Om att ta plats.

Ett av mina hattips till kvinnor är att en ska ”ta plats” i olika sammanhang, som om det var något en bara gjorde helt utan komplikationer och helt ostraffat. Att ”ta plats” är verkligen inte något en bara gör utan är generellt ganska jobbigt eftersom kvinnor som tar plats ofta blir bortträngda, baktalade och så vidare. Det är liksom inte soft att som kvinna ”visa framfötterna” utan det är en kamp en utför, en kamp emot en mängd patriarkala normer.

Många får i sina hem, på dagis och i skolan lära sig att kvinnor ska vara på ett visst sätt, det vill säga tysta, timida, inte ta så mycket plats. Att bara gå ifrån detta är inte någon enkel sak en bara gör, utan det är en stor grej för många.

Jag har ”tagit plats” hela mitt liv och det är något jag har lidit av socialt och som jag i långa perioder känt stor skam inför. Jag blev ändå uppmuntrad att ta plats av mina föräldrar vilket jag antar var en stor del i att jag faktiskt också gjort det. Om jag inte hade blivit det tror jag att skammen inför att inte vara som en ”riktig kvinna” hade tagit överhanden. Jag minns till exempel en period då jag var deprimerad och på grund av detta i lägre grad orkade ta utrymme och hur jag tyckte att det här var en bra sak, eftersom jag inte ställde till så mycket besvär.

Dessutom tycker jag att det är ganska konstigt att se lösningen på könsmaktsordningen i att kvinnor ska bli lika buffliga som män är. Jag skulle hellre vilja att män såg till att gå tillbaks lite, att sluta ta så jävla mycket plats på kvinnors bekostnad utan istället vara inlyssnande och låta andra komma fram. Att göra det till kvinnors ansvar att ”ta plats” istället för till mäns ansvar att släppa fram kvinnor tycker jag är ett ganska skevt perspektiv på vad könsmaktsordningen handlar om, nämligen kvinnoförtryck. Det är inte den förtrycktas ansvar att jämna ut obalanser utan det är förtryckarens ansvar att ta ett steg tillbaka.

Ibland tipsar kvinnor andra kvinnor om att ”ta plats” eftersom de gör det och det funkar för dem. Nu råkar jag vara en kvinna som tar plats, men det gör inte att jag slutar vara utsatt för förtryck något jag är mycket medveten om. Det faktum att jag är en sådan kvinna är något som skrämmer och som används emot mig, något jag får ta ett högt socialt straff för. För mig funkar det, men jag har full förståelse för att detsamma inte funkar för alla. Därför är det viktigt för mig att inte säga åt andra att bete sig på ett visst sätt eftersom de då kommer att sluta bli förtryckta, utan snarare att informera om de strukturer som gör att kvinnor generellt får mindre utrymme i det här samhället och försöka få män att inse att det är deras ansvar också. För mig kan det aldrig vara en lösning att enskilda kvinnor börjar agera på ett visst sätt, utan det som måste till är att ändra samhället, och en förutsättning för detta är att betrakta det som drabbar kvinnor som politiska problem och inte personliga.

Istället för att låtsas som att det finns ett visst sätt en kan vara på som kvinna för att slippa undan förtryck så borde vi börja tala om kvinnoförtryck som något som drabbar alla, oavsett om en tar plats eller inte och hur en gör det. För mig är det viktigt att inte gå omkring och tipsa kvinnor om hur de ska göra som om det vore något som skulle göra dem mindre förtryckta, utan istället uttrycka ilska över det patriarkala samhälle som tvingar in oss i denna balansgång. Alla kvinnor förtjänar att slippa bli förtryckta, även de som inte kan ”ta plats”.

Hur män närmar sig feminism. Del 2.

