God ton.

Under en tid så har en person sökt kontakt med mig. Först på twitter där hen ställde olika aggressiva frågor om feminism, sedan när jag blockat hen på twitter på mejl där hen menade att hen ”faktiskt ville veta”. Sedan, när jag inte svarade på detta eftersom det inte låg i mitt intresse och för att jag hade bättre saker för mig, så mejlade samma person mig otroligt otrevligt samt kommenterade på bloggen flera gånger med påhopp och så vidare. Givetvis har jag raderat allt detta.

Vad jag tycker är intressant är vissa personers inställning till att vara trevlig mot andra. Det är inte helt ovanligt att det kommer någon som har ”god ton” till att börja med, vilket i sammanhanget ofta innebär lite lätt översittig och otrevlig men fortfarande resonabel och utan personangrepp, men som sedan blir otroligt otrevliga när de inte känner att de får ”rätt” respons. De vill till exempel att en ska ”förklara” något, och sedan när en inte har lust att göra det så haglar otrevligheterna och iland även hoten.

Jag tycker detta illustrerar så bra vad ”god ton” ofta handlar om. Det är väldigt ofta en fasad, som rämnar när andra inte dansar efter ens pipa. Tyvärr, men om din ”goda ton” bara finns där när jag gör som du säger och vill så är den fan ingenting värd.

Twitter 29/5. Om liberalfeminism.

Ibland säger liberaler: ”liberaler är defintionsmässigt feminister”. Alltså nej? Du blir inte feminist för att du tycker alla ska ha samma rättigheter. Då är väl fan alla definitionsmässigt feminister. Att vara feminist kräver också att du känner till patriarkatet, och vill bekämpa det som det tar sig uttryck idag. Så, om du till exempel känner till patriarkatet men tycker det är ok pga alla är ”lika inför lagen” så är du inte feminist. Du är inte feminist för att du tycker att tidigare feministiska framsteg varit positiva, men att vi ska stanna här och inte göra mer. Du är inte heller feminist om du teoretiskt vore för krossandet av ett patriarkat, men inte är medveten om att det idag existerar ett. Dessutom: vad är poängen ens med att vara feminist ”definitionsmässigt”. Det säger absolut ingenting. Ok, du är för kvinnors rättigheter och så vidare. Bra. Men vad GÖR du för att de ska utökas och upprätthållas? Menar alltså inte att en behöver vara värsta aktivisten, men i alla fall ifrågasätta sitt eget privilegium. Det är verkligen ingenting värt att ”definitionsmässigt” vara feminist om en inte agerar utefter det.

Trött på liberaler som undviker frågan om kvinnors rättigheter genom att kalla sig ”definitionsmässigt feminist” och sen ba skita i frågan. Och alltså, liberaler som ba ”det var liberaler som drev igenom kvinnlig rösträtt”. Detta stör mig så mycket!! För det första: det var liberaler och vänster i samarbete. Ni hade fan aldrig klarat er ensamma. Andra: vem FAN bryr sig?  Ok, ni var med och gjorde en bra sak för 100 år sedan. Vill ni ha applåder nu? Ska jag kyssa era fötter?

Att den liberalfeministiska analysen ledde till framsteg då betyder inte att den kommer göra det nu. Världen ser annorlunda ut. Vi är till exempel lika inför lagen, men kvinnoförtrycket kvarstår. Det innebär att likhet inför lagen är ett överspelat delmål i kampen. Ni kan liksom inte fortsätta tjata om likhet inför lagen nu när vi haft det aslänge. Det är inte en väg framåt. Det går inte att föra kampen likadant, med samma analys, hundra år senare. Den måste anpassas efter verkligheten. Liberalfeminismen är föråldrad i sin analys och sina krav. Spelar ingen roll att den lett till framsteg, det är nutid som räknas.

Antifeministerna slår nya rekord i rimliga resonemang.

Alltså ursäkta för att jag skriver ännu ett inlägg om nippriga antifeminister som inte förstår satir men detta är så jävla kul. Det har kommit in en ny kommentar på inlägget om att jag är en manshatare som tycker att män ska byta kön.

Ja detta visar ju om inte annat hur extremt galen den feministiska världen är. När folk inte kan se skillnad på ”satir” och feministisk verklighet så är det illa ställt med den feministiska verkligheten… Det som feminister trycker ut dagligen är just så galet att allt kan vara satir. Vad är det för skillnad på detta inlägg och valfritt annat från henne eller någon annan feministbloggare? Är det satir alltihop?

Okej. Så att en antifeminist inte kan se att ett inlägg är satiriskt när det typ står rakt ut i inlägget bevisar alltså att feminister är knäppa? Är det bara jag som känner att bevisningen haltar liiiite här?

