Priset vi betalar för en ”öppen debatt”.

IMG_20130916_115929Många tycker att det är dåligt och tråkigt att vi inte kan ha en ”öppen debatt” kring det här med nazism enligt mig. Jag undrar vad det är som definierar en ”öppen debatt”. Är det en öppen debatt när vi diskuterar ämnen som ”hur många invandrare tål Sverige” är erkända debattprogram? Vem är debatten öppen för? Inte för tanken att alla människor har samma värde oavsett varifrån de kommer i alla fall.

Om vi diskuterar rasism och nazism som om det vore rimliga utgångspunkter så kommer de att uppfattas som sådana, och ett sådant samhällsklimat kommer att leda till mer rasism. Priset vi betalar för att ha en ”öppen” debatt är ett samhälle där alla människor inte är välkomna, ett samhälle med rasism och fascism. Jag tycker inte att det är ett värt pris att betala för att vi ska kunna ha en ”öppen debatt”.

Våldets normaliseringsprocess.

IMG_20130917_104825Jag läser just nu Våldets normaliseringsprocess av Lundgren till kvinnojoursutbildningen jag går, en bok som jag verkligen kan rekommendera till den som bättre vill förstå våld i nära relationer. Perspektivet Lundberg redogör för utgår ifrån normalitet, det vill säga att våldet springer ut ur det normala, värderingar som finns kring kvinnor och män i resten av samhället och så vidare. Männen som brukar våld mot kvinnor och kvinnor som stannar i misshandelsförhållanden är inte på något sätt speciella individer, utan är snarare socialt välfungerande personer. Det är alltså inte ett problem som kan isoleras till någon given grupp, till Den Andra, utan är ett problem som går igen i hela samhället och måste lösas som ett samhällsproblem.

Detta är också vad jag menar när jag skriver om att det är en dålig sak att betrakta våldtäktsmän som jordens avskum, något som ofta görs när människor till exempel försöker hitta på olika fantasifulla straff för dem. Inte för att jag inte tycker att våldtäkt är något fruktansvärt utan för att det leder till att vi ser våldtäkten som något extremt, något som måste ha sin bakomliggande förklaring i gärningsmannens sjukdom, missbruk eller liknande. Detta gör att det blir svårare att se och hantera problemet våldtäkt som sådant, istället hanteras det som ett symptom på andra saker. Våldet och våldets dynamik hamnar i skymundan, istället undersöks och diskuteras personerna som är inblandade som om de vore den grundläggande orsaken.

Barnaskaffande och barnförtryck.

Jag hamnade i en diskussion på twitter om det här med att skaffa barn och vad som kan vara en lämplig ålder och livssituation får sådant. Ofta så tycker människor illa om unga föräldrar eftersom de inte är ”självständiga” än, och alltså inte förväntas kunna ta hand om ett barn. I mina ögon blir människor aldrig någonsin självständiga eller oberoende, utan jag ser det som en borgerlig myt, något som finns för att vissa människor ska kunna känna sig tillräckliga och kunna trycka ner andra för att de inte är det.

Det finns en uppdelning mellan ”barn” och ”vuxna” som bygger på att barnet är svagt och beroende och den vuxna är stark och oberoende. I mina ögon är detta en uppdelning som vuxenvärlden använder för att kunna legitimera sitt förtryck av barn. Det vill säga; barn och vuxna beskrivs så två motsatta och ömsesidigt uteslutande kategorier, där den ena beskrivs som stark, självständigt, rationell och så vidare och den andra som svag, osjälvständig, irrationell. Denna uppdelning gör att vi får svårt att se att barn kan ha något art säga till om i sitt eget liv och att vuxna kan vara beroende av vägledning. Jag tror inte att någon människa någonsin når ett stadium där de är fullt kapabla att ta hand om både sig själva och en annan människa, det behövs alltid andra människor omkring en. Vi är djupt beroende av andra, inte bara under vår barndom utan genom hela livet. Att sätta ”självständighet” och ”oberoende” som kriterium för att få skaffa barn är helt enkelt inte särskilt rimligt.

