Om liberalismens oförmåga att hantera längtan efter ett liv bortom arbetslinjen.

Som en reaktion på på Virtanens krönika om det absurda i arbetslinjen så har en för mig hittills okänd timbroit, nämligen Santesson, skrivit ett indignerat inlägg om hur dumt, bortskämt och naivt det är av Virtanen att tro att livet skulle kunna innehålla något mer än arbete och reproduktion.

Nej men snälla Virtanen, detta ekorrhjul som du tycker är en sådan pest är det helt vanliga livet som det i olika former har sett ut för människan sedan Adam dömdes att arbeta i sitt anletes svett. Det är inte den satans kapitalismens fel att veden inte hugger sig själv. Formerna varierar förstås över tiden, men grunden för tillvaron består ofrånkomligen: Dagar av arbete avlöser varandra, man är trött på kvällen och stiger upp nästa morgon och fortsätter.

Nå, men det är nog ingen av de arbetskritiska som tycker att ”veden ska hugga sig själv”. Snarare handlar det om att vi finner den politiska visionen ”arbetslinjen” absurd. Det är en politik som bygger på att skapa mer arbete, arbete som egentligen inte verkar behöva utföras eftersom vi har en såpass hög arbetslöshet som vi har.

Santesson raljerar över Virtanens drömmande om ett annat liv, ett liv bortom arbetslinjen.

Men det måste komma något mer! Måste det? Räkna inte med det. Om man inte trivs med sin tillvaro får man antingen förändra den eller lära sig acceptera den och leta efter mening i de dagar som ändå kommer en efter en. Virtanen vill bli räddad. Sextimmarsdagen? Medborgarlön? Någon offentlig åtgärd måste väl finnas som kan rädda honom från vardagens slit.

Det Santesson gör här är att låtsas som om arbetssamhället liksom vore det naturliga, det vardagsliv som finns utan politikens inblandning. Vad hen glömmer är att arbetslinjen är aktiv politik idag, liksom hela arbetssamhällets framväxt också varit det historiskt. Människor har tvingats in i arbete genom att fråntas sina möjligheter till egen försörjning.

På det store hela pekar texten på ett mycket viktigt skäl till att jag inte längre är liberal: den otroligt cyniska hållning som ofta finns i de kretsarna. Visionslösheten. Tendensen att raljera så fort någon presenterar en vision bortom kapitalism, arbetssamhälle och skattesänkningar. Den ”pragmatiska” hållningen som alltsom oftast bara är ett sätt att slippa ta ställning i en rad viktiga frågor: ”alla vill ju arbeta mindre men såsom det ser ut idag är det tyvärr inte realistiskt”. Men att sänka bolagsskatten, införa Rut- och Rotavdrag, sänka restaurangmomsen och så vidare är fullt realistiskt. Men den som tycker att det är konstigt att mer arbete är vårt samhälles främsta politiska målsättning, den är naiv.

Jag har börjat få en känsla av att många i offentligheten har svårt att förhålla sig till tillvarons besvärliga realiteter. Man kan kalla det för en överdrivet förlängd ungdomstid, en naiv livsuppfattning.

Virtanen sätter i sin text fingret på ett problem. Hen gör inte anspråk på att leverera en fullständig lösning, hen har inga idéer om hur vi ska göra för att ta oss bort från detta ekorrhjul, men hen har en dröm om ett liv bortom arbetslinjen. Och det tror jag att många har idag. Det bör väl människan strängt taget alltid ha haft, skillnaden är att vi innan har strävat mot detta mål politiskt men nu har upphört att göra det trots att vår produktivitet ökat. Därav kommer frustrationen hos arbetare. Vad är meningen med allt slit om vi inte får det bättre? Räcker vår produktion endast till överlevnad? Uppenbarligen inte, eftersom en samtidigt kan se hur andra berikar sig på vårt arbete, eftersom en samtidigt kan se hur stora mängder mat förstörs.

All politik måste börja med att definiera problem och en riktning i vilken en vill röra sig. Liberalismen har idag ingen sådan riktning, och denna brist försöker den kompensera genom att raljera över var och en som uttrycker en önskan om det. Anklaga dem för att vara utopiska och orealistiska eller rentav bortskämda.

