Attraktionslagen.

Jag har skrivit på Alla jävla dagar om den så kallade attraktionslagen, eller ”the Secret”, som jag innan bloggat om här och här. Jag har skrivit om hur denna mytbildning återkommer i vårt samhälle och hur den upprätthåller samhällsideologin och gör människor inkapabla till att klaga. Jag ser detta som ett av vår tids farligaste trosföreställningar och tycker att den är väldigt viktig att ifrågasätta på ett djupare plan är huruvida den råkar vara sann eller falsk: vi måste se vilken verkan denna uppfattning har, vilka intressen den tjänar och så vidare.

Jag tycker att det är fascinerande och sjukt att kapitalismen har lyckats ge upphov till en faktisk religion, för det är precis vad ”the Secret” är. Och precis som andra religioner också har varit det titt som tätt så används även denna till att kuva och skuldbelägga människor.

Nå, jag vore glad om ni ville läsa min text. Den är lite längre, men jag är väldigt nöjd med den och tror att den kan ge nya perspektiv på saken.

Vilket miffo som helst kan väl provocera.

Får faktiskt erkänna att jag har behövt rannsaka mina känslor kring hela Widerstedt-grejen. Jag har funderat lite på varför jag tycker hela grejen är så störig, och kommit fram till att det kokar ner i två olika grejer.

Den första grejen är såklart grejen med att hen ”bara spelar”. Detta vet ni ju och har läst mig skriva om innan, två gånger till och med. Såhär, det är klart att man kan ”spela en roll”, som en skådespelare. Det jag stör mig på är när det sker i den kontexten det gör nu, det vill säga bloggosfären. I bloggosfären snackar ju alla om att de ”spelar en roll”, att de är andra personer i verkligheten och så vidare. Detta stör mig något sanslöst, och därför finner jag det extra provocerande när någon drar det till den nivå Widerstedt gör.

Grejen är att det känns lite billigt, bara som en desperat förlängning av det gamla vanliga tugget. Jag tycker att det är tråkigt att vi i allt högre grad har kändisar som liksom inte står upp för sig själva och alltid försöker påtala att de ”egentligen” är något annat. Om det bara varit Widerstedt som gjort detta hade jag nog inte reagerat så starkt, och då hade det även känts mer nyskapande. Men nu kör hen bara i samma gamla spår som typ alla provokationsbloggare har gjort innan, det är bara det att hen i slutet kallar det ”konst”.

Om det nu är konst och om hen nu har spelat hela tiden så tycker jag att det är högst oklart, själva utförandet alltså. Hur tänkte hen till exempel när hen onanerade i Big Brother-bikten. Var detta något som hen anser att den typ av tjejer som hen försöker kritisera med sitt projekt brukar göra? Menar hen att detta är en del av vårt nuvarande kvinnoideal? Det tycker jag allt är en tunn analys. Det känns mer som att det är en ursäkt för att agera allmänt gränslöst, som sedan sätts in i någon slags feministisk analys där det inte riktigt passar helt enkelt för att det inte är ett ideal i vårt samhälle att kvinnor ska onanera i direktsändning.

Den andra grejen som börjar störa mig mer och mer nu såhär i efterhand är den att jag blir så matt på hela grejen med ”luften är fri”-provokatörer, och att dessa anses vara ”konstnärer”. Jag tycker att Vilks och Widerstedt är två mycket bra exempel på detta. Deras gärningar som konstnärer bygger på att sparka på grupper som redan ligger, i Vilks fall muslimer och i Widerstedts fall så kallade bimbobrudar, som ju knappast åtnjuter en privilegierad ställning i detta samhälle (mer om detta i mitt inlägg om bimboidealet) utan snarare är de som alltid får bära den satans skammen för allt dåligt med kvinnosynen i vårt samhälle.

Människor tycker att detta är okej eftersom de ”provocerar” och då är det liksom automatiskt subversivt, utmanande av ideal och normer och så vidare, som det ofta heter. Jag tycker inte att varken Widerstedts eller Vilks verk är det minsta subversiva, jag ser det bara som banala och fullkomligt intetsägande handlingar som är provocerande egentligen bara för att de är så idiotiska.

