Twitter 1/6. Om stress.

Tycker det är så tragiskt när människor ser sin oförmåga att anpassa sig efter egen inhumant arbetsliv som personliga tillkortakommanden. Typ: ”jag blir lätt trött/kan inte hantera stress/tycker det är jobbigt att vara positiv hela tiden” osv osv. Det är inte bara du!!!

Folk lär sig att se detta som personliga egenskaper och tillkortakommanden, som att de själv inte klarar något alla klarar. Det flesta blir trötta efter 8 timmar på jobbet, de flesta pallar inte ha ett leende på läpparna hela dagen, de flesta klarar stress dåligt. Men för att vi inte ska fatta hur kasst vi lever så förklaras detta som sjukdom, en frisk människa ska kunna prestera på topp.

Vi lär oss tänka: ”jag måste verkligen blir bättre på att hantera stress” istället för: ”jobbet måste verkligen bli mindre stressigt”. Och det är liksom alltid vårt fel att vi inte fixar de orimliga situationer vi ställs inför. Vi som måste börja ”må bättre”. Gå en mindfullnesskurs för att bättre klara stressen i vardagen, motionera för att få tankarna på annat. Ständigt detta arbete med sig själv. Vi uppmanas till mentalt arbete på oss själva, inte för vår egen skull utan för att vi ska bli duktiga arbetare.

Samhället och vår livssituation påverkar oss djupt. Det går över huvud taget inte att särskilja det från det som sker i vårt inre. Så jävla trött på att höra om hur jag ska göra för att inte låta mig påverkar av än det ena, än det andra. Jag är människa, jag påverkas! Så trött på att läsa i tidningar hur jag ska göra för att ”hantera stressen/ångesten”. Min ångest är inget påhitt, den kommer från samhället. Jag har ångest för att arbetsmarknaden ser ut som skit, för att det är så svårt att få bostad. Är det detta jag ska ”skaka av mig”? Jag är ledsen, men det går inte att ”skaka av sig” sin materiella verklighet. Den finns där oavsett om en vill eller inte. Jag vill bara ta alla utbrända, stressade och ångestfyllda människor, skaka om dem och säga: det är inte dig det är fel på, det är samhället.

Skrivit mer utvecklat om detta här.

Det spelar ingen roll om kvinnor som blivit tafsade på är ”okej” med det.

Ibland finns det en idé om att tafs är okej om personen som blir utsatt för det är okej med det. Till exempel när Dirawi blev tagen på rumpan av Flinck så var det en stor diskussion om huruvida hen var okej med det eller inte. Som om det skulle göra Flicks handling mer acceptabel om Dirawi hade varit ”okej” med den. Jag har för mig att Dirawi så något i stil med att det var lugnt, och så tyckte vissa att ”dåså, hen säger att det är okej så då är det det, alla sura feminister borde tagga ned”.

Såhär: tafs handlar om att ta på en person utan att denne gett samtycke. Samtycke behöver inte vara uttalat, utan kan handla om vad som förväntas i situationen. Det är ganska enkelt att avgöra vad som är okej om en har intresse av detta, och om en är osäker kan en alltid fråga innan eller strunta i det. De flesta kan nog i alla fall sluta sig till att om en till exempel kramar en person så är det själva kramen som är okej, inte att låta sin hand glida ner över dennes höft eller rumpa. Det är ingenting som är förväntat i den situationen.

När Flinck tog på Dirawis rumpa hade hen inte kollat om detta var okej innan. Hen tog sig friheten att göra vad hen önskade med Dirawis kropp. Hen brydde sin inte om vad Dirawi tyckte och tänkte kring saken, eftersom hen inte brydde sig om att ta reda på det. Det är i detta övertrampet ligger: att göra något med en annan persons kropp utan att först inhämta samtycke. Det spelar ingen roll om den utsatta faktiskt skulle ha samtyckt, eftersom det uppenbarligen inte spelade någon roll när förövaren valde att begå sin handling. Förövaren struntade högst medvetet i vad hen som blev utsatt för handlingen tyckte och tänkte, och detta är i sig ett brott. Det är inte bara resultatet som räknas, utan även intentionen.