Själv omfamnar jag denna längtan efter något större i livet. Jag vill inte att det bara ska vara ”ett jäkla slit” och sedan döden, som Santesson uttrycker det. Jag tycker dessutom att det är politikens uppgift att organisera samhället på ett sätt som strävar mot något mer än arbete och död. Detta tycker väl Santesson är naivt, och det får hen väl tycka. Men jag förstår inte vad en som inte tror på politikens kraft att förbättra samhället har i politiken att göra.

Vad tjänar drömmen om jämställdhet till om vi inte förstår hur den ska uppnås?

Foki hoppar på trenden med att ”ta avstånd” från feminismen och skriver:

Jag anser att själva ordet ”feminist” har blivit alldeles för urvattnat, samt förknippat med arga människor som går omkring och stör sig på allt dom ser.

Denna ”typ av feminist” illustreras med en bild på en arg tjej:

foki

Nå, det är väl lite så det är att leva i ett patriarkat som feminist. En blir förbannad på saker. En kan välja att se detta som att en blir arg för att en är feminist eller så kan en se det som att en blir arg för att en lever i ett patriarkat och det därför finns en jävla massa saker att vara förbannad på. Foki har uppenbarligen valt att lägga skulden för ilskan på dem som reagerar på oförrätter, och inte på de oförrätter som finns. Så kan en såklart också göra…

Jag anser alltså att alla ska ha samma rättigheter oavsett kön, och på det sättet skulle man kunna kalla mig för ”feminist”. Jag är dock inte den ”lättkränkta och överkänsliga sorten” som blir upprörda över bikinireklam, eller som vägrar att raka sig under armarna bara för att demonstrera mot skönhetsideal. Jag tycker att sådana personer underminerar, och stjäl uppmärksamhet från den väsentliga delen som feminism i grund och botten handlar om..

Så vad är det då som är det väsentliga, det som feminismen ”egentligen” handlar om? Detta kommer Foki aldrig till i sitt resonemang, men av resten av inlägget att döma så är hon för ”jämlikhet”, men vill inte att en ska blanda in bikinis och sånt.

Detta är väldigt vanligt i kritiken mot feminismen. Folk drar något resonemang om att vi feminister fokuserar på ”fel” saker och istället borde fokusera på ”det viktiga”. Vad ”det viktiga” är brukar benämnas lite svävande som ”jämställdhet”, ”lika rättigheter” och ibland ”lika lön”, som förvisso är något mer konkret. Huvudsaken är i alla fall att vi inte ska vara så jobbiga och teoretisera kring en massa saker utan fokusera på jämställdhet. Men grejen med teoretiserandet är ju att en vill undersöka hur ojämställdheten tar sig uttryck, upprätthålla och reproduceras. Detta är fundamentalt för att kunna uppnå jämställdhet.

Om vi tar ett exempel som många personer verkar störa sig på att feminister engagerar sig i, nämligen skönhetsideal. I Fokis kommentarsfält finns en person som verkar tycka det är väldigt upprörande att feminister ”slåss mot” skönhetsideal.

Jag kräks på extremfeminister, särskilt de som ska slåss mot skönhetsideal. Dem fattar inte att skönhetsideal är något som existerat sedan människor var apor, och att även killar har skönhetsideal. Det ligger i människans natur att göra sig vacker och attraktiv inför varandra, och därför kommer skönhetsideal aldrig att försvinna.

Grejen med ett skönhetsideal är en big deal för feminister är inte att vi tror att de kommer försvinna helt eller att vi inte begriper att utseende är en faktor för djur såväl som män, utan att vi ser att det är en viktigt komponent i hur kvinnor hålls på plats. Kvinnors känslor, tillkortakommanden och åsikter kopplas ofta ihop med deras utseende, något som personen som kommenterar själv gör sig skyldigt till i slutet.

Jag upplever också att dem som slåss mot skönhetsideal själva är ganska fula. Det är kanske därifrån deras motivation kommer?

Att vara snygg tar en jävla massa tid. En ska banta, en ska sminka sig, en ska träna, en ska raka sig och så vidare och så vidare. Detta lägger bojor på ens liv, och det drabbar kvinnor så mycket hårdare än män. Män som är fula tycker säkert att det är jobbigt, får ligga mindre och så vidare men de blir inte utsatta för samma regelmässiga trakasserier som kvinnor som är fula eller inte bryr sig om sitt utseende. Jag menar, om det hade varit en ful kille som satt i publiken till mello istället för en kvinna med orakade armhålor hade reaktionerna nog inte blivit desamma.

