Bögporr och mäns prostitution.

En grej som folk verkligen älskar att ta upp när det diskuteras porr och/eller prostitution ur ett feministiskt perspektiv är att börja prata om bögporr eller män som prostituerar sig. Detta förekommer absolut, men grejen är att den tänkta publiken/kunden i majoriteten av fallen är just män. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på att män inte bara utsätter kvinnor utan även andra män för förtryck, det är liksom ingenting som på något sätt motsäger mina idéer om att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor. Jag har aldrig sagt att kvinnoförtrycket är det enda förtrycket. Jag tar till exempel ofta upp klassförtryck och rasism.

Jag tänker mig att män lär sig att dominera, och den dominansen drabbar såväl kvinnor som andra män. Det är fortfarande patriarkalt förtryck, det är fortfarande män som förtrycker andra människor sexuellt. Då ”patriarkat” betyder ”fadersvälde” är det väl egentligen inte så konstigt, att äldre män till exempel utnyttjar och förtrycker yngre.

Sedan finns det såklart män som säljer sig till kvinnor, men det förekommer verkligen inte i samma utsträckning som kvinnor som säljer sig till män. Ofta har jag fått intrycket av att det är andra former av strukturellt förtryck inblandat, typ svenska rika kvinnor som åker till något ”exotiskt” land för att få tag på någon exotisk ung man som de kan leva ut sina fantasier med och gotta sig över att de är så ”annorlunda” och har annan kultur och hudfärg och gud vet allt. Detta är såklart asvidrigt. Däremot är det inte något slags ”matriarkalt” förtyck, som har att göra med att män systematiskt objektifieras och så vidare.

Det är inte min skyldighet att tolka kommentarer välvilligt.

En får en tråkig, otrevlig och nedsättande kommentar från någon antifeminist och skriver om det. Genast är det någon där som ska tolka den ”annorlunda” och se det ”positiva” i kommentaren, och tycker att jag också ska göra det. Tycker att jag ska sluta vara så negativ. Kanske ska jag tänka att det faktiskt finns en möjlighet att den här människan bara vill diskutera, ha ett helt vanligt och supertrevligt utbyte av åsikter, och så har jag sumpat det.

Ofta (eller typ alltid) när jag släpper förbi kommentarer som jag har en dålig känsla om och snackar vidare med personen som märker jag att det var precis som jag trodde: hen var en nedtryckande idiot. Det händer verkligen otroligt sällan att jag tänker att någon är en idiot och sedan visar personen sig vara en person jag kan ha ett vettigt utbyte med.

Såhär: att se det fina i allt och alla jämt och ständigt är fan otroligt uttröttande. Väldigt ofta är folk dessutom inte ”fina” utan faktiskt riktiga kräk, medvetet eller omedvetet. Människor är förminskande, otrevliga, oförstående och så vidare. Ofta så märker jag vilka dessa personer är redan på första kommentaren, och jag ser inte varför jag ska anstränga mig för att se det fina eller välmenande i en kommentar som är översittig, otrevlig och inte öppnar upp för någon intressant dialog.

Ofta känner folk sig misstolkade när jag reagerar på deras översittiga ton. De kanske säger ”men jag ville bara diskutera/höra dina argument/whatever, varför måste du ööövertolka”. Såhär: vill en detta så får en fan ta och tänka lite på hur en framstår. Om en vill ha en dialog så kanske en inte ska inleda med att skriva typ: ”du borde läsa på lite mer om det här/du borde skriva lite mer såhär/du missar det här/varför förstår du inte att kommunismen är förskräcklig” eller liknande. I sådana fall skriver en kanske ”varför tänker du såhär/hur tänker du kring det här/ jag tänker såhär”. En lägger inte in någon liten klapp på huvudet i stil med ”men du får såklart tycka som du vill (jag vet det, jag behöver inte din tillåtelse)/du verkar klok men här har du fel” om en vill ha en trevlig diskussion om ens olika åsikter kring saker och ting.

