Bara jag slipper.

När man kritiserar det så kallade konsumtionssamhället så kommer det alltid någon och ba: ”men är det verkligen upp till dig att avgöra vad som är livskvalitet för andra, om någon vill köpa en massa saker på h&m så låt dem göra det utan att moralisera den pk-person”. Grejen är följande, att jag bryr mig verkligen inte om vad folk har för konsumtionsvanor för sakens skull. Det är inget utslag av moralism att jag vill röra mig bort från konsumtionssamhället utan har sin grund i att jag ser hur detta system inkräktar på mitt och andras livsrum. Om konsumtionsivrarna hade haft ett eget samhälle och ett eget ekosystem hade jag verkligen inte brytt mig, men det ingår i konsumtionssamhällets natur att ständigt utvidgas och intensifieras. Det är knappast frivilligt om man ska ingå i det eller ej, snarare måste man göra en aktiv ansträngning för att slippa.

De inskränkningar jag vill se i konsumtionssamhället är följande:

  1. Miljöskatter som står i proportion till den skada som faktiskt sker på miljön.
  2. Rimliga arbetsvillkor vilket inkluderar lön att leva på, bra arbetsmiljö och både teoretisk och praktisk möjlighet att driva facklig verksamhet.
  3. Ett totalförbud mot eller åtminstone ett stort minskande av reklam i det offentliga rummet.

Jag är helt övertygad om att detta skulle minska konsumtionssamhällets utspridning och intensitet, jag tror nämligen att de allra flesta egentligen har bättre saker för sig än att konsumera. Nu finns det säkert de som inte har det och de kan väl få göra det så länge vi håller oss till detta. Vad som är livskvalitet för dem och inte ger jag blanka fan i, men jag vet att det är livskvalitet för mig och många andra att dessa saker jag radar upp verkställs.

Jag kan tänka mig att det som sticker mest i ögonen är reklamförbudet. Här vill jag hävda att det handlar om min rättighet att kunna vistas i offentligheten, i miljöer som i mångt och mycket har byggts upp av skattepengar, utan att bli paratiserad av reklambudskap. Om man nu tycker att det är fullkomligt otänkbart att en fastighetsägare inte får sätta upp en reklamskylt på sin fasad så kan man i alla fall tänka sig att de reklamplatser som är på offentligt ägda platser tas bort, vilket skulle innebära en ganska stor del (tänk all tunnelbanereklam samt alla reklampelare).

Faktum är det att reklamen utgör ett intrång på mitt mentala rum. Om reklamen inte hade haft denna effekt hade den varit fullkomligt onödig, eftersom den då inte hade stimulerat konsumtion. Nu är det emellertid så att reklamen är skapad för att påverka oss att köpa saker vi inte behöver, för om det fanns ett verkligen behov av dessa ting så hade reklamen knappast varit nödvändig. Jag förstår inte varför det ses som en så självklar rättighet att personer med kapital ska kunna klottra ner det offentliga rummet med sina budskap, som ofta är sexistiska.

Sen om folk väljer att ändå uppgå i detta så kör hårt. Bara jag slipper.

Att recensera en politisk rörelse.

Ibland frågar sig människor retoriskt om feminismen är död som en slags inledning till ett större samtal, eller en problematisering, kring ”dagens feminism”. Ofta kommer detta från borgerligt håll och diskussionen landar för det mesta i slutsatsen att feminismen kanske inte är död, men att den tidigare kampen liksom redan har uträttats och vunnits i och med likheten inför lagen och att feminismen därför är överflödig.

Jag blir så irriterad när det ska komma någon jävla jeppe och liksom ”recensera” olika politiska rörelser som utomstående. Jag har inget emot vare sig utomstående kritik mot feminismen eller inbördes kritik mot den riktning feminismen tar (även om jag såklart tycker att viss kritik i sig är rent idiotisk) men när någon som inte ens är feminist själv eller delar våra intressen ska komma och berätta för oss huruvida det vi ägnar oss åt är dött eller levande blir bara så matt.

