av politik och att folk ska ha det bra, oavsett om det är en rättighet att ha det bra eller inte.

Samma sak med folk som åberopar sin ”rätt” att inte ta ställning i olika frågor. Vad är syftet med detta? Det är inte som att någon kommer tvinga dem att till exempel demonstrera mot nazister. Däremot så är det ett faktum att det val de gör påverkar den politiska utvecklingen, oavsett om de har ”rätt” till det eller inte. Varför är det så intressant att prata om rättigheter i den här kontexten? Det är ju liksom ingen som har försökt tvinga en liberal att ta ställning med våld, det är mest bara så att folk tycker att de ofta beter sig ganska tramsigt när de å ena sidan slår sig för bröstet och kallas sig antirasister, å andra sidan vägrar går och ta ställning mot nazist och till och med förkastar de människor som väljer att göra det. Du har rätt att göra ditt val, men jag kommer aldrig någonsin att respektera att du sätter minglet med Timbro högre än att ta ställning mot fascism, utan jag kommer att tycka att du är en ryggradslös, sinnessvag jävla pajas.

Även, det individuella ansvaret. Jag förstår mig inte på folk som tar upp det när en diskuterar politik. Det är ju inte en politisk ideologi, det är ju snarare någon knäpp utopi om att jorden bara borde befolkas av supermänniskor. Ok, du tycker att ”individen” ska klara det där själv, synd att det inte är så det går till i detta samhälle. Synd att du med din uppenbara blindhet för hur saker och ting ser ut, för hur människor faktiskt fungerar, kastar in folk i ännu mer lidande. Jag fattar inte hur en kan tycka att det är rimligt att avgöra sina politiska ståndpunkter efter hur en tycker att människor borde bete sig och vara. Alltså jag kan hålla med om att det vore fett om alla gjorde rationella val, aldrig någonsin mådde dåligt och kunde välja att ”stänga av” reklam, men nu är det liksom inte så. Vad ska vi ändra här, människorna eller samhället. Jag föreslår samhället eftersom det dels verkar fett mycket er humant, dels verkar hemskt mycket enklare än att göra människor till robotar.

Att ingen döms gör inte att en våldtäkt inte skett.

Det verkar finnas någon slags mycket märklig uppfattning om att om ingen döms för en våldtäkt så var det inte en våldtäkt. Jag minns bland annat när Ström var inne på att alla anmälningar som inte leder till fällande dom är falskanmälningar, något som inte är helt ovanligt bland så kallade ”jämställdister”. Kvinnor får alltså bära skulden för att vi har ett rättssystem där våldtäktsmän är mycket svåra att sätta dit.

För det första; det är inte upp till lagen att definiera vad en våldtäkt är och inte är. Lagen kan definiera vad en kan dömas för, men inte vad som är en våldtäkt. Lagen kan ha fel, lagen kan ändras. För bara 40 år sedan så räknade inte lagen våldtäkter inom äktenskapet som våldtäkter. Betyder det att en inte kunde våldta sin fru, alltså ha sex med henne med våld eller hot om våld? Betyder det att det blev fysiskt möjligt först när detta infördes i lagen? Givetvis inte. Vi kan inte ha lagen som moraliskt rättesnöre. Det är lagen som ska anpassas efter samhället, inte tvärt om. Om vi aldrig ifrågasätter lagen så kommer den fortsätta se likadan ut år ut och år in. Juridiken är inget parallellt universum som flyger runt över våra huvuden, den är menad att fylla en jävla funktion, att vara ett redskap för att kunna nå ett bättre samhälle. Om lagen inte fungerar som ett sådant så är det den som ska ses över, inte våra värderingar.

