Nej, jag vill inte ”ta debatten”.

Vissa människor sätter ett överdrivet stort värde vid olika former av åsiktsutbyte. Att prata med andra, ta redan på hur de tycker och tänker, lyssna. De är mer intresserade av att ta del av människors tankegångar än att bilda sig en uppfattning i olika frågor och så vidare. Själva har de inte så mycket åsikter, eller tycker i alla fall inte att det är relevant att röja dem. De vill mest bara ifrågasätta. Sådana människor brukar också vara mycket mycket snabba på att döma andra som faktiskt inte är särskilt intresserade av att debattera, som till exempel jag.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker att det är jätteintressant att läsa en absolut majoritet av de tankar och infallsvinklar ni skriver här. Ni fick mig till exempel att tänka till en massa kring Widerstedtgrejen. Tyvärr är jag ofta ganska dålig på att svara, vilket mest är en fråga om tid. Däremot är jag absolut inte intresserad av att hålla på och försvara mina generella ståndpunkter, alltså min övgripande ideologi, mot diverse angrepp, sånt är fan skittråkigt.

En intressant grej som man ofta blir utsatt för när en ligger långt åt vänster eller är feminist är att en ombeds försvara och förklara hela ideologin i ett svep. Jag undrar hur människor ens tror att detta är möjligt, det finns väl ingen ideologi som går att förklara så enkelt. Alla ideologier kräver att man sätter sig in för att kunna få djupare förståelse, och jag kan faktiskt omöjligt ansvara för att leverera detta till alla människor som får för sig att fråga, då skulle jag inte gör annat och det skulle dessutom vara fruktansvärt tråkigt för mig.

Den som är verkligt intresserad av att förstå en idé går inte in aggressivt med att be någon ”försvara” sin ståndpunkt och ”diskutera” den utan förhåller sig betydligt mycket mer ödmjukt. Förslagsvis kan man även ta och läsa lite av den uppsjö av litteratur som redan finns skriven på ämnet (finns väl fan grundböcker i alla politiska ideologier). Grejen är att dessa människor sällan är intresserade av att skapa sig djupare förståelse i någon egentlig mening utan oftast bara använder en viss retorisk modell för att sedan kunna gnälla över att en inte vill ”ta debatten” med dem.

Om att det inte är ”fel” att dricka alkohol.

Jag har alltså bestämt mig för att testa det här med nykterism. Skälen är många. Dels för att jag känner att det är rätt av ideologiska skäl, något jag kan gå in mer på senare.

Vad som är intressant som jag noterat när jag talat om detta är hur extremt snabba folk är på att säga att det ju inte är ”fel” att dricka alkohol även om de såklart förstår problematiken kring den, detta utan att jag över huvud taget har sagt att jag tycker att det skulle finnas något ”fel” i det. Jag beskyller såklart ingen som dricker alkohol, däremot så ser jag hur alkoholkulturen i vårt samhälle är destruktiv och jag är intresserad av att göra mitt för att bryta den.

Jag tror att samhället i stort skulle bli bättre om alkoholkulturens grepp blev mindre. Detta betyder inte att jag beskyller varje enskild individ som dricker för att själv upprätthålla hela denna kultur, däremot är det klart som fan att en kan ta ställning emot detta genom att välja att själv inte ingå i det. Den som inte gör så gör väl inte ”fel”, men det är klart att jag tycker valet nykterhet är bättre.

Varför är det är viktigt för andra att ständigt påpeka detta, att alkohol faktiskt inte är ”fel”, för personer som tagit ställning emot detta och slutat dricka själva? Jag gör vad jag finner moraliskt riktigt i mitt liv. Jag är varken intresserad av att skuldbelägga andra som inte göra samma val eller av att bekräfta deras val genom att säga att det valet är moraliskt likställt med det val jag har gjort, för det tycker jag helt enkelt inte

Om Hibbs och rättsväsendet.

Hibbs har skrivit om bemötandet hen fått från rättssystemet i samband med hela den här medicinhistorien. Det vill säga: hen har (mot bättre vetande) köpt in receptbelagd medicin från England och sedan åkt fast.

Jag tror att det är väldigt viktigt att även människor som ses som ”respektabla” samhällsmedborgare berättar om hur de bemötts av rättsväsendet. Det finns en massa saker som inte fungerar som det ska (till exempel rätten till advokat) men detta hör en sällan om eftersom personer som åker fast för brott ofta tillhör stigmatiserade samhällsgrupper som saknar utrymme i samhällsdebatten, och sedan såklart också på grund av att få vill gå ut offentligt med den typen av berättelser.