Om du inte tycker att en rörelse äger relevans så är det väl bara att inte engagera dig i den? Motarbeta för guds skull gärna rörelser som du tycker är skadliga, men bara en enligt dig menlös rörelse kan väl ändå få existera? Den effektivaste metoden lär för övrigt vara att skapa intresse kring andra frågor istället för att diskutera olika rörelsers relevans. Jag menar, det är ju inte som att jag skulle ordna någon jävla diskussion om huruvida någon ideologi jag tycker är keff är ”död” eller inte. Om den nu vore det, varför ens diskutera saken?

Problemet för de här personerna är inte att de värnar om feminismen som rörelse och nu är ledsna för att den är död. Problemet enligt dessa personer är att människor agerar som om feminismen vore levande fast den enligt dem personligt saknar relevans. Problemet är att det finns rörelser som strävar efter samhällsmässig förändring. Istället för att prata om rörelsens innehåll, argument eller krav som talar man om rörelsen som sådan. Det är såklart ett fruktansvärt enkelt sätt att komma undan.

Det hela känns bara som en enorm jävla härskarteknik, riktad inte bara mot en enskild individ utan mot en hel politisk rörelse. Om du nu tycker feminismen är så jävla stendöd, bara skit i den och låt oss vara ifred. Tack och hej!

Ett reklamfritt samhälle.

Sveriges Annonsörer kör Nordkoreakortet i sin renaste form och tävlar ut en resa dit för den som langar bäst motivering till varför hen vill slippa reklam. Tydligen är reklam en viktigt byggsten i samhället, vilket man ska begripa när man förstår att helvetet på jorden (Nordkorea) är en reklamfri plats.

Texten till kampanjen är nog något av det mest idiotiska jag läst. Bland annat menar de att saker och ting skulle bli dyrare utan reklam. Jag kan förvisso tänka mig att företag som säljer onödiga produkter skulle bli tvungna att höja priserna på grund av minskad konsumtion, men har en aning svårt att se detta som ett problem. Annars säger det väl sig självt att mer arbetskraft kostar mer pengar? Vidare så tycker de att ingen reklam skulle leda till mindre diversitet bland produkterna. Det må vara sant att märkena skulle kunna bli färre, men jag tänker mig också att produkter kanske skulle behöva skilja sig från mängden i något mer än slogan om reklamen minskade.

Jag är ingen ekonom, reklamvetare eller liknande. Jag vet inte vad jag pratar om ”egentligen”, i termer av statistik. Allt jag vet är att de dagar jag vistas mycket där det finns reklam, i shoppingcentrum, framför tv:n eller liknande, så mår jag fan dåligt. Jag slutar värdera saker som på riktigt får mig att må bra och börjar istället romantisera, drömma mig bort i någon slags kapitalistisk förströelse. Jag tänker mig en reklamfri stad, ett offentligt rum där inte varje yta var täckt utav annonser utan där det istället fanns plats för egna uttryck. Jag tänker på när jag var i Amsterdam och tunnelbanorna var klädda invändigt med målningar, och jag desperat letade med blicken efter varumärket det var reklam för. Tanken att något fanns till bara för att vara fint för mig föreföll fullständigt orimlig.

Jag kan rent intuitivt inte begripa hur detta skulle kunna vara något positivt för samhället. Detta som drar in mig i en spiral och självhat och onödigt konsumtion. Konsumtion som tär på mig och på planeten. Vore det inte bättre om produkter sålde sig själva istället för att vi blev pepprade med konsumtionspropaganda. Jag tänker mig att en schysst tidning, bok, klädmärke eller dator i regel är något människor får nys om utan att se reklam för det.

Jag deltog själv i tävlingen med denna motivering:

Men om man tycker så vill man väl ha det som i Nordkorea, får man anta.

Skända arbetslinjen.