Vuxenhetsidealets utformning kommer, precis som alla andra ideal, från de högre klasserna i samhället. Att vara vuxen är att ha en stabil inkomst, ett ”bra jobb”, pengar på banken, ett tryggt boende, ett fast förhållande och så vidare. Kort sagt; att klara ”sig själv” (det vill säga bara vara beroende av andra på ett samhälleligt accepterat sätt). Många människor uppnår aldrig denna så kallade självständighet någonsin i livet eller åtminstone väldigt sent, helt enkelt för att de jobbar inom sektorer där lönen är låg, för att de inte kan hitta fast bostad och så vidare. Detta är inte ett fåtal personer utan många många som långt upp i åldrarna fortfarande inte har en så kallat stabil livssituation utan tvingas förlita sig på sociala nätverk, staten eller helt enkelt leva i otrygghet, misär och fattigdom. Enligt rådande normer bör dessa människor inte skaffa barn. Det är deras eget ansvar att ”ordna upp” sitt liv innan de kan skaffa barn. Men eftersom ett ordnat liv är en klassfråga så blir även barnaskaffande en klassfråga, eller åtminstone ett barnaskaffande som i samhällets ögon ses som legitimt. Samtidigt så finns det ett stort krav på framförallt kvinnor att skaffa barn, och dessa två samhälleliga normer skapar en för många ofrånkomlig rävsax. Å ena sidan ska en skaffa barn, och det gärna tidigt eller åtminstone ”inte för sent”, å andra sidan ska en ha uppnått ett ”ordnat liv” innan.

För många kan barnaskaffandet också vara en genväg till vuxenlivet. Människor som inte har så stora möjligheter till andra sätt att bli vuxna på, som en ”ordnad tillvaro”, kan ta till barnskaffande som en väg att bli det. Att bilda familj är helt enkelt ett sätt att bli vuxen, eftersom en åtminstone blir vuxen i förhållande till sitt barn. Eftersom vuxenblivandet är väldigt viktigt i vårt samhälle och sitter ihop väldigt mycket med just barnafödande så blir hela barnprojektet ett projekt för att accepteras i samhället, ingenting som individen själv kan ta när hen känner sig redo för det.

Vissa upprörs över att människor skaffa barn av ”egoistiska” skäl, vilket såklart är en rimlig sak att uppröras över. Att använda andra människor för sin egen skull är förtryck. I mina ögon är detta ingenting som är isolerat till unga personer som skaffar barn utan präglar hela barnaskaffandet som sådant. Människor skaffar barn som en del av sitt privata livsprojekt, för att en ”ska” ha barn, för att de vill ha ut något av att ha barn. Många, jag skulle säga de flesta, vuxna utnyttjar och förtrycker sina barn. Så blir det i ett samhälle där kärnfamiljen ses som ett ideal, något att eftersträva för individen för att de är så en ska leva. I ett samhälle där det finns så mycket press på människor att bilda familj så kommer det bli så att människor som inte alls är lämpade för det bilda familj, av helt fel anledningar. Min erfarenhet är att det är de människor som är mest familjeinriktade som är de värsta förtryckarna. De som ser barnen som något som ska skänka deras liv mål och mening brukar ofta ha en väldigt förtryckande attityd gentemot barnen, eftersom de inte ser barnen som människor utan som barn, som en pusselbit i deras livsprojekt. Barnförtrycket är helt enkelt inte isolerat till människor som är ”olämpliga” att skaffa barn utan är något som går igen i hela samhället.

Istället för att diskutera hur en ska vara innan en får skaffa barn så bör vi diskutera hur vi ska kunna bygga ett samhälle där barn slipper förtryckas. Jag tänker mig att detta måste ske genom ett upphävande av dikotomin barn/vuxen och kärnfamiljsnormen, och att vi istället börjar se varandra som individer oavsett ålder. Om vi upphäver dess normer tror jag att en stor del av barnförtrycket kommer att försvinna. Jag tror också att vi måste sluta se det som att barnen framförallt är föräldrarnas ansvar och istället se det som samhällets ansvar att alla barn ska ha en trygg uppväxt fri från förtryck. Olämpliga föräldrar kommer alltid att finnas, frågan är hur vi som samhälle ska hantera detta. Att moralisera kring individers agerande kommer troligen inte att lösa problemet, lika lite som det har löst något annat problem i världshistorien.

