Du måste erkänna att du förtrycker.

Män måste erkänna att de förtrycker kvinnor, de måste tänka på att de förtrycker kvinnor och de måste kämpa emot sitt förtryck av kvinnor. Män som gör detta anser jag är goda feminister.

På samma sätt tycker jag att jag som vit ska erkänna att jag förtrycker icke-vita, tänka på att jag förtrycker icke-vita och kämpa emot mitt förtryck av icke-vita. Detta är också något jag utövar aktivt. Jag säger inte att jag gör allt perfekt. Jag tror över huvud taget inte att en kan bli ”färdig” med att sluta förtrycka innan allt förtyck har upphört. För mig handlar det om en kamp som en ständigt utför, inte om ett visst antal handlingar jag ska utföra för att bli en ”bra” antirasist. Lika lite som en icke-vit person kan sluta bli förtryckt för att hen agerar på ett visst sätt i sitt privatliv så upphör förtrycket för att jag gör ett visst antal saker. Jag kan inte tro att jag kan blir ”färdig” med att sluta förtrycka innan icke-vita slutar bli förtryckta, lika lite som män kan tänka så om kvinnoförtrycket.

Jag reflekterar ofta över hur jag förtrycker icke-vita och jag försöker få andra vita personer att reflektera över hur de förtrycker icke-vita. Jag har lagt av med ett antal beteenden som jag förstått är förtryckande. När någon säger till mig att jag agerar förtryckande så försöker jag ta det till mig istället för att instinktivt trycka det ifrån mig som jag i regel gjorde innan. Jag tycker att det fungerar bra.

Ibland klagas det på att människor skuldbelägger alldeles för mycket bara en gör minsta lilla fel. Jag håller inte med om detta. Min erfarenhet är att det brukar vara mycket uppskattat om en förändrar till beteende när en blir tillsagd, och då brukar saken vara ur världen ganska snabbt. Det är även så jag själv agerar gentemot män. Däremot brukar folk bli arga om en urskuldar sig eller inte vill erkänna att ens handlingar är förtryckande. Detta är såklart helt naturligt, eftersom en då faktiskt fortsätter att förtrycka genom att inte vara villig att erkänna förtrycket.

Att en är i en förtryckande position är inte något en väljer, det är något en föds in i. Men när en väl sitter i den positionen så har en ett val, och det är att ta ansvar för sitt förtryck eller att jamsa med i det. De som väljer att ta ansvar kan inte bara sluta förtrycka för att de vill, för de är låste i sin position, men de kan jobba för ett samhälle där den struktur som gör dem till förtryckare är upphävd. Detta, anser jag, är så en bör betrakta sin roll i ett förtryckande system och sin kamp emot det; genom att erkänna förtrycket, genom att acceptera att det finns överallt, dikterar ens liv och ens person, och genom att ständigt kämpa emot det.

Hur män närmar sig feminism.

Jag har stött på en facebookgrupp som heter Feministiskt forum för män vilket fick mig att fundera lite på det här med hur män närmar sig feminism. Jag tänker diskutera utifrån hur gruppen beskrivit sig själv. Jag vill påpeka att jag själv inte är medlem i gruppen så jag har ingen insikt i hur själva diskussionerna faktiskt ser ut, jag baserar endast detta på

Syftet med gruppen är inte att exkludera kvinnor från den, kvinnor ÄR välkommna, men snarare att ha ett forum där män kan diskutera feminism och könsroller utan att oroa sig över att köra över kvinnor, vilket lät kan hända i blandade feministiska grupper där det visats att män kan råka ta oproportioneligt mycket plats.

Män oroas över att de tar för mycket plats i feministiska grupperingar. Lösning; skapa en egen grupp där ni helt obekymrat kan ta en massa plats eftersom det är det som är syftet. Är det bara jag som känner att detta är ett ganska skevt förhållningssätt. Anledningen till att män tar ”oproportionerligt mycket plats” är liksom att vi har ett skevt maktförhållande mellan könen, och det maktförhållandet blir inte mindre skevt bara för att en från början uttalar den ambitionen. Formuleringen antyder även att problemet skulle ligga hos de kvinnor som bli överkörda och inte hos männen som kör över kvinnorna. Det känns ärligt talat mest bara som ett lamt försök att gå förbi den nödvändiga självkritik en måste göra som manlig feminist, genom att definiera ett rum där en får bete sig precis som vanligt utan att tänka på sin maktposition. Hur ska det kunna komma bra diskussioner kring mäns roll i feminismen utifrån detta?

