Sluta sträva efter den enade feminismen.

Det är inte helt ovanligt med uttalanden i stil med ”ska den där personen föreställa feminist” om uttalade feminister som ger uttryck för åsikter som går emot personens föreställningar som vad god feminism är. Detta tycker jag är ett stort problem, för det skapar en exkludering. Även om jag inte tycker att till exempel högerfeminister är något att ha i kampen för ett jämställt samhälle så kan feminismen vara en inkörsport till djupare samhällskritik (den var det för mig), och därför är det viktigt att hålla dörren öppen, att inte hålla på och ställa upp en massa detaljerade krav om exakt hur den feministiska analysen och kampen ska se ut för att en ska få vara med.

Jag har en väldigt tydlig men bred definition av vem som är feminist. En feminist är en person som är medveten om könsmaktsordningens existens och vill motverka den. Varken mer eller mindre. Jag tycker inte att personen måste ha någon djup analys av vad könsmaktsordningen är, inte heller tycker jag att personen faktiskt behöver agera på ett sätt som motverkar könsmaktsordningen. Till exempel särartsfeminister tror jag snarare förstärker könsmaktsordningen, men jag ser dem fortfarande som feminister för att de vill motverka den. Jag tycker även att en kan vara feminist fast en är passiv.

Däremot finns det gott om feminister som jag ser som mina ideologiska fiender. I dessa ingår bland annat särartsfeminister och högerfeminister. Båda två agerar enligt mig i praktiken på ett sätt som snarare förstärker än motverkar könsmaktsordningen. Och även om de inte gör det så agerar de ofta på ett sätt som förstärker andra grejer jag tycker illa om, som kapitalismen.

Ibland talas det om att feminister ska vara enade. Detta tycker jag är absurt. Jag är inte enbart feminist. Jag tycker inte att kvinnokampen är viktigare än kampen mot till exempel kapitalismen. Att jag är feminist gör mig inte mindre till kommunist, och jag ser inte heller den feministiska kampen som något fristående från kampen mot kapitalismen. De är helt enkelt sammanvävda, såsom allting hänger samman i ömsesidigt beroende i det vi kallar samhället. På samma sätt kan folk vara kommunister men antifeminister, inte heller dessa är jag intresserad av att samarbeta med.

För mig är feminismen inget kramkalas. Alla behöver inte tycka om varandra och hålla med varandra. För min del får alla som känner till patriarkatet och vill bekämpa det kalla sig feminister, men då förbehåller jag mig också rätten att tycka att vissa feminister är helt jävla tappade. Jag behöver inte vara kompis med alla feminister, men jag behöver inte heller utesluta dem jag ogillar ur begreppet feminist.

Om folk bara var lite mer lugna med att även feminister kan vara riktiga idioter så skulle de kanske inte heller vara så pigga på att säga att olika personer inte är feminister. Och framförallt: om feminister skulle kunna sluta gnälla så mycket när andra feminister inte gillar dem så kanske en skulle slippa avskriva dem som feminister, utan istället kunna chilla med att alla inte gillar varandra trots att en delar en politisk åsikt.

Angående folk som tror att klass handlar om livsstil.

IMG_20130628_005128

I boken Varför Marx hade rätt så sågar Eagelton totalt människor som tror att klassamhället handlar typ om vad folk dricker för vin och jag tycker det är så himla sant. Jag är så trött på folk som menar att arbetarklassen inte finns för att de typ kan köpa likadana kläder som någon borgare. Det är för helvete inte det det handlar om! Det handlar om att vissa tjänar på andras arbete, om att det ständigt sker en omfattande exploatering av människor och att människor tvingas arbeta för andras vinning.

Ni kan ta er tolerans och köra upp i röven.

Ett så jävla typiskt högerbeteende är att tycka att en ska typ tycka att det är bra att de inte tycker som en själv eftersom det är ”bra med diskussion” eller något. Alltså ursäkta mig, men jag tycker inte att era perspektiv ”berikar” på något sätt, varken samhällsdebatten eller mig personligen. Jag tycker inte att vi ska ”diskutera” om vi ska ha kapitalism eller inte, utan jag tycker vi ska diskutera hur vi ska komma till det klasslösa samhället. Precis som du troligen inte är intresserad av att ”diskutera” med en nazist så är jag ointresserad av att höra dina perspektiv på saker och ting, då jag tycker att de är skadliga för samhället.