Den som vill diskutera får helt enkelt se till att anstränga sig lite och vara genuint intresserad av ett utbyte, inte av att sätta mig på plats. Det är inte min jävla skyldighet att tolka kommentarer på något godvilligt sätt, det finns skäl till att jag är hård på modereringen och inte tar diskussioner med vem som helst, det är helt enkelt alltför många som inte är intresserade av verkligt utbyte utan mest vill berätta för mig att jag är dum i huvudet. Sådant klarar jag mig jävligt bra utan. Jag tycker inte att jag har någon skyldighet att tolka människor ur någon slags positiv synvinkel och tänka att de nog egentligen är goda innerst inne, det är inte min uppgift att se och dra fram denna inre godhet ur alla puckon som kommer hit och beter sig, det är inte min uppgift att gå omkring och vara snäll och trevlig och förstående mot dem. Det är de som söker upp mig, det är de som vill ha ett utbyte, och därför är det också de som får skapa förutsättningarna för att ett sådant ska äga rum genom att visa lite jävla hyfs och inte inleda en diskussion med att förminska mig.

Arbetets logik.

IMG_20130701_150215

Läste denna intervju med Bermudez-Svankvist, generaldirektören för arbetsförmedlingen. Jag tycker det är intressant hur hen får in sitt fritidsintresse målning under arbetets logik, hur det blir något hen gör för att bli ”glad, nöjd och lugn” så hen ”orkar jobba lite till”. Jag tänker att människor ofta betraktar sina fritidsintressen just såhär, som något en gör för att bli bättre arbetare eller palla med arbetet.

Jag tänker att det värsta med arbetet är just detta, hur hela livet anpassas efter det. Jag hade haft mycket mindre problem med att arbeta om det inte var så laddat med all denna ångest som kringgärdar arbetet. Om det bara var något en gjorde åtta (eller färre) timmar om dagen och sedan slapp tänka på, men så är det ju inte. Arbete är något som upptar hela livet.

Ingen tror att allting som har med relationer att göra kommer vara okomplicerat om heteronormen bryts.

När en diskuterar saker som jämställdhet i relationer, polyamori och så vidare så tas det ofta upp att personer som sysslar med detta kan tycka att det är jobbigt. Många tycker att de får ”bevis” på att det är dåligt att till exempel vara polyamorös om polyamorösa har problem i sina relationer.

Sällan diskuteras problemen som kan uppstå med att sköta sina relationer på ett konventionellt sätt på samma vis. Om någon till exempel mår dåligt över att hen känner sig fången i sin relation så tolkas inte det som att monogami som koncept är en dålig grej. Det tolkas istället som en del i hur det är att ha relationer, inte som något som är sprunget ur ett specifikt sätt att ordna sina relationer på.

Alla relationsformer är förknippade med problem och fördelar, men eftersom monogamin är normen så ser vi inte monogamins nackdelar som något specifikt förbundet med monogamin. Det är först när en tar ett aktivt beslut emot monogami som relationsformerna börjar utvärderas på det sättet av omgivningen.

Vissa verkar tycka att en normbrytande livsstil ska falla sig fullständigt naturligt för den som utövar den om det ska vara värt, att det ska ske helt utan smärta. Så går det såklart inte till. Förutom lidandet som generellt är förknippat med att vara människa tillkommer det av de fördomar som riktas emot en, de svårigheter som samhället sätter upp för den som beslutat att leva annorlunda.

Att bryta normen kan vara svårt och jobbigt och vissa upptäcker kanske att de trivs bättre med att följa den, men det handlar om att vinna sin frihet från samhällets bojor. Om att återvinna kraften att få välja själv, att avgöra hur en ska leva sitt eget liv. Ingen tror att allting som har med relationer att göra kommer vara okomplicerat om heteronormen bryts, däremot tror många att det kan göra människor mer fria att forma sina relationer som de själva önskar.