Diskussionerna har gått en massa kring mitt inlägg om Feministiskt forum för män och jag har noterat en grej som är mycket vanlig när mäns deltagande i feminismen diskuteras, nämligen den där ”men jag försöker faktiskt göra något bra varför kritiserar du mig”-grejen. Vissa tycker till exempel att jag borde fokusera på att kritisera så kallade ”riktiga svin” (var nu dessa finns, kanske i något invandrartätt område eller hos folk med arbetarklassbakgrund där ju Det Riktiga Kvinnoförtrycket™ som bekant frodas…). En annan invändning har varit att jag ”inte bestämmer” vad som är feministiskt och patriarkalt och så vidare.

Såhär: allmänt för mina texter gäller att jag endast redogör för min åsikt och mitt perspektiv. Om någon inte håller med så kan denna antingen strunta i vad jag har att säga eller argumentera emot min ståndpunkt. Att hålla på och tramsa om att jag ”inte bestämmer” är verkligen inte meningsfullt och inte en diskussion jag tänker delta i. Jag har aldrig hävdat att jag ”bestämmer” mer än någon annan, jag har framfört min åsikt om sakernas tillstånd, jag uppfattar inte mig själv som någon slags auktoritet på området utan jag är en av många feminister.

Vissa tror att mitt syfte är att ”alla ska tycka som jag”. Så är det såklart inte. Jag ser absolut inget egenvärde i att folk ”tycker som jag”, det enda jag bryr mig om i det här fallet är att män ska sluta närma sig feminismen på ett patriarkalt sätt, vilket jag uppfattar är fallet här. Detta eftersom jag anser att det bidrar till förtrycket av kvinnor, något jag som feminist givetvis vänder mig emot. Att andra gör andra tolkningar är naturligt, men för att jag ska tycka att det är intressant för egen del så måste jag få se argument och inte bara löst tyckande.

Att en kan göra fel trots goda intentioner är verkligen helt jävla okej, problemet jag ser är när personer klamrar sig fast vid sitt misstag med argumentet att de ”hade en god tanke”. Jag är också helt okej med att folk helt enkelt inte håller med, men då kan en väl enas kring det istället för att böla om att jag inte sitter inne på den sanna tolkningen, ty det har jag faktiskt aldrig hävdat att jag gör. Jag har bara hävdat att det här är min tolkning av hur saker och ting är, men jag kommer liksom inte sitta och skriva någon jävla brasklapp om att jag inte sitter inne på den objektiva sanningen om saker och ting, jag anser att det är underförstått.

Jag tycker det är ganska konstigt hur feministiska män så ofta skjuter ifrån sig kritik angående hur de gör feminism med argument i stil med att de faktiskt har rätt att vara feminister eller att jag inte bestämmer vem som är feminist och inte (som om jag hade kunnat göra det ens om jag hade velat). Jag orkar liksom inte bry mig om huruvida du ”är” eller inte ”är” feminist, vad du ”är” framstår som fruktansvärt irrelevant i mina ögon. Jag vill diskutera vad du gör, och det jag (utifrån beskrivningen) anser att den här gruppen gör är att stärka patriarkala normer. Jag anser att folk kan vara feminister och ändå göra patriarkala grejer, så det är inte något problem för mig att kritisera en person och fortfarande se denne som feminist. Detta rör sig alltså inte om att jag ifrågasätter dessa personers rätt att vara feminister eller deras goda intentioner.

Jag förväntas uppenbarligen visa någon slags glädje och tacksamhet inför att män ens ”försöker” vara feministiska, och inför detta känner jag väl typ; tack men nej tack. För mig duger det inte att ni ”försöker” och sedan sitter och är självrättfärdiga över det, jag kommer att kritisera även feministiska män om de gör något jag uppfattar som patriarkalt, vilket är oerhört vanligt. Om ni verkligen är intresserade av att sluta förtrycka kvinnor så borde ni ta det till er istället för att böla om att ni och har rätt att kalla er feminister eller whatever. Jag har liksom aldrig sagt att ni inte har den rättigheten, däremot har jag kritiserat er när ni upprätthåller patriarkala normer precis som jag kritiserar andra män som gör det.