Gud, vilket miffo som helst kan väl ”provocera” på de premisserna, inte heller utsätter en sig för någon större risk eftersom samhället har en tendens att skydda personer som sysslar med att sparka på utsatta grupper, till skillnad från de konstnärer som faktiskt i någon verklig mening utmanar makten i samhället.

Kopplingen Vilks och Widerstedt kanske inte känns helt uppenbar för alla, men jag hoppas på att ni ändå greppar mitt huvudsakliga resonemang kring denna typ av ”konst” som egentligen mest består av vilt sparkande åt alla håll, i hopp om att provocera någon. Det finns inget vettigt budskap, inget verkligt subversivt eller utmanande av samhällets normer och värderingar, snarare cementeras dem.

Varifrån kommer den jävla trafiken?

Hej blawglovers. Jag har noterat att jag har fått en massa direkttrafik till bloggen de senaste dagarna och undrar om någon kan svara på varför. Står jag omnämnd någonstans? I så fall vill jag gärna veta på grund av att jag är så jävla uppmärksamhetskåt och egocentrera. Blir så jävla frustrerad när jag inte vet varför jag får trafik.

Jag föredrar att diskutera saker som berör folk på riktigt.

En argumentationsmodell som är förbluffande vanlig kring till exempel sexistisk reklam är följande: ”jag har inget emot att män eller kvinnor objektifieras, men varför diskuterar vi bara objektifieringen av kvinnor och varför blir det inte en lika stor grej när en man objektifieras” där den huvudsakliga poängen inte är att kritisera objektifieringsdebatten som sådan utan bara att säga att det måste vara ”lika”. Samma modell hör en kring rasism (varför diskuterar vi den här rasistiska nidbilden men inte den här stereotypen av en vit person). Poängen är nästan alltid att personen ifråga inte bryr sig om den där grejen egentligen, men tycker att den också ska diskuteras i rättvisans namn.

Jag undrar i mitt stilla sinne hur en kan vara så neurotisk kring att en inte alltid står i fokus att man alltid måste dra uppmärksamheten till sig själv i debatter oavsett vad det rör sig om. Om en nu inte tycker att det finns et problem med till exempel rasism mot vita, varför ska det då diskuteras? Det faller sig väl naturligt att en diskuterar saker där det faktiskt finns upplevda problem och inte uppehåller sig med ickedebatter.

Objektifieringen av kvinnor diskuteras mer än objektifieringen av män för att den helt enkelt är betydligt mycket mer omfattande, och svårare än så är det inte med den saken. ”Vi” diskuterar inte heller varenda objektifierande bild som produceras, då skulle vi fan inte göra annat. Det som diskuteras är ibland extremfall, men framförallt ett fenomen där man knappt kan interagera med sin omvärld utan att få hundratals bilder av avklädda, åmande kvinnor i sexiga poser och med särade läppar upptryckta i nyllet. Det rör sig inte om enskilda bilder, det rör sig om ett helt jävla samhällsbygge.

Om en faktiskt tycker att något är ett problem så tycker jag att en kan ta upp det istället för att likt en femåring gnälla om saker som någon annan hade kunnat uppleva som och diskutera som ett problem istället för vad de nu diskuterar nu. Kanske skulle någon lyssna och diskutera frågan (vilket förövrigt görs rörande en massa ideal och normer som drabbar män), kanske skulle det upplevas som irrelevant. Poängen är att denna metadiskussion om saker någon annan hade kunnat uppleva som ett problem och diskutera istället är så satans tröttsam.