Varför är då utseendet så mycket viktigare för kvinnor? Troligen för att vi historiskt sett inte blivit betraktade som egna individer som finns till för vår egen skull utan som bihang till män, som mannens egendom och som varelser som finns till för att behaga män. Denna syn på kvinnor finns delvis kvar. Kvinnor blir objektifierade hela tiden i vår kultur, reducerade till prylar för att behaga den manliga blicken. Detta utgör såklart ett gediget kringskärande av kvinnans rätt att finnas till för sin egen skull, och i slutänden utgör det också en viktig del i det strukturella förtryck som drabbar kvinnor.

Vad jag vill komma till är att frågan om ideal inte är en isolerad fråga för feminismen, utan något som hänger samman med allt annat kvinnoförtryck. Kvinnor objektifieras och reduceras till sitt utseende i en helt annan utsträckning än vad män gör, och vi straffas när vi misslyckas med eller struntar i att vara behagfulla.

Så för att kunna skapa ett jämlikt samhälle så behöver vi analysera detta, vi behöver förstå hur kvinnoförtrycket äger rum, vad i samhället som bidrar till den förtryckande struktur som heter patriarkatet. Där är frågan om ideal och objektifiering en viktig pusselbit. Det är lätt att göra en läpparnas bekännelse och säga att en vill ha jämställdhet, det är desto svårare att se vad i samhället det är som skapar motsatsen. Men det första har knappast någon mening om inte även det andra görs. Vad ska vi med en vision om jämställdhet till om vi inte förstår hur den ska kunna uppnås?

Kommentar angående ”hård ton” i debatten.

Rekommenderar er alla att läsa detta inlägg på Falskheten angående ”hård ton” i debatten. Ni kan tänka att jag applicerar ungefär samma resonemang kring att ha hård ton mot män i feministisk debatt. Själv kommenterade jag inlägget såhär:

Jag tänker att det finns en massa personer som behöver den ”mjuka” tonen för att inte vara så defensiva, men också en massa som kommit förbi ”det är så jobbigt att få skulden för all rasism”-stadiet som kan tillgodogöra sig ilskan.

När jag läser din blogg känns det såklart jobbigt eftersom jag inser hur mycket rasism jag ägnar mig åt trots att jag försöker att inte göra det, men samtidigt så är det otroligt intressant och jag vill ju lära mig mer och sträva efter att vara så fri från rasism som bara möjligt. Har suttit som klistrad vid bloggen sedan jag hittade den.

Jag skulle troligen inte ha fått samma effekt om du hade varit mer ”förlåtande” i dina texter, utan det som får mig att tänka till är ju just det att du utmäter ansvar, även hos den som vill vara fördomsfri.

Jag tror inte på den där förlåtande attityden, utan jag tror att människor måste ställas inför det faktum att de har ansvar och skuld samt en möjlighet att personligen förändra sitt beteende.

Vissa kommer säkerligen trycka detta ifrån sig, men så är det med obekväma budskap. Alla kan inte gilla dem. Att försöka göra ett budskap bekvämt för att någon annan ska ta in det är dock att skjuta sig själv i foten, för budskap är i regel mer bekväma ju mindre de kräver av personen det är riktat till. Alltså: det budskap som knappt kräver någon förändring alls kommer alltid att vara det folk har lättast att ta till sig. Om det enda en kräver av vita är typ att de ska säga nej till Sd så kommer många säkert göra det, men vad ska det vara för nytta med det egentligen? Det kommer knappast förändra rasistiska strukturer.

Det är viktigt att folk inte blir för bekväma i att de ”gjort nog” bara för att de typ satt upp en ”vi gillar olika”-hand på sin facebookbild och därmed ”tagit ställning” emot rasism. Grejen är att om en som vit blir ”okejad” bara en gör detta så kommer de flesta nog inte att göra mer än så, även om de har ”goda intentioner”, helt enkelt för att en ogärna gör mer än vad som krävs av en. Det krävs alltså ett ständigt tryck på att göra mer, och därför är det viktigt att även denna mer hårda ton finns. Den motiverar i alla fall mig att inte bli för bekväm i min mysiga antirasism utan att fortsätta ifrågasätta mig själv.