Anmälan.

image

image

I förrgår gjorde jag min första polisanmälan på grund av nättrakasserier. Den här personen, som nu bytt namn till @diamanttjuven, har förföljt mig på Twitter i typ två månader. Först blockade jag hen och tänkte att hen skulle lägga ner efter ett tag, men sedan gick jag in och såg dessa otroligt obehagliga tweets, varpå jag beslutade mig för att göra en polisanmälan.

Jag och flera andra har tagit printscreens på detta, så det finns vittnen och bevis. Kontot är inte heller något litet konto, utan ganska stort med många följare som hen verkar vara vän med privat, så det borde gå att ta reda på vem det är. Jag vet ju att polisen inte brukar ta så allvarligt på detta tyvärr, men jag hoppas att det ska leda någonstans att anmäla nu. Det borde verkligen inte vara okej att hota folk på det här sättet.

Om någon har ett hum om vem detta är skulle jag uppskatta om ni hörde av er. Tack på förhand.

Objektifierande feminism.

Att göra män till objekt är något som då och då dyker upp som praktik inom den feministiska rörelsen. Till exempel tumblrbloggen maleobjects som ofta hyllas av feminister är ett exempel på detta. Inte sällan lyfts kvinnor som talar om män som objekt upp som feministiska förebilder, tänk Samanta i Sex and the City.

Jag tänker att det här är en del i den feministiska falang som främst går ut på att anpassa kvinnor efter ett patriarkalt samhälle, alltså göra så att kvinnor kan dominera andra på samma sätt som män gör. Detta är givetvis en feministisk kamp såsom alla andra som anser att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor som ska motverkas, men jag frågar mig hur meningsfull eller subversiv den egentligen är. Det verkar snarare handla om förändring av detaljer, alltså könsfördelning, än något verkligt omskapande av samhället. Detta kan såklart ses som ett mål i sig, men jag tycker inte att en ska

Såsom jag betraktar patriarkatet är det inte bara en fråga om att kvinnor är underrepresenterade i maktpositioner eller i att utöva makt, utan också att själva samhället i sin grund är utformat av och för män, och framförallt för män såsom varelser som innehar patriarkalt makt, alltså makt att dominera över framförallt kvinnor men även över sina familjer, alltså såväl söner som döttrar. Jag menar att samhället som sådant är utformat för att den patriarkala makten ska kunna bevaras. Familjen, och således även relationen, är utformade på ett sätt som garanterar och förstärker den patriarkala makten.

Detta går även igen på hur människor i största allmänhet ser på varandra och sina relationer, framförallt kärleksrelationer/sexuella relationer där kön är en väldigt viktig faktor. Jag har innan skrivit om hur till exempel homosexuella relationer påverkas av patriarkala strukturer, och jag menar att detta har att göra med att sexualiteten och vår syn på relationer är utformad för att passa dessa patriarkala syften, alltså att upprätthålla patriarkatet. Mönster av ägande/exklusivitet, objektifiering, dominans och (ofta frivillig) underkastelse, som är utmärkande för hur patriarkatet upprätthålls, går alltså igen i alla relationer.

Jag menar att objektifiering är en grundläggande mekanism i patriarkatet. Att reducera kvinnor till objekt för män att använda på olika sätt, bland annat sexuellt, är grundläggande för att sedan kunna förtrycka dem i relationer. Att män och kvinnor i relationer framförallt ses som representanter för just sina kön är en slags objektifiering. Män och kvinnor möts i heterorelationer framförallt som män och som kvinnor och inte som personer med olika egenskaper, personligheter och så vidare. Detta är en objektifiering som sker dagligen i patriarkatet.