Oavsett vad Dirawi tycker och tänker om saken så tycker jag att det är ett problem att män tar sig friheter med kvinnors kroppar. Det är ett resultat av patriarkala strukturer och jag tänker motverka det även om den som blir utsatt för det  ett specifikt fall säger sig vara ”okej” med det. Feminism är inte bara kampen för min egen rätt att ha min kropp ifred, utan kampen för alla kvinnors rätt att ha sina kroppar ifred, även de som är ”okej” med att någon inte respekterar detta. Vidare finns det en massa kvinnor som är ”okej” med de stördaste saker eftersom det är något vi har socialiserats in i och för att straffet för att göra motstånd är väldigt högt, det betyder inte att det är bra för dem.

Det viktiga är samtycket, inte hur handlingen sedan mottas av den som blir utsatt. För om en inte bryr sig om att inhämta samtycke så kommer en förr eller senare (troligen förr) göra något mot någon mot dennes vilja. Det är detta som kallas våldtäktskultur; ett samhälle där män tar sig självklar rätt över kvinnors kroppar, där kvinnor alltid är tillgängliga till motsatsen har angetts. Det är denna som måste brytas och förändras. Och det spelar faktiskt ingen roll var Dirawi personligen tycker om saken.

Män och kvinnor lever i olika världar.

Läser om två manliga studenter som tyckte att det var ett ”roligt skämt” att skicka en lapp med våldtäktshot till en kvinnlig kurskamrat. Tydligen var ”skämtet” såpass grovt att de valde att inte skicka det till någon i deras närmaste krets men de valde ändå att skicka det, och under en föreläsning till råge på allt.

Händelsen inträffade i mars månad i år. En grupp läkarstudenter var samlade till en föreläsning om etik. Mitt under föreläsningen fick en kvinnlig student en skriven lapp i sin hand.

Hon öppnade lappen och läste: ”Du kommer att bli våldtagen i natt.” Den kvinnliga studenten blev chockad, började skaka och gråta.

Hon gick fram till föreläsaren och berättade för hela klassen om det som hade hänt. Hon frågade klassen:

– Vem har skrivit detta?

Umeå universitet har valt att ge studenterna konsekvenser för detta, givetvis helt oacceptabla, övergrepp. De har blivit avstängda från programmet under en tid och det ska sättas in extra utbildningsmoment, som jag antar berör detta. Jag tycker att det var modigt och bra av den utsatta kvinnan att gå fram och inför klassen fråga vem som var skyldig till det hela, något jag tror skapar en ökad medvetenhet i gruppen som helhet. De studenter som är skyldiga valde själv att träda fram och verkar vara ganska ångerfulla inför det hela, vilket såklart är positivt.

Jag har inte så mycket att säga kring hur saken har hanterats i efterhand, utan jag tycker att de inblandade har agerat på ett bra sätt. Däremot tycker jag att det är intressant att försöka förstå den här typen av situationer ur ett maktperspektiv.

Hur tänker en när en väljer att skicka den här typen av meddelanden till en person en inte verkar ha en särskilt nära relation med? Jag antar att ”humorn” ligger i att det är absurt och förbjudet i någon mening, för särskilt fyndigt eller vitsigt är det ju absolut inte. De måste även ha förstått att det fanns en risk för negativa reaktioner eftersom de valde att skicka det till någon utanför deras närmaste krets. Emellertid verkar de inte ha förstått exakt hur jobbigt kvinnan skulle kunna tycka att de var. De verkar inte ha varit ute efter att göra människor ledsna, utan mer ha varit dumma i huvudet. Detta säger jag alltså med reservation för att jag inte vet ett skvatt om dessa personer, utan bara bildat mitt intryck efter deras agerande såsom det beskrivs i artikeln jag länkade till.