Detta med att regeringen trots avrådan från både datainspektionen och justitiekanslern vill införa ett arbetsmarknadsregister där uppgifter om till exempel etnisk härkomst och fackföreningstillhörighet kommer att ingå är bara sinnessjukt. Detta går inte att argumentera för utifrån något slags perspektiv om rikets säkerhet, utan är bara ytterligare ett steg i den så kallade ”arbetslinjen” med en ökad kontroll av arbetarklassen.

Jag tycker att det är otroligt obehagligt att inskränkningar i integriteten motiveras med ”samhällsnyttan” på det här sättet. Jag kan begripa säkerhetsargumentet, alltså att skydda landet från direkta hot, men att motivera det med något diffust blaj om nyttan för arbetsmarknaden känns bara skevt.

Förutom själva grejen i sig, nämligen att det suger att vi går mot en mer och mer kontrollerande stat och mindre personlig frihet, så är själva bevekelsegrunderna för detta register i sig skrämmande. Om det hade varit något annat syfte så hade jag sett det som ett utslag av missriktat kontrollbehov, men just detta att det är arbetare man ska föra register över tycker jag är talande. Jag menar, det finns ju så många andra grupper som man skulle kunna kontrollera med hänvisning till samhällsnyttan.

Varför är det ingen som föreslår ett register över personer som äger bemanningsföretag för att se om de kan tänkas ha kopplingar till kriminella grupperingar? Det verkar ju uppenbarligen vara ett problem! Varför föreslår ingen ett register över politikers kopplingar till näringslivet? Jag menar, Moderaterna kan ju inte ens tänka sig att redovisa sina egna jävla partibidrag. Allt detta får gå okontrollerat, men arbetares etnicitet och fackföreningstillhörighet ska registreras med hänvisning till samhällsnyttan (arbetslinjen). Jag blir äcklad av detta ogenerade klassmaktsupprättande.

Det fullkomligt kryper i hela min kropp när jag tänker på hur långt denna politik har fått dras, hur mycket jävla skit man har lyckats motivera med hjälp av den så kallade arbetslinjen. Hur många inskränkningar i personers livsrum, välmående som har gjorts, hur många skattelättnader för de redan välbemedlade som har motiverats. Och allt till ingen jävla nytta! Och det värsta är att denna nyhet inte ens gör mig förvånad, för visst kunde man ändå se det komma? Jag hoppas bara att folk tar sitt förnuft tillfånga och skändar arbetslinjen.

Att följa reglerna är också ett val.

Vet ni vad. När ni betalar för er så bidrar ni automatiskt till avgiftssamhället. Ni vet det va? Att ni böjer er under dessa regler, det är detsamma som att ni accepterar det. Samtidigt som du betalar din sl-resa så säger du ja till att en person i större ekonomisk nöd också ska göra det. Är inte detta minst lika osolidariskt?

Hur kan man inta hållningen att avgifterna visserligen borde sänkas eller tas bort och samtidigt bidra till systemet genom att acceptera det? Jag förstår det inte. Det effektivaste sättet att avskaffa en ordning är ju att bryta mot den. Att acceptera den i handling men ogilla den i ord är egentligen ganska betydelselöst.

I mina ögon är det osolidariskt att acceptera avgiftssamhället. Om alla plankade så hade avgifterna tagits bort för länge sedan, det är alla laglydiga jävlar som gör att avgiftssystemet kan upprätthållas.

Tänk på det, nästa gång du köper en sms-biljett.

Att blint följa lagen även om du inte sympatiserar med den kan vara minst lika moraliskt förkastligt som att bryta mot den.

Jag står upp för det samhälle jag vill ha, oavsett om det innebär att jag följer reglerna eller bryter dem. Jag tycker verkligen inte att det är intressant huruvida någon annan har bestämt att det ska vara på ett visst sätt eller inte. Det intressanta är varför det skulle vara bättre att ha det så. Om någon övertygar mig om det, visst. Så länge ingen gjort det så kommer jag absolut inte böja mig för regler bara för att de råkar finnas där.