Jag menar att objektifieringen av män är en del av samma patriarkala strukturer som objektifieringen av kvinnor. Även kvinnor bemöter män framförallt som män, om än i lägre grad eftersom mannen står modell för det mänskliga. Jag menar att då en som en feministisk handling objektifierar män så bygger en vidare på denna patriarkala tradition av objektifiering. Därför menar jag att till exempel porr är lika patriarkalt även om det skulle vara män som objektifierades i den. Rollerna skulle vara ombytta, men det är samma patriarkala mönster av objektifiering som får konstituera hur sexet porträtteras.

Vad är syftet med jämn könsfördelning om det patriarkala förtrycket fortfarande finns kvar? Att låta kvinnor och män få lika stor del av såväl makten som förtrycket, dominansen och underordningen. Jag menar att det patriarkala förtrycket inte bara handlar om att kvinnor inte får samma tillgång till makt och behovstillfredsställelse som män, utan även om att alla relationer och institutioner är perverterade av patriarkatet som sådana, oavsett om män eller kvinnor befolkar dem. Oavsett om hälften av männen byts ut mot kvinnor så sitter patriarkatets ränder obönhörligen i, och kvinnor kommer tvingas att på samma sätt dominera och objektifiera män som män har dominerat och objektifierat kvinnor, för det är så strukturerna ser ut. Vi kommer inte att bli friare, inte att få bättre relationer eller något, utan vi kommer bara att få samma gamla skit men med hälften kvinnor. För mig är detta ett ynkligt mål för en social kamp.

Min dröm om det postpatriarkala samhället är inte ett samhälle som ser likadant ut, men med jämn könsfördelning i alla objektifierande reklamer, kvinnor som utför hälften av våldtäkterna, lika många män som kvinnor som går och säljer sig på gatan, lika många kvinnor på maktpositioner i politiken eller näringslivet och så vidare. Jag ser framför mig ett samhälle utan dominans i relationer, utan objektifiering och våldtäkter, utan maktpositioner. Jag tänker mig att det är svårt att tänka sig detta samhälle i några konkreta termer, eftersom det ligger så långt bortom allt vi tänker oss kan inträffa inom ramarna för det vi lever i idag. Att tänka sig kvinnor som intar samma positioner och utövar makt på samma sätt som män är enkelt, att tänka sig en samvaro mellan människor där dessa positioner inte över huvud taget existerar är desto svårare.

I vissa fall så ser jag ett syfte med att tala om män som män, alltså när en talar om manlighet och hur den är förtryckande. Däremot tänker jag att målet måste vara att både män och kvinnor ska kunna träda ut ur sin könsram och leva som människor, i relationer utan objektifiering, dominans och underkastelse. Därför tycker jag inte att en ska objektifiera män som någon slags feministisk handling. Istället bör vi fundera på hur relationer och sexualitet skulle kunna vara i ett postpatriarkalt samhälle, ett samhälle där sexuellt ägande, objektifiering, dominans och underkastelse inte skulle vara grundläggande ingredienser i människors relationer, och sträva efter detta. Istället för att hävda oss som förtryckare på patriarkatets villkor bör vi sträva efter ett samhälle som är verkligt fritt från förtryck, såväl könsbundet som skapat på andra grunder.

Detta ligger i alla människors intresse, mäns såväl som kvinnors, eftersom det handlar om friheten att kunna skapa relationer till andra människor som inte domineras av dessa fenomen. Däremot ser jag feminismen som en av de rörelser som skulle kunna föra en reell kamp emot detta. Det är feminismen som sitter inne på analysverktygen för att beskriva dessa strukturer och som företräder den grupp som idag är de stora förlorarna på detta. Det är viktigt att inte förlora denna potential och istället kämpa för möjligheten att delta i det patriarkala förtrycket på samma villkor som män.

Utbud, efterfrågan och kvinnolöner.

Ibland när en diskuterar kvinnors lägre löner så stöter en på ett mot”argument” som låter såhär: ”löner bestäms faktiskt av utbud och efterfrågan”. Jag antar att det personen som säger såhär försöker få fram är att det inte finns några strukturer som ligger bakom utan att det bara rör sig om ”rena” marknadskrafter. Problemet med resonemanget är att dessa ”rena” marknadskrafter inte är något som existerar utanför nationalekonomisk teori. Marknaden styrs såklart av människor som i sin tur styrs av irrationella idéer och fördomar, detta försvinner liksom inte bara för att vi snackar om lönesättning.