Att tjäna på något är inte samma sak som att vara lycklig.

Jag tycker att ”tjäna på” är ett intressant begrepp. Jag använder det ofta, till exempel när jag säger att män tjänar på patriarkatet, vilket enligt vissa män är upprörande eftersom de inte alls upplever sig vara några vinnare.

Med ”tjäna på” menar jag i sammanhanget inte att det skulle vara det mest perfekta systemet för en given individ eller liknande, däremot menar jag att den som ”tjänar” på ett system får mer av den resurs som i det givna fallet är den det bråkas om (i det här fallet makt). Män får makt över kvinnor i patriarkatet, alltså tjänar män på patriarkatet i termer av makt.

Sedan finns det givetvis en massa andra saker som är viktiga och kanske till och med mer viktiga egentligen. Till exempel förmåga att ge och ta emot kärlek, gemenskap och så vidare är saker som alla förlorar i olika grad i patriarkatet vilket såklart är en stor tragedi för samtliga inblandade.

I till exempel ett patriarkalt system så sätts resursen makt framför alla andra resurser. Den som saknar makt får sitt liv kringskuret. Därför kan en människa i ett patriarkalt system inte välja bort att värdera makt, eftersom makt är den resurs som krävs för att alla andra saker en kan tänkas ha. På samma sätt fungerar det med pengar i kapitalismen. En enskild individ kan liksom inte ställa sig utanför pengasystemet och säga; ”jag värderar inte detta, det betyder inget för mig”, för helt funktionen med systemet är att tvinga in alla under samma logik, att göra något, makt eller pengar, till det som betyder något.

I ett patriarkalt system där makt är det som värderas så kommer män att behöva anpassa sig efter detta för att få makt, och därför kommer de att fortsätta utöva förtryck. I ett patriarkalt system vinner män på att gå in i rollen som förtryckare. Därför är det så viktigt att poängtera att män vinner i patriarkatet, för att det är den här konflikten allting handlar om. Som feminist tror jag att en ibland måste sätta hårt mot hårt och kräva förändring av män, inte bara värna till deras medkänsla eller ”förnuft” utan faktiskt ställa krav på förändring. Jag tror att detta blir mycket svårt utifrån utgångspunkten att både kvinnor och män tjänar/förlorar lika mycket i ett patriarkalt system, utan jag tror att intressekonflikten måste erkännas.

Sedan tror jag verkligen genuint att alla kommer vara mycket lyckligare i ett samhälle fritt från förtryck, men jag väljer att inte lägga mitt fokus där för jag tror inte att det är så en kan driva kampen framåt. Jag tror att vi måste erkänna konflikten innan vi kan försöka lösa upp den, men målet är såklart ett samhälle där både kvinnor och män är fria från sina roller, både som förtryckt och förtryckare. I ett sådant samhälle tror jag de flesta kommer ha det mycket bättre, men det är fortfarande mäns förtryck vi måste bekämpa på vägen för att komma dit. Och ja, det kommer troligen att vara jobbigt och smärtsamt för många män att lämna ifrån sig sin makt, eller bli tvingade att lämna ifrån sig sin makt.

Det handlar inte om vad kvinnor känner, det handlar om mäns rätt.

Ibland så påtalar någon att kvinnor kanske inte alltid uppskattar de ”komplimanger” (läs: trakasserier) de får av män. Då är det ganska vanligt att män blir upprörda och tycker att det minsann ”menar väl” och att det ”inte kan veta” hur en kvinna ska ta emot deras ”komplimang”. För mig är det tydligt att det det handlar om här inte är omsorg för kvinnor utan om mäns rätt att ge kvinnor ”komplimanger” om de känner för det.