Konflikter mellan feminister gör inte systerskapet mindre.

Jag tycker att det är intressant hur konflikter mellan feminister hanteras. När en ligger i konflikt med andra kvinnor, speciellt om de är feminister, så tycker människor ofta att en uppvisar dåligt ”systraskap” eller liknande. För mig är systraskap en viktig grej, men det handlar inte om att hålla med och älska alla feminister utan om att ha solidaritet med andra kvinnor. Solidaritet för mig är inte något slags förbehållslöst älskande, istället är det att se att en blir utsatt för samma förtryck och kämpa emot det gemensamt. Det finns många feminister jag ogillar personligen men som jag ändå inser är medsystrar i kampen mot förtrycket.

Det går att hata en människa och samtidigt inte önska att hen ska bli utsatt för förtryck baserat på kön, eller förtryck över huvud taget. Jag kan tycka att någon är en vidrig idiot och ändå inte tycka att hen ska bli trakasserad, bli kallad hora eller få lägre lön på grund av sitt kön. Systerskapet är större än så, för det baserar sig inte i personligt gillande eller ogillande utan i en gemensam erfarenhet, erfarenheten av att vara kvinna, och en gemensam kamp, kampen mot kvinnoförtrycket. Jag kan tycka att en kvinna är en idiot på många sätt men ändå ta hens historia om vilken idiot till pojkvän hen haft på allvar, på samma sätt kan jag tro och lyssna på en kvinna som berättar om sin våldtäkt även om jag tycker att hen är en olidlig person. Jag kan också försvara en kvinna som blir utsatt för sexism även om jag hatar hen på andra plan. Ty allt detta rör henne som kvinna, som förtryckt i ett patriarkalt samhälle, och där tycker jag att det är viktigt att visa solidaritet.

Vissa gnuggar händerna när feminister grälar och tycker att det är roligt att vi ”inte kan hålla sams”. Jag kan säga att jag aldrig har stött på så mycket sammanhållning som inom feministiska grupperingar. Där spelar det sällan någon roll vad människor tycker om varandra personligen, vi samarbetar ändå ty vi har ett gemensamt mål. Jag har till och med accepterat moderater i sådana kontexter, något jag aldrig skulle göra i ”vanliga” sociala sammanhang.

För mig vore det ofeministiskt att inte kunna ha en konflikt med en person bara för att hen är kvinna och feminist. En person kan vara min fiende på en massa olika plan, personligt och politiskt, och jag kan fortfarande ha solidaritet med hen som kvinna. Att vi delar något i och med att vi båda blir utsatta för patriarkalt förtryck innebär inte att vi behöver dela allt. Däremot kan jag i vår konflikt respektera hen som person genom att inte använda hens könstillhörighet emot hen. Jag skulle aldrig kalla en annan kvinna för fitta, hora, kärring eller liknande könade förolämpningar ur mycket ovänner vi än var, för detta är i mina ögon att bryta mot solidariteten oss emellan. Däremot kan jag hata en kvinna med full kraft, utan att utsätta hen för sexism. Och det måste jag faktiskt få göra, ty jag är inte bara feminist och medsyster, jag har andra saker jag tror på också, och i kampen för dessa så bekämpar jag även kvinnor. Systerskapet kommer aldrig kunna hindra mig från att avsky en kvinna som utövar rasism eller klasshat, det kommer bara att hindra mig från att se kvinnan som något annat än en fullvärdig människa.

Twitter 18/9. Vi måste diskutera strategier.