Jag skulle verkligen vilja se den feminist som hävdar att män borde byta kön för att de fått så dåligt rykte seriöst. Jag har verkligen aldrig hört någon yttra detta, och tvivlar på att det finns någon som gjort det alls, inte ens den mest superextrema manshatarfeministen kan väl tycka så? Det är ju inte som att det inlägget jag skrev var något som feminister brukar företräda. Jag har i alla fall aldrig sett den åsikten uttryckas, och uttryckte den själv för att visa på absurditeten i att säga detsamma om feminister, inte av något annat skäl.

Tyvärr antifeminister, men det är inte mitt fel att ni inte klarar av att läsa enkel text. Problemet är att ni är för korkade eller för besatta av era vanföreställningar om att alla feminister hatar män, eller båda delarna.

Nå, det stora problemet här är väl att de är så besatta av att driva sin världsbild i bevis att de helt frångår vett och sans. Tvivlar starkt på att de skulle driva samma resonemang kring någon annan företeelse.

Porr.

Mitt inlägg om självkänslomyten har, av helt förståeliga skäl, tolkats som att jag är emot porr. Detta stämmer inte. Jag ser absolut att det finns problem med porr, men jag vänder mig inte kategoriskt emot det och tycker inte att en behöver tycka att det är dåligt att ens eventuella partner tittar på porr.

Däremot så kan jag tänka mig att porr är förknippat med en del press på många kvinnor, speciellt yngre. Jag har inte heller några problem med att se att det finns en viss risk för att för viss porrkonsumtion kan leda till att förväntningar på hur sex är och bör vara blir både sexistiska men också överdrivna.

Jag instämmer dock i att snacket om ”porrbeorende” och ”porrskada” känns väldigt pseudo och överdrivet. Jag tänker att porren är en ganska liten del i det hela, det stora problemet när det kommer till Unga Tjejers Självkänsla™ är nog snarare objektifieringen som möter oss dagligen och det patriarkala förtrycket, inte just porren, även om mycket av den såklart utgör en del i och ett resultat av detta.

Nå, poängen i inlägget var inte att porr automatiskt är dåligt utan att det är ett problem när självkänsla diskuteras som en oberoende faktor i olika situationer. Så är det sällan.

Om porr och självkänslomyten.

Löwengrip har skrivit ett inlägg om porr och att det är helt okej med hen om hens partner kollar på porr.

Det handlar alltid i grund och botten om sin egen självkänsla. Om jag är trygg med mig själv vågar jag hålla mina egna gränser bättre, att inte ställa upp på saker och ting som jag inte vill. Och om jag är trygg i min relation spelar det ingen roll om personen kollar på porr. Det är som vanligt att man ska fundera ut en lösning genom att hitta syndabocken. ”Det är porrens fel” som nu är på tapeten. Att det är det som ger om kvinnor press. Det är bullshit säger jag. Hitta en sund relation till dig själv och din partner istället. Då kommer du inte längre må dåligt över det.

Detta är ett perfekt exempel på något som jag skulle vilja kalla ”självkänslomyten”, alltså idén om att självkänsla är något som är sprunget utifrån ens inre och inte något som påverkas av ens omgivning. Att en liksom bara kan ”ha” självkänsla och en sund relation till sig själv som är fast och beständig oavsett vad som sker.

Nej, jag tror inte heller att det bara är porrens fel (vem tror det egentligen) men jag tror att förväntningar på kvinnor som presenteras i en massa olika sammanhang spelar en väldigt stor roll för hur kvinnor uppfattar sig själva.

Jag känner själv att min självkänsla hamnar i botten när jag kollar på reklambilder med perfekta kvinnor, och tänker mig att jag skulle kunna känna liknande om min partner kollade mycket på porr med kvinnor i som var mycket snyggare/sexigare/bättre i sängen än vad jag var. Jag tror också att jag skulle kunna känna viss press kring att själv agera liknande, speciellt om det var något min partner efterfrågade. Detta beror inte på att jag har en i grunden ”dålig självkänsla” utan på att jag är en social varelse som påverkas av min omgivning. Givetvis spelar ens självkänsla roll för hur lättpåverkad en är, men det går inte att komma ifrån att vi alltid reagerar på yttre påverkan. Hur stark du än är ”i sig själv” så påverkas du av omgivningen. Om du är tillsammans med någon som vill att du ska vara på ett visst sätt i sängen är det troligt att du påverkas i den riktningen och gör saker du kanske inte skulle ha gjort annars.

Vidare så byggs ju självkänslan upp genom hela livet, och om en lever i ett samhälle där det råder vissa ideal kring hur kvinnor ska vara i sängen så kan det bli svårare att bygga upp denna självkänsla. Det är alltså inte så att vi går påverkade genom livet tills dess att vi får kontakt med en person som blivit väldigt påverkar av porrideal, utan detta är ett samhällsfenomen som alltid påverkar oss, och även påverkar vår självkänsla. Givetvis spelar det roll vad vi lär oss att uppfatta som ”naturliga” förväntningar i sexuella sammanhang.