Om dessa män hade brytt sig om vad kvinnor tycker och tänker så hade de kanske förstått att det de trodde var en snäll komplimang för många kvinnor upplevs som trakasserier och så hade de kanske slutat eller i alla fall börjat vara mer aktsamma. Men icke, de kör på ändå och tycker att de kvinnor som tycker att det är jobbigt får foga sig för att de trots allt har en ”god tanke” med det hela. De tycker att kvinnor ska vara projektionsytor för deras välvilja, för deras ”komplimanger”, och om kvinnorna inte uppskattar detta så får de foga sig ändå.

Det handlar inte om att kvinnor och kvinnors känslor, det handlar om mäns rätt. Det handlar om mäns rätt att slänga ur sig olika saker till kvinnor och kräva att det ska uppskatta det eller åtminstone se det som en snäll gest och inte bli upprörda. Män som bryr sig om kvinnors känslor borde respektera att det inte bara är deras eventuella ”tanke” med något de säger som räknas utan att mottagaren faktiskt uppfattar det på ett visst sätt. Men grejen är att dessa män inte bryr sig om kvinnors känslor, de bryr sig bara om att få häva ur sig vad skit de vill.

Att dessa män försvarar sig med att de ha en god tanke duger inte, det duger verkligen inte. Har en en god tanke så borde en kunna respektera när någon förklarar att det kanske inte föll så bra ut, att det kanske inte upplevdes så bra för den som tog emot det. Istället så är dessa män helt fastkörda i sitt jävla ego och tycker att det är deras rätt att sprida vad skit som helst bara de har dessa sagda ”goda intentioner”. De är helt oförmögna att tänka tanken att de kanske gjorde fel, att det kanske inte blev som de hade tänkt sig.

Högre utbildning är fortfarande en klassfråga.

En grej jag hatar är när folk går på andra för att de saknar högskoleutbildning, som om det skulle göra en människa okunnig. Högskoleutbildning är verkligen inte nödvändigt för att kunna vara en vettig person, och det är heller ingen garant för det. Många som pluggar på universitet vet ju fortfarande inte ett skit om någonting.

En kan ha problem med att slutföra gymnasiestudier av en massa olika skäl. Jag själv blev deprimerad och som tur var kunde min skola fixa så att jag fick läsa på halvfart vilket nog berodde på att jag var ganska självgående och inte kostade så mycket för dem. Andra har haft betydligt mindre tur, men fortfarande varit sjukt intelligenta människor.

Jag tycker bara det är så vidrigt att hålla på och använda något sådant emot någon. De flesta som inte pallar gymnasiet tycker själva att det är skitjobbigt. För det allra mesta har det inte med att en är lat att göra utan att en inte får tillräckligt med stöd. Jag förstår också att många inte orkar läsa på universiteten eftersom det är en otroligt krävande och socialt exkluderande miljö. Jag själv känner mig för det mesta hemma men jag förstår verkligen att en kan känna sig alienerad inför den intellektuella machokultur som ofta råder och alla obegripliga jävla studenttraditioner som ofta är såväl sexistiska, rasistiska och klassföraktande. Att det dessutom är lätt att det strular till sig med Csn och liknande avskräcker nog många som inte har ekonomiskt stöd hemifrån eller sparpengar. Högre utbildning är fortfarande en klassfråga, och jag tycker bara att det är så jävla vidrigt att tycka sig ha rätten att trakassera någon för det.

Svar på frågor del ett.

Här kommer några svar på era frågor. Vissa har jag sparat för att skriva mer ordentligt om dem senare och reste kommer jag köra i ett inlägg lite senare.

vem är du käääär i?

Jag är kär i min partner Isak. Jag brukar nog snarare säga att jag känner kärlek dock, och det gör jag till en massa olika personer.

Har du varit riktigt glad någon gång?

Jag är ofta glad, däremot känner jag sällan att allt är bra eller perfekt helt enkelt eftersom det inte är det.

Du kallar dig för kommunist, jag är intresserad av dina ekonomipolitiska åsikter. Är dina åsikter separerade från den vänsterpartistiska kapitalismkritisismen? Hade du önskat att fullt ut sätta ett stopp för den fria marknaden eller vill du bara inte veta av den i närheten av välfärdssektorn?