Så jävla ointresserad av moralkakor i stil med att kvinnor borde sluta hata män eller dylikt. Håll bara käften. Det är så jävla meningslöst att ”ta avstånd” från de förtrycktas hat mot förtryckarna. Ta ställning mot förtrycket istället. Ok, hat är dåligt. Men poängen är att en sådan utsaga inte säger ett skit, inte leder framåt. Det är bara ett tomt konstaterande. Men det är ju så det alltid är, det är de förtryckta som ska förändras. För då kommer förtrycket att upphöra… eller? Blir så jävla äcklad av alla privilegierade som tycker sig ha rätt att bestämma hur en ska reagera på förtryck.

Att prata om moral är så jävla ointressant. Det vi måste diskutera är strategier. Strategier för egen överlevnad och för samhällsförändring. Jag skulle inte kritisera en kvinnas reaktion på patriarkalt förtryck utifrån moral, bara ur ett strategiskt perspektiv. Jag tror inte på anpassning, inte för att jag anser det moraliskt fel utan för att jag tror att det stärker patriarkatet. Alla kvinnor har olika strategier för överlevnad och för kamp. Allt som funkar är bra, men vi måste hitta det som funkar bäst.

Så sluta diskutera moral, sluta diskutera vad som är ”rätt”, diskutera vad som fungerar istället. Alla metoder som är effektiva i kampen för ett bättre samhälle är legitima.

Ingen är fri förrän alla är fria.

Som feminist inbillar en sig ofta att en kan bli fri från patriarkatet på egen hand. Att en liksom kan skapa så mycket jämställdhet i relationer, ta så mycket avstånd från förtryckande män, göra så många individuella val kring sin kropp, vara så självständig och stark att patriarkatets verkan försvinner. Jag har själv tänkt dessa tankar så många gånger, för jag önskar ju verkligen att det vore så. När jag upplever att jag förstår patriarkatet bättre, att jag har lättare att sätta mig upp emot det och säga nej till det, så blandar jag ofta ihop det med att jag blir fri från det. Som om alla kvinnor gick omkring med ett privat litet patriarkat som de skulle bekämpa individuellt.

Men patriarkatet sitter inte i dig, det sitter i samhället. Det finns till viss del internaliserat i dig, men hur mycket du än bearbetar detta internaliserade patriarkat så kommer du ändå stå där med resten av det patriarkala skitsamhället i knät. För det är så det fungerar. Hur mycket du än kämpar mot patriarkatet i dig själv så kommer du inte att komma fram, för det är inte främst där det sitter.

När jag tänker på feministiska praktiker tänker jag på dem som strategier, inte som lösningar. Jag tänker inte att mitt val att sluta raka benen gör mig fri från patriarkatet, jag tänker att det handlar om att jag använder min inställning till min kropp som ett vapen i kampen mot patriarkatet. Att jag slutat bry mig om sådant gör del att jag får mer tid över till att kämpa, dels att jag visar på att det finns alternativ, både för mig själv och andra. Att välja bort män är också en strategi, dels för att kunna ställa högre krav på män men också för ens eget psykiska välbefinnandes skull (jag är så mycket gladare sedan jag började bli mer selektiv med männen i mitt liv och började värdera mina kvinnliga vänner högre), men det är inte en lösning. Min vision om det postpatriarkala samhället är inte en värld utan män utan en värld där män och kvinnor lever tillsammans, utan förtryck. Jag tror inte att vi kommer dit genom att alla kvinnor väljer bort män, men jag tror att det är en av många gångbara strategier att göra det vid vissa tillfällen.

Det går inte att fly kvinnoförtrycket. Hur du än gör så kommer det att finnas omkring dig, det kommer att påverka dig. Om du flyr till ett samhälle utan några män över huvud taget så kommer du fortfarande ha anpassat ditt liv efter deras jävla förtryck, om du väljer bort män så kommer du att begränsa dina sociala relationer på grund av patriarkatet. Det går helt enkelt inte. Däremot går det att möta förtrycket i sitt eget liv, att lära sig hantera förtrycket, att sluta böja sig under förtrycket. Det går att bekämpa förtrycket politiskt, det går att ställa sig i ledet av alla kvinnor som fört kampen innan en själv. Men det går aldrig att på egen hand vandra till vägs ände, det går aldrig att komma hela vägen fram själv, utan det är en vandring som måste ske med resten av världens kvinnor.