”Självkänsla” är inget som bara finns där utan något som skapas. Det är dessutom ett privilegium att kunna ”sätta gränser” och bygga upp en stark självkänsla, olika människor ha helt olika förutsättningar för att kunna göra detta. Om en hela livet får lära sig att en ska leva upp till vissa ideal för att vara något värd är det såklart ganska troligt att en också själv anammar den synen på sig själv och då är en mer mottaglig inför andras idéer om hur en bör vara. Människor som pratar om självkänsla som lösningen på det ena och det andra borde fundera mer på vad som krävs av omgivningen för att självkänsla ska kunna skapas.

Okunnighet som debattstrategi.

Busch har skrivit en fenomenalt korkad debattartikel i Aftonbladet om relativ fattigdom. Redan i inledningen sätter hen tonen genom att förklara vad relativ fattigdom är:

Fattigdom är ett problem och ska bekämpas. Men den relativa fattigdomen – att min granne kan köpa en finare bil än vad jag kan – är inte ett problem.

Nå, nu är det väl kanske inte riktigt det som åsyftas med relativ fattigdom. Det hela får sin förklaring när Busch förklara vad relativ fattigdom är.

Måttet för relativ fattigdom är missvisande och innebär att alla de som ligger under medianen för vad en person i Sverige tjänar, det vill säga 22 477 kronor i månaden (2011 års siffror) är fattiga.

Nu är detta alltså inte alls vad som menas med relativ fattigdom. Jag har aldrig sett en debattör mena att fattiga är personer som ligger direkt under medianinkomsten, det faller ju på sin egen orimlighet eftersom 50 % av befolkningen i så fall alltid skulle vara fattig och det inte skulle vara något relevant mått över huvudtaget. Den definition som används av Vänsterpartiet är att inkomsten ligger på 60 % av medianinkomsten, vilket är betydligt mindre än 22 477. Låt oss anta att Busch lyckats kolla upp rätt när hen fick fram att medianinkomsten, i så fall är gränsen för relativ fattigdom ungefär 13500 kronor i månaden, vilket genast känns mer rimligt. Tänk sedan att det ska dras skatt på detta, då blir det 9440 kronor kvar. Tänk sedan att en har en familj som en ska försörja på såhär lite pengar. Det är något annat än att inte kunna köpa en lika fin bil som sin granne.

Busch skriver även såhär:

Låt oss för hederlighetens skull vara tydliga: det är skillnaderna i inkomst som har ökat, inte klyftorna.

Nå, att ”skillnaderna i inkomst” ökar är typ precis exakt detsamma som att klyftorna har ökat. Det är liksom det som menas med att klyftorna ökar. Sedan kanske Busch inte tycker om termen, hen kanske tycker det låter ”negativt” eller något, men det är ändå det som menas.

Det som fascinerar mig med den här texten är att Busch uppenbarligen inte tyckte att hen hade något slags ansvar att kolla upp grundläggande fakta i frågan innan hen ger sig ut i debatt. Att inte ens bemöda sig med att kolla upp vad som menas med relativ fattigdom är bara så jävla slött av hen.

Och det värsta är att jag tror att den här strategin funkar, jag tror till och med att den funkar skitbra. Jag tror att den hjälper till att etablera myten om nippriga vänstermänniskor som vill att alla ska ha det precis lika. Det spelar ingen roll att det Busch skriver helt enkelt inte stämmer, för folk kommer läsa hens artikel utan att bry sig om det.

Okunnighet är ett verktyg som används flitigt i debatt. Genom att inte bry sig om att återge saker på ett korrekt sätt kan en dra helt orimliga slutsatser om att vänstern vill att alla ska ha det precis lika, eller att vi tycker att det bara är saker som betyder något här i världen. Om Busch hade bemödat sig med att googla ”relativ fattigdom” och undvikit att ljuga i artikeln hade det kanske varit lita svårare för hen att utmåla vänstern som tokig.

Bilder på en själv på bloggen.

Jag har funderat lite på det här med att finnas med på bild på bloggen, att skriva och träning och liknande. Jag läste det här inlägget hos Brunheten där hen tar upp att Lady Dahmer valde att helt strunta i att skriva om träning och kost., vilket fick mig att fundera lite på vad jag själv sänder ut för signaler. Jag lägger ju upp ganska mycket bilder på mig själv, och även om jag inte alltid (eller ens oftast) är uppfixad och liknande på dem så är det liksom inte fula bilder jag lägger upp, utan ändå bilder som jag tycker att jag ser bra ut på och så vidare. Jag har väl mest tänkt att det är kul att blanda upp texterna med bilder och liknande.

Hur känner ni inför detta? Inte bara mitt bildanvändande då, utan bilder överlag på bloggar. Hur ska det göras för att vara ”okej” och var går gränsen kring när det blir för mycket, fel och så vidare?