Fulhetsträsket.

De senaste veckorna har varit en jävla resa genom fulhetsträsket. Jag är tjock, har fettig hy, är finnig (vissa är blodfyllda och därför hel röda), har flygigt äckligt hår och gud vet allt. Det är fruktansvärt varmt och jag svettas hela tiden. Jag kollar mig själv i spegel (svårt att undvika när man har en vägg täckt av speglar mitt emot sängen) och tänker att herregud, så jag ser ut.

Men det sköna är att jag faktiskt inte bryr mig sådär jättemycket. Det är klart att det är roligare att känna sig snygg, men jag är medveten om att jag kommer att göra det någon gång snart och känner inte att det är kört med min dag om jag ser lite risig ut.

Detta att inte låta hela ens humör stå och falla med hur man tycker att man ser ut borde vara en självklarhet. Samtidigt är det många kvinnor som anger sig tillfälligt upplevda fulhet som ett hinder för en massa saker, då främst välbefinnande. Det är en sak att vilja förändra sitt utseende typ genom att gå ner i vikt, en annan att låta toppar och dalar i ens utseende avgöra allt annat i ens liv.

Stigmatiseringen av psykiska avvikelser.

Intressant skrivet av Hanna Fridén om diskrimineringen av människor med Aspergers syndrom.

Jag har i perioder i mitt liv funderat kring att gå och göra en utredning kring mitt psyke. Inte så att jag har jättestora problem i vardagen, men jag har vissa beteenden som jag tror kan vara kopplat till något slags syndrom. Jag tror inte att jag skulle behöva få någon slags medicinering eller terapi, men det vore skönt att veta. Men sen, när jag funderat vidare på saken, så har jag kommit fram till nej. För när man väl sitter där med en diagnos så är det liksom något som man har en slags skyldighet att berätta om även om det inte tar sig uttryck i någon helt oväntad överraskning för människor jag interagerar med.

Jag säger inte att jag definitivt har något, men en utredning skulle också kunna hjälpa mig på andra sätt. Bland annat genom att ge mig förståelse för vilka av mina beteenden som hänger ihop med varandra, hur man kan hantera dem och så vidare. Även om det inte utmynnar i någon diagnos så är det ett steg till självkännedom. En person som upplevde större problem i vardagen än jag gör skulle troligen göra en utredning, men själv känner jag att detta inte är tillräckligt problematiskt för att jag ska vilja riskera det sociala stigmat det skulle kunna innebära.

Det finns säkert åtskilligt fler som själva har en såpass fördomsfull bild av vad diagnoser kan innebära att de reflexmässigt stöter bort alla sådana tankar om sig själva.

Det viktiga är ju att människor med olika psykiska besvär får hjälp med att förstå sig själva och hantera sina bekymmer. Jag tror inte att det blir lättare av att folk som får diagnoser stigmatiseras och diskrimineras.

Jag har själv alltid haft en stor acceptans för människors psykiska besvär eller avvikelser. Att människor bli deprimerade, har olika diagnoser eller sjukdomar är något som jag uppfattar som naturligt. Visst händer det att jag kläcker ur mig fördomsfulla saker och har felaktiga schablonbilder, men jag är inte rädd för människor med diagnoser och vill gärna lära mig med. Vuxna i min omgivning har alltid kunnat förklara för mig hur sånt här fungerar. Därför kom det lite som en chock för mig första gången jag insåg hur okunniga och ofta fördomsfulla människor kan vara.

Det är tråkigt att denna rädsla hindrar mig från att nå större självkännedom och kanske många andra från att kunna hantera verkligt stora svårigheter i sina liv. På den positiva sidan ligger att jag tycker mig se en förändring angående detta. Visserligen så psykologiseras det något enormt i rättsfall, vilket säkert kan verka stigmatiserande, men samtidigt så pratar allt fler människor om olika typer av psykisk ohälsa och avvikelser.

Svårare än så är det inte.

Att vara en bråkig, orakad feminist är inte heller det bästa valet ur en raggsynpunkt. Det finns säkert en massa personer för vilka det är helt jävla otänkbart att ha en relation med en brud som inte rakar benen, sminkar sig sällan, inte bryr sig om att köpa fräscha och sexiga underkläder och inte gör ett tillgjort litet skratt när någon drar ett sexistiskt skämt. Allt detta skrämmer bort potentiella ragg, så är det bara.

Men jag har aldrig varit bitter över det. Jag har heller aldrig hört någon annan feminist vara det. De flesta tycker tvärtom att det är ganska skönt att slippa uppvaktning från sexistiska snubbar.

Så om någon tjej lackar på att du inte tar notan på dejten så borde du väl tycka att det är en ganska liten förlust? Alltså jag menar, om du verkligen tycker att det är en könsrollsproblematik som du vill kämpa emot att killar förväntas ta notan så borde det ju vara ett ganska litet offer att inte vara med en tjej som har denna sexistiska uppfattning om kön. Det är såhär jag själv och alla feminister jag känner resonerar kring killar som har orimliga värderingar kring detta.

Fast ärligt talat så tror jag inte att det här otroliga engagemanget kring dejtnotor har så mycket att göra med att ni ser det som ett egentligt problem med könsroller? Är det inte lite mer så att