På allmän begäran så försöker jag för närvarande tota ihop en text om hur jag ser på det här med kommunism. Jag tänker försöka beröra de grundläggande begreppen och vad det innebär för mig att vara kommunist. Är det något särskilt ni vill se beröras?
Aretslösheten är inte problemet, utan arbetssamhället.
Alltså om en har ”arbete” som mål för samhället så kan det såklart inte gå annat än åt helvete. Det är en så sinnessjuk målsättning för politisk verksamhet, att ”skapa jobb”. Målet borde väl ändå vara att befria oss från arbetet.
Det sägs att arbete leder till bra saker för individen, typ att hen hittar ett sammanhang och så vidare. Jag har aldrig känt så inför att arbeta, det är svårt när en arbete går ut på att vakta telefonen för att se om någon ringer för att sedan åka ut till en arbetsplats en aldrig satt sin fot på förut och troligen aldrig kommer se igen.
Det är klart att den utan arbete är ensam när hela samhället bygger på att en ska ha jobb, men det är ju arbetssamhället som skapat denna situation och inte arbetslösheten. Jag är helt övertygad om att de flesta skulle hitta sammanhang även om de inte jobbade, om det inte var för den massiva skuld och kontroll en som arbetslös utsätts för, om det inte var för att arbetslösa tvingas kriga med myndigheter och syssla med en massa meningslösa hittepåsysslor för att kunna överleva så skulle de säkert känna av det så kallade ”utanförskapet” väldigt mycket mindre.
Det är klart arbetslöshet blir en börda i ett samhälle som kretsar kring arbete och där arbetslösa straffas såväl ekonomiskt som moraliskt. I ett samhälle där människor först och främst är arbetare och först i andra hand människor så är det klart att den arbetslösa inte upplever sig ha någon plats. Men det är fan samhället det är fel på, inte människor som saknar arbete.
Om arbete i Det stundande upproret, ett mycket bra manifest jag rekommenderar starkt.
Att skylla arbetslösheten på den arbetslösa.
Läser en artikel om att arbetsförmedlingen i Frankrike har valt att ge arbetslösa kvinnor ”makeovers”, alltså stylingkurser där de lär sig hur de ska se ut för att bli attraktiva på arbetsmarknaden. Det hela motiveras såhär:
Stylingkursen är till för kvinnor som har gått arbetslösa länge och behöver öka sitt självförtroende, säger Annelie Germold, informatör på franska arbetsförmedlingen till Kommunalarbetaren.
Vad en kan utläsa av citatet ovan är att det främsta problemet som måste lösas för att få ut dessa kvinnor i arbete är deras ”dåliga självförtroende”, som om det var det det handlade om. Vidare tycker jag idén om att det är arbetslöshet som ger dåligt självförtroende är konstig, det är väl snarare den förnedring en utsätts för som arbetslös som är skälet. Jag tror knappast att någon får bättre självförtroende av att ständigt matas med myten att deras arbetslöshet beror på att de har dåligt självförtroende, så att säga.
Detta ligger egentligen inte särskilt långt ifrån det jobbcoacher sysslar med i Sverige, som jag skrivit om här. Allting handlar om att den arbetssökande ska ändra sig, ändra sitt kroppsspråk, sitt leende och såklart sin inställning, alltid alltid sin inställning.
Men arbetslösheten ligger inte i om en har rätt kläder eller smink eller inställning utan den ligger i att vi har ett samhälle som skapar strukturell arbetslöshet. Även om alla arbetssökande sminkar sig helt perfekt eller är jättepositiva så kommer det inte leda till fler jobb. Att jobbcoachning och liknande bygger på att arbetaren ska foga sig ännu mer, anpassa ännu fler bitar av deras jag till arbetets logik, är inte en fråga om att ”skapa jobb” utan om att tvinga fram lydnad. Det är en fråga om att ta den där potentialen till samhällskritik som en utsatt människa kan bära inom sig och vända den till skuldtyngt självhat, för det är så jävla mycket enklare att hantera.
För det farligaste som kan hänga är ju såklart att insikten om att utsattheten inte är ens egen skuld att bära växer sig stark, för däri finns potentialen till motstånd. Idén om att vi kan förändra samhället, att det är samhället det är fel på och inte oss själva, är farlig. Och därför måste arbetslösa ständigt tutas i att de minsann kan vara positiva nog, välsminkade nog, för att kunna få jobb. Att det handlar om dem och inte om samhället.