Vidare så vet väl minsta barn att det inte är så juridik fungerar. Meningen är att döma folk om brott kan styrkas, inte att lägga någon slags allmängiltig dom över om det som sägs är lögn eller sanning. Något sådant är över huvud taget inte möjligt eftersom domaren inte är någon allvetande gud utan en helt vanligt människa som såklart bara kan lita på det som sägs och de bevis som läggs fram. Det kan mycket väl vara så att ett brott har begåtts utan att någon kan fällas för det, extra vanligt i våldtäktsmål eftersom ord ofta står mot ord och eftersom kvinnor diskrimineras i rätten. Detta innebär inte att kvinnan som anmält ljuger, det innebär bara att det inte fanns tillräckliga bevis för att döma en eventuell förövare. En våldtäkts kan såklart mycket väl ha inträffat i vilket fall som helst, och det här är en självklarhet som de flesta med grundläggande kunskaper om hur samhället fungerar borde förstå.

Skulle dessa personer säga att brott inte har begåtts om ingen dömdes för ett rån, en misshandel eller ett mord? De kanske tycker att Palmemordet aldrig inträffade eftersom vi inte kunnat döma någon förövare? Vad vet jag, det går ju om inte annat i linje med deras resonemang kring våldtäkter, men det låter ju såklart helt nipprigt eftersom det är det. Vad är det som gör att folk applicerar detta resonemang som uppenbarligen är helt uppåt väggarna i andra fall på just våldtäkter? Det kanske är kvinnohatet som sticker fram sitt fula tryne igen. Eller vad tror ni?

Det finns ingen rättvisa här för oss.

Som aktivist på en tjejjour får jag ta emot många historier av kvinnor som blivit våldtagna. Alltså; någon, nästan alltid en man, har haft sex med dem mot deras vilja. Någon har begått ett övergrepp på dem, använt deras kropp för sin egen njutning utan att det funnits samtycke. I sådana situationer ställs jag alltid inför ett dilemma; ska jag säga åt henne att anmäla?

Många säger att en ska våga anmäla, om inte annat så för statistikens skull. Många säger att det är viktigt att anmäla, att det kan vara ett sätt att få upprättelse. Men jag brukar ändå inte säga åt henne att anmäla. Varför? För jag vet att det inte finns någon rättvisa där för henne.

Jag vet att hon kommer bli misstänkliggjord, att det kommer vridas ut och in på hennes historia, att det kommer att ifrågasättas om hon inte kunde ha sagt nej lite högre, inte kunde ha gått, inte kunde ha gjort lite mer motstånd. Jag vet att risken är mycket hög att skulden för det inträffade läggs på henne och inte på förövaren.

Jag kan inte rakryggad uppmana en kvinna som blivit utsatt för ett övergrepp att självmant gå in i en situation där hon kommer bli utsatt för ännu fler. Där hon kommer att ses på som lögnaktig, där hennes sexualitet kommer ifrågasättas, där hennes sätt att kommunicera sin ovilja på kommer att ifrågasättas, där allting kommer att läggas på henne och inte på den man som utsatt henne för övergreppet, som begått ett brott.

Och sedan när det inte leder någonstans så kommer hon att tvivla. Hon kommer att tänka att det kanske var hon som gjorde fel, att hon kanske hade kunnat säga nej lite högre, att hon kanske hade kunnat gå därifrån. Hennes skuld kommer att bli tyngre att bära.

Vi får inte glömma att juridiken är en del av samma patriarkala samhälle som våldtäkter springer ur. Lagen är skriver av män, för män. Det finns inget för oss kvinnor att hämta där, det finns ingen upprättelse där utan bara ännu mer skuld och skam som kommer att läggas på våra axlar.

Så nej, jag kan inte uppmana henne att anmäla, för jag vet att risken för att hon utsätts för så mycket mer förnedring, så mycket mer skuld och skam, är stor, och jag kan inte bära skulden för att ett kvinnoliv trasas sönder ännu mer. Istället säger jag till henne; det han gjorde mot dig var fel. Det är oacceptabelt och ska inte förekomma. Istället säger jag åt henne; skulden är inte din. Men jag säger inte åt henne att anmäla, för jag vet att i sådana fall så kommer motsatsen att präntas in istället.