Om detta kan någon jeppe tycka vad fan hen vill, jag bryr mig faktiskt inte. Om du tycker jag gör fel och vill att jag ska typ erkänna det, då får du faktiskt ta och motivera det utifrån handlingen i sig själv. Att säga att det jag gör är fel för att någon har bestämt att det är fel, det är lite som att säga att regeringen är bra för att folket har röstat för den. Det är ett helt orimligt cirkelresonemang som i slutänden leder till ett accepterande och cementerande av status quo. Om det är så du vill ha det så visst, men själv slipper jag helst.

Man gör alltid val oavsett om dessa val går i linje med rådande ordning eller ej. Om du accepterar rådande ordning så är du medansvarig till den, etter värre blir det om du argumenterar för den bara på grunden att den finns där. Jag kan inte nog understryka vikten av detta; insikten om att vi alla väljer. Om du väljer att inte göra motstånd, att till och med motarbeta motstånd, då tar du ställning för samhället som det ser ut idag. Och det, det kan jag fan inte begripa hur man kan försvara.

Svar på frågor del 1.

Har du haft några extra-/sommarjobb? I så fall vilket/vilka, vad tyckte du om det/dem?

Jag har dels jobbat som barnvakt en hel del i mina dagar. Det tycker jag är roligt. Jag har sommarjobbat både inom vården och som diskplockare. Vårdjobbet var jag nog lite för ung för att se charmen i och jag hatade mest de där obekväma kläderna man måste ha. Diskplockarjobbet var okej eftersom det bara var ganska lite och att jag hade trevliga arbetskollegor, men jag skulle inte vilja jobba heltid inom restaurangbranschen.

Tycker du att man ska behöva jobba med något som man inte vill jobba med ifall man inte får något jobb inom det man vill jobba med?

Detta är en svår fråga. Jag har ju en dröm om ett samhälle där vi alla jobbar mindre och konsumerar mindre. Vissa arbeten behöver utföras, och dessa tycker jag att man ska dela på i så hög grad som möjligt inom samhället. Jag ser ingen poäng med jobbande för sakens skull i någon slags arbetslinjemoralism utan önskar ett samhälle där människor slapp ägna sig åt typ telefonförsäljning av kalsongprenumerationer bara för att kunna köpa mat. I mina ögon är det inte meningsfullt arbete.

Hur lång är du?

Det står 1.67 i mitt pass, tror dock att jag snarare är 1.65. Folk brukar säga att jag är kort men det tror jag beror mer på att jag går lite som en satt liten tant än min faktiskt längd som ju inte är så jävla uppseendeväckande.

Var gick du i gymnasiet?

Kunskapsgymnasiet Globen. Gick dock först på Norra Real typ en vecka, men det var så jävla ätstörd stämning att jag bytte. Kanske låter lite fördomsfullt, men det var faktiskt så att de berättade att det var en massa personer som blev anorektiska på grund av den höga pressen när jag var på öppet hus där.

Vad ska du göra i sommar?

Ta det jävligt lugnt framförallt. Har sommarställe i skärgården + att mina föräldrar har båt, så blir väl något med det. Utöver det hade jag tänkt att försöka läsa in mig på lite politisk filosofi.

När du röstar i nästa val/röstade i förra, läste du igenom partiprogrammen?

Jag tänker att det viktigaste inte är vad som står i partiprogrammen utan det intryck man fått av partiet innan. Alla partier maxar vid valår och försöker göra ett gott intryck, men jag tror inte att t.ex. moderaterna är feminister bara för att Reinfeldt pratade lite om nattarbetande vårdpersonal i sitt almedalstal. Jag tar nog inte mitt beslut utifrån partiprogrammet, däremot kan det vara skoj att läsa för att se vad som står.

Hur ”upptäckte” du feminismen?

Jag har nog alltid varit feminist i någon mån. Tre saker som varit viktiga för mig är dock Hanna Fridéns blogg, Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan samt de reflektioner jag gjort kring min relation till mitt ex. Jag har skrivit mer utförligt om min feministiska historia här.

Vad tror du att du vill uppnå här i livet för att känna dig tillfreds när du blir gammal?