Alltså: vad människor är beredda att betala för arbete (efterfrågan) och vad människor vågar kräva för ersättning för sitt arbete (utbud) påverkas av maktstrukturer. Om kvinnor generellt värderas lägre i samhället så kommer såklart kvinnors arbete också att värderas lägre, både av arbetsköparna och av de själva. Alltså bestäms lönerna fortfarande av utbud och efterfrågan, men detta utbud och efterfrågan bestäms av samhälleliga strukturer precis lika mycket som allting annat. Detta pressar såklart ner lönerna.

Att hänvisa till utbud och efterfrågan när en diskuterar löneskillnader mellan kvinnor och män är helt enkelt en ickeförklaring. Det förklarar vad som sker när kvinnors idéer om vad de är värda för lön möter arbetsköpares idéer om vad kvinnors arbete är värt, men det säger ingenting om hur dessa idéer skapas från första början. Ingen hävdar att ojämlikheten ligger i att det skulle vara andra mekanismer som styr kvinnors löner än de som styr mäns löner på en marknad när utbud och efterfrågan redan är satta, det intressanta sker innan dess, när våra förväntningar på världen skapas, långt innan vi kommer ut på arbetsmarknaden eller ens får kännedom om den.

Det finns inga pengar.

En grej folk som gillar parlamentarism ofta gör är att lakoniskt säga ”det finns inga pengar”, ett slappt konstaterande av hur världen ”är”, som om det inte var ett resultat av vad vi gör. Det är så spännande det här, för uppenbarligen finns det ju pengar nog för att till exempel sänka en massa skatter utan att det ger någon synbar effekt på arbetslösheten.

Såhär: vi har en högre produktivitet än vad vi någonsin har haft. Fler saker produceras till mycket lägre kostnader än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Det finns ett helt absurt överflöd av såväl mat som prylar, jag menar: saker och ting slängs för att inte priserna ska dumpas, många människor lever i ett enormt överflöd. Det är klart som fan att det finns materiella förutsättningar för att vi ska kunna ta hand om varandra, miljön och dessutom jobba mindre.

Men om vi tar ner det på en lite mer realpolitisk nivå: politiker har de senaste årtionden ägnat sig åt att sänka skatter, bromsa löneutvecklingen, sälja ut allmän egendom och låta företag exploatera naturresurser utan att kräva knappt någon ersättning för det. Att vi idag inte har samma ekonomiska utrymme att röra oss med i de offentliga finanserna är ingen slump utan ett resultat av politik, och givetvis kan det även åtgärdas med politik.

Jag hatar den här maktlöshetssjukan så innerligt. Alla dessa politiker som agerar som några jävla fån, människor som inte kan styra något egentligen utan bara göra lita nationalekonomiska kalkyler om vilken skatt vi borde sänka härnäst. Politik handlar om ideologi, om vilken riktning en vill att samhället ska ta sig och vad en önskar prioritera, ändå är den diskussionen idag helt frånvarande. Det landar bara i hur saker och ting ”är”, och att den som tänker sig att vi typ skulle kunna höja skatten är naiv och verklighetsfrånvänd. Att det helt enkelt inte är möjligt att nå nåhon större förändring i samhället, för att det inte finns pengar.

Patriarkatet styr även homorelationer.

Ibland talas det om att samma mönster som jag beskriver i heterorelationer även går igen i homorelationer, som om det på något sätt skulle ”bevisa” att jag har fel. I mina ögon ”bevisar” detta endast hur allomfattande patriarkatets makt är.