Tidningen Platsjournalen som ger ut av Arbetsförmedlingen som i princip går ut på att ”tipsa” arbetssökande om hur de kan förändra sig själva för att få jobb.
Om feminismens dåliga rykte.
Ibland anklagar feminister andra feminister för att ge feminismen dåligt rykte. Jag är en av de feminister som ofta hamnar i skottgluggen för sånt här. Jag är för extrem, jag är elak mot män, jag generaliserar, jag läser SCUM-manifestet och så vidare och så vidare. Ibland beter sig folk som om det var jag personligen som är skälet till att vi inte lever i en postpatriarkal utopi, som om det var jag som stod som et orubbligt hinder i vägen för att de ska kunna dela ut det sista dödande slaget mot patriarkatet.
Jag är helt med på att alla feminister inte tycker som jag i olika frågor och att en kritiserar mig och mina texter. Jag ser det som en styrka inom feminismen att det finns ett öppet debattklimat, och det är något jag själv försöker bidra till när jag kritisera olika feministiska praktiker. Däremot betackar jag mig från kritik som bygger på att jag skulle vara någon slags fiende till feminismen för att jag ger den dåligt rykte genom att typ ”bekräfta fördomar” om feminister och liknande.
Enligt mig är detta verkligen att köpa patriarkatets logik, den som bygger på att det är kvinnors och feministers fel att kvinnor fortsätter att vara förtryckta i detta jävla samhälle. Det är det såklart inte, det är patriarkatets fel. Ni vet, den där samhällsstrukturen som feminister kämpar emot. Den där samhällsstrukturen som gör att människor väljer att bli feminister.
Det tycks finnas en idé om att om alla feminister bara gjorde ”rätt” och var oförargliga så skulle vi komma till den postpatriarkala utopin direkt. Det är ett ganska historielöst synsätt på feministisk kamp. Det har aldrig varit så att feministiska framsteg har kommit enkelt, utan det har alltid krävts en kamp. Saker som vi idag ser som självklarheter, till exempel att våldtäkt inom äktenskapet ska vara förbjudet, har feminister slagits med näbbar och klor för att få igenom.
Jag har inget emot att feminister väljer att vara mindre radikala än vad jag själv är, jag har inte heller något emot att folk kritiserar mina idéer, men jag tycker inte att det är okej att anklaga andra feminister för att ”sabba” för feminismen eller bidra till att den får dåligt rykte. I mina ögon är det ett sätt att censurera och skämma feminister för saker och ting som egentligen patriarkatet har skulden för. Jag skulle aldrig anklaga någon som är mindre radikal än jag för att ge feminismen dåligt rykte, även om jag tycker att de har helt fel, för jag tror inte att feminismens dåliga rykte handlar om deras åsikter utan om att vi lever i ett patriarkalt samhälle där rörelser som feminismen med nödvändighet kommer att stöta på en jävla massa motstånd.
Det handlar om att anpassa sig efter patriarkatets spelregler, för i ett samhälle där vi inte hade haft dessa så hade ingen över huvud taget fått för sig att klanka ner på kvinnor eller feminister som grupp, än mindre hade det varit ett vanligt och inflytelserikt perspektiv som människor hade känt ett behov att anpassa sig efter. Att säga att en enskild feminists beteende sabbar för feminismen som rörelse är att acceptera denna spelplan, och det är extremt problematiskt.
Feminismen har inte dåligt rykte för att jag skriver något taskigt om män på twitter. Det kan finnas sjukt många rimliga grunder till att ifrågasätta ett sådant agerande, men att vädja till min omsorg om feminismens rykte är inte en av dem. Feminismen har dåligt rykte för att vi lever i ett patriarkat, något som feminismen som rörelse kämpar emot. Och det är liksom så det är att kämpa emot makten i ett samhälle, en möter jävligt mycket motstånd. För feminismen kommer aldrig någonsin att både kunna vara okontroversiell och progressiv, kommer aldrig någonsin att kunna vara en accepterad del av den samhällsordning som den vänder sig emot. Och det är så det ska vara. Annars vore det inte någon politisk kamp utan bara ännu en åsiktsklubb, och det är jag faktiskt inte det minsta lilla intresserad av att delta i.