Att lägga fokuset på hur kvinnor ska vara som om det vore ett självändamål är problematiskt, för det är så kvinnor alltid har uppmanats till att lösa problem. Hur mycket feministisk analys en än har bakom en förändring så kan det aldrig någonsin vara förändringen av kvinnor som är ändamålet, förändringen av kvinnor kan bara vara en strategi för att ändra männen, för att ändra samhället. Det är så vi måste se på oss själva och vårt agerande, vår kamp, inte som en färdig lösning utan som et vapen, som en del i en ännu inte avslutad process.

Att tro att en kan komma till vägs ände på egen hand kan kännas hoppfullt och enkelt, men det kommer att lämna dig med en evig känsla av skuld. Det kommer att få dig att tro att det är ditt eget fel att du blir förtryckt, att du hade kunnat undvika det genom att vara annorlunda, genom att vara en bättre feminist. Det kommer att sluta i ett evigt skuldbeläggande av dig själv, när orsaken till sin olycka egentligen finns utanför. Och ja, det kan kännas hopplöst att inse att en kanske aldrig kommer att bli fri från förtrycket, men samtidigt är det vad som behövs för att bli fri från skulden, den där skulden över att vara förtryckt som så många kvinnor bär omkring på.

Det handlar om att aldrig glömma; skulden är inte min. Det handlar om att se att det inte är din privata kamp, utan att det är alla kvinnors kamp, om att se deltagandet i den som en solidaritetshandling och inte som något en gör för att personligen befria sig. Feminismen är inte en individuell bana, inte ett sätt att personligen klättra i ett patriarkalt samhälle, utan det är ett sätt att störta det patriarkala samhället och bygga ett nytt från ruinerna. Och innan detta är gjort så kommer du aldrig aldrig att vara fri. Du kommer att lära dig att se förtrycket, att hantera det, att inse att du inte har någon skuld i det, men du kommer aldrig att bli kvitt det. Ingen kvinna kommer att vara fri förrän alla är fria.

Samhället brinner upp och du sitter och försvarar din rätt att vara ett undflyende kräk.

IMG_20130916_104416En grej som är vanlig är att människor blir upprörda är jag tycker att det är en plikt att ta ställning mot förtryck, att den som inte bekämpar förtryck står på förtryckets sida. Jag blir helt paff över den enorma egoism som döljer sig bakom detta. Människor som inte bara inte bryr sig om förtryck utan som dessutom kämpar för sin jävla rätt att ses som lika goda människor som vi som gör det. Alltså tyvärr, men det funkar inte så. Jag kommer aldrig någonsin att acceptera ditt sittande på arslet som lika värdefullt som mitt tjejjoursengagemang, som mitt demonstrerande, som mitt skrivande. Jag kommer aldrig att tycka att du är en lika stor kämpe emot förtryck för att du sitter och ”tar avstånd” från nazister på din kammare, som de som faktiskt riskerar liv och hälsa för att demonstrera emot det. Jag kommer aldrig att tycka att det faktum att du inte röstade på Sd gör dig lika bra som de människor som åker för att blockera flyktingdeportationer med sina kroppar. Jag kommer aldrig att kunna tvinga dig att engagera dig, men jag kommer tycka att du är en feg skit som inte gör det.

Samhället brinner upp och det finns människor som gör vad de kan för att rädda skiten, som gör vad de kan för att vara solidariska och bekämpa förtrycket, och du sitter på din röv och tycker dessutom att vi ska bekräfta att det är okej att du gör det. Jag har ingenting, alltså verkligen ingenting, till övers för denna lama attityd.