Ingen, alltså verkligen ingen, är intresserad av att lyssna på alla åsikter och perspektiv. Jag är så trött på människor som typ låtsas att de är så jävla öppensinnade och vill höra vad alla tycker fast de egentligen inte bryr sig ett skit. Som säger att de ”vill förstå” men egentligen bara vill lägga huvudet på sned och ~*tolerera*~ enbart med vetskapen om att det är ditt perspektiv som gäller här i världen, att det är det som räknas i slutänden. Medveten om att det är ditt perspektiv allting utgår från, oavsett hur mycket det talas om att mitt handlar om en ”fin tanke”.

Att kunna gå omkring och visa tolerans är ett privilegium som tillfaller de vars perspektiv är det rådande i samhället, vi andra måste kämpa i underläge, och när en gör det så finns det inget utrymme för tolerans. Det handlar om kamp, och om vi går omkring och tolererar så kommer vi aldrig att komma framåt, utan bara sitta fast i detta eviga status quo.

Jag är så trött på den politiska tävlingen, där alla ska typ träffas och utbyta perspektiv och sedan i samförstånd komma fram till vad som är bäst. Jag vill inte vara med i era diskussioner, jag vill inte vara ert bollplank. Jag är inte intresserad av att höra att ni tycker att det är ”okej” att vara kommunist eller att ni ”förstår” mig och mitt perspektiv men ”tycker annorlunda”. Jag är inte kommunist för att få er förståelse, jag är kommunist för att jag vill krossa kapitalismen och den borgerliga staten, inte för att jag vill diskutera inom ramarna för den. Jag vill inte vara ert kommunistiska alibi, så att ni kan sätta ”pratat med en kommunist” på listan över era politiska meriter.

Visst, ni kan väl springa omkring och ”diskutera” och tolerera varandra, men försök inte få med mig i skiten. Jag tolererar inte er eller ert samhälle, och ni behöver inte heller låtsas att ni tolerera mig. Jag skiter i vad ni tycker om mina idéer i teorin eller om ni ”tolererar” att jag har dem, för jag vet att ni kommer motarbeta mig om jag försöker nå verklig förändring. Er tolerans klingar så falskt, jag vet att den inte betyder något i praktiken.

Kvinnor borde skita i att raka benen.

Väldigt ofta när den fantastiska benrakningsdebatten dyker upp så pratas det om val. Om att det är ett fritt val och kvinnor ska få välja om de vill raka benen eller inte. Det är såklart helt i sin ordning, i ett postpatriarkalt samhälle kommer det säkert att vara en del kvinnor som väljer att raka sig. Däremot tycker jag att det är ett problem att det bara beskrivs som en fråga om att få välja fritt, och inte om aktiv normkritik. Som om det bara handlade om att en inte ska bli direkt trakasserad för att en har hår (vilket såklart är ett stort problem när det händer).

Såhär: i samhället har vi en massa jävla normer, som ni såklart känner till. Dessa sitter djupt djupt i samhället och det räcker inte med att säga ”alla ska få välja själv” för att det ska släppa. Det måste finnas en motvikt till de normer vi har. En kritik av normen. Idag är normen att en som kvinna rakar sina ben. Om en ska bedriva normkritik så kan en inte bara säga ”jag tycker du ska kunna strunta i att raka dina ben om du vill”, utan en måste säga ”jag tycker du ska strunta i att raka dina ben”. Givetvis utan att tvinga det på någon, men ändå inte det där neutrala ”du får göra som du vill”.

Jag tycker verkligen att kvinnor i högre grad ska skita i att raka sina ben. Jag tycker att det är angeläget för att ta makten över sin egen kropp att inte bara teoretiskt uppleva sig ha möjligheten att strunta i rakning, utan att även låta håret växa, vänja sig vid det, känna hur det känns. För om en är van vid att ständigt raka, och att alla i ens omgivning också rakar, så kommer det inte att vara ett neutralt val att sluta även om en i teorin tycker att alla ska få välja själva. Normens och vanans makt är stor, mycket större än att det kan viftas bort med ett ”alla ska få välja”.