Kärleken till de förtryckta är större än hatet mot förtryckaren.
Någon skrev till mig att ”mitt manshat vet inga gränser” och jag tänkte att jag ibland önskar att det var så, att jag bara kunde hata hata hata manligheten så mycket som den förtjänar. Men det går ju liksom inte, för ett sådant hat skulle endast konsumera mig och inte leda till något gott.
För mig har feminism varit ett sätt att sluta hata. Först tog jag det av patriarkatet internaliserade hatet mot mig själv och andra kvinnor och började hata patriarkatet och manligheten istället, sedan slutade jag hata och började istället känna sorg över att vi lever i ett samhälle som tvingar fram de här känslorna istället för att vi ska kunna leva tillsammans.
Att hata kan vara nödvändigt i perioder, men i längden blir det bara smärtsamt och jobbigt att ägna sig åt. Det gör mest ont i en själv och inte i i patriarkatet. Det är väl det jag har förstått, att i min kamp mot patriarkatet måste jag lägga manshatet på hyllan och istället börja jobba mer konstruktivt. Och det blir för jobbigt att möta all den skit en möter när en försöker bekämpa patriarkatet om en ska reagera genom att bli arg på allting, genom att hata de som mycket som det förtjänar att hatas, för floden av skit vet fan inga gränser. Det som kvinnor utsätts för i patriarkatet är så vidrigt och så fruktansvärt att en känner det som om en skulle kunna brinna upp av raseri, men det går ju inte för om jag skulle låta hatet förtära mig skulle jag inte kunna fortsätta göra det jag gör.
Så jo, faktiskt, mitt manshat vet gränser, och den gränsen går vid vad jag klarar av att hantera. Idag orkar jag knappt känna hat eller ilska alls längre, för det skulle bli mig övermäktigt om jag kände det varje gång det var berättigat. Istället känner jag bara sorg, en avgrundsdjup sorg över att kvinnor varje dag fortsätta förtryckas i denna vidriga skapelse till patriarkat, en sorg över att män dagligen fortsätter utöva detta förtrycka och att vissa till om med känner sig tvungna att försvara sin makt så mycket att de aktivt kämpar emot feminism. Egentligen förtjänar ni att hatas, men jag har kommit fram till att ni inte är värda mitt hat, det är inte värt att bli så upprörd över er att min förmåga att kämpa försämras.
Min drivkraft i feminismen är inte framförallt hat mot manligheten, utan en kärlek till alla de kvinnor som utsätts för ert förtryck. Och den kärleken driver mig till att ta hand om mitt hat, bearbeta det, omvandla det till sorg och göra rum för det i mitt bröst. För att jag ska kunna fortsätta kämpa för att dessa kvinnor ska kunna leva ett bättre liv.
Kvinnoförtrycket finns kvar även om vi byter namn på det.
Ibland, eller ganska ofta stöter jag på fenomenet att personer som uppfattas som män och blivit uppväxta som män tar avstånd från manlighet och andra män. Det vill säga säger att de hatar män, säger att de inte känner sig hemma i mansrollen, inte definierar sig som män (här talar jag inte om transpersoner eller intersexuella utan snarare människor som är queer) och liknande.
Jag är helt med på grejen med att män också ska få problematisera mansrollen och att det är fett att leka med olika könsidentiteter, däremot har jag problem med den här grejen att många verkar tro att de kan sluta definiera sig som män och sedan är allt löst, trots att de fortfarande utövar manlighet och alltså patriarkalt förtryck.
Har du erfarenhet av att växa upp som man och uppfattas som man så har du ett manligt privilegium, oavsett vad du känner att du är eller inte. Jag förstår att det känns jobbigt att inte känna sig hemma i sin könsroll, men det gör det inte mindre sant att du har detta manliga privilegium. Du kommer att fortsätta ha ett manligt tolkningsföreträde, manlig makt och så vidare hur mycket du än tar avstånd från den manliga identiteten eller från män som grupp i ord. För att dekonstruera sin könsroll så krävs inte bara att en tar avstånd från den eller sluta identifiera sig med den, det krävs också att en slutar utöva den.