Om nu ingen har tagit illa vid sig av en reklam, varför ska den diskuteras? Jag diskuterar gärna mansfrågor där folk faktiskt upplever ett problem (med vissa undantag) såsom mäns utrymme för att visa känslor, mäns kontakt med sina barn och så vidare. Däremot vill jag inte diskutera mansfrågor där inte ens den som tar upp dem faktiskt upplever situationen som problematisk. Det är ju fan bara en ickefråga, något som diskuteras för sakens skull och inte för att det i realiteten upplevs som ett problem. Tack, men då föredrar jag att diskutera saker som faktiskt berör folk på riktigt.

Det sanna jaget.

Jag vill förtydliga två saker angående inlägget om Widerstedt:

  1. Jag är egentligen obrydd om det hen har gjort. Jag tycker inte att hens videos eller inlägg varit särskilt provocerande. Jag tyckte det var roligt när hen onanerade i Big Brother-bikten på internationella kvinnodagen. Utöver det känner jag typ ingenting inför människans provokationsgärning. Tycker hen är lite lustig då och då, det är allt.
  2. Huruvida hen planerat det hela långt i förväg eller ej tycker jag är ganska irrelevant. Jag kan förstå att någon annan tycker det är en intressant aspekt, men för min del handlar det oavsett om att inte ta ansvar för sina handlingar.

Jag tänkte även passa på och fortsätta diskussionen:

Vissa har kommenterat och skrivit att Widerstedt verkar vara en helt annan person i andra sammanhang (till exempel tidigare bloggar) och menar att detta är hens ”verkliga” jag. Jag vänder mig helt och hållet emot termen ”verkliga jag” i sammanhanget. Jag menar att du inte kan dela upp ditt ”jag” i någon slags egentlig kärna som du kallar mer verklig, och sedan sålla ut delar av ditt agerande som delar som inte tillhör detta verkliga jag. Du är allt du gör, tänker och säger. Det finns säkert vissa delar av din person som du känner dig mer bekväm i, men det gör inte de andra delarna mindre verkliga, bara mindre önskvärda. Det är fullt naturligt att människor har olika roller i olika sammanhang, men alla dessa roller är med och konstituerar personligheten och framförallt din gärning på jorden.

Jag tror att människor använder sig av denna uppdelning för att kunna försvara beteenden de inte känner sig bekväma med hos sig själva, och även beteenden som de inte kan acceptera hos andra som de känner för andra egenskaper. Hur ofta hör en inte detta om våldtäktsförövare, att personen inte är sådan ”egentligen” och därför er definition inte kan vara skyldig utan att det måste ha skett något slags misstag. Inte för att jag Liknar Widerstedt harmlösa provokationer med våldtäkt, men jag tror att ni begriper min poäng: föreställningen om jaget som en ”verklig” kärna som man sedan ikläder olika ”masker” (som man efteråt kan ta av helt utan att de har färgat en) är en konstruktion som tillåter människor att slippa känna dåligt samvete över gärningar de gjort sig skyldiga till. Detta leder också till att de inte ser detta som delar i sitt ”sanna” jag och därför inte känner sig nödgade att förändra det. En slipper helt enkelt ta den moraliska smällen från sitt agerande.

Nå, det är klart att en kan ”spela en roll” för att göra en poäng, men en ska samtidigt veta att denna roll inte går att med säkerhet åtskilja från ens ”sanna jag”. Rollen kommer obönhörligt att flyta ihop med dig och även göra ett avtryck i världen. Därför ska en kunna stå för de saker en gör även då en medvetet träder in i en roll.

Tycker för övrigt att Kvinnopartajs inlägg om saken är mycket bra.

Lägesupdatering.

Gårkvällen spenderades med att laga och äta vegansk mat med några slags hippies. Kom hem och upptäckte livlig kommentarsdebatt rörande mitt inlägg om Widerstedt, mycket intressant! Jag ska skriva mer om saken senare idag, jag lovar, för jag tycker att det är något väldigt talande för vår tid över det hela.

Jag ber om ursäkt om jag börjat bli mer otydlig och svårtolkad på bloggen på senaste tiden, ibland känns det så. Jag har inte riktigt orkat tänka på formuleringarna på det sättet. Försökte för övrigt fixa till kommentarsproblemet, fungerar det som det ska nu?

