Har feminismen gått för långt?

Jag tänkte att jag skulle skriva lite mer om en grej som jag kom in i på förra inlägget, nämligen detta om ”feminismen gått för långt”. Ibland vill folk (oftast män) att en ska diskutera huruvida ”feminismen har gått för långt”. Förutom att jag har grymt svårt att begripa hur en ideologi som strävar efter jämlikhet kan gå för långt så blir jag liksom alltid konfunderad när jag funderar på hur dessa människor ser på sitt eget inflytande i frågan. Ungefär som om det var deras sak att avgöra huruvida det finns ett behov av mer feministisk kamp. Ungefär som om den kvinnliga frigörelsen är något som de själva kan stoppa och starta efter behag.

Anledningen till att kvinnor har så mycket rättigheter idag är inte att någon varit ”snäll” och gett oss dessa. Anledningen är inget annat än en lång och tålig kamp mot förtryck. Det var liksom inte så att de styrande en dag bara bestämde sig för att ”ok, nu gör vi samhället lite mer jämställt”. Detta säger ju sig själv, men det finns fortfarande många som vill låta påskina att det faktiskt inte har varit på detta sätt.

Detta handlar om att i efterhand täcka över de konflikter och kamper som lett fram till frigörelsen för viss grupper, för att skapa intrycket av att frigörelse inte är något man kämpar sig till utan något som är från ovan givet. Något en bör vara tacksam för, nöja sig med och inte kräva mer av.

Givetvis tycker de som över huvud taget ställer frågan att feminismen har ”gått för långt”, de flesta skulle nog inte velat att den kommit någonvart över huvud taget. Saken är att det är helt jävla ovidkommande vad de tycker och inte tycker om feminism, för det är inte för dem kampen förs. Som feminist får en inte låta sig luras av detta och tro att det här är personer vi behöver lyssna på eller på något sätt övertyga om ett feminismen inte har gått för långt. Visst kan det vara roligt att debattera saken, men en ska samtidigt veta att personer som ställer frågan inte är några vi behöver ha med oss på vår sida.

Det är knappast så att frigörelse historiskt har kommit till genom att de som mister sina privilegium på grund av denna blir övertalade till att förstå rimligheten i den, det har alltid och kommer alltid att handla om maktkamp. En kan aldrig förvänta sig att någon ska komma och ge en rättigheter bara för att en är människa, det är något en måste kämpa sig till. Och så spelar det ärligt talat ganska liten roll om någon jeppe tycker att det har gått för långt.

Vägra vara tacksam.

Väldigt bra skrivet av Rashid om tacksamhet i SvD. Artikeln centrerar kring tacksamhet som invandrare förväntas känna, men jag tänker att resonemanget kan appliceras på betydligt fler grupper, och jag tänker i synnerhet på ungdomar som har jobb. Om en har jobb som ungdom så ska en inte ställa krav på  arbetsvillkor, lön eller liknande för att en ska vara glad att en ens har ett jobb, såsom arbetslösheten ser ut idag. Detta är något som präntas in av hela jävla samhället: du ska vara tacksam för att du får skapa vinst åt ett företag för en lön som är lägre än den vinst ditt arbete tillför.

Jag tycker att konceptet kring att vara tacksam för att man får vistas i ett land känns jävligt vrickat i sig självt. Jag kom aldrig på tanken att jag skulle känna tacksamhet när jag fick lov att vistas i Bryssel, till exempel. Om det dessutom är så att en behöv fly från förtryck så blir det ju än mer absurt. Då ska en inte vara tacksam för att en blir emottagen. Glad och lättad, absolut, men att känna tacksamhet för att någon tillgodoser ens mänskliga rättigheter är bara absurt. Det är inget jag avkräver någon, och det är inget jag tycker att någon annan ska göra heller.

Men för att dra det utanför just invandrarfrågan: förtryckta grupper uppmanas ständigt till att vara tacksamma eller ”nöjda” med vad de redan fått tilldelat. Detta kan en höra när det talas såväl om rasism, sexism, klasskamp och så vidare. Man ska vara nöjd som invandrare för att en över huvud taget får vistas i Sverige, nöjd som kvinna för att vi lever i ett av världens minst ojämställda länder, nöjd som arbetare för att en ens har ett jobb och så vidare. Ungefär som om allt detta vore något en blivit tilldelas av makten av någon slags pur godhet, och inte något som faktiskt blivit tillkämpat under lång och segdragen frigörelsekamp.