Men för personen som tar emot ett sånt här meddelande så blev känslan helt annorlunda. För det första vad hen kvinna, vilket gör att hotet om våldtäkt är betydligt mycket mer påtagligt i ens vardag. Kvinnor växer ju så att säga upp med att det finns en risk för att bli våldtagen, vilket män inte gör på samma sätt. Även om män såklart kan våldtas så är det inte på samma sätt en given del av deras liv som de varnas för och uppmanas till att planera sin vardag efter. Kvinna hade heller ingen insikt i vilka dessa män var och hur de resonerade eller i att andra människor hade fått dessa lappar, så för hen kunde det lika gärna vara ett allvarligt menat hot. Hen kan ju även ha erfarenheter av sexuellt våld, något som många kvinnor har.

Män växer inte upp med hotet om våldtäkt, men det gör kvinnor. Detta utgör en fundamental olikhet i våra respektive livssituationer. Detta behöver såklart inte göra någon dum i huvudet, men det gör ändå att en som man saknar en instinktiv förståelse för hur det är att ha detta hot liggande över sig som en våt och tung trasa genom livet. Att detta hot dessutom är högst reellt för kvinnor, alltså att det faktiskt finns en massa kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld, och nog också något som nog inte tas med i beräkningen dådet skämtas om sexuellt våld.

För män är våldtäkt helt enkelt inte ett ständigt närvarande inslag i vardagen som det är för kvinnor. Det är ingenting en hör hur en ska skydda sig mot som liten, det är inget en får tips på hur en ska undvika i tidningar och det är inte heller något en utsätts för i samma utsträckning. Det är ett tänkbart scenario, något en känner till, men ingenting en tar med i beräkningen. De är avlägset.

Därför kan det nog vara svårt att begripa vad det innebär att skicka en lapp med ett ”skämt” om att en kvinna ska bli våldtagen. Det kan vara svårt att på förhand sätta sig in i hur hen kommer att förstå den här lappen, hur den kommer att fogas samman i ett mycket större sammanhang där kvinnan redan har blivit uppmärksammad på och kanske rentav utsatt för denna möjlighet ett flertal gånger. För kvinnan är våldtäkten inget abstrakt och avlägset, utan något greppbart och närvarande, något som flertalet gånger uppmärksammats.

Kvinnor och män lever i olika världar. Våra erfarenheter som könsvarelser skiljer sig åt på vissa viktiga punkter som är fundamentala för vår tillvaro, och en av dessa punkter är det sexuella våldet. När det kommer till det lever män och kvinnor i olika verkligheter. Ibland krockar dessa världar, som när två män tycker att det är ett ”skämt” att påminna en kvinna om det hot som legat över henne som en våt och tung trasa hela livet, att göra hen desto mer medveten om närvaron av detta hot. Hotet är ingenting hen bara kan skaka av sig, för det är inte det första som kommit. Hotet om våldtäkt hur funnits där hela hennes liv, och lappen påminner bara om det hen redan visste om. Påminner om våldet som lurar, påminner om det ständigt överliggande hotet om att någon ska ta hennes rätt att bestämma över sin egen kropp ifrån henne.

Jag tror att det är viktigt att förstå att erfarenheter för män och kvinnor skiljer sig åt på ett grundläggande sätt, att det finns stor skillnader i villkoren för själva vår existens, som gör att handlingar får helt olika innebörd för män och kvinnor. Det som för en man framstår som ett skämt, även om det är ett grovt sådant, kan för en kvinna vara en påminnelse om och en förlängning av ett ständigt närvarande patriarkalt förtryck, och därmed svårt att ”skaka av sig”.

Tips för studentekonomi.

Kan bli så trött i diskussioner om till exempel studentekonomi eller där det alltid är någon som ba ”men jag lever på så och så mycket pengar i månaden och det funkar för mig” och sen liksom tycker att det ska funka för alla då. Det finns så himla många faktorer som spelar in. Till exempel boende är en jättecentral faktor, om en lyckas hitta bostad för 2000 i månaden eller om en måste punga ut typ 4-5000. Sedan har vi om en har möjlighet att sommarjobba eller plugga under sommaren, något som inte alla har. Vidare så avgör om en har en buffert eller föräldrar som kan hjälpa till, om en har barn och så vidare.