Det är väldigt lätt att bli överkörd i den typen av situationer. Polisen genomför ju förhör vid gripanden, förhör man egentligen är berättigad till att ha ett juridiskt ombud under, alltså en person som är på ens sida och hjälper en att tolka förhöret, ger råd och så vidare. Ofta blir det dock inte så eftersom en är stressad, obekväm och inte pallar vänta, eller som i Hibbs fall för att polisen uttryckligen säger att ”det kommer gå bra”. Om man blir förhörd av flera personer med stor vana av sådana situationer, som dessutom är i en uppenbar maktposition, och inte har någon slags hjälp att tolka ut så blir det lätt att man säger saker en inte hade velat säga.

Detta låter kanske inte så farligt. Människor tänker väl att det är bra att brottslingar åker fast (Hibbs har ju trots allt inte blivit straffad för något hen inte gjort). Men ur ett rättssäkerhetsperspektiv så är detta djupt problematiskt. Det är väldigt viktigt att även människor som begått brott får stöd och uppbackning. För många kan nog förhörssituationen i sig upplevas som så obehaglig att en erkänner även saker en inte gjort för att få komma ifrån den. Det är inte heller ovanligt att polisen på eget bevåg tar sig extra befogenheter, och sådant blir individen såklart betydligt mer sårbar för om inte formen för ett vettigt förhör upprätthålls.

När jag läst kommentarerna kring denna händelse så kan man ofta se en inställning som låter typ: ”men snälla lilla, du borde ha begripit att det var olagligt och nu får du stå ditt kast. Sluta klaga”. Grejen är att Hibbs inte har klagat över att hen åkt fast, däremot tycker hen att hen har blivit överkörd i förhör, satt i en situation där hen inte förstår vad som sker och där hen inte kan försvara sin rätt, där hen står mot en mycket starkare motpart. Sånt är obehagligt, och det borde varje människa som försöker förstå också begripa.

Men det är klart, den som försöker säga något om hur makten fungerar och agerar utifrån egen erfarenhet ska förlöjligas och tystas ner: ”men visste du inte det, lilla du, det är så världen fungerar”. Sanningen är troligen att de som säger såhär aldrig varit i liknande situationer själva. Att rättssystemet inte ”bryr sig om våra känslor” är en usel grej att säga för om det är något ”systemet” faktiskt borde gör är det att ta våra känslor i beräkningen. Känslor betyder så otroligt mycket i situationer som dessa. Det handlar om makt och kontroll över situationen. Vilka känslor en har inför detta påverkar såklart otroligt mycket hur själva utfallet blir.

Så: stå på dig Hibbs! Det är jävligt bra att du kommer ut med din historia och jag hoppas på att få läsa mer om saken.

Debattlinjen.

Jag tänkte på en grej apropå Widerstedt och postpolitik, om jag tänker mig kan bringa ytterligare klarhet i det hela.

När man diskuterar ”fenomen” som Widerstedt och Vilks så uppstår ofta en vanlig invändning som låter ungefär: ”nog är kanske själva deras handlingar ointressanta, men de har i alla fall skapat debatt”. Detta för för mig osökt tankarna kring retoriken som finns kring att ”skapa arbete”, det vill säga att det inte läggs så stor vikt vid vad det är för typ av arbete som skapas och på vilka premisser, utan att själva arbetsskapandet i sig har ett såpass stort värde att det inte är så viktigt att diskutera resterande aspekter.

Jag tycker verkligen inte att det finns något egenvärde i debatter. Det viktiga är om debatten är relevant och om en kommer fram till något av värde. Ofta hör man uppmaningar som ”våga tycka” ljuda och jag tänker alltid att det knappast har ett värde i sig, detta att folk ”har åsikter”. Ibland kan en även höra saker som ”så roligt att du är så engagerad och har så mycket åsikter” som om det var själva formen ”engagemang” och inte innehållet i det som var det relevanta. Strängt taget kan vi ju ha en situation där en massa personer är engagerade, fast i helt menlös eller i värsta fall direkt skadlig verksamhet.

Det har innan ironiserats över detta, bland annat min kollektivkamrat Gerson har skrivit en del om vad hen kallar ”debattlinjen”. Det är dessvärre en väldigt träffande beskrivning av vår samtid: ett åsiktsklimat där allt handlar om kvantitet, inte om någon slags kvalitet i resonemang och ståndpunkter. Ett klimat där alla ska ha en åsikt.

Detta är lätt att raljera över, men det är ändå viktigt att se allvaret i situationen som råder. Hur kommer det sig att åsikten eller debatten som sådan anses ha så högt värde att vi helt ignorerar substansen i den och vad gör detta med vårt samhälle? Det tycker jag är en väldigt viktig fråga att ställa sig.

Tankarna.

Jag har de senaste dagarna ägnat mig åt typ allt som är bra utom att studera. Gått på två sanslöst intressanta föreläsningar på Projektil, en om rosa och en om psykoanalys som politiskt redskap. Känner mig nu uppfylld av kunskap och intressanta tankar.