Jag stöter på detta när jag kritiserar feminister jag uppfattar som män för att bete sig på ett patriarkalt sätt, det vill säga att de svarar med att de inte definierar sig som män och att det är cissexistiskt av mig att anta att de skulle ha en manlig könsidentitet. För min del är det relevanta inte om de har en manlig könsidentitet eller inte, alla får väl kalla sig vad de vill, däremot så kan jag se att många människor som säger sig inte ha en sådan fortfarande gör manlighet och utövar förtryck av kvinnor helt enkelt för att de blivit uppväxta som män och uppfattas som män. Detta går inte att komma ifrån genom att säga att en personligen inte uppfattar sig som man.
Jag tycker att det är skitviktigt att som feminist inte vara låst vid ett binärt könsperspektiv utan se att det inte alls är så fast, men jag tycker också att det är viktigt att inte försöka lösa problem genom att definiera saker och ting annorlunda. Jag ser att queerfeminism kan vara ett mycket effektfullt verktyg på många sammanhang, för att utmana och bryta upp genusordningen, men det får inte blir ytterligare ett sätt för män att ta utrymme inom feminismen och utöva manlig tolkningsföreträde, vilket jag ofta upplever att det är.
Om en gör anspråk på att sluta vara man så ska det väl ändå till att en försöker dekonstruera alla delar av sin manlighet, inte bara de en själv uppfattar som störande. Att gå omkring och göra manlighet på en rad områden men försvara sig med att det inte är så en definierar sig duger inte i mina ögon. Det kan såklart vara spännande för en själv, men det gör inte att en slutar förtrycka kvinnor, och det är väl ändå det som feminism i grund och botten måste handla om; att avskaffa kvinnoförtrycket. Något annat har i alla fall jag svårt att se som feminism. Det kommer inte att tjäna något till om alla slutar definiera sig som män och kvinnor, kvinnoförtrycket finns kvar även om vi byter namn på det.
Tack feminismen!
De senaste veckorna har jag bråkat med så många personer, fått så många drömmar krossade och blivit sviken så många gånger. Jag har hört så jävla mycket skit från så många olika håll, ställt så många obekväma frågor och haft så många jobbiga men ack så nödvändiga samtal. Jag har gråtit flera gånger över en känslomässig börda som ter sig övermäktig.
Men jag tar mig förbi det, och jag är så himla glad för det. Jag är så glad att jag har människor i min omgivning som vet vad vänskap och kärlek handlar om; att ta hand om varandra, att lyssna på varandra, att ta ansvar för varandra. Människor som inte sysslar med något jävla spel, som inte försöker få mig att känna skuld och skam, utan som tar mig på allvar.
En annan sak som hjälper är insikten om att jag måste ta tag i mina känslor, inte kan hålla på och förtränga dem utan låta sorgen jag känner över svek och konflikter ta rum i mig, låter dem finnas där. Jag vågar låta saker och ting göra ont.
Det hjälper också att veta i vilka situationer jag har skuld och i vilka det handlar om att jag blivit utsatt för något. Innan så reagerade jag ofta genom att lägga skulden på mig själv, antingen för det som inträffat eller för mina känslor kring det, det gör jag inte längre.
Allt det här är delvis feminismens förtjänst. Genom att syna patriarkala relationsmönster har jag kunnat skapa bättre och mer öppna relationer till andra människor, jag har lärt mig erkänna och förstå mina känslor och jag har slutat känna skuld inför det andra utsätter mig för. Allt detta gör det så mycket enklare för mig att hantera livet när det är svårt, för jag vågar känna min smärta, jag vågar erkänna min svaghet, jag vågar prata om det som gör ont med min vänner. Utan feminismen hade jag troligen bara klarat en bråkdel av allt detta.
Så tack för det!
Vad har ni att tacka feminismen för?
Twitter 26/9. Alla ni som sprider dessa historier springer barnmisshandlares och pedofilers ärenden.
Papparättsrörelsen är verkligen vidrig. Hela utgångspunkten att föräldrar har någon slags rätt till sina barn är förfärlig. Att hela skiten sedan bygger på misstänkliggörande av kvinnor och barn gör det ju knappast bättre så att säga. När pappor gråter ut om att de inte får träffa sina barn och alla ba ”men gud så sorgligt” utan minsta tanke på eventuella skäl. Varför skulle kvinnor i allmänhet vilja frånta sina barn en fungerande relation med sin far? Verkar helt orimligt. Även kvinnor jag träffat som verkligen hatar sina exmän har fortfarande velat att de ska ha kontakt med kidsen.