De som inte är med i kampen mot förtryck är med och stödjer förtrycket. Så är det faktiskt. Och jag kommer aldrig någonsin att anse att det du gör är lika värdefullt som att ta kampen. Så sitt där och var ett fegt kräk du, men kräv inte att jag ska legitimera det. Du har ansvar och jag kommer inte vara en av de personer som accepterar att du inte tar det.

Mäns våld mot kvinnor är ingen tragedi.

IMG_20130912_125923Läste denna artikel i tidningen Hänt Extra och förbluffas över hur våld i nära relationer porträtteras. Det beskrivs alltså som att paret hade ett ”lyckligt äktenskap” men att denna olycka, där mannen mördade sin fru, liksom bara råkade ske. Det är inte ovanligt detta, att mäns våld mot kvinnor beskrivs som olyckor och tragedier (hatordet: familjetragedi).

Det är fan inte så våld i nära relationer fungerar. Om en man är kapabel att mörda sin fru så har det innan skett en process av normalisering, där våldet uppfattas som legitimt. Detta beskrivs också i artikeln, hur mannen blir mer och mer irriterad på sin fru för att hon går över gränserna för vad han uppfattar som bra och hur han får ett allt större behov av att tillrättavisa henne. Men det beskrivs aldrig i dessa termer, utan det beskrivs som helt legitima reaktioner från hans sida. Som något ”förståeligt”. Som om det handlade om hennes beteende och inte om hans värderingar och reaktioner.

Så länge mäns våld mot kvinnor beskrivs som ”tragedi” eller ”olycka” så kommer vi som samhälle ha mycket svårt att hantera det här problemet på ett rimligt sätt. I detta har tidningar, även blaskor som Hänt Extra, ett stort ansvar. Det handlar om hur vi beskriver ett våld som finns närvarande i många kvinnors liv, om vi beskriver det som legitimt och förståeligt, som en tragisk olycka, eller om vi beskriver det som resultatet av en viss process, en process som börjar i normer och värderingar om manlighet och kvinnlighet som vi alla bär inom oss.

Drömmen om att skapa ett ”ramverk” för politiken är liberal.

Jag noterar att många verkar resonera utifrån termerna ”men om du tycker det är rätt att hindra nazister med våld, har inte då rätt att använda våld mot dig”. Jag har väldigt svårt att förstå den här frågan. Det är liksom inte som att våra ideologier är neutrala, det är ju ideologin det handlar om. Skälet till att jag ogillar nazister är inte deras metoder utan deras ideologi, deras mål. Eftersom jag inte håller med en nazist om dennes ideologi så tycker jag såklart att alla sätt denne kan genomdriva sin ideologi bör bekämpas.

Det är typiskt för den liberala demokratin att åsikter ses som ”neutrala” och att allt istället ska bedömas efter vilka metoder de som företräder åsikter använder, alltså att alla ska använda de metoder som är sanktionerade av den liberala demokratin. Så ser inte jag på saken. Jag är kommunist och tycker att de metoder som effektivt kan skapa ett kommunistiskt samhälle är bra, för att jag tycker att ett kommunistiskt samhälle är en fet grej.

Vissa verkar vara ute efter någon slags ”objektiv” måttstock utifrån vilken en ska definiera ”spelets regler”. Det där sysslar inte jag med. Politik för mig handlar om kamp, och i kampen för ett samhälle fritt från förtryck är många olika metoder legitima, ty målet är legitimt. I kampen för ett fascistiskt samhälle är inga metoder legitima, ty målet är inte legitimt. Hur ”fredliga” nazisterna än är på sina demonstrationer så kommer jag att bekämpa det, ty deras drömsamhälle bygger på våld.

Drömmen om att skapa ett ”ramverk” för politiken, ett antal regler inom vilka de olika ideologierna kan mötas, är liberal. Det är ingenting jag tror på över huvud taget. Jag tror inte på att institutionalisera den politiska kampen, jag tror inte på att skapa objektiva regler för vilka metoder som är okej. Däremot tror jag på att ta ställning politiskt, på att fundera på vilken typ av samhälle en vill leva i och sedan kämpa för det med metoder en finner etiska och effektiva.