Mitt mål i livet: att alltid få tänka nya, intressanta tankar. Att aldrig sluta utveckla min världsbild. Måste bara hitta ett sätt det kan göras på.

Postpolitik.

Jag vet inte om ni känner till begreppet postpolitik, men det används en del i vissa kretsar och jag tror att det kan vara en viktig nyckel till förståelse för alternativa sätt att betrakta samtiden på.

Postpolitik betecknar ett tillstånd när politiken tömts på sin innebörd och verkligt samhällsförändrande kraft men fortfarande lever kvar i kulturen som symboler. Politiken förvandlas från att beröra verkligheten, verkliga människors levnadsvillkor och så vidare i grunden till att bara utgöra ett teatralt skådespel där man skaffar sig en politisk åsikt på samma sätt som man shoppar en ny tröja: en ikläder sig de politiska symboler, språk och så vidare som passar en bäst för tillfället, utan att förankra detta i något slags verkligt krav eller kamp för förändring. Politisk karriärism är något som är sammankopplat till detta: att ”satsa på politiken” är inte att satsa på en dröm om ett annat samhälle utan att satsa på sin personliga position inom den politiska sfären.

I mina ögon så har postpolitiken helt tagit över den parlamentariska demokratin. Jag upplever inte att det finns någon verklig potential till samhällsförändring inom partipolitiken. Vi har en situation där de två största partierna i princip vill samma saker, framträder på samma sätt och så vidare, medan de mindre partierna blir alltmer marginaliserade. Miljöpartiet aspirerar ju på att bli en av de största spelarna inom svensk politik och för att uppnå detta så närmar de sig mittenfåran i högre och högre grad, istället för att erbjuda något slags alternativ. Detta skapar i sig ett utrymme för populism. Människor anammar ett politikerförakt, med all rätta då politikerna faktiskt inte förefaller göra något för dem. Svaret på detta politikerförakt blir att, delvis i protest, rösta på ett parti som försöker tala till ”folket”, till exempel Sd.

Ingenstans inom partipolitiken finns diskussionen om vilket samhälle vi vill ha, vad vi strävar efter. Allting handlar om att tillfälligt hantera diverse kriser utan att förändra systemet som föranlett krisen eller att göra diverse utspel och ”ställningstaganden” som Borgs bankbråk eller, nu senast, Lööfs initiativ att ”bjuda in till diskussion” om kvinnors representation i bolagsstyrelser istället för att utnyttja den makt hen faktiskt sitter på. Det viktiga är att ”visa känslor” och ”ta ställning”, inte att faktiskt uträtta något.

Det är dock inte bara regeringen som gör sig skyldiga till detta. Tänk till exempel på alla socialdemokrater som på senaste tiden uttalat sig för såväl rut-,  rot- och jobbskatteavdrag samt vinster i välfärden med argumentet att människor nu ”vant sig” vid detta. Som om människan inte vänjer sig vid all möjlig skit precis hela tiden. Det värsta är emellertid att detta fungerar, för i ett tillstånd av ständigt osäkerhet och kris så vill människor inte ta några risker, och det upplevs alltid som en risk med något om är alltför subversivt.

När parlamentarismen urvattnas så måste politiken finna nya vägar, det är därför utomparlamentarism är så viktigt. Det är därför det är så viktigt att inte bara acceptera allt som sker inom det rådande systemet regler utan faktiskt protestera även emot det som är demokratiskt framtaget. Vi lever i ett samhälle där den parlamentariska modellen är otillräckligt för att tillvarata folks intressen, vilket en tydligt kan se i framväxten av politikerförakt och populism. Få människor verkar tro att partipolitiken ska erbjuda dem vad de vill ha, men en går ändå och röstar för att det är så en ska göra, det är en slags demokratisk ritual snarare än en något en tror ska leda till verklig förändring.

Det är viktigt att inte bara ifrågasätta enskilda partier och förslag utan också själva formen för politiskt engagemang, för den dikterar väldigt mycket. En måste se att även själva formen i sig är politisk, och också borde vara utsatt för politisk diskussion istället för att lojt accepteras som någon slags naturlag.

Detta ska inte läsas som att jag på något vis är ”emot” demokrati, men däremot ser jag att den nuvarande formen för hur demokratin äger rum har stor brister och i viss mån passiviserar den som söker sig till den med ett äkta engagemang, i hopp om att få utlopp för sina drömmar om ett bättre samhälle. De demokratiska rättigheter som vi idag skattar högt har inte kommit fram genom en på förhand given demokratisk process, utan har kommit fram genom kamp som har gått utanför vad som är tillåtet eller påbjudet inom det rådande systemet. Vi kan på intet sätt tänka att vi är ”klara” med de ramverk vi har nu, utan det måste ständigt ifrågasättas och omarbetas, och för detta måste vi finna andra metoder än de som påbjuds.