Jag vill inte ha någon kapitalistisk marknad alls, detta eftersom kapitalismen har ett ständigt behov av att utvidgas och obönhörligen kommer att lägga nya sektorer under sig, t.ex. välfärden. Jag tror inte på en ”kontrollerad” kapitalistisk marknad utan jag tror att den måste bort helt. Sedan om det skulle kunna finnas någon form av marknad i ett kommunistiskt samhälle vet jag inte, men jag tror inte att den nuvarande kan reformeras till detta utan jag tror att det är något som måste byggas upp på nytt.

I vår ständiga strävan efter tillväxt på en jord med ändliga resurser, och där tredje världen tar implikationerna av vår ständigt stigande levnadsstandard kommer vi antagligen att få se en kollaps under vår livstid. Har du funderat på hur vi bör gå tillväga för att inte göra oss beroende av en tillväxtekonomi?

Jag tror att det enda sättet är att avskaffa kapitalismen som helhet. Jag tror inte på kapitalism eller marknad utan tillväxt, eftersom jag ser expansionsbehovet som en av kapitalismens grundläggande krafter som den behöver för att fungera. Jag tror emellertid inte att problemet är ”ändliga resurser” utan att kapitalismen utgör ett enormt slöseri med våra resurser. Jag tror att det är helt möjligt att alla jordens människor ska kunna ha en dräglig levnadsstandard om vi istället började planera vårt användande av resurser demokratiskt.

Om du föreslår att stoppa den fria marknaden, hur tror du konsekvenserna kommer bli för oss som internationellt konkurrerande nation?

Jag föreslår övertagande av produktionsmedlen och att vi börjar organisera produktionen demokratiskt istället för via marknadskrafterna.

Btw så känner jag mig lite skeptiskt till begreppet ”fri marknad” eftersom begreppets betydelse är ganska oklar.

Du är en stor förebild. Men du! Vad gillar du för musik?

Tack! Jag gillar mycket musik av kvinnor som jobbar mycket med rösten. Jag tycker mycket om Björk, Pj Harvey och Diamanda Galas. Generellt gillar jag musik och även annan kultur med mycket känslor och energi i. Jag tycker mycket om sorgsen musik och arg musik.

Om det var val idag vilken parti skulle du rösta på ?

Troligen vänsterpartiet till riksdagen. Eventuellt F! i kommunen och/eller landstinget. Har inte satt in mig så mycket i vilka frågor de driver konkret eftersom partipolitik intresserar mig marginellt, men lär göra det när det är dags.
Vad tycker du om surrogatmödraskap ,tycker du att vi ska tillåta det i Sverige ?

Jag tycker att surrogatmödraskap är en av de yttersta formerna va patriarkal exploatering av kvinnor och anser att det ska förbjudas. Jag tycker inte heller att svenska par ska ha rätt att köpa detta utomlands, något som lär vara ganska lätt att reglera eftersom de ju kommer behöva frakta barnet tillbaks till Sverige. Jag tycker att Ekis Ekmans bok Varat och Varan är en skarp bok i frågan och skriver väl i princip under på synen som presenteras där.

vad är grejen med att skriva ”en” istället för ”man” tex. ”en bör gå i skolan”, istället för ”man bör gå i skolan”?

Det är för att jag skriver könsneutralt. ”Man” härrör från mannen som norm och det är något jag som feminist ställer mig emot.

Hur ser du på proletariatets diktatur? Hur försvarar en det? Har du någon kunskap om den frihetliga socialismen (anarkismen och syndikalismen) och hur ser du på dem?
Mvh M.

Hela konceptet ”proletariatets” diktatur är ju extremt missuppfattat, det är liksom inte så någon tänker sig kommunismen, däremot att det kan vara en del i en övergång till kommunismen. Jag anser att såväl anarkism som syndikalism är en form av kommunism, och ser framförallt syndikalistiska kampmetoder som ett mycket viktigt led i att nå kommunismen. Däremot anser jag att det också måste finnas någon form av central organisation i ett övergångsstadium, men att den inte ska ha makten över produktionen utan mer ska fungera samordnande. Jag tror att den enda rimliga vägen till kommunism är övertagande av produktionsmedel som sker från arbetarna själva.