Så tja, fuck att vita människor ska känna sig ”accepterade” och ”bekväma” av kritiken för det kommer ju inte att uppnås med mindre än att vi slipper ändra vårt beteende över huvud taget. Det är obekvämt att bli påmind om all skit en bidrar till, men det är icke desto mindre vad som är nödvändigt för att lägga ner med den.

Jag har verkligen suttit som klistrad vid denna blogg sedan jag hittade den. Det är så himla intressant att läsa om en maktstruktur en själv befinner sig i den absoluta toppen i. Jag har ju liksom aldrig varit utsatt för rasism, det är ingenting jag kan relatera till alls. Ändå har jag såklart utsatt en massa personer för rasism, dels helt omedvetet och dels viftat bort det med att det ”inte är så farligt”. Det är jobbigt och obekvämt att utsättas för detta nagelfarande av ens eget beteende men det är samtidigt otroligt intressant. Jag kommer garanterat tänka mer på det här med rasism framöver.

Bloggtips: Falskheten.

Blev tipsad om bloggen Falskheten som främst handlar om rasism. I bloggen finns bland annat en serie inlägg om heter rasskolan som handlar om hur rasism fungerar, reproduceras och hur en kan göra för att ta sitt ansvar. Väldigt bra och pedagogiskt skrivet, med många bra poänger och formuleringar som får en att känna sig träffad. Rekommenderar även denna intervju med författaren till bloggen.

Det handlar inte om lika möjligheter, det handlar om rätten till ett värdigt liv.

Givetvis är det trevligare när borgerligheten inser att det finns ett klassamhälle än om de inte gör det, och därför uppskattar jag att Neuding skriver om detta i SvD idag. Vad jag däremot tycker är konstigt är att texten blir så hyllad från vänsterhåll. Jag antar att det har att göra med att vänstern är så svältfödd på att få sin världsbild respresenterad att vi hugger efter minsta grej, speciellt om någon” seriös” borgare säger det.

Neuding har nämligen ingenting emot klassamhället som sådant, hen vill bara inte att det ska vara så baserat på vad en föds till. Det Neuding vill ha är så kallad ”meritokratisk kapitalism”, vilket verkar betyda att den som är bäst på att äga produktionsmedel, pengar och makt ska göra detta:

Det är en god sak att människor kan bli rika på att starta framgångsrika företag. När rikedom däremot huvudsakligen bygger på arv och klass har man brat-kultur, inte meritokratisk kapitalism.

Neuding fokuserar tydligt på det felaktiga att en föds in i en given klass, inte att klassamhället som sådant existerar:

Man behöver inte räkna förmögenheter för att se att vi har för lite social rörlighet i Sverige. En analys från SCB och Högskoleverket visar att 27 procent av unga från arbetarklasshem går vidare till högre utbildning, jämfört med 70 procent av barn till högre tjänstemän. Det är ett tecken på systemfel att människors liv i så hög grad bestäms av föräldrarnas klasstillhörighet.

För en liberal spelar det ingen roll om vi har stor ojämlikhet, så länge de som kommit till de högsta posterna kommit dit på ”egna meriter” eller är de ”mest dugliga” för att utföra ett givet arbete. Det som svider i det liberala hjärtat är inte att människor har det olika bra, att vissa sliter ut sina kroppar i förtid för pisslön samtidigt som de skapar mervärdet som företaget tjänar sina pengar på medan deras chefer lyfter 50 gånger vad de tjänar.

Jag tycker att det är deppigt att klassdebatten har kommit att fokusera så mycket på just biten om arv, men jag antar att det är det argument som funkar bäst i den liberala era vi lever i. Det som får människor att reagera är inte att folk har det dåligt, utan att folk inte ses som individer. Givetvis är det viktigt att se till arv, eftersom det handlar om vilken erfarenhet som finns av olika sociala villkor i olika maktgrupper i samhället, vilket är relevant i såväl politik som myndighetsutövning. Drömmen om ett klasslöst samhälle är dock inte drömmen om ett samhälle där alla får samma möjligheter att placera sig i den sociala hierarkin, utan drömmen om ett samhälle utan sådana hierarkier.

