Klassresor.

Suhinina har skrivit ett inlägg om hur det talas om klassresor inom politiken. Klassresor är nästan alltid synonymt med klassresor uppåt, och talas alltid om i positiva ordalag, både från höger och från vänster. Det är bra med klassmobilitet, får vi veta. Ibland så känns det som att just klassmobilitet är det viktiga temat för alla diskussioner om klass. Det talas sällan om positionerna i sig utan istället talas det om varför människor befinner sig där.

Jag menar att detta hänger ihop med den liberala synen på klass, som bland andra Neuding förespråkade i en ledare för ett tag sedan. Det handlar om att en inte har något emot klassamhället som sådant men helst ser att rätt person hamnar på rätt plats, så att säga. Det är okej med hierarkier, men de som sitter högt upp ska sitta där på ”egna meriter”.

I ett sådant intellektuellt klimat blir klassresorna viktiga. Förekomsten av klassresor visar att människors klasstillhörighet inte bara beror på arv utan på något mer, på att de är (eller inte är) meriterade och kompetenta. Intrycket av att vi lever i en meritokrati skapar en trygg känsla hos många. Skönt att folk uppenbarligen tillhör den klass de förtjänar!

Ingen vill såklart tala om den tråkiga sidan av detta, nämligen att människor också gör klassresor neråt. Historien vi vill höra är om den strävsamma arbetaren eller entreprenören som lyckas bryta sitt sociala arv och klättra upp i medelklassen. Om att hårt slit ger lön för mödan. Vi vill inte höra att en också kan bli petad från sin klassposition, att en kan trilla ner några steg. Det påminner oss om förgängligheten i det hela, om att en fortfarande är utelämnad till det satans klassamhället även fast en klättrat på stegen. Det är ingen bekväm insikt.

Historien om klassresor säger oss också något annat: det är ingen idé att klaga, kämpa på så kan du också hamna i en högre klass i slutänden.

Och så är vi där igen. I det här samhället där alla ständigt måste kämpa för att nå en högre klass eller för att behålla sin klasstillhörighet. Istället för att diskutera hur vi ska kunna skapa ett värdigt liv för alla så handlar diskussionen om varför människor hamnar på vilket steg i den sociala hierarkin. Istället för att bryta ner hierarkier så legitimerar vi dem med att de trots allt är meritokratiska.

Hur en vinklar en debatt.

I min lärobok finns en text om aktuella debatter i svensk politik. Delen som handlar om vinster i välfärden pryds av rubriken Är det fult med vinst inom välfärdsområdet?

IMG_20130227_185154

Det är inte helt ovanligt att  debatten kring vinster i välfärden kommer att handla om huruvida det är ”fult” eller inte, alltså tabu. Detta är en så puckad vinkling av debatten, som såklart tjänar högerns intresse. De har allt att vinna på att det framstår som en fråga om normer och tabun huruvida en är för vinster i välfärden eller inte.

Mitt motstånd mot vinstuttag i välfärden handlar liksom inte om att jag tycker att det är ”fult” utan om att jag tycker att pengarna ska gå dit de hör hemma, alltså till bättre kvalitet och högre löner för de som utför arbetet. Det är inte en fråga om moral utan en fråga om vad jag tror fungerar för att skapa en bättre välfärd. Om det fanns belägg för att välfärden blir bättre av vinster så hade jag kunnat vara för det, men så som det verkar så är det inte så.

Genom att ställa frågan på det här sättet så får en det att framstå som en debatt mellan moderna människor som inte hålls tillbaka av gamla normer inom politiken och bakåtsträvare som inte vill göra saker bättre helt enkelt för att det är tabu. Personerna som är för vinster i välfärden framstår som progressiva och pragmatiska, och de som är emot framstår som mossiga moralister.

Den som gör anspråk på någons slags opartiskhet ställer inte frågan om vinster i välfärden på det här sättet. Frågan rymmer en premiss om att debatten främst handlar om vad som uppfattas som ”fult” och inte och inte en fråga om kvalitet, effektivitet och så vidare.

Inte ett särskilt seriöst sätt att adressera frågan som ligger till grund för en av de viktigaste samtida politiska debatterna i Sverige i en lärobok.

Jämställdhet i politiken och manlighetens dominans.

I statskunskapen har vi diskuterat lite kring jämställdhet inom politiken, ett ämne som såklart ligger mig varmt om hjärtat. Det råder relativt jämn könsfördelning både bland kvinnliga riksdagsledamöter och kvinnliga ministrar, vilket såklart är ett fantastiskt resultat av feminismens strävanden på området. Merparten av alla partier eftersträvar ju någon form av jämställdhet inom partiet, kör ”varannan kvinnornas” på listorna och så vidare, och det är såklart fantastiskt.