Hur ser du på kristendomen, islam och judendomen?

Jag har väl inte direkt någon åsikt eftersom jag är ganska okunnig på ämnet religion. För min del får folk gärna tro på vad de vill och omsätta sin tro i politisk handling, men jag ställer mig såklart emot olika förtryckande strukturer inte religionen precis som i resen av samhället.

Kanske urtrist fråga med tanke på hur du ser på arbetslinjen, men jag undrar om du har något särskilt jobb i tanken som du vill jobba med när du pluggat färdigt? Jag hoppas fortfarande på att du trots allt vill bli politiker, du skulle lätt få min röst :)

Politiker blir det nog inte eftersom jag tycker parlamentarism är skit. Jag hoppas på att kunna doktorera och sedan jobba inom akademin. Om inte så tror jag att jag kommer kunna livnära mig på skrivandet på något vis.

Menar inte alls att provocera med den här frågan utan jag är faktiskt genuint nyfiken.

Vad anser du om män som har som hobby och mål att attrahera och ligga med så många tjejer som möjligt? Går det att vara en feministisk man och samtidigt ägna sig åt detta?

Anledningen till att jag är nyfiken är pga det finns nämligen en självutnämnd feministisk man, som dessutom är väldigt vänster (vet ej om han är kommunist dock) som nämligen har ovannämnda hobby, han menar att detta inte är antifeministiskt.

Jag tänker att om det hela bygger på att personen ifråga inger falska förhoppningar och kör något slags ”spel” för att få kvinnor i säng så är det absolut patriarkalt, eftersom den typen av ”spel” är patriarkalt. Det är också patriarkalt att betrakta kvinnor som sexobjekt en ska ”erövra” snarare än människor. Om personen däremot är ärlig i sina intentioner så ser jag inget större problem, men jag tänker att det är ganska ovanligt att folk har den inställningen. Det viktigaste för mig i min kontakt med män är att de inte kör något jävla spel utan är ärliga med vad de vill ha.

Är de vego? Vad tycker/känner du inför vegokost?

Jag blev nyligen vegan. Jag tycker att det är moraliskt rätt att inte förtrycka djur och därför tycker jag det är ett bra val som jag önskar att fler gjorde. Överlag tycker jag det är ganska lätt att laga veganmat och att det går att få i sig det en behöver utan problem.

Hur ställer du dig i frågan om prostitution bör legalisers idag? Kram!

Jag tycker att prostitution ska vara fortsatt förbjudet på samma sätt som idag, dvs att köpet är det förbjudna. Jag anser att det är viktigt att det sker ett bättre socialt arbete för att få ut kvinnor ur prostitution och att män som köpt sex ska få högre straff. Jag skulle också tycka det vore bra om prostitution klassades som en form av våldtäkt, då det är vad det handlar om.

Hur hittar du ställen att dumpstra på?

Hör från folk bara. Finns en hemsida som heter Trashwiki som kanske kan vara värd att kolla.

Kan du förklara skillnaden mellan anarkokommunism, vanlig anarkism och kommunism, frihetlig kommunism osv? Kan en kalla ett samhälle för anarkistiskt om en tvingar in folket i ett speciellt produktionssätt (kommunism)?

Jag förstår inte hur kommunism skulle innebära tvång in i ett visst produktionssätt? Det handlar ju bara om ägandeförhållanden, det vill säga att ingen ska kunna äga produktionsmedel på ett sätt som tillåter makt över en produktion denne själv inte utför. Exakt vad skillnaderna på de olika ideologierna är känner jag mig inte riktigt i position att besvara, men jag uppfattar det mest som att det rör sig om olika medel för att nå samma mål.