Det är ett stort problem att stora delar av vänstern har anammat den liberala synen på klass såpass mycket att Neuding ses som någon jävla hjälte när hen skriver att vi borde bevara de strukturer vi har idag men kanske se till att de inte bygger så mycket på föräldrarnas klasstillhörighet. Allting handlar om social rörlighet, om att inte behöva födas in i en klass en inte passa.

Även om ägandestrukturerna kastades om varje generation, så att arbetarnas barn blev kapitalister och tvärtom, så skulle jag vara emot ett samhälle där vissa människor berikar sig på andra människors arbete bara för att de har produktionsmedlen i sin ägo. På samma sätt skulle jag vara emot maktstrukturer baserade på kön även om de olika könen turades om att stå högst upp i pyramiden. Det handlar inte om att ha lika möjligheter, det handlar om att alla borde ha rätten till ett värdigt liv, oavsett om en råkar ha fallenhet för att driva företag, för att ta hand om sjuka eller vara oförmögen till arbete.

Kom och se mig svamla om hur en tar plats på internet som kvinna den åttonde Mars.

Den åttonde Mars ska jag fira genom att medverka i ett panelsamtal kring att ta plats på internet som kvinna. De som anordnar detta event är poddarna Fan vad fittigt och Vreden och det hela tar plats på Helenes Krog och Bar som ligger vid Mariatorget i Stockholm. Förutom samtalet jag ska medverka i så kommer det att hållas ett om podcasten som feministiskt verktyg och ett om hur vi kan använda internet för att vända debatten.

Jag tycker det känns jätteroligt att få vara med alla balla feminister, och jag hoppas såklart att så många som möjligt av er kommer och kollar när jag svamlar. Jag är även väldigt nervös eftersom talet verkligen inte är mitt främsta uttryckssätt och för att det kommer vara en massa balla personer där och gud jag dör.

Nåja, det blir säkert kul. Kom dit om du kan och vill! Här finns facebookeventet för den som vill stå på listan (det måste en göra för att komma in tydligen, men det är gratis) eller så kan ni mejla till fanvadfittigt@gmail.com att ni kommer.

Lite mer om studier.

IMG_20130218_081834

Jätteintressant att läsa vad ni har att säga om era utbildningar tycker jag! Fyll gärna på med mer.

Vill förtydliga en sak bara: jag tycker egentligen inte att det är konstigt att utbildningarna i humaniora och samhällskunskap har mindre resurser per elev. Givetvis är det billigare att bedriva utbildning som mest bygger på föreläsningar och diskussioner än att hålla sig med dyr labutrustning och liknande, och det tycker jag är helt i sin ordning.

Problemet är när det blir så mycket nedskärningar att det inte går att upprätthålla en bra nivå. Jag känner till exempel nu att utbildningen främst är ett sätt att:

  1. Få tid till studier, eftersom jag får studiemedel.
  2. Examinera mig så att jag har mina kunskaper på papper.

Den undervisning som universitetet erbjuder är liksom inte det mest centrala i det hela.

Nu menar jag såklart inte att jag bara ska sitta och bli matad med det hela och inte behöva anstränga mig själv, men jag tycker att det är jätteviktigt att elever får ordentlig handledning och detta finns verkligen inte. Det blir ju också enklare att en själv sackar efter då en inte känner att det finns anledning att läsa in allt en borde.

Nåja. Detta om detta.

Nu är det oss det handlar om.

Läser en ledare på det fina gamla ämnet ”det är så synd om oss vita som får skulden för allt” i Dn. Den handlar om att det är dåligt att vi fokuserar för mycket på den västerländska kolonialismen när andra länder varit dumma också, faktiskt!

Kanske finns det framstående postkolonialistisk forskning som riktar in sig på arabisk, japansk eller sovjetrysk kolonialism. Men den ser jag aldrig i debatten, och jag har ändå tittat ganska noga. Där är kolonialherren alltid vit och försedd med tropikhjälm och ridspö. Han är en engelsman, inte till exempel en turk, trots att det ottomans­ka imperiet under hundratals år var ett av världens mest expansiva.

Detta är ett otroligt vanligt argument i debatten kring såväl rasism, imperialism som kvinnoförtryck. Det ska liksom alltid påpekas att det även i andra kulturer har funnits och finns förtryck och ondska och att vi västerlänningar minsann inte är ensamma om det.