Jag får ihop min ekonomi och har marginaler över om jag skulle faila någon kurs. Detta beror bland annat på:

  • Min partner hade 3 år i kötid vilket gjorde att vi kunde fixa en billig lägenhet. Hade troligen legat i alla fall 1500 högre i hyra annars, eller bott under jävligt otrevliga förhållanden.
  • Jag hade en buffert när jag flyttade hit, vilket till stor del hade möjliggjorts dels av att mina föräldrar sparade år mig men också att jag slapp betala hyra hemma under tiden jag gick arbetslös.
  • Min föräldrar har hjälpt till såväl ekonomiskt som med arbetskraft vid till exempel flytt, vilket har underlättat en massa och gjort att jag sluppit typ hyra bil/fixa körhjälp och liknande.
  • Jag dumpstrar en stor del av min mat.
  • Jag är förhållandevis frisk.
  • Jag har inga barn.
  • Jag bor i en stad där en kan ta sig runt med cykel. Gör jag inte det så plankar jag.

Så ja. Mina tips för att ”klara studentekonomin” är att skaffa en partner/vän/whatever med te års kötid (gäller för Uppsala), ha en buffert och/eller föräldrar som kan hoppa sin om så behövs, ha vänner och/eller familj som kan hjälpa till vid eventuellt flyttande, sno din mat ut soprum, vara frisk, ha inga barn, plugga i en stad där du kan åka cykel och/eller planka. Så nu är det bara för er att köra. Kan jag kan alla!!!!

Nejmen allvarligt. Jag tycker liksom inte att en ska behöva vara barnfri, komma från välbemedlat hem och så vidare för att kunna studera. Det är en ganska orimlig premiss. Och jag tycker att det är ganska drygt med alla som har sig själva som utgångspunkt för hur mycket pengar det är rimligt att leva på.

Kommentarsmentalitet.

Läste ett inlägg hos Suhinina om det här med att bloggande försvinner alltmer till förmån för typ twitter (något jag för övrigt håller med hen helt om). I kommentarsfältet fann jag denna:

Twitter läser jag inte just pga av att jag inte kan kommentera och skriva precis på pricken varför någon har fel med mina 2000 tecken. Så bloggar är bättre, men tyvärr är bloggandet i sverige väldigt segt. Ingen vill debattera. Säger man något som inte håller med bloggens tema så blir man blockad snabbare än ett smart argument på Hanna L:s blogg.

Twitter är bara till för att få sina ryggdunkningar av liktänkande personer, det handlar också mer om politik än att ha roligt och vara rolig.

Den här kommentaren säger så mycket om mentaliteten hos vissa kommentarstroll. ”Debatt” är att ”skriva precis på pricken varför någon har fel”. För mig känns det som ett ganska… tråkigt och menlöst utbyte, om det ens kan kallas för utbyte. Jag är mycket mer intresserad av utvecklande av idéer. Någon som kanske håller med i vissa saker men har något att lägga till eller ifrågasätta, eller någon som är intresserad av att djupare förstå mina ståndpunkter.

Det är verkligen inte intressant att ha ”dialog” med sådana människor, det är som att snacka med en vägg som då och då öppnar sig och skriker okvädningsord. Det är i bästa fall otroligt tråkigt och i värsta fall kränkande och direkt obehagligt. Varför skulle jag vilja lägga mig tid på sånt? Varför skulle jag vilja upplåta utrymme åt sånt?

Om ens idé av att ha dialog med andra är att en ska skriva exakt varför de har fel så borde en inte bli särskilt förvånad när folk blockar en från sina bloggar. Det kan ju faktiskt vara så att en borde tänka över sig egen inställning till saker och ting, och inte bara klaga på att andra är mesar som inte vill släppa igenom eller besvara ens kommentarer. En liten tanke bara.