En grej man ofta hör som är lite på samma tema är idén om att ”jämställdheten har gått för långt” och att utvecklingen ”måste stoppas”. Under denna utsaga så döljer sig utgångspunkten att jämställdheten inte är något kvinnor faktiskt har kämpat sig till under århundraden, utan att det liksom vore något som blivit givet till oss bara sådär och som en när som helst kan ”stoppa” bara genom att trycka på en knapp. Det handlar om att skapa intrycket av att jämställdhetsfrågan inte alls handlar om maktkamp utan kort och gott om vad som faller makten in.

Att visa tacksamhet inför makten är det värsta en kan göra om en vill utvidga sina rättigheter. Visa istället tacksamhet inför de tidigare generationer som drivit frigörelsekampen som vi idag skördar frukterna av, men var jävligt väl medveten om att det inte är något som har kommit dig till del bara på ren slump eller godhet från maktens sida.

Nykterhet och beslut.

För några dagar sedan drömde jag att jag blev väldigt väldigt full, och det var så jävla jobbigt. Lättnaden jag kände när jag vaknade och upptäckte att så inte var fallet var otrolig. Känslan av obehag efteråt var dock svår att skaka av sig.

Först tänkte jag att det skulle bli svårt att vänja sig vid hela den här nykteristgrejen, därför drog jag ut på beslutet och tänkte att jag skulle ”trappa ner”. Men när jag väl tagit beslutet, som togs mer eller mindre på impuls, så var det liksom inte jobbigt alls längre. Inte ens cigaretterna saknar jag (inte för att jag rökt regelbundet, men har feströkt ganska mycket). Detta trots att jag gått ut precis lika mycket som jag brukar, tillsammans med folk som dricker.

Nu är det knappats hugget i sten att jag aldrig mer kommer göra någon av dessa saker, men jag tycker att det är fascinerande hur lätt det är att anpassa sig efter beslut en fattat. Det jobbiga är nästan alltid att ta själva beslutet, inte att lägga om sin livsstil efteråt. Jag brukar alltid hålla på och bäva en jävla massa innan jag ska bestämma minsta lilla grej.

Jag antar att det på något sätt handlar om känslan att det skulle vara omöjligt att ta tillbaks vissa beslut, att vissa beslut är mer irreversibla än andra. Jag tänker mig att beslut som handlar om att avstå något: alkohol, barn, kött och så vidare, av etiska skäl upplevs som svåra att ta tillbaks eftersom en då skulle vara en ”hycklare” eller liknande.

Nå. Jag uppmanar den som överväger att sluta med något, såsom rakning, alkohol, tvåsamhet och så vidare att hela enkelt testa. Det är inte i någon mening ett större beslut än att bestämma sig för att fortsätta. Ofta så kommer du nog upptäcka att det var en ganska liten grej trots allt, som kändes väldigt stor. Ibland tar det det att komma dit, ibland inte.

Löpningen.

Tänkte bara informera om att jag har varit grym som fan och kommit igång med löpningen. Gav mig till och med ut och sprang vid halv ett igårnatt, mest bara för att jag kände för det. Har skaffat ett löpsällskap i kollektivet och det har verkligen gjort det mycket lättare för mig att motivera mig. Och det är bra, för jag behöver verkligen röra på mig. Jag har suttit stilla så jävla mycket de senaste åren. Och snart kommer jag nog orka ta mig ut själv.

Växa upp.

Ni vet den där klyschan som man fan alltid hör som går typ såhär: ”när en är ung så har man en massa extrema åsikter och är engagerad men sedan så slutar en med det”, fan vad trött den gör mig. För det första är det väl inte ens sant? Det finns ju en massa personer som är djupt politisk engagerade även som vuxna och dessutom väldigt ”extrema” i sina åsikter.

Vad jag dock tycker är mest fascinerande med den där klyschan är att det liksom automatiskt förutsätts vara något dåligt och omoget bara för att många lägger av med det med stigande ålder. Ungefär som om människor gjorde rimligare livsval när de blir äldre?