Men det är klart att det i Sverige är mer intressant att se på den västerländska historien av förtryck istället för på någon annan världsdels historia. Det är ju det förtrycket som lever här och som vi måste ta itu med, det är ju det som utgör vår skuld. För att vi ska kunna förstå det förtryck som finns i vårt samhälle idag så är det relevant att förstå dess historia.

För den som har synen på vetenskapen som något som inte bara ska kartlägga det som varit, utan även kunna hjälpa oss idag, så är det ganska givet varför fokuset ligger på västerländskt förtryck. Om en dessutom inte diskuterar forskningen som sådan utan vilket forskning som syns i debatten, vilket Helmerson gör, så blir det än mer uppenbart. Varför ska vi i Sverige diskutera efterföljderna av det Ottomanska rikets utbredning i den inhemska debatten?

Skribenten oroar sig för att vi ska få en snedvriden sy på historien:

Men varför är det mindre viktigt att diskutera andra typer av kolonialism och imperialism? Resultatet av det blir en snedvriden historiebild där skulden bärs av ett enda par, vita, skuldror.

Faktum är att det i den mesta historieskrivning som vi tar del av i västerlandet finns ett ganska markant fokus på just västerlandet, speciellt om en ser till den historieskrivning som syns i samhällsdebatten. Konstigt att Dn:s ledarskribenter reagerar på detta först när de far illa av det.

Ibland är borgerliga verkligen barnsliga. De vill liksom att allt ska vara rättvist. Om vi talar om västerländsk kolonialism måste vi tala lika mycket om alla andra länder som ägnat sig åt kolonialism för annars är det orättvist och då blir de vita männen kränkta. Istället för att hantera vårt historiska arv av förtryck så måste de hålla på och tjata om att vi inte är de enda som varit taskiga faktiskt. Jaja, men nu är det oss det handlar om.

Hur nedskärningarna påverkar min utbildning.

Just nu läser jag alltså statskunskap, vilket ingår i samhällsvetenskapliga ämnen. Som ni kanske vet så har samhällsvetenskapen stått inför stora nedskärningar på senaste tiden, och jag tänker berätta lite om hur det har påverkat min utbildning.

När en läser statskunskap, och samhällsvetenskap generellt får en anta, så har en både föreläsningar och seminarium. Ofta har vi ett upplägg där vi har några föreläsningar i början av veckan, sedan ett par lediga dagar då vi kan läsa in kurslitteraturen och sedan har vi seminarium där vi ska diskutera ett antal frågor som relaterar till kurslittearturen. Seminarierna är dels en del av examinationen, men också ett sätt att lära sig saker och få djupare förståelse för det en läser. Att diskutera texter med varandra under handledning av en utbildad statsvetare gör såklart att en kan räta ut en massa frågetecken, få nya perspektiv och så vidare, på ett sätt en inte kan få på föreläsningarna.

Föreläsningarna är ofta ganska matiga och det finns inte mycket tid för frågor och diskussion, så seminarierna är väldigt viktiga för att få informationen att sjunka in ordentligt.

På min utbildning har de emellertid, på grund av nedskärningar, behövt dra ner på seminarietiden markant. På förra kursen i politisk teori som mer eller mindre kretsar kring diskussion så hade vi en seminarietimme i veckan, vilket alltså med akademisk kvart motsvarar 45 minuter. I denna kurs har vi bara två seminarier på hela kursen, varav ett är ett Pm-seminarium där vi alltså bara kommer att opponera på våra egna texter, och inte diskutera kursinnehållet.

Både min seminarielärare och min huvudsakliga föreläsare på denna kurs har sagt att detta är alldeles för lite egentligen och att det påverkar kvaliteten på utbildningen mycket. Och det kan jag verkligen tänka mig, för jag har uppfattat seminarierna som väldigt effektiva när det kommer till att lära sig saker.

Det som känns så jävla onödigt med det här är att det knappast kan vara särskilt kostsamt att få in några fler seminarietimmar.Det som krävs är ju i princip bara tillgängliga seminarielärare. I förhållande till Sveriges ekonomi så lär detta vara struntsummor, så även i förhållande till var undervisning i naturvetenskapliga ämnen som ju kräver labutrustning och så vidare kostar.

Men kvaliteten på utbildningen blir verkligen lidande på grund av detta, och det är så jävla dumt när en tänker på att såväl samhället som eleverna investerar en massa i utbildningen. Så mycket för kunskapsnationen Sverige.