Heteronormen påverkar såklart även homosexuella människors relationer. Hur många gånger har en inte hört människor försöka pressa in heterorelationen i homorelationer genom att tala om vem som är kvinnan och mannen i förhållandet. Det är även tydligt hur många av de framsteg som gjorts i hb-rörelsen har handlat om homosexuellas rättighet att leva som heterosexuella par, till exempel ingå registrerat partnerskap och nu slutligen gifta sig, ha rätt att skaffa barn och så vidare. Jag menar inte att det här är något dåligt, däremot att homosexuella relationer utformas och bedöms efter en heterosexuell matris, vilket såklart påverkar dem.

Eftersom vår idé om hur kärlek ska vara utgår från beskrivningar av heterosexuella relationer, som ju präglas av patriarkala strukturer, så är det klart att dessa strukturer även går igen i homosexuella relationer. Patriarkatet finns liksom inte bara i heterorelationer, utan det är ett stort normsystem som påverkar vår syn på världen i helhet, speciellt vår syn på kärlek eftersom det är så otroligt bundet kring just kön. Tyvärr kommer en inte undan detta för att en blir kär i människor med samma kön som en själv.

Sedan är det klart att det kan uppkomma problem i relationer som inte har något med patriarkatet att göra, och det kan väl vara intressant att prata om det också. Däremot är det kanske inte riktigt det jag är intresserad av att skriva om.

Såhär ser klassförakt ut.

Löwengrip har skrivit ett inlägg om tv-serien Here Comes Honey Boo Boo som handlar om ett barn som ställer upp i skönhetstävlingar och hennes familj. Löwengrip inleder med att kalla familjen för ”redneck” vilket i princip betyder white trash, fast typ lite värre. Alltså ett begrepp som i sig ger uttryck för klassförakt. Sedan kör hen vidare med att beskriva deras ”pengartänk” och hur det är dåligt:

Serien är otroligt underhållande men det jag reagerar mest över är deras relation till pengar […] någonstans så inser man ju att den här familjen spenderar sina pengar efter dagen. Kortsiktiga billiga köp hela tiden som dom tror ska gynna dom. Billig hot dog till middag, en billig chipspåse efteråt. Billigt, billigt och billigt och såklart så blir det bara färdig skräpmat.

Jag blir så jävla matt på detta gottande i och moraliserande kring hur andra använder sina pengar. Som om det var det som var problemet när människor till exempel är fattiga. Hen går vidare med att berätta om hur hen skulle vilja gå in och ”styra upp” deras ekonomi:

Jag skulle så gärna komma hem till dom, rensa ur i skafferiet (antar att kylen och frysen ekar tom) och åka iväg och storhandla vanlig husmanskost. Antar att jag får ta med Odd också så att han kan hjälpa dom att laga mat. Det skulle bli så mycket godare och billigare.

Jag kan verkligen se framför min inre blick hur Löwengrip och Spångberg sitter och typ myser i sin soffa i sin asfina bostadsrätt och ba sitter och ”diskuterar” hur de ska ”styra upp” deras ekonomi för att de själva ju är så jävla lyckade och ekonomiska och gud vet allt. Ungefär som om någon av dem vet ett skit om hur det är att leva i ekonomisk nöd, att behöva spara pengar. Om jag hade spenderat som Löwengrip hade jag fan varit pank på en vecka, jag tycker hens konsumtionsvanor är helt sinnessjuka och hen ska verkligen inte snacka om hur en ska ”styra upp” sin ekonomi.

Jag tycker att det är så jävla vidrigt när rika människor går omkring och moraliserar över hur andra ska sköta sin ekonomi. Som om de hade någon aning om hur det är att leva på marginalen, att alltid behöva välja det billigaste, att alltid behöva planera och spara. Den här idén om att de typ har bra ekonomi för att de är så himla bra på att sköta sig, inte för att de fötts med en jävla silversked i sina munnar. Och att fattigdom skulle handla om att en inte gör en budget, eller köper chips för ofta. Jag blir så trött.