När människor försöker avskriva mina åsikter, tankar och känslor jag har nu med att jag kanske inte kommer känns så i framtiden blir jag djupt skeptisk. För det första tror jag inte att jag kommer överge mina övertygelser bara för att jag blir gammal, för det andra ser jag inte hur det äger relevans för mig nu vad jag kan komma att tycka och tänka senare. Varför skulle mina åsikter nu vara mindre värda bara för att de kan komma att förändras?

Men det värsta med hela retoriken är att om de som förutspår att ens engagemang kommer dö ut troligen inte kommer erkänna sitt misstag om det inte gör det, utan då bara se det som ett bevis på bristande ”mognad”, eller att en inte ”vuxit upp” som en ska. En ska liksom förlora engagemanget, gå mer mot mitten och så vidare. Om en inte gör det är det något fel. Detta blir nog på sätt och vis en självuppfyllande profetia för många personer, för att det liksom är skämmigt att brinna lika mycket som en artonåring när en är 30.

Nå, jag är stolt över att jag nu är såpass politiskt engagerad och har de åsikter jag har. Om jag nu förändrar dem med åldern så spelar det ju faktiskt ingen roll just nu. Det gör inte min känsla mindre stark eller mina åsikter mindre rimliga i sig, det visar bara på att människor alltid förändras. Det behöver absolut inte vara till det bättre.

Om #minrasism, självgott koketterande och det sanna jaget.

Gårdagens twitterhaveri var helt klart hashtaggen #minrasism där människor på olika sätt ”kom ut” med sina rasistiska fördomar. Varför? Tydligen för att det är viktigt att erkänna ens fördomar för att kunna bekämpa dem.

Alla människor har fördomar, de flesta har troligen rasistiska sådana i olika omfattning. Vi behöver absolut diskutera den strukturella rasismen i samhället, en diskussion som givetvis inkluderar hur en själv bidrar till den. Vad vi däremot inte behöver är en massa människor som ”kommer ut” som fördomsfulla och som sedan uppgår i någon slags pervers gemenskap rörande detta. Bildar Klubben för de som har insikt om sin egen fördomsfullhet, men utan att ta något faktiskt ansvar för förändring.

När människor på detta sätt ”bekänner” sina fördomar så blir det lätt så att det istället för att uppstå någon slags konkret diskussion om vad en ska göra åt dem istället landar i något slags konstaterande av att ”alla har fördomar” och att det inte är så mycket att göra åt, mer än att på detta sätt synliggöra det hela, såklart. Synliggörandet i sig ses liksom som nog, och alltid slutar i en jävla ryggdunkarfest där olika personer berömmer varandra för att de trots allt vågar erkänna att de har fördomar. Insikten om sina egna tillkortakommanden ses som tillräcklig.

Detta får mig att tänka på en grej som Zizek skriver i Först som tragedi, sedan som fars, där hen menar på att uttrycket ”förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” idag kan bytas ut mot ”förlåt dem, ty de vet precis vad de gör”. Innan så har man bortförklarat olika människors medverkan till att upprätthålla förtryck i samhället med att de är för korkade för att veta bättre, men idag så kan det verka ursäktande i sig att en faktiskt vet vad en håller på med, men med hänvisning till sina ”mänskliga tillkortakommanden” helt enkelt accepterar detta hos sig själv.

Detta relaterar också till vad jag innan skrivit om det Sanna Jaget. Den rasism en ger uttryck för ursäktas med att en bakom allt detta egentligen är en annan person, en person som är medveten om rasistiska strukturer i samhället och även hur en själv medverkar till dem, som har goda intentioner men som ibland gör misstag. Dessa misstag är såklart förargliga, men inte mer än så. De ses inte som några uttryck för vem en egentligen är eftersom det ”sanna jaget” är medvetet om dem och inte står för dem ”egentligen”. Det är som om de aldrig hade inträffat, som om denna faktiska rasism äger rum i en annan dimension där det sanna jaget inte är inblandat.

Alla människor gör misstag, det är inte det jag hänger upp mig på. Vad jag ogillar är när det anses tillräckligt att inse att en gör misstag, när en kan komma undan från sitt ansvar endast genom att erkänna att en också bidrar till rasismen i samhället. När ett självgott koketterande om ens egen medvetenhet om ens brister täcker över en diskussion om hur vi ska bekämpa rasism som det finns ett skriande behov av.