Har du varit politiskt aktiv i en grupp någon gång? Vet att du är engagerad i en kvinnojour, men tänker ungdomsförbund som typ SUF, ung vänster, RKU, RS osv :-)

När jag var yngre var jag ju liberal och var under en tid aktiv i, och till och med startade upp, ungdomsförbundet Ung liberal. Sedan kom jag på bättre tankar. Mer om detta kan du läsa här.

Kan du ge något boktips på enkla förklaringar för socialism, kommunism, anarkism och kapitalism? Inte liksom så tungt som typ Marx. Försöker mig just nu på En introduktion till Marx Kapitalet, som du tipsade om, men tycker att det är himla svårt att förstå allt..

Ja, den introduktionen är inte direkt ”lätt” men jag tyckte den var ganska bra som stöd till kapitaletläsningen, vilket såklart i sig är ett helvetesprojekt. Rekommenderar Harveys Kapitalets gåta och kapitalismens kriser, som visserligen är ganska träig men en bra bok om en vill förstå hur en kan använda Marx teorier idag. Sedan tycker jag mycket om Kapitalistisk realism av Fisher som inte är så mycket Marx men däremot en bra kapitalismkritisk bok som är väldigt lätt att ta sig igenom och greppa. Jag tycker också att boken Varför Marx hade rätt att Eagleton är en mycket bra och pedagogisk introduktion till Marx, även om jag ofta stör mig på hur människan skriver. Vill för övrigt påpeka att jag verkligen inte ”förstår allt” hela tiden, men jag kör på ändå. För det mesta lyckas en uppfatta de viktigaste koncepten.

Du har ingen rätt att ”välja” när du ska förtrycka kvinnor och inte.

På en väns facebook hölls en diskussion om spelet GTA och hur kvinnoförnedrande det är. En person kommenterade diskussionen på följande sätt:

Jag spelar GTA just för att råna banker, smuggla knark, vara ful i mun och banka prostituterade blodiga med baseballträn. I ett spel med detta innehåll, som spräcker alla gränser utom möjligen utnyttjande av barn och handikappade, tycker jag ”vissa karaktärer porträtteras negativt” är ett ganska litet problem.

Det här tycker jag är intressant, hur vissa liksom tycker att det är deras rätt att ”välja” när det är läge att ta del av feministiska budskap eller inte och när det är läge och ta del av och utöva sexism eller inte. Att bara för att den här personen inte vill ta tag i sitt kvinnoförtryck så ska hen inte behöva göra det, för det handlar ju om vad de personen tycker och tänker och inte om att kvinnor ska sluta bli utsatta för det förtryck den här personen utövar.

De flesta män är nog ganska ointresserade av att tänka på kvinnors rättigheter över huvud taget. Poängen med feminism är inte att de män som är intresserade av det ska kunna ta del av det i lugn och ro och när det passar dem, poängen är att de ska sluta förtrycka, och det gäller oavsett om det är vad de är ute efter eller inte.

Jag tänker om jag skulle sitta och ”välja” i vilka situationer jag har rätt att strunta i att tänka på att inte utöva rasism. Jag tycker det är en så jävla absurd tanke att det skulle vara upp till mig att besluta när jag har rätt att utöva förtryck mot andra och inte, när jag personligen känner mig intresserad av att inte vara en förtryckande idiot och inte. Jag fattar verkligen inte hur fan en är funtad om en tänker så.

Twitter 22/9. Sexpositiv feminism.

Är helt med på den här grejen med att en inte ska slutshama etcetera som feminist men vi behöver väl inte hylla promiskuitet till skyarna heller? Alltså tkr inte att det är något häftigt och subversivt att ta på sig jättesmå kläder och jucka på någon scen. Tyvärr. Känns som att folk är så jävla rädda för att ”moralisera” att det inte går att diskutera patriarkala normer bakom sådant längre. Det är väl fan ingen slump att ”kvinnlig frigörelse” så extremt ofta handlar om att sexualisera sig själv?