För tillfället och på prov så gäller följande: Kritik, ifrågasättande och utmanande av feminism tillåts om den uppfattas som genuin och ärlig. Dvs att den kommer ur en önskan att förstå, utveckla och investigera.

Här finns också något typiskt i hur män talar om feminism. De vill ”investigera”, skapa ”förståelse” för feminism som fenomen, inte för sin roll som förtryckare i det patriarkala samhället. I mina ögon blir detta bara ännu et led i den fina patriarkala traditionen där män tar på sig undersökningsutrustningen för att ta reda på hur ”kvinnor funkar”, diagnostisera det och sedan ”behandla” det.

Detta är dock inte huvudsyftet utan gruppen önskar mer dialog mellan män som anser att könsrollerna skadar om hur och vad vi kan göra.

Jag vill påpeka att jag tycker att det är utmärkt att män diskuterar sin roll i patriarkatet. Jag tycker att det är det som ska vara utgångspunkten då män diskuterar feminism, inte att de ska diskutera feminism som fenomen utan att de ska diskutera sig själva som förtryckare. Att män diskuterar feminism kan jag omöjligt se som en feministisk handling, att män diskuterar sig själva i förhållande till patriarkatet är det. Generellt ställer jag mig positiv till initiativ där män kan diskutera sådan med andra män istället för att ta kvinnliga feministers dyrbara tid i anspråk, men jag tycker att det blir fel när en närmar sig feminismen på det här sättet, dels utan förståelse för sin egen maktposition och dels med syftet att ”investigera” feminism som undersökningsobjekt snarare än att förstå sin egen position.

Detta är ingen kritik mot de som är medlemmar i gruppen, då jag absolut förstår behovet och säkert tror att det för intressanta diskussioner i denna grupp. Jag ber bara er män att fundera på detta när ni närmar er feminism.

Twitter 20/9. Våld och åsikter.

Har numera skärpt kommentarsreglerna ytterligare. Män som skriver långa haranger om yttrandefrihet ryker. Det är sjukt jävla ointressant att diskutera ”friheter” och ”rättigheter” utan maktperspektiv. Det är liksom bara tankar, det betyder inget. Någon tycker att alla ska ha rätt att säga sin åsikt. Jaha? Så jävla ointressant ”ställningstagande”.

Den här grejen inom liberalismen att frikoppla åsikter från politik. Hur blev t.ex. nazismen ”bara” en åsikt? Det är bara ur en extremt privilegierad position en kan avskriva nazism osv till ”bara” en åsikt. För andra är det ett direkt hot. Ideologier är aldrig ”bara” åsikter, det är idéer om hur samhället ska vara. Får idéerna slå rot så kommer samhället bli så. Det spelar ingen roll hur mycket det står i vår grundlag att en inte får döda folk på grund av deras ras, vinner idéerna makt kommer det ske.

Ingen annanstans än i ert uppdiktade universum är ideologier ”bara” åsikter. Det är sådant som påverkar samhället, som påverkar människor. Därför är jag så jävla ointresserad av att diskutera yttrandefrihet med dig. Jag kommer aldrig gå med på premissen att det ”bara” är åsikter. Om du inte accepterar att åsikter påverkar samhället så kan vi liksom inte diskutera politik.

Är för övrigt helt ointresserad av att bruka våld mot nazister bara för sakens skull, det handlar om att hindra deras framfart. Våld för våldets skull är bara barbariskt och okonstruktivt. Men nödvändigt våld för att hindra ett större våld är en självklarhet.

Varje gemensamt toalettbesök bär på fröet till ett SCUM-möte.

En grej som provocerar mig så mycket ät när män ska hålla på och ironisera över att kvinnor går på toa tillsammans, samtidigt som det tydligen är fett som fan och ett tecken på sann och djup vänskap för två män att till exempel kissa i kors på fyllan (rekommenderar för övrigt att kissa i kors för tjejer också, det är kul).

Jag tycker att kvinnor borde gå tillsammans på toa mycket oftare. Varje gemensamt toalettbesök är ett embryo till systerskap, bär på fröet till ett SCUM-möte. Att vuxna kvinnor slutar gå på toa tillsammans tycker jag verkar dumt, det är ju en asschysst grej att göra.

