Vi måste kunna diskutera alternativ.

Ofta så hävdas det från marknadsliberalt håll att vi har gått mot en utveckling där färre och färre människor är fattiga, och detta på grund av marknadsekonomi och kapitalism. Länder lyfts ur fattigdom för att företag köper billig arbetskraft där, på detta sätt så sipprar rikedomen ner. Detta må vara sant, även om jag tror att det är en sanning med modifikation. Sant är också att det aldrig tidigare i historien funnits så mycket rikedom, som i dagens system är ekvivalent med makt, samlat i så få människors händer. Denna rikedom är byggd i mångt och mycket på 1. exploaterande av naturresurser och 2. andra människors arbete. Visst kan det tyckas omoraliskt att argumentera emot ett system som dragit många människor ur absolut fattigdom med att säga att man rent principiellt är emot klassklyftor. Samtidigt tycker jag att man måste fråga sig om det inte skulle kunna finnas bättre system inom vilket denna rikedom skulle kunna bli jämnare fördelad.

Jag tycker att det är intressant hur det inom vissa kretsar kan uppfattas som extremt radikalt att säga att rådande system (alltså marknadsekonomi) kanske inte av nödvändighet är det bästa ekonomiska systemet eller peka ut brister som finns inom rådande ekonomiska system. Man förväntas leverera en färdig lösning på hur ens ekonomiska drömsystem borde vara utformat, som dessutom ska vara fritt från brister. Som om något system någonsin levererats färdigt utan att innan behöva prövas.

Sanningen är att jag inte vet. Jag är inte ekonom, jag är blott 20 år gammal och har aldrig läst på universitet eller ens läst en jävla bok om ekonomi. Men jag tycker ändå att man kan tillstå att det system vi har idag knappast fungerar optimalt. Med all den rikedom och makt som samlas på hög i några få personers händer, företag som är rikare och mer inflytelserika än länder, med ett enormt förstörande och exploaterande av både jordens resurser och människor och dessutom en massa massa människor som står utanför både möjligheter för att arbeta och konsumera. Är detta det bäste ekonomiska system vi vet idag? I så fall tycker jag att någon borde tänka till lite och försöka utforma något nytt.

Det är ett problem när en ekonomisk modell tas för det enda rätta, visserligen med utrymme för modifikationer, men fortfarande som någon slags universell sanning om hur samhällen bör vara utformade. Människor som inte delar denna övertygelse om kapitalismens och marknadsekonomins förträfflighet ses som några slags galningar. Så talar bara företrädare för en ideologi som fått alltför lite kritik, accepterats alltför mycket som allenarådande sanning.

Gud, jag vet inte ens om jag själv tycker att kapitalism och marknadsekonomi är något dåligt. Däremot vet jag att denna konsensus kring ett samhällssystem, som dessutom gynnar vissa givna grupper mer än andra, aldrig kan vara särskilt nyttigt. Denna konsensus kring kapitalismens och marknadsekonomins förträfflighet måste brytas, vi måste börja tillåtas diskutera alternativ.

Aftonbladet belönar mobbaren.

Alex Schulman skriver denna väldigt sanna text om att det är kefft att Svt ger ett prestigeuppdrag åt en person som spridit uppenbar rasism på sin facebook. Det är såklart oerhört tråkigt att sådant inte tas på större allvar. Men så tänker jag på att Schulman själv blivit belönad med en lysande karriär (på bland annat aftonbladet) där han får ägna spaltkilometer åt att skriva om sina tankar, känslor och åsikter efter att ha drivit en utpräglad mobbingblogg under en tid, för att sedan övergå till lite mindre utpräglade former av mobbing. Jag orkar inte tänka på hur Schulman sitter och sväller i sin egen självgodhet eftersom han minsann inte har skrivit rasistiska kommentarer på facebook, men det gör honom inte till mindre av ett jävla svin.

Jag tycker att alla tidningar, tv-kanaler, hemsidor och vad det nu kan tänkas vara med självrespekt borde ta tydligt avstånd från Alex Schulman om han inte skickar ett personligt jävla förlåtbrev till alla han någonsin varit elak mot offentligt. Och det ska inte vara något pliktskyldigt jävla förlåt, det ska komma från djupet av hans hjärta. Han ska till och med be Marcus Birro om ursäkt.

Det spelar ingen roll att han har rätt eller att han är (anses vara) en duktig skribent. Han är en symbol för självgod översittarmobbing. Han förtjänar inte den plats i finkulturen som han gör anspråk på, han borde inte heller tilldelas den.

Rädslan för institutionaliserad själadöd.