Däremot kan en fortfarande se en betydande ojämställdhet i politiken, främst manifesterad i att vi ännu inte haft en enda kvinnlig statsminister och att sju av nio partiledare för riksdagspartierna är män. Dessa siffror talar ett väldigt tydligt språk, och egentligen borde en inte behöva argumentera för att politiken fortfarande inte är jämställd.

Vidare kan en även se att de tyngsta ministerposterna generellt täcks av män, för närvarande statsministern och finansministern, medan kvinnorna tilldelas de mindre tunga posterna.

Men en kan inte bara se till vilka politikområden som generellt anses viktiga rent generellt, utan även vilken tyngd den enskilda ministern tillmäts. Justitieministern kan absolut ses som en tung post, men Ask har absolut inte auktoritet bara för att hen sitter på den. Nyckelpersonerna i regeringen är Reinfeldt och Borg, båda män. Det är deras uttalanden som tas på allvar, de som anses professionella och deras utsagor som kan antas ange riktningen för den generella politiken.

På samma sätt så kan en se hur de olika partiledarna bemöts annorlunda beroende på kön. Lööf förminskas ständigt, samma gällde för Sahlin. Den behandling som kvinnliga partiledare får är extremt ovanlig när det kommer till manliga partiledare. Till exempel situationen som rådde kring Lööfs initiativ till att ses i Maramö, något som dryftades för första gången i hens tal i Almedalen men inte blivit av förrän nu, är intressant. Ingen av de andra partiledarna i Alliansen besvarade inbjudan till att börja med, den bara hängde i luften i flera månader. Jag tvivlar på att detsamma skulle skett om en av de manliga partiledarna dryftat det hela. Men kvinnan är det okej att ignorera.

Ett intressant fall är Juholt. Juholt har ju likt få andra manliga politiker utsatts för ett rejält drev, som innehöll många av de komponenter som jag menar är typsikt för hur en behandlar kvinnor i politiken: förminskande, utdömande av kompetens och så vidare. Jag vill mena att det drev som gick mot hen dels hade viktiga aspekter av klassförakt: hen ansågs obildad, opålitlig och så vidare vilket gjorde att allt hen sade nagelfors. Men jag skulle också säga att det finns något att säga om kön även utifrån historien om Juholt. Juholt hade vissa drag som generellt förknippas med kvinnlighet, nämligen det känslomässiga och impulsiva. Hen talade med ett starkt pathos, var väldigt ideologisk och radikal. Värderade så kallade ”mjuka värden” framför ekonomi och så vidare. När Juholt avgick så ersatte de posten med Löfven, en person som är nästan en parodi på stereotyp manlighet; tyst, tråkig, ”pragmatisk”, väcker inga starka känslor men inger trovärdighet, vilket verkar vara bland det viktigaste i dagens politiska klimat. Trovärdighet är i vår kultur tätt ihopkopplat med manlighet, män anses generellt mer trovärdiga, kompetenta och så vidare.

Jag skulle säga att det den senaste tiden har skett ett ganska stort uppsving för en viss typ av manlighet inom politiken, nämligen den tysta, ”kompetenta” manligheten. Inga yvigheter, inga känslomässiga utspel, utan kallt och förtroendeingivande.

Se mig ta debatten!

IMG_20130115_122316

Nu är jag inget större fan av att ”ta debatten” som ni kanske vet, men för den som ändå vill se mig göra detta på fullaste allvar kan kolla på min och ”Jontes” ordväxling om Skönhetsmyten och lite annat smått och gott  för att se lite schyssta exempel på hur en kan läsa en text utan att fatta något av den över huvud taget. Den inleds med denna charmerande fråga, från ”Jontes” sida då:

Ärlig fråga. Tycker du att jag trakasserar fula kvinnor enbart genom att tycka att dom är oattraktiva och därmed oliggbara?

Det kan en ju fundera på i förhållande till hur en kan ställa frågor på olika sätt, vilket jag skrivit om här.

Nu har ”Jonte” förresten gjort mig aspeppad på att läsa Skönhetsmyten. Det verkar ju vara en fantastisk bok.

Om vad som leder till förändring.

Fick denna fråga under detta inlägg.

Jag undrar hur mycket en feministdebatt som den här i bloggen kan uträtta egentligen. […] Frågan är: Vad är det som egentligen leder till förändring?

När jag driver den här bloggen så tänker jag att den leder till en förändring. Inte stor, men ändå märkbar för vissa människor.

Dels så tycker jag att det är viktigt att det finns platser där även den som redan är feminist kan läsa mer, tänka på nya sätt inom feminismen, och diskutera med andra feminister. Jag ser att min blogg delvis kan utgöra detta. Jag tror till exempel att det jag skriver om relationer kan få folk att tänka nytt kring hur de kan applicerar feminismen i sitt vardagsliv.