Jag förstår att kvinnors vänskap skrämmer män. Att kvinnor gillar andra kvinnor och står nära andra kvinnor är ju skrämmande för att männen själva vill vara det viktigaste i kvinnornas liv. Därför måste män förlöjliga kvinnlig vänskap och säga att det inte duger, att den inte håller och så vidare. Därför säger män att kvinnor inte kan ”leka mer än två” och att vi inte kan hålla sams och gud vet allt. Därför ironiserar män över det kvinnor gör med andra kvinnor, som att gå på toa tillsammans.

Jag tycker att män istället borde försöka börja gå på toa med varandra på ett avslappnat sätt, det vill säga utan att hålla på och framhålla det som typ höjden av brödraskap och utan att behöva göra någon ”spexig grej” när de gör det. Pissoar räknas inte för där har en inget val.

Twitter 19/9. Socialister måste sluta nära drömmen om den ”sanna” liberalismen.

Tycker socialister ska sluta odla myten om den ”sanna” och ”goda” liberalismen. Liberalism och konservatism har länge varit kompisar. Att en abortmotståndare tar plats i ett ”liberalt” parti är inga konstigheter, ty det är så dagens liberalism är. Så länge socialister accepterar den här idén om den ”sanna” liberalismen kommer det bli svårt att bekämpa fanskapet. Alla människor som bekänner sig till liberalismen bekänner sig på ett eller annat vis till rådande ordning. Sluta tro på högerns skitsnack och floskler och se att liberalismen är död som subversiv ideologi, vi måste bekämpa den nu. Och med ”bekämpa liberalismen” menar jag inte bara den reellt existerande utan hela den liberala tanketraditionen.

Så länge ni när drömmen om att liberalismen har något och erbjuda kommer ni nära drömmen om att kapitalismen har det. Socialister måste klart och tydligt ta avstånd från liberalismen i alla dess former. Socialister måste kämpa med att förklara varför liberalismen suger, inte för att den har ”perverterats” utan för att den aldrig var för oss. Ja, liberalismen var en bra språngbräda i kampen mot feodalismen. Men det är över nu. Nu måste vi kämpa själva. Vi måste sluta drömma om den subversiva liberalismen. Liberalismen kan aldrig vara subversiv i ett samhälle där dess mål är uppnådda.

Barn är individer.

Det har kommit intressanta reaktioner på mitt inlägg om barnförtryck. Det är kul att läsa era kommentarer kring detta.

Vissa undrar hur jag ser på att barn faktiskt är mindre mogna än vuxna, på det ansvar som vuxna har för barn och så vidare. Mitt problem är just uppdelningen mellan barn och vuxna och definierandet av barn som omogna och vuxna som mogna. Hela idén om att vara ”mogen” indikerar att en liksom skulle kunna bli ”klar”, som en frukt. Jag tror inte att det funkar så.

Vissa människor verkar se livet som någon slags linjär utveckling uppåt. Att en föds som ett blankt blad och sedan blir bättre och bättre, klokare och klokare. Så tror inte jag att det är, utan jag tror att människor har olika saker att säga beroende på bland annat ålder. Jag tror att en ofta har många insikter som en glömmer bort senare i livet. Jag kan till exempel ofta sakna förståelse för hur jag agerade som tonåring. Jag tänker att vi måste möta det här med ödmjukhet och respekt för barnets individualitet istället för att anta att vi vet bäst bara för att vi är äldre. Vissa människor förstår saker när de är 15 som andra inte förstår under en livstid.

Jag tycker att en kan erkänna att någon är svag och att denne behöver ens hjälp utan att definiera den såsom vi ofta definierar barn, det vill säga helt inkapabel att fatta egna beslut kring någonting i livet, okunnig och ”omogen”. Både ”vuxna” och ”barn” kan behöva vägledning, hjälp och stöd i livet, och vi kan ge det till både vuxna och barn utan att för den sakens skull förtrycka dem och pressa in dem i en roll som de egentligen inte passar i. När barn eller ungdomar försvarar sig och argumenterar så brukar detta inte betraktas som när en vuxen människa gör det, utan det brukar ses som något på sin höjd ”gulligt”, som ”lillgammalt” för att barnet liksom försöker gå in i en roll det egentligen inte passar i. Jag önskar att vi skulle kunna sluta tolka detta med tolkningsramar baserade på ålder och istället börja se det som uttryck för den människans individualitet.