Vissa åsikter.

IMG_20130518_004832

Träffade för några veckor sedan för första gången en person som seriöst tycker att dumpstring är fel. Varför? För att det är butiksägarens egendom. Alltså den åsikten är så jävla absurd tycker jag. Hur kan en tycka att det är vettigt att ätbar mat slängs om det finns någon som vill äta upp den, bara för att det finns en person som formellt sett äger den? Att värdera äganderätten över att människor ska kunna äta och miljön känns så jävla absurt.

Företag som ”arbetar” politiskt.

IMG_20130526_165228

La upp denna bild på Instagram med texten: Detta att Telge energi försöker icensätta något slags folkinititiv för att gynna sin sak…

Följande konversation utspelade sig sedan mellan mig (F) och frågeställaren (J).

J: Är det verkligen hemskt att det även görs vinst då det i slutändan gynnar elbranchen och miljön?

F: Ser du inte problemet i att företag använder sig av demokratiska kanaler tänkta för medborgare?

J: Fast, även om det gynnar telge så gynnar det väl ändå i slutändan elpriserna samt bättre miljö? Slutprodukten är väl densamma. Sålänge det handlar om förbättring för alla?

F: Fast det gör det ju inte, finns bättre sätt att gynna miljön om det är det en vill åt. Det är ett problem att företag gör anspråk på att föra politisk kamp, när de egentligen sätter sitt eget bästa främst. Tror du Telge skulle ställa sig positiva till en miljöförbättring om den innebar sänkta vinster för dem? Problemet är att företag definierar frågan och kampen, vilket gör att deras intressen styr den.

J: Det är väl så i detta fall så ser jag liksom ingen skada, även om det är i deras egna vinstintresse då har ju varje bolag ett intresse att göra vinst! Jag ser som inte ett problem om deras egna intressen som i detta fallet kan leda till någoting bra? Förstår vad du menar, men även om det är en baktanke till det hela så är det väl ändå slutprodukten med eller utan baktanke positiv?

F: jag tror tyvärr det kan göra mer skada eftersom dessa initiativ (som ofta är ganska menlösa) skymmer sikten för vad som verkligen behövs.

Jag tycker i alla fall att det är ett stort problem att företag försöker icensätta olika typer av folkinitiativ och utnyttja kanaler för politiskt inflytande menade för medborgare för att göra sin grej. Det är lite som om ett enskilt företag eller Svenskt Näringsliv skulle starta ett parti (något det såklart inte behöver eftersom de istället kan typ anlita en Pr-byrå med uppdrag att få högt uppsatta sossar att vrida partiet åt höger, obs sann historia en kan läsa mer om här). Det är klart att näringslivet har politiska intressen, men de har kanaler för att få ut dessa intressen till exempel genom att vara remissinstanser i olika förslag eller sitta med i olika nämnder och så vidare. Namninsamlingar, demonstrationer och så vidare är liksom inte deras kanaler.

Sedan tror jag att det är farligt att låta företag ”kapa” olika frågor. Visst kan en resonera som ovan och mena att de ändå gör ”någonting” bra (vilket såklart kan diskuteras, jag tycker till exempel inte att skattesänkningar på ren el är en schysst miljöinsats) men det är ju ganska uppenbart vilka intressen det är som sätter agendan. Om företag tillåts ”ta” en fråga, driva opinion och formulera problem, så kommer lösningarna alltid begränsas till det som företaget också vinner eller i alla fall inte förlorar något på. Det gör att debatten förlorar udd och att vi riskerar att missa de verkliga lösningarna på saker och ting. Så nej, jag tror inte att det går att låta företag ta plats i dessa rörelser utan att samtidigt förlora i analys och udd.

Gästblogg: Hur tänker ni att jag ska svara?