Ibland upplever jag att feminister är så otroligt rädda för att trampa någon på tårna eller uppfattas som moraliserande i idealdebatten att det landar i detta bleka ”alla ska få välja själva”. Ja, det är en jävla självklarhet och det tycker nog de flesta egentligen, även om alla inte praktiserar. Normkritik måste sträcka sig utöver detta, det måste röra sig om att dekonstruera och motverka de normer vi har idag, inte bara att motverka de direkta bestraffningarna av de som rör sig utanför den.

Om vi aldrig uttalar oss emot någonting, utan bara för det ”fria valet” så kommer vi inte komma till ett samhälle där de fria valet i praktiken råder. För att göra det måste vi motverka de normer som finns idag. Vi måste uppmuntra kvinnor till att sluta raka sina ben, inte bara säga att de får göra det. Vi måste kritisera benrakandet som sådant, inte individerna som gör det men de normer som leder till att det görs. Vi kan inte bara fokusera på att det är dåligt med tvingande ideal och normer, vi måste också fokusera på normens innehåll.

Jag tycker faktiskt att alla kvinnor borde sluta raka sig, i alla fall för ett tag. Känna efter. För den som vill så finns min sluta raka benen-guide här.

Löneskillnader.

Ibland talas det om det här med mäns och kvinnors olika löner. Ett vanligt argument för att detta inte är ett problem är att det oförklarade löneglappet, det vill säga det löneglapp som finns mellan män och kvinnor med samma yrke, samma position, samma utbildning, samma erfarenhet och så vidare tydligen är väldigt litet. Det kan säkert stämma, jag vet inte. Grejen är att det här löneglappet över huvud taget inte intresserar mig.

Grejen med löneskillnaden män och kvinnor emellan är liksom inte att enskilda arbetsköpare diskriminerar män och kvinnor med exakt samma post i fråga om hur mycket de får i lön. Grejen är att kvinnor är strukturellt diskriminerade på en mängd olika nivåer i samhället vilket syns i hur stor lön de får i slutänden. Till exempel jobbar kvinnor oftare deltid, är mer hemma med barn och har svårare att klättra i karriären. Vidare finns det som känt ett stort lönegap mellan olika branscher som har mycket att göra med huruvida de är mans- respektive kvinnodominerade. Detta gör att kvinnor i slutänden tjänar mycket mindre pengar än män.

Detta är inte bara en fråga om någon slags tom symbolik, utan om makt och förutsättningar till autonomi. Att kvinnor har lägre lön gör dem mindre förmögna att vara självständiga från en eventuell man, vilket gör dem mer utsatta för förtryck och våld i relationer. Tänk dig själv att lämna en man som slår dig om du inte har tillräckligt med pengar att försörja dig och dina eventuella barn. Det är något som påverkar många kvinnors liv och möjligheter till frihet på ett ytterst konkret sätt, speciellt kvinnor som tillhör arbetarklassen som har lågbetalda jobb redan som det är. Att då dessutom vara kvinna gör dig dubbelt utsatt. Det är såklart ett mindre problem att kvinnor med högbetalda jobb tjänar mindre än sina män, då de troliga ändå har tillräckligt för att kunna försörja sig själva, vilket såklart inte gör det oviktigt på något sätt.

Ibland hör en argument i stil med att det är ”förståeligt” att kvinnor blir diskriminerade i vissa givna situationer. Ett exempel jag hört flera gånger är att det är ”förståeligt” att vissa arbetsköpare väljer bort kvinnor eftersom kvinnor idag är mer benägna att vara föräldralediga, på samma sätt kan en höra att det är ”förståeligt” att kvinnor är mer föräldralediga för att män ofta har högre lön. Detta skapar såklart en ond cirkel som kan vara kostsam att bryta för den enskilda familjen eller arbetsköparen. Jag tycker dock att det är ganska ointressant huruvida varje enskild individs bidragande till strukturen är förståelig eller ej, problemet är strukturen som sådan. Jag är inte intresserad av att identifiera ett enskilt ursprung till kvinnors lägre löner, ett enskilt ställe där en ska”börja” och fixa det hela, helt enkelt för att jag inte tror att en sådan punkt finns. Patriarkala strukturer upprätthålls ju i hög grad av att det faktisk, inom patriarkatet, är rationellt för enskilda individer att agera förtryckande. Lösningen måste därmed vara politisk och inte individuell.