Jag tror att rollen som ”barn” är extremt begränsande och ser viljan att pressa in alla i en viss ålder i den kategorin är ett slags förtryck, på samma sätt som det är ett förtryck att vilja pressa in alla som uppfattas på ett visst sätt i kategorin ”kvinnor”. Jag tror också att kategorin barn används för att förtrycka vuxna människor när de visar svaghet. Ofta gör en att en person beter sig som ett barn då denne är ledsen offentligt eller liknande. För mig är det något mycket tragiskt att dessa enligt mig helt naturliga och ofta nödvändigt beteenden kommit att ses som barnsliga och därmed opassande. Det är denna uppdelning jag vänder mig emot.

Barn måste börja ses som individer. Givetvis individer med en viss ålder som påverkar dem precis som till exempel kön eller hudfärg gör, men fortfarande som individer.

Hårdare krav.

IMG_20130918_113917Noterar att det har valts en ny arbetsmarknadsminister. Noterar även att personen ifråga vill se ”hårdare krav”. På vilka, på de med försörjningsstöd såklart.

Har väl inget mer att säga än att jag tycker att det är Så. Jävla. Vidrigt. att en människa har mage att antyda att problemet för folk med försörjningsstöd är att de har det för lyxigt, eller saknar krav.

Nu när den så kallade ”Landskronamodellen” dessutom gjorts laglig så är det väl bara en tidsfråga innan det blir standard att människor med försörjningsstöd får utföra arbete för att få ut pengar. Detta kommer att bilda en ny extremt lågbetald och arbetarklass med mycket dålig säkerhet och villkor. Det handlar om att människor som saknar valmöjligheter utnyttjas som billig arbetskraft och det är bara så jävla vidrigt.

Kärleksmyten.

Det finns en kärleksmyt i samhället. En idé om att den monogama relationen ska erbjuda allt; trygghet, stabilitet i tillvaron, kärlek, stimulans och så vidare. Den en har en kärleksrelation med ska vara en livspartner, någon en ska kunna få allt av, den person en har absolut närmast.

Jag tänker på hur kärleksmyten har skadat de faktiska relationer med män jag har haft. Istället för att kunna uppskatta det som är så har jag liksom alltid sökt efter det perfekta, det fulländade. Kärleksmyten har också gjort mig underkastad. Den har gjort att jag har accepterat saker i kärleksrelationer som jag aldrig hade accepterat i vänskapsrelationer, eftersom jag har närt idén om att kärleken liksom ska kunna lappa ihop och laga allt det. Istället för att konfrontera det som skett och be om respekt så har jag sökt efter mer kärlek i hopp om att det ska göra att allt känns bra. Men det känns sällan bra, för en person som inte visar respekt kan inte heller visa kärlek.

Men jag tänker att det kärleksmyten framförallt gör med oss är att vi tar på oss den patriarkala masken. När människor är rädda för att förlora något, för att misslyckas med något, så är det lätt att börja ljuga, att sluta vara genuin och ärlig. Det här problemet finns sällan för mig med mina vänner, men det finns ofta i kärleksrelationer. Med en vän kan jag fråga rakt ut; vill du vara med mig? Med en partner är det så mycket svårare, för det är ofta jag är rädd för svaret.

Enligt kärleksmyten handlar kärlek om passion, om starka känslor och tvära känslokast. Enligt kärleksmyten kan det vara något fint och ett tecken på kärlek när människor känner svartsjuka, ägandebehov och ett behov av att manipulera varandra. Inte sällan framhålls det som ett ideal att försöka kontrollera sin partner, att bli svartsjuk när denne ser åt ett annat håll. Brist på tillit och ett behov av att äga den andra ses som något helt naturligt i hur vi förhåller oss till varandra i kärleksrelationer, men det accepteras sällan i vänskap.

Jag försöker att kasta bort kärleksmyten nu. Jag försöker acceptera att en människa aldrig kommer kunna ge mig allt, och att jag måste sluta sträva efter det. Jag tänker att jag vill kasta av mig masken, att jag vill kunna möta de jag har relationer med som människor och inte som partners. Och istället för att ha den där passionen som visserligen är berusande men som samtidigt konsumerar mig så känner jag istället närhet och tillit, förtroende och respekt. Och det är så mycket mer än den där berusningen.