En sak som ger mig sån fruktansvärd jävla ångest är hotet om arbetslöshet. Jag tänker mig att nuvarande arbetslöshetssystem finns kvar om några år när jag gått ut skolan, och så tänker jag att jag inte lyckas skaffa något jobb och att jag sedan kommer bli inskuffad i någon jävla ”söka jobb”-kurs och sedan in i fas3. Tänk er ångesten i att behöva ägna era jävla dagar åt sådan skit, det är så otroligt beklämmande och sådant oerhört slöseri med människoliv.

Jag tror mig till och med ha läst att de som inte är i någon åtgärd i fas3 har större chans att få jobb än de som hamnar i en, även om chansen i båda fallen är minimal. Det är fan endast förvaring det rör sig om, förvaring av människor.

Denna institutionaliserade själadöd får mig att tappa hoppet om samhället. Tanken på vad alla dessa människor hade kunnat göra istället för att sitta där och ruttna bort. Jag menar, bara att göra något som de personligen mår bra av är ju långt mer värt än att de ska sitta där och må skit.

Nåja. Det enda viktiga för mig just nu är att aldrig någonsin hamna i den situationen själv. Jag orkar inte ens fundera kring det politiskt, jag bara vet att jag inte vill att det ska hända mig. Egoistiskt kanske? Jag vet inte om jag orkar bry mig. Jag vet bara att denna ordning vi har idag fyller mig med en sådan förlamande jävla oro.

Mitt Niotillfem-liv.

Mina grannars trädgård.

Mina favorithus i Gullmarsplan. Så symmetriska.

Vi väntade på pizza. Jag valde en med bea på. När Anna Sa att hon ville ha bea på sin pizza istället för kyckling trodde snubben vi beställde av att bea var hennes kompis. ”Men det vore ju kannibalism”, sa jag förfärat.

Therese tog en cigg på balkongen och visade mig utsikten mot globen.

Fimpburken. Therese berättade en hennes syrra brukar trycka ner fimparna, medan hon brukar lägga dem i blomlådan. Ingen orkar tömma fimpburken.

Här visar jag (i randig tröja) min kärlek till Catrin. Ovanför oss: Annas banan- och currypizza. Med bea.

Detta regnmoln mötte oss på tillbakavägen.

Blev på begäran bjuden att kolla på Sagan om ringen i Stureby men åkte istället hem på grund av pizzatröttma.

Vill aldrig sluta ändra mig.

Så många åsikter som jag innan tyckt varit korkade, extrema eller naiva som jag nu har anammat. Innan kunde jag bli rent förbannad å människor som tycker som jag gör nu och troligen finns det åsikter jag upprörs över idag om jag kommer anamma i framtiden. Tankar jag innan tog för sanning förefaller numera helt absurda i sin naivitet, samtidigt som tankar jag innan sett som idiotiska numera förefaller vara det enda rätta.

Jag tycker att det är fruktansvärt sorgligt med människor som inte förmår se utanför sina en gång fästa värderingar, inte på grund av att de inte är intelligenta nog att se andra perspektiv utan för att de inte förmår ändra sig med anledning av sin intellektuella stolthet.

Låt mig aldrig sluta utvecklas, och låt mig framförallt aldrig sluta ändra mig. Jag vill fortsätta se nya perspektiv och förkasta gamla tankar.

Om vikten av nätaktivism.

För ett par dagar sedan trendade hashtaggen #hängutmigmed på twitter med anledning av att ett par 17-åringar hade blivit uthängda på rasistiska forum när de planerat en motdemonstration. Som alltid när människor ägnar sig åt twitteraktivism så var det några som tyckte att detta minsann inte gör någon skillnad i världen, och att folk ska gå ut och ”göra något” istället för att använda en given hashtag.

Jag kan förvisso hålla med om att hela den världsförändrarstämning som ibland kan uppstå då folk ägnar sig åt detta är lite överdriven och ibland rentav kontraproduktiv, men jag tror verkligen att det finns en mening med denna typ av tilltag. Jag tänker på när jag skrev min debattartikel på aftonbladet vilket, helt väntat, ledde till en jävla hatstorm från antifeministisk håll. Om jag inte hade fått det stöd jag fick i kommentarsfältet då så hade det känts väldigt väldigt dåligt. Även om jag vet att antifeministerna har fel så börjar man lätt tvivla när väldigt många personer skriver samma jävla sak och hejar på varandra. Och när det dessutom sker genom uthängningar på nätet så blir man givetvis även rädd.

Om du har ordnat en demonstration, skrivit en text eller liknande så kollar du i regel reaktioner. Det enklaste sättet att göra det på är på nätet. Om det, när man googlar, endast dyker upp negativa och rentav hotfulla responser så känner man sig lätt jävligt liten. Därför betyder det något att man istället möts av en massa människor som tycker att det man gör är bra.