Bara för att en inte kan hitta en enskild källa till förtrycket, en skurk som är skyldig till allt, betyder inte det att vi ska ge upp tanken om förändring. Verkligheten är komplex, och så är också lösningen. Men att komma och hävda att kvinnors lägre löner inte skulle ha något med förtryck att göra bara för att det inte är särskilt stor skillnad på kvinnor och män med samma yrke, samma arbetslivserfarenhet och så vidare, det är verkligen inget annat än rent skitsnack.

Hantera sexism i släkten.

Jag har fått den kniviga frågan om hur en ska hantera sexism i släkten. Jag har haft det här problemet i ganska liten utsträckning, inte för att jag inte har stött på sexism i släkten utan för att jag alltid har varit en person som älskar att diskutera/bråka och därför för det mesta typ tröttat ut folk så till den grad att de inte pallar vara sexistiska med risk för att få mig på sig. Vidare så har jag ofta fått uppmuntran när jag tagit den här typen av diskussioner. Jag förstår dock att det kan vara otroligt jobbigt att hantera sånt när det dyker upp i sammanhang som en inte kan undvika, såsom släkt.

Mitt tips är att fokusera på känsloargumenten. Försök inte ”vinna” över folk på din sida rent ideologisk, för det kommer troligen att leda till ännu mer ifrågasättande och som värst att folk kör med ännu mer sexism mot dig, och det är ingenting en ska dra igång om en inte pallar med det. Säg istället: ”jag blir illa till mods när du säger/gör sådär, jag skulle uppskatta att du slutade med det i min närhet”. Det är såklart inte garanterat att detta fungerar heller, och kan även det leda till obehagliga situationer, men min erfarenhet är ändå att folk oftare lägger ner om en framställer det som en personlig fråga och inte som något politiskt. Jag brukar dra till med den här taktiken när jag inte är upplagd för den tunga politiska diskussionen, och det fungerar ofta bra, speciellt om det görs inför andra så att den tilltalade personen känner att det är pinsamt att inte visa respekt.

Detta kan såklart också leda till andra trixiga situationer. Bland annat att folk ska hålla på och ursäkta sig i en helt orimlig omfattning och typ förklara sig med att de har en vän/syster/whatever som tycker att det är ”okej” med sådana skämt. Jag vet inte om det handlar om att de förväntar sig att en ska säga att en tycker att det är ”okej” eller vad som är grejen. Jag brukar oftast hantera detta genom att säga typ ”ok, men jag tycker inte det” och lägga till något om att det är lugnt bara hen inte gör om det. Absolut inte säga ”men det är lugnt/inte så farligt” för detta kommer enbart tas som en bekräftelse på att personen kan fortsätta.

Jag kan också tycka att det kan vara okej att dra vita lögner för att slippa. Ett exempel som tyvärr inte relaterar till sexism var när jag var på någon slags tillställning där några personer sysslade med otroligt mycket alkoholromantik, varpå jag sa typ ”jag skulle uppskatta om ni lade ner för jag har problem med alkoholism i släkten och tycker att det är obehagligt”. Det blev lite jobbig stämning och så vidare, men det fungerade! Jag tänker mig att en skulle kunna köra samma grej med sexism, typ säga att en precis lämnat en väldigt sexistisk partner eller något, givetvis beroende på vad en själv känner sig bekväm med. Oavsett om det stämmer för dig personligen eller inte (ofta gör det ju tyvärr det) så är risken väldigt stor att det stämmer för någon annan i sammanhanget. Ofta kan det vara viktigt att uppmärksamma människor om att sexismens mörkaste sidor är något som inte drabbar ett fåtal, utan som finns i princip överallt. Det kan nog ofta vara en ganska rejäl tankeställare för den som tycker om att slentrianmässigt skämta sexistiskt.

Tyvärr är det ofta jobbigt att ifrågasätta sexism. Många personer är fan beredda att gå över flytande lava för att värna sig ”rätt” att vara sexistiska svin i tid och otid. Det handlar om att göra det ännu jobbigare för personen ifråga att käfta emot än att bara lägga ner hela grejen. Då kan det till exempel vara en smart strategi att framstå som ”känslig”, det vill säga som om risken är stor att en blir uppenbart ledsen/sårad om personen som är sexistisk fortsätter. Jag har kört den här taktiken ett par gånger, alltså påtalat min egen, sanna eller uppdiktade, känslighet inför sådant och insinuerat att jag kan komma att ta väldigt illa upp om det hela fortsätter. Inför detta tenderar folk faktiskt att backa, för de flesta vill inte ställa till en scen. Om du dessutom är yngre så kan du använda idén om att vuxna ska ”ta ansvar” och liknande till din fördel.