När jag upptäcker rasism hos mig själv så håller jag käften, skäms och förändrar. Jag inser att jag aldrig kommer kunna göra mig helt fri från fördomar, men jag begriper också att en alltid kan bli bättre och att detta arbete aldrig får avstanna till förmån för något slags självgott koketterande om mina fördomar.

Kan jag få tycka att Vilks gör dålig konst ifred eller?

Så lustigt när man skriver om Vilks och folk genast taggar till och bara: ”varför gillar du inte Vilks??!?!?!?!??!?!”. Men snälla nån, kan jag få tycka att hen gör dålig konst ifred eller?

Den så kallade ”konsten” innehåller inget av de element som enligt min uppfattning gör konst intressant: ingen spännande analys, inget ifrågasättande av rådande strukturer, inget högt estetiskt värde och är dessutom inte särskilt nyskapande (hen hakade ju fan bara på Jyllandsposten). Det sägs att det är debatten som är konstverket, men hen har ju inte heller lyckats förvalta debatten på något vettigt sätt, plus att en jävla apa kan ”skapa debatt” genom att vara en idiot. Det är helt enkelt fruktansvärt tråkigt, dåligt och oinspirerat.

Det här är mitt stora problem med hela yttrandefrihetsgrejen. Om jag till exempel sagt att jag tyckte att en tavla av någon okontroversiell konstnär var dålig så hade inte en jävel brytt sig, men så fort något är kontroversiellt så ska det hyllas till skyarna för annars är en ”emot yttrandefrihet”. Jag tycker det borde vara tvärtom: konst som trampar folk på tårna måste vara betydligt mycket bättre, ha något att komma med.

Och nej, jag tycker inte att jag ska behöva lägga in någon brasklapp om att jag tycker Vilks ”konst” ska vara laglig, för jag har inte sagt motsatsen. Jag har bara sagt att hen är en idiot och att jag inte anser att hens konst innehåller något verkligt subversivt, vilket hen (och typ alla som försvara hen) gör anspråk på. Senaste jag kollade så var det inte något grundkriterium för att få göra en rondellhund att den var subversiv, men någon kanske tycker att det borde vara så?

Godmorgon.

Godmorgon! Har frustrerande mycket saker jag vill skriva om, men för lite tid för att få det gjort. Idag tänkte jag avhandla: ytterligare ett inlägg om Widerstedt, ett om rasism och så ett om denna skittramsiga debattartikel, men jag vette fan om jag orkar. Har för övrigt gjort klart högskolevalet nu, svenskan kom ganska långt ner och statsvetenskapen på första plats, fast jag tror inte jag kommer in. Nåja, nästa termin kommer nog bli roligare än denna hur jag än vrider och vänder på det, och förhoppningsvis kommer jag att ha mer tid över för annat också.

Rosa och vuxenbliandet.

Var på en sjukt intressant föreläsning med Ambjörnsson som skrivit boken Rosa – den farliga färgen som handlar om samhällets relation till rosa och hur otroligt symbolladdad den är. Hen tog upp en massa intressanta aspekter, bland annat klassfrågan i hur man låter sina barn använda rosa, där avståndstagande från färgen ofta är en statusmarkör inom den medvetna medelklassen. Detta motivera med att en inte vill pressa in barnet i ett fack, trots detta är en på en massa andra sätt är mycket mån om att visa vilket kön ens barn har på andra vis.

Det jag fastnade mest för var dock hur rosa hänger ihop med vuxenblivandet. ”Överdriven” användning av främst mer skrikiga nyanser av rosa anses höra barndomen till och därmed också vara något en bör ”växa ifrån” i takt med att en blir större. Färgen rosa fortsätter dock representera kvinnlighet, men används i mindre grad (bara detaljer i en outfit till exempel) och mindre extrema nyanser.

Ambjörnsson tog upp ett exempel med en feministisk aktivist som hade inrett hela sitt rum i en typiskt flickig och genomgående rosa stil och som menade att detta var ett slags motstånd mot vuxenblivandet. Eller, egentligen inte vuxenblivandet i sig men att bli vuxen på samhällets villkor. Det här tyckte jag var en jätteintressant poäng, och jag tänker på hur många gångar jag själv har rynkat näsan åt vuxna kvinnor som klär sig i ”fel” nyans av rosa trots att jag själv ofta har rosa på mig, i enligt mig mer smakfulla toner.