Saker som incest, barnmisshandel och liknande förekommer i ganska hög grad. Pappor gör sig skyldiga till detta. Minns en när en vän till mig hade läst någon sån här snyfthistoria och ba ”gud vad hemskt” helt utan tanke på att det finns två sidor. Idén om att en måste kunna bevisa att brott har begåtts är konstig. Att inte få vara med sitt barn är inget straff, det är en åtgärd. En åtgärd som främst är till för barnets trygghet och säkerhet, för att det anses vara en samhällsfråga.
Inom tjejjouren är det oerhört viktigt att vi kan garantera tjejer som berättar om övergrepp att de kommer vara trygga om de berättar. Det vill säga att om de berättar om övergrepp de blir utsatta för i hemmet blir de omhändertagna direkt, sedan görs utredning. Det är såhär det måste fungera, annars är risken enormt stor att barn far riktigt riktigt illa när de berättar vad de blivit utsatta för. Och ja, det kommer att ske misstag. Det är ett värt pris att betala för att barn som blir utsatta för incest och misshandel ska skyddas.
De är så extremt egoistiskt att som förälder ”gråta ut” i media om att ens barn blivit omhändertaget på (enligt en själv) felaktiga grunder. När en gråter ut om sånt stödjer en en rörelse var mål är att barn ska vara ännu mer rättslösa i förhållande till sina föräldrar. Jag förstår att det känns hårt att fråntas sitt barn under en tid, men det är etter värre om barn tvingas stanna i skadliga hem. Jag har noll jävla sympati för förorättade föräldrar som tycker att deras barn är deras egendom. Dessa människor värderar uppenbarligen sin egen ”rätt” till sina barn, till andra människor, framför barnens rätt till en trygg uppväxt. Hur fan kan en tycka att det är ett rimligt förhållningssätt till en annan människa? Det är ju verkligen så jävla vidrigt.
Ni som gråter ut om att era barn blivit omhändertagna, ni som sprider dessa historier, bidrar till de omfattande övergrepp barn utsätts för. För varje sådan historia som sprids så blir idén om att omhändertagande av barn handlar om ett straff mot föräldrar lite starkare. För varje sådan historia som sprids så blir idén om att barn först och främst är föräldrars egendom, i andra hand individer, lite starkare. För varje sådana historia som sprids hjälper ni till att göra barn än mer rättslösa, än mer utsatta. Alla ni som sprider dessa historier springer barnmisshandlares och pedofilers ärenden.
Vad ska vi på tjejjouren säga till de som hör av sig om övergrepp om vi inte kan garantera att de blir skyddade om de meddelar myndigheter? Ska vi säga ”jag du kan anmäla det du blivit utsatt för men du kommer få stanna hos dina föräldrar tills de gjort klart utredning”. En förälder som misshandlar, som begår sexuella övergrepp. Hur många barn kommer vilja anmäla det de blivit utsatta för då? Regeln om att barn omhändertas om de befaras fara illa i hemmet är helt nödvändig för att kunna garantera barns trygghet. Vissa misstankar kommer vara fel, det är tråkigt men nödvändigt. Hellre det än att barn tvingas stanna i hem där de utsätts för övergrepp.
Vad finns det för argument emot automatiserat barnafödande?
Det sägs att kvinnor tycker att det är asfett att föda barn för att det är så kallat ”biologiskt betingat” och då gillar en uppenbarligen att föda barn, för det är så naturen har ”menat” det. Personligen är jag inte kreationist och tror inte att naturen har ”menat” varken det ena eller det andra med någonting, må det vara sjukdomar eller graviditet. Jag ser inga skäl till att vi sa behandla graviditet på något annat sätt än vi behandlar andra mänskliga tillstånd som är skadliga och smärtsamma, det vill säga försöka kringgå dem.
Om det nu var så att kvinnor tyckte det var så jävla fett att föda barn, hur kommer det sig att kvinnors reproduktiva förmåga i så hög grad varit en av de främsta måltavlorna för att utöva makt och kontroll över kvinnor. Kvinnor har historiskt inte fått och får i låg grad ha makt över sina reproduktiva förmågor. Abort är verkligen inte något okontroversiellt ens idag, utan något som kvinnor har behövt och behöver kämpa sig till.