De flesta vill ha bra stämning och tycker att det är obehagligt när folk tar illa vid sig eller blir ledsna, och med tanke på detta kan en framställa det som en fråga om att en tar illa upp och inte om något som primärt är politiskt. Nej, det är inte optimalt, men det kan vara en räddning i ett sammanhang där en inte pallar eller kan ta den ”stora” diskussionen men ändå vill slippa sexismen.

Sedan tycker jag att det är jätteviktigt att en stöttar andra som tar upp liknande grejer, för det betyder verkligen så jävla mycket. Oavsett om en gör det öppet eller om en tar personen till sidan och säger att en tyckte att det hen gjorde var bra så är det en viktig markering om att hen inte är ensam om att känna som hen känner.

Kommentarsregler uppe!

074

Nu har jag äntligen skrivit ihop lite kommentarsregler som jag tycker en ska läsa igenom och följa. De flesta som skriver här kommer inte att beröras av mer än första punkten, eftersom ni redan beter er så exemplariskt. Jag vill understryka att kommentarsreglerna är riktlinjer och inget typ juridiskt dokument, och att jag alltså förbehåller mig rätten att tillämpa dem på ett sätt jag uppfattar som lämpligt eller skippa att tillämpa dem i vissa fall.

Drömmen om den opolitiska religionen.

IMG_20130614_184558

Jag bläddrade lite i Timbros tidskrift Neo för några veckor sedan, och fann en artikel som delvis handlade om svenska kyrkans tankesmedja Seglora. Nu har jag inte läst hela artikeln, men jag fastande för det här citatet.

Det finns ofta en idé hos människor att trossamfund ska vara opolitiska. En vanlig grej som folk säger är att det är okej med religion, så länge det hålls ”hemma” och folk inte försöker få in det i politiken. Som om inte religion till sin natur var politiskt; det handlar ju om idéer om hur människan är beskaffad, om rätt och fel och så vidare. Kan något sådant ens bli opolitiskt?

Jag menar såklart inte att jag tycker att det är en bra grej om religiösa typ går omkring och hotar folk med kniv om de inte ber böner, men jag menar att religionen liksom all annan ideologi är och bör vara politisk. I många människors trosuppfattning ingår ju att göra saker på ett samhälleligt plan; typ hjälpa hemlösa, kämpa för ett mer humant samhälle och så vidare. Det är alltså i sin natur politiskt.

Svenska kyrkan borde såklart stå upp för sina värderingar också gentemot politiken. Kyrkan sysslar mycket med social hjälp till utsatta, och det vore märkligt om en inte tog med sig det engagemanget och den kunskapen till samhällsdebatten. Om du tycker att det är rätt att ge svältande människor mat, varför skulle du då hålla dig till allmosor och inte kritisera den politik som gör att de svälter?

Många verkar vilja att kyrkan ska vara någon slags välgörenhetsinstitution, som ska hjälpa behövande i det tysta, men inte dra det längre än så, aldrig dra det utanför ”civilsamhället” och in i politiken. Men det går inte att särskilja civilsamhälle och politik, det går inte att särskilja välgörenhet och politiska beslut, utan de är tätt sammanvävda.

Jag förstår att det är jobbigt för högern att få kritik, och det hanterar de ofta genom att hänvisa olika fenomen till olika ”sfärer”. Arbetslöshet, sjukdomar och patriarkalt förtryck hamnar i den privata sfären, religionen och välgörenheten hamnar i civilsamhället, och överträdelser av dessa gränser bestraffas. Grupper som arbetar med detta ska hålla sig i skinnet och inte tro att de kan lägga sig i politiken, för det gör partier, och såklart Svenskt näringslivs lobbyorganisation Timbro.

Drömmen om den opolitiska är starkt förhärskande, iden om att en kan särskilja olika fenomen som äger rum i samhället från politiken. Drömmen om ”ideella krafter” i ”civilsamhället” som bara ska göra gott utan att någonsin ställa krav på politiker. Drömmen om att de negativa effekterna av politiken ska lindras av dessa krafter, men att de samtidigt aldrig ska lindra just politiken.