Det är fantastiskt att folk tar initiativ till att protestera mot främlingsfientlighet, sexism och så vidare, men på internet kan motståndet ibland tyckas övermänskligt. Detta beror på att många av dessa grupper bedriver sin primära kamp på internet, genom att använda olika konton på facebook, kommentera som besatta under olika namn eller bara väldigt många gånger så skapar de intrycket av att vara så många fler, när de troligen bara är en liten klick. Därför är det faktiskt, på riktigt, viktigt att man visar ett motstånd även här. För det kan ge kraft och mod för att visa motstånd som räknas på riktigt.

Hur kan du tycka att det är jag som begränsar folks frihet?

Alltid lika jävla fantastiskt när folk ba: ”men vem är du att bestämma vad andra ska göra/tycka/tänka/köpa”. Du har kanske inte märkt det, men precis alla politiska falanger ägnar sig åt att ha åsikter om just detta, de bara täcker upp det olika och använder olika argument. Och om de inte själva har en åsikt om det så har de en åsikt om vem ska låtas styra över det. Ibland täcks det upp i ”frihet” vilket alltsom oftast innebär frihet för den som har kapital att föra ut sin åsikt om vad folk ska köpa.

”Varför är dina preferenser viktigare än andras?” undrar folk retoriskt och får det att låta som om mitt problem var att folk köpte mobilskal i en enligt mig ful färg.

Politiker bestämmer alltid, alltså verkligen alltid, om vad folk ska göra med sina liv. Ibland direkt, genom att införa förbud. Ibland indirekt genom att införa miljöskatter som gör viss produktion dyrare. Ibland bestämmer de att de istället ska låta kapitalet bestämma mer, men nog fan är det någon jävel som har makt över din vardag!

Ursäkta mig, men du som när en idé om att det finns någon slags ”frihet” i denna värld bara för att nuvarande regering inte har uttalat att de hyser en värdering kring människor konsumtion är endast jävligt naiv. Tror du själv, alltså på fullaste allvar, att det inte finns någon slags politisk agenda kring dina konsumtionsvanor idag? Tror du själv att ditt liv inte påverkas av de politiska beslut som fattas? Tror du själv att denna samhällsordning, alltså kapitalismen och konsumtionssamhället, är något som människor 1. valt att ingå i 2. kan välja att utgå ur? Tror du själv att människor, i ett samhälle där pengar är makt, är precis lika kapabla att skapa sina egna liv oavsett ekonomisk situation? Tror ni att politiken står opåverkad inför den kraft det utgör att ha riktigt riktigt mycket pengar (vissa företag har mer pengar än länder)?

Idag är till exempel inrikesflyg jävligt subventionerat och mycket av den internationella flygtrafiken undslipper bensinskatt (någon slags eu-lagstiftning). Vissa tycker att detta ska tas bort för att flyg är sjukt jävla skadligt för miljön, pengarna skulle istället kunna subventionera tågtrafiken. Vem är det egentligen som försöker påverka folks konsumtion mest här? Jag tycker det förefaller fullständigt jävla ekvivalent, bara det att en av regleringarna vore positiv för miljön och den andra är direkt skadlig. Det kan man ju kalla moralism om man vill, eller så kan man kalla det typ vett och sans och värnande om det gemensamma. Man väljer väl själv sina egna begrepp, men jag tycker nog man ska fundera en smula på var moralism faktiskt innebär innan man kastar ur sig ordet om alla åsikter som inte är typ… att kapital ska få färdas fritt.

Men jag kan bara inte begripa hur detta att jag skriver en åsikt om människors konsumtionsvanor på min blogg kan verka som mer av en påtryckning på ”folks liv” än vad det är att väldigt många exponeras inför idéer om hur de ska vara och vad de ska köpa flera gånger varje jävla dag. Tror ni att man går opåverkad från reklamen? Tror ni att reklamen görs i ert intresse?

Jaja, ha den där politiska åsikten då. Men att på fullaste allvar försvara den med att det skulle leda till något större mått av ”frihet” för individen, alltså i praktiken och inte i någon slags ideologisk mening, att kunna välja mellan fler tandkrämer och få ”information” om dessa helt oombett på vägen till jobbet, då måste jag nog tyvärr säga att frihet inte låter så jävla fett trots allt. Då prioriterar jag nog andra saker, till exempel miljön och att min närmiljö inte är fullständigt invarderad av kommersiella budskap.

Och ja, detta är för guds skull min ”preferens” och nej jag kommer för guds skull inte ”tvinga” dig att tycka som jag (hur det nu ens skulle vara möjligt). Men jag kommer att försöka sprida min åsikt, eller göra reklam, som du ju älskar, för den. Precis som en massa betydligt mer kapitalstarka intressen gör reklam för sina preferenser, åsikter och så vidare varje jävla dag, genom ”informationsfilmer”, reklampelare och lobbyister. Om du tycker att det är jag som är problemet i allt detta, att det är jag som prackar på folk saker, då borde du fan gå om dagis.