Jag skulle nog bli väldigt besviken om jag inte fick syssla med någon de saker jag är intresserad av som yrke, mer specifikt skrivande, politik, samhällsvetenskap eller något åt det hållet. Jag vill också ha ett rikt socialt liv, inte nödvändigtvis tvåsamhet eller barn dock. Jag har inga drömmar om att ha mycket pengar eller värsta karriären men jag vill göra saker jag tycker om att göra och som jag tycker känns meningsfulla. Jag vill även leva på ett för mig moraliskt försvarbart sätt.
Vilka bloggar följer du? Kan du nämna tre som du rekommenderar, och gärna tre som du läser även om du inte rekommenderar dem. Tre favoriter och tre andra, så att säga.
Tre andra bloggar jag läser är Kissie, Mogi och Niotillfem.
Känner du att det är viktigt med samma politiska värderingar vid val av partner? Ponera att din partner inte har samma åsikter kring feminismen eller liknade.
Jag har skrivit om detta här. Det korta svaret är att det spelar ganska stor roll, men olika beroende på vilket fält värderingarna är inom och varför. Jag tror jag hade haft väldigt svårt att vara tillsammans med en ickefeminist, men kräver absolut inte att man ska tycka lika om allt. Det är ju knappt ens möjligt och framförallt inte önskvärt.
Hur agerar du i diskussioner med folk som inte delar dina åsikter? Blir du arg eller känner du att du kan vara diplomatisk i såna situationer?
Det beror helt på kontext. Jag tror inte det är så mycket åsikter i sig som inställningar och attityder. Jag kan till exempel stå ut med att någon tycker att tiggeri ska förbjudas, men om grunden till åsikten är uppfattningen att tiggarna är lata och ska skaffa sig ett riktigt jobb så lackar jag. Om någon är intresserad av att samtala så blir jag sällan arg, däremot kan jag få taggarna utåt av personer som liksom ska komma och sätta sig på mig och typ förklara hur världen ser ut.
Snarare än arg blir jag ofta matt. Jag är generellt en debattglad person, men kan ofta tycka att det ä tröttsamt att behöva ta samma jävla diskussion igen och igen (vilket ofta händer om man är feminist). När den tjugonde personen säger att ”hen” betyder ”höna” så vill jag bara göra en gigantisk facepalm. I sådana situationer har jag sällan tålamodet att harva upp hela jävla diskussionen igen, utan snäser ofta av folk.
Slutligen, vad tycker du är det viktigaste för klasskampen och kvinnokampen idag?
Svår fråga. Jag tror inte att det finns en enskild sak som är viktigast, men jag tror att både klasskampen och kvinnokampen måste frigöra sig från hela samtyckesidén som präglar det politiska samtalet just nu och våga se och tala om en maktkamp och konflikt mellan olika grupper som faktiskt existerar. Jag tycker att feminismen har blivit lite väl relativistisk i just maktfrågan och att man hellre talar om genus och normer och analyserar till minsta beståndsdel istället för att tala om att kvinnor som grupp fortfarande har mycket mindre reell makt än män.
Hur känns det att vara i Sverige igen?
Väldigt skönt, även om jag saknar Bryssel lite. Man skapar ju en identitet kring ställen man är på och personer man umgås med och det kan ju alltid kännas konstigt att ställa om sig.
Har du tips på fler bra feministiska bloggar?

Jag skulle gärna vilja veta lite mer om dig utöver din politiska feminist-sida =) Exempelvis:

Vad har du för drömmar?

Min dröm för närvarande är att forska på statsvetenskap med inriktning kriminologi. Det viktigaste för mig är att få ägna mitt liv åt något jag tycker är roligt och som känns rätt, till exempel politik, skrivande eller forskning.

Är barn något du vill ha?

Jag pendlar till och från i denna fråga. Just nu kan jag nog säga att jag helst skulle avstå från att ha egna, men jag vill absolut ha barn i mitt liv. Jag tycker om barn, men vette fan om jag skulle palla med att ha egna.

Vill du leva lugnt och stilla svensson-liv eller vill du se världen?