Jag förstår inte heller varför det skulle har blivit ordnat som så att kvinnor tycker att det är kul att föda barn eller att det skulle vara en hälsosam process. Historiskt sett har kvinnor inte riktigt haft något val i frågan, eftersom abort inte har varit en möjlighet av antingen historiska eller politiska skäl. Kvinnor har inte heller riktigt kunnat välja när de ska bli gravida eller inte eftersom vi blivit våldtagna på regelbunden basis. Det finns liksom inget skäl till varför kvinnor skulle behöva gilla att vara gravida för att det ska kunna bli av.
Många kvinnor är också väldigt rädda inför såväl graviditet som födsel, vilket inte är så konstigt eftersom en ska bör och föda fram ett jävla barn, en process som varken är smärt- eller riskfri. Uppenbarligen är det en process som många till och med i villiga att köpa sig fria ifrån (ja, folk köper surrogatmödraskap av andra skäl än att de själva inte kan föda barn, till exempel att de helt enkelt bara inte har någon lust att gå igenom den tidskrävande, smärtsamma och farliga process det är).
Jag har så svårt att förstå hur en kan gå omkring och ha det där oproblematiserande förhållningssättet till graviditet som typ bygger på att ”det är så det har varit och det är så det ska vara”. Jag fattar verkligen inte varför vi inte skulle eftersträva att befria kvinnor från detta, varför vi envisas vid att nagla fast barnproduktionen vid kvinnors kroppar. Finns det ett enda bra argument till att vi inte ska se över andra möjligheter till att skapa barn, alltså ett argument som inte bygger på misogyni i stil med att det är ”vackert” när kvinnor lider för att barn ska skapas och liknande?
Frisk och fri, size zero och att parasitera på människors tankar.
Organisationen Frisk och fri som jobbar emot ätstörningar har valt att göra en reklamkampanj som inleddes med en falsk webbshop där det endast såldes size zero-kläder. Det hela väckte såklart sjukt mycket uppmärksamhet, folk blev upprörda och så vidare. Men det var helt i onödan eftersom de hela var en bluff för att de bakom skulle kunna sprida sitt budskap, det vill säga att ätstörningar är skit.
Hur mycket jag än sympatiserar med budskapet och organisationen bakom kampanjen så tycker jag att den här typen av marknadsföring är vidrig och förkastlig av den anledning att det tvingar människor till en massa känslor, bara för att sedan lägga fram att det var helt onödigt eftersom det bara var en bluff. Hela konceptet reklam bygger ju på att tvinga sig in i människors liv och tankar, vilket är skälet till att jag anser att reklam bör förbjudas. Jag tycker dock att det blir extra illa när en på det här sättet liksom lurar sig in någons tankevärld genom att röra upp en massa jobbiga känslor och tankar som sedan visar sig vara helt överflödiga.
Det finns liksom så många som slåss om min uppmärksamhet, och det gör mig så jävla trött. Jag hatar att aldrig kunna ta något helt på allvar för att det kanske är en ”pr-kupp” och så blir en lurad och ens upprörda reaktion blir använd av någon för att dra uppmärksamhet till någon skit en kanske inte alls ställer sig bakom. Det är så jävla cyniskt och framförallt så gör det mig till en cynisk människa som måste gå omkring och granska allt för att syna eventuella bluffar. För mig är detta ett steg i hela den här grejen med att ingen någonsin tar något på allvar, vilket jag inte tycker at en organisation som jobbar med en så viktig samhällsfråga som ätstörningar ska bidra till.
Jag skulle verkligen kunna bry mig om er förening, men jag blir bara irriterad när någon försöker parasitera på mina tankar, försöker använda min ”felaktiga” och framtvingade reaktion för syften jag inte känner till. Jag tycker bara att det är jävligt tråkigt och omoraliskt och jag har svårt att förstå varför en ideell organisation skulle vilja förknippas med den här typen av, i mitt tycke, extremt oetisk marknadsföring. Jag skulle i alla fall bli upprörd om till exempel tjejjouren marknadsförde sig på ett liknande sätt.
Jag anser att det finns gränser i vad som är okej att göra för att sprida sitt budskap, och jag tycker inte att det är okej att luras. Jag tycker att det blottar en ganska otrevlig människosyn när en organisation väljer att utnyttja människors känslor på det här viset, och jag har svårt att se hur det går i linje med vad de säger sig stå för.