Kampen mot depressionen.

Kände depressionen komma tidigare idag. Alltså den sedvanliga vinterdepressionen som jag drabbats av de senaste åren. Det var som om min hjärna togs över av ett regnmoln som föranledde en fundamental oförmåga att fungera. Och så tänkte jag: ”nej, det här året ska den fan inte få vinna över mig” och snörde på mig mina joggingskor. Orkade visserligen bara springa en kvart, men mitt huvud känns fan 100 gånger lättare nu. Jag hoppas att det ska räcka att börja träna för jag orkar fan inte en till vinterdvala. Kampen mot depressionen har börjat.

Jag drömmer om en värld där folk tar ansvar.

Jag undrar i mitt stilla sinne om det finns något mer tidstypiskt man kan göra än att ”komma ut” som konstprojekt. Widerstedt gjorde det ju igår, Vilks menade att hens deltagande i ett islamofobiskt möte var ”konst” och så vidare. Jag blir så matt. Så fruktansvärt trött på min samtid. Vi lever i ett samhälle där ingen egentligen tycks mena något utan bara innehar ståndpunkter, åsikter och begår handlingar som olika slags experiment. I vilket syfte? För att tillfredsställa sitt ego kanske, fan vet jag.

Ibland känns det som att det mest revolutionerande en kan göra är att bara stå för vad en är, gör och säger. Att vara en människa och att stå upp för den människan, att inte backa från den människan. Att inte försöka täcka upp och släta över med att en innerst inne har ett annat, mer verkligt, jag. Sällan har uppmaningen ”var dig själv” känts så aktuell som nu.

Jag tänker på en bok jag läste som ung, tärningsspelaren, som handlar om en person som väljer att organisera sitt liv efter resultatet hen får när hen kastar tärning. Det slutar med att hen begår ett mord och hamnar i fängelse, och först där inser hen att man faktiskt får verkliga konsekvenser av sitt agerande även om det sker innanför ramarna av något jävla ”experiment”. Hen förstår det först när hen själv får ta konsekvenserna av sitt agerande, och så tänker jag mig att det är med alla dessa karaktärer som skapas för att ”provocera”, det är först när de själv drabbas av reella konsekvenser som de inser att ”leken” de sysslar med verkar i verkligheten.

Bloggkommentatorerna gillar projektet. De har efterfrågat mer ”fiktiva bloggar”. Jag som tycker att en hittar ”fiktiva” bloggar och karaktärer i varenda jävla hörn av internet och populärkulturen i stort. Vad jag längtar efter är människor som inte håller på och snackar om att de spelar en jävla ”roll” i olika sammanhang utan som faktiskt står för vad de producerar, de ideal de sprider och så vidare. Det är fan aldrig någon som rakryggad står för någonting, utan allt förklaras med att en måste ”provocera”, ”röra runt i grytan”, ”ta debatten” och så vidare i alla jävla oändlighet. Ingen erkänner sina handlingar och sitt sociala avtryck som en del av vad en är.

Jag vet om att det finns många frågetecken just nu. Det förstår jag verkligen. Vem är Hanna Widerstedt?
Det får ni aldrig veta… Kanske någongång, men inte just nu.

Alltså, jag vet vem Widerstedt är. Det är en person som i någon slags övertygelse om att det inte är det ”verkliga” jaget tror att hen kan göra vad som helst, för att sedan ”komma ut”. Jag hade tyckt att det var större konst om hen bara hade stått rakryggad och sagt: ”jag vet att jag har jävlats, provocerat, sårat människor. Jag är ledsen för det. Det är inte en person jag vill vara, men som jag fram tills nu har varit”. Widerstedt är precis den person hen varit, summan av sina handlingar och avtryck, varken mer eller mindre. Det finns ingen egentlig ”kärna” i hens personlighet, lika lite som i någon annan människas.