Framförallt vill jag leva intellektuellt utforskande. Jag vill absolut inte hamna i en situation där jag stagnerar intellektuellt och slutar upptäcka nya tankar och idéer. Att se världen är ingen stor dröm hos mig men jag tror att det är vad jag kommer lägga pengar på i framtiden, mest för att jag inte vet vad jag annars skulle prioritera. Det är ju roligt och givande att resa, men jag har inget stort upptäckarbehov.

Har du några matrealistiska drömmar?

Det är klart jag har det, men jag undantrycker dem och försöker prioritera annat. Jag kan ibland längta efter materialistisk förströelse, alltså inte att inneha tingen i sig men att konsumera för konsumerandets skull. Detta är dock något jag försöker röra mig bort ifrån. Sedan finns det såklart också saker som är viktiga i sig, framförallt att ha ekonomisk trygghet och ett schysst boende. Jag vill inte behöva vända på slantarna när jag är 30, men jag känner inget behov efter att ha mycket pengar. De enda prylar jag kan komma och tänka på som jag verkligen skulle vilja ha är schyssta kameragrejer och möjligtvis en najs och lätt dator.

Har du några ovanliga små ovanor? =)

Det jag kommer att tänka på spontant är att jag har otroligt svårt att fatta skämt och ironi och tar saker på alldeles för stort allvar för det mesta. Personligen tycker jag inte detta är ett problem, men jag vet att andra tycker att det är lite märkligt. En annan grej, som väl hänge ihop med föregående, är att jag aldrig duckar för en diskussion.

Vad lyssnar du på för musik? Säg fem band som du gillar (detta är inte en order utan en glad uppmaning)! Räknar du musik som ett intresse och i så fall när utövar du detta?

Jag har snabbkikat i din bloggkategori som heter musik, men jag fick ingen uppfattning om vad du är för en filur musikmässigt. Finns det någon slags musik som du verkligen inte gillar? Varför i så fall?

Jag lyssnar ganska ofta på musik men när liksom inget gigantiskt musikintresse. Överlag så upptäcker jag väldigt lite ny musik, helt enkelt för att jag snarare använder musik som avkoppling än som något jag aktivt avnjuter och upptäcker.

Jag är nog ganska dramatisk av mig i fråga om musiksmak. Jag tycker om sorgsen eller arg musik som baserar sig mycket på sång. Jag tycker även om visor och till viss del singer/songwriter-musik. Jag är generellt inte särskilt förtjust i musik som ger en lättsam eller glad känsla, jag tycker inte heller om musik som känns som någon slags uppvisning i teknisk skicklighet eller som är för tillrättalagd (förutom viss ”elektronisk musik”, vilket för övrigt är en jävligt ospecifik term). Fem favoritartister är: Diamanda Galas, Pj Harvey, Björk, Nine inch Nails och Scott Walker.

Jag tycker om att lyssna på samma musik under längre tid eftersom musiken då får djupare känslomässig innebörd. Nine inch Nails har jag lyssnat på sedan 14årsåldern vilket gör att musiken är väldigt känsloladdad för mig, det uppskattar jag.

Om att bryta mot lagen.

När man skriver om att inte följa lagen eller reglerna i ett samhälle så får man alltid en invändning som lyder ungefär såhär: ”men om du tycker det är rätt att bryta mot lagen, vad tycker du då om skattefuskare/hatbrott/BREIVIK osv” och menar att dessa personer också bryter mot rådande samhällsordning för att de tycker den är felaktig och att jag då borde sympatisera med det hela.

Låt mig ta ett exempel. Jag tycker att det är viktigt med demonstrationsrätten och föreningsfrihet. Jag tycker att man ska få demonstrera för vilken idiotisk skit man vill. Men om någon demonstrerar för att kasta ut alla invandrare, nog fan kommer jag stå på andra sidan och demonstrera emot deras demonstration. Jag tycker att formen, alltså demonstration, är bra, men jag sympatiserar inte med budskapet. Vissa skulle säga att man måste skilja på intention och själva handlingen, men där håller inte jag med. En aktion består av båda intention och fysisk handling, och dessa två går inte att skilja från varandra.