Även för den som redan är övertygad feminist kan det vara viktigt att upptäcka nya aspekter av feminismen. För mig så fördjupas min feministiska analys hela tiden, jag upptäcker ständigt nya aspekter av det hela och detta hjälper mig mycket i mitt vardagsliv: hjälper mig styra upp relationer, min syn på mig själv och så vidare. Detta har fått mig att inse hur viktig feminismen är och hur långtgående förtrycket av kvinnor går, vilket såklart även gjort mig mer motiverad. Samma effekt hoppas jag att mina texter kan ha på den som är nyare inom feminismen, eller den som inte kunnat eller velat ägna lika mycket energi åt det som jag.

Sedan ger det helt enkelt vissa idéer större spridning. Även om de flesta som tar intryck redan är feminister så kan en utbyta erfarenheter, tankar, tips, argument och så vidare. Detta gör i sin tur verktygen för att sprida dessa idéer vidare större. Därför är även inomfeministisk debatt mycket viktigt, liksom det är med alla andra ideologier.

På grund av detta så tror jag att det spelar roll att jag skriver, för att försöka ge styrka åt andra feminister och för att bidra med det jag kan om feminism.

Jag tror inte att en kan säga att det är en speciell faktor som leder till förändring, utan det handlar mycket om vilka idéer som är i omlopp, vilka debatter som förs och så vidare, och där tror jag att alla som aktivt tar del i det offentliga samtalet utifrån en feministisk synvinkel är viktiga.

Bättre att förbättra det vi redan har än att börja om på nytt.

Och som vanligt när en skriver om arbete så är det någon som ska komma och säga att det faktiskt inte är någon som tvingar dig att jobba, som denna charmiga från ”Boris”.

Det är ingen som tvingar dig att arbeta. Flytta ut till en grotta i skogen om du vill. Men ingen ska heller tvingas försörja dig på sitt arbete. Latmaskar får ta ansvar själva.

Jag har så grymt många problem med det här uttalandet.

  1. För det första är det världens sämsta motargument mot någon politisk vision någonsin. Herregud, politik handlar ju om att förbättra samhället. Jag fattar inte vissa människors fixering vid faktiskt tvång, inte alls. Vem fan bryr sig om det föreligger formellt tvång eller inte? Detta handlar om att vi som samhälle måste kunna sträva efter något mer än arbete och konsumtion. Att flytta ut i skogen skulle ju bara göra att en började på noll igen, och det verkar ju dumt.
  2. För det andra är det en extrem historielös syn på tillvaron. Människor har ju tvingats in i arbete genom proletarisering genom fråntagande, privatiserandet av allmänningar och kriminaliserandet av lösdriveri. Detta är faktorer som varit viktiga i det moderna arbetssamhällets framväxt, för att skapa en disciplinerad och lydig arbetarklass. Att vissa människor kan bestämma över andra beror på att de äger naturresurser och produktionsmedel, och detta ägande är knappast något självklart berättigat.
  3. För det tredje ignorerar det helt att människan är en samhällsvarelse. Få har den mentala kapaciteten att bara ta sitt pick och pack och dra. Vi vill leva tillsammans med andra människor.
  4. För det fjärde är det helt enkelt inte sant. Människor kan inte hur som helst flytta ut och bo i en grotta i skogen. Varför? Jo, för skogen ägs av någon. Även om skogen ägs offentligt så får en inte bosätta sig i den hur som helst. Visst finns det säkert de som lyckas i vilket fall, genom att inte bli upptäckta, men detta är knappast en lösning för flertalet. Om en dessutom ska skaffa sig lite bättre levnadsstandard, kanske bygge ett hus, odla mark och så vidare så blir det garanterat mycket svårare.

Nej, jag föredrar att vi jobbar för politisk förändring av den situation vi har idag framför att flytta ut i skogen. Pallar inte typ bygga upp ett nytt samhälle och sådär, utan tycker det verkar fetare att göra det befintliga bättre med tanke på alla bra saker vi har byggt upp som skulle kunna bli ännu bättre om vi förvaltade dem gemensamt.

Nytt från sekten Svenskt Näringsliv.

Dagens mest absurda måste ju vara detta att Svenskt Näringsliv vill se en lag mot förtal av företag. Detta på grund av allt, hör och häpna, näthat som företag drabbas av.

Alltså okej, jag vet ju att borgerligheten älskar att låtsas som att människor som inte är förtryckta visst är det och göra andras utsatthet till sin egen (här genom att vända en diskussion som handlat om kvinnohat på nätet till att handla om hat mot företag), men detta är ändå att dra det hela till någon slags mycket mycket absurd spets.

Alla rimliga människor borde inse att Svenskt Näringsliv med bihang (till exempel Timbro) är en mycket mycket sjuk högerextrem sekt och behandla dem som en sådan.