Jag har en önskan om att alla, i verklig mening, samlar sig. Erkänner allt de är som en del av sig själva, slutar göra denna förbannade uppdelning mellan sina handlingar och sitt ”verkliga” jag. Inser att även saker de köper, gör och säger ironiskt bidrar till vår samhällsideologi. Du kan inte, lika lite som någon annan jävla människa på denna planet, fly in i någon jävla fejkpersonlighet. Den globala uppvärmningen, den globala orättvisan, alla pågående konflikter och kring, människor som svälter och utförsäkras, bryr sig inte ett piss om huruvida din överkonsumtion, ditt politiska engagemang, dina åsikter och så vidare är ”fejk” eller ”äkta”. Det spelar ingen jävla roll vad eller vem du är innerst inne. Samla er fan.

Den aggressiva borgerliga politiken borde kriminaliseras.

När en debattartikel inleds med att en fråga är så kallat ”tabubelagd” så vet man att det kommer vara smärtsamt att läsa. I en debattartikel om att aggressivt tiggeri borde kriminaliseras så arbetare Westerlund från Kdu ytterligare in skrönan att tiggare är länkade till kriminella nätverk och att pengarna vi ger till dem går till organiserad brottslighet. Jag förnekar inte att det kan vara på detta sätt, men jag har inte sett något som styrker det och det verkar som en ganska enkel skröna att ta till för att berättiga att inte ge pengar till tiggare.

Frågan är dock vad som egentligen är hjärtlöst: att tillåta en utveckling där det svenska samhället bidrar till att organiserade brottslingar utnyttjar andra människor, eller att tydligt säga ifrån innan situationen har eskalerat bortom all kontroll?

Vad som ”egentligen” är hjärtlöst är givetvis att inte ge dessa människor hjälp från samhället. Jag vet inte varför detta inte görs, men jag tycker det känns som en ganska given metod. Jag tänker helt enkelt att människor som tigger troligen gör det av nödtvång, och om en hjälper dem ur den situationen så kanske de slipper tigga. Men vad vet jag? Jag är ju bara en enkel person. Jag har ju inte samma insikt i frågan som Kdu:s Rättspolitiska talesperson.

Denna fantastiska insikt om sakernas tillstånd demonstrerar Westerlund sedan:

Ingen vuxen människa i Sverige behöver tvinga fotgängare att köpa rosor eller dylikt, för att klara av sin vardag. Ingen förälder behöver heller skicka fram sina barn som frontfigurer eller enträget följa efter folk tills de skänker en slant. Om Sverige ska vara ett land där lag och ordning får råda och där alla barn ska ha rätt till en trygg barndom är aggressivt tiggeri någonting vi aktivt måste bekämpa.

Det finns helt enkelt inget behov av att vuxna människor tigger i Sverige, klart slut. Frågan är avhandlad. Att vi ser motsatsen så gott som dagligen spelar ingen roll, för det är helt enkelt inte så situationen i vårt land är. Åh, jag blir så fruktansvärt trött på detta samhälle ibland.

Som pliktskyldigast slänger hen in detta i slutet:

Till syvende och sist blir det hela blott en fråga om huruvida vi ska sträva efter att vara ett land där befolkningen i god tro skänker pengar som i stor utsträckning hamnar i fickorna på brottssyndikat, eller om vi i stället ska se till att alla människor ges så bra förutsättningar som möjligt att skaffa sig ett bra och tryggt liv genom utbildning och arbete.

Nå, det är väl ”bra” att de vill att alla ska kunna skaffa sig ett tryggt liv, men det sägs bara som hastigast i slutet. Fokuset i debattartikeln, och så även själva det konkreta förslaget, är att ”aggressivt tiggeri” ska förbjudas. De hade istället kunna fokusera på att utarbeta ett stödprogram för traffickingoffer, men det gör de inte. Det säger något om hur man inom Kdu hanterar problem som inte drabbar den egna gruppen: förbjud först och främst! Sedan kan vi väl börja titta på mer långsiktiga lösningar. Fast alla vet ju att när tiggarna har hamnat utanför Westerlunds blick så kommer hen inte vilja kännas vid det grundläggande problemet.