Jag är en person som är aktiv i en tjejjour. Oro och ilska är vad som väcks i mig av att läsa om mål efter mål som döms till våldtäktsmäns fördel. Här försöker jag belysa situationen sett från mitt perspektiv:

När tjejer hör av sig till en tjejjour kan det vara första gången. Första gången hon berättar. Första gången hon sätter ord på vad hon har varit med om. Första gången hon berättar för någon på en tjejjour att hon har blivit utsatt för en våldtäkt. Någon använder inte så många ord men det framgår tydligt. Någon har haft sex med henne fast att hon inte ville. Någon har våldtagit henne. Någon annan kan sätta ord på det direkt.

Till en tjejjour hör många tjejer av sig. Första gången de berättar för någon annan. Vi är ofta den första utomstående som hon vågar berätta för, berättar att hon har blivit våldtagen.

På tjejjoursmöten brukar vi ofta diskutera att vi ska uppmana tjejen som varit modig och hört av sig till oss – att polisanmäla. Uppmana henne att polisanmäla våldtäkten. Hon har precis tagit modet till sig att sätta ord på vad hon har varit med om. Sätta ord på att hon har blivit utsatt för en våldtäkt. Hon har blivit utsatt för ett brott.

Oftast brukar reaktionen vara: nej. Nej hon vill inte polisanmäla. Hon kan fråga oss: vad händer när jag har polisanmält? Polisanmält våldtäkten.

Polisanmäla för att våldtäktsmannen eller våldtäktsmännen ska få sitt/sina straff. Lägga skulden där den hör hemma. Polisanmäla för att hon ska kunna få känna sig trygg. Polisanmäla för att hon ska kunna börja om sitt liv. För att våldtäktsmännen ska få veta att de har gjort fel. Polisanmäla för att samhället ska få veta: vi i det här samhället tolererar inte våldtäktsmän. Polisanmäla för att vi är ett samhälle som inte premierar våldtäktsmän. Polisanmäla för att alla i vårt samhälle ska få känna sig trygga. Polisanmäla för att lägga skulden där den hör hemma.

Här om dagen blev tre män friade från våldtäkt efter att de tryckt in och varit medhjälpare till att trycka in en flaska i en kvinnas underliv. Tre män har tryckt in en flaska i en kvinnas underliv. Tre män. En flaska. En kvinnas underliv. Nu är de tre männen friade från våldtäkt.

Kvinnan måste först ha polisanmält händelsen. Polisanmält att tre män tryckt upp och varit medhjälpare till att trycka upp en flaska i en kvinnas underliv. Polisanmält en våldtäkt. Polisanmäla för att lägga skulden där den hör hemma.

Jag, i egenskap av att vara aktiva i en tjejjour, vet. Jag vet att en tjej eller kvinna som blivit utsatt för en våldtäkt tvekar. Många på vår tjejjour tvekar. Ska hon verkligen polisanmäla? Kommer det verkligen bli bättre? Får våldtäktsmän verkligen sitt rätta straff i vårt samhälle? Får verkligen våldtäktsmännen veta att de har gjort fel, att de begått ett brott?

Nej. Vårt samhälle premierar våldtäktsmän. I vårt samhälle frias våldtäktsmän. I vårt samhälle får tjejer och kvinnor skulden för att de har blivit utsatta för brott. I vårt samhälle lär sig inte våldtäktsmän att de har gjort fel. I vårt samhälle är inte våldtäktsmän våldtäktsmän.

När en tjej hör av sig till en tjejjour kan det vara första gången hon berättar. Första gången hon berättar att hon har blivit utsatt för en våldtäkt. Första gången någon påtalar att hon har blivit utsatt för ett brott. Ett brott som kan polisanmälas. Hon kan fråga oss: vad händer efter att hon har polisanmält? Kommer våldtäktsmannen/ våldtäktsmännen så sitt straff? Kommer samhället hjälpa henne? Kommer samhället stå vid hennes sida? Kommer hon få möjlighet att känna sig trygg tillslut?

Jag, i egenskap av att vara aktiv i en tjejjour, undrar hur Sveriges Lagstiftare, Sveriges Högsta Domstol och Umeå Tingsrätt har tänkt att jag ska svara?

Författaren är anonym, men bloggar här.