Vi tar ett annat exempel. Skattefusk. Skattefusk är olagligt och det tycker jag är bra. I ett välfungerande samhälle så ska man såklart minimera skattefusket. Däremot, om jag visste att min skatt gick till att finansiera krig och förtryck så skulle jag också skattefuska, och då skulle jag tycka att det var rätt. Detta för att jag tycker att skattefusk är okej som metod om den används på rätt grunder. Vad jag däremot inte sympatiserar med är en person som skattefuskar för att hen tycker att skatt är stöld. Detta beror inte på att handlingen i sig själv är annorlunda, men grunderna för den är andra, och dessa andra grunder sympatiserar jag inte med. Alltså sympatiserar jag inte heller med handlingen.

Sedan finns det såklart gränser man under inga omständigheter får passera. Såsom att döda en jävla massa människor. Jag skulle inte sympatisera med det Breivik gjorde oavsett hans bakomliggande ideologi. Om detta tror jag att merparten av alla människor är rörande överens. Anledningen till att Breivik gjorde det han gjorde var knappast att det finns en acceptans för plankning. Dessa gränser ska staten givetvis kämpa för att upprätthålla, detta är också något som det finns en bred konsensus kring hos befolkningen. Samma konsensus kan inte finnas i frågan om plankning.

I slutänden kokar allt ner till maktkamp. Staten har ett intresse av att behålla sin makt och upprätthålla lagar. Andra grupper har andra intressen, som ibland går på kollisionskurs med staten. Vårt system har inte alltid sett ut som det gör utan är ett resultat av hundratals år av maktkamp där våra demokratiska rättigheter utökats i högre och högre takt. Detta har inte uppnåtts genom att folk blint lydit lagen utan genom uppror mot rådande ordning. Det intressanta i mina ögon är inte om människor lyder lagar och regler utan vad de kämpar för och om deras metod är effektiv och okej.

Till egoismens försvar.

Folk tycker att de har genomskådat mig när de förstår att jag bara vill att andra ska betala för mina kollektivtrafiksresor. Well, grattis till dig för att du förstått något som från första början var uppenbart? Jag har aldrig förnekat att jag är med i planka av egenintresse, så jag förstår inte varför det ses som ett avslöjande. Jag är helt öppen med att jag inte har någon lust att betala för mina resor utan tycker att det borde tas via skattesedeln istället.

Vissa menar att det ändå skulle kosta lika mycket bara det att kostnaden skulle tas någon annanstans ifrån men det är ju inte sant. Själva biljettsystemet kostar nämligen en massa pengar att upprätthålla, vilket man skulle kunna strunta i om kollektivtrafiken var avgiftsfri. Dessutom skulle det troligen leda till en långsiktig samhällsekonomisk vinst eftersom rörligheten i samhället skulle öka.

Men åter till egenintresset. Jag förstår verkligen inte varför det skulle vara fel att kämpa politiskt utifrån egenintresse. Det är väl tvärtom en av de absolut bästa grunderna man kan bygga sitt politiska engagemang på? De flesta rörelser som haft någon form av sprängkraft politiskt har ju varit byggda på egenintresse.

Om du vill kalla det egoism, kör på, jag bryr mig inte. Att jag avgiftsvägrar beror på att jag dels tycker att avgifterna är på tok för höga för mig personligen men också på att jag motsätter mig det politiskt. Jag tycker att kollektivtrafiken ska finansieras gemensamt och därför gör jag motstånd genom att ingå i organiserat plankande. Det är av övertygelse jag gör det, jag är inte av nöd tvungen att planka, men min övertygelse utgår från ett egenintresse. Från en idé om en bättre värld för mig och många andra att leva i. Och ärligt talat så har jag mycket svårt att se vad som skulle vara fel med det.

Har även skrivit mer om detta med idealism och egenintresse i politisk kamp här.