Den kvinnliga frigörelse som premieras i detta patriarkala samhälle är den som går ut på att kvinnor gör sig tillgängliga för män. En måste vara ”sexpositiv” det vill säga helt skita i att problematisera några sexuella beteenden över huvud taget.

Ja, det är ett problem att kvinnor inte får göra vad de vill med sina kroppar utan att skämmas men vi behöver inte hylla allt för det. Det går att se det som ett problem att kvinnokroppen exploateras utan att för den sakens skull lägga skulden på de kvinnor som gör det. Det går att säga att någon är ett offer för patriarkala strukturer utan att säga att den personen helt saknar agens.

Att som feminist förneka patriarkala strukturer i situationer där kvinnor frivilligt exploaterar sina kroppar är ganska konstigt. Finns patriarkatet bara när kvinnor blir utsatta för direkt fysiskt tvång? Skulle inte tro det. Så nej, jag tänker inte hylla kvinnliga artister som ”lever ut” sin sexualitet, för jag tycker inte att det är subversivt. Jag tänker inte heller skuldbelägga dem, för det är inte deras fel. Däremot tänker jag se dem som offer för patriarkatet.

Och nej, det gör inte att jag tycker att de saknar förmåga att agera eller något, det betyder att alla påverkas av sin omgivning. Som kvinna kan en välja att gå emot patriarkala strukturer eller inte. Att exploatera sig själv sexuellt anser jag inte är ett sådant val.

Kvinnojour.

230Just nu håller jag på och gå grundutbildningen på Uppsala kvinnojour vilket är ett ganska krävande projekt. Igår pratade vi om mäns våld mot kvinnor och jag har haft huvudvärk sedan dess eftersom jag satt och spände mig så mycket när jag hörde alla vidriga erfarenheter och tänkte på allt det förtryck som drabbar kvinnor i patriarkatet. Det är så smärtsamt att höra, det tar så jävla mycket kraft.

Att inte få kärlek när en behöver den som mest.

Ibland läser jag mitt inlägg om min om mitt ex:s relation som jag skrev för lite mer än ett år sedan (läs det om du inte gjort det tycker jag, är brutalt nöjd med den texten, det är även den enda text jag gråtit när jag skrivit) och tänker på det förtryck jag blev utsatt för i den relationen. Detta stycke fastnar jag alltid särskilt vid:

Jag minns en gång när det var som värst. Vi var uppe i Umeå tillsammans och jag började gråta. Och jag grät och grät och han ignorerade det. Han var antagligen irriterad på mig, jag var jävligt jobbig under den perioden. Jag mådde så jävla dåligt och han var väl trött på det. Men att han ignorerade mig gjorde bara min ångest än värre. Inte bara var jag ledsen av mig själv, utan det faktum att den som skulle finnas där och visa omtanke inte gjorde det var så förkrossande och hård. Jag minns att han till och med kollade på någon korkad jävla tv-serie, medan jag låg där och grät och grät. Och sen när han tyckte att jag överdrev så blev han arg. Han blev arg och gick. Och sen när jag skrivit ett sms till honom kom han tillbaka och såg skamsen ut och han förstod väl då, men han förklarade sig med att han inte fattade att jag ville ha tröst för att jag inte hade bett om det. Jag hade inte bett om den. Jag tror att han sa att han hade blivit rädd. Men detta att jag inte hade bett om tröst när jag låg och grät i säkert en timme i sträck, jag saknar fortfarande orden.

Jag tänker liksom på smärtan jag kände då. Smärtan i att visa så mycket känslor, i att behöver någon så mycket, och ändå bli ignorerad. Det sjuka i att behöva be om att bli omhändertagen när en visar så mycket känslor. Känslan av att bara från kyla av den person som ska ge en kärlek, när en behöver kärleken som mest. Det är verkligen att bli gjord till en ickeperson, och det lämnar djupa djupa sår i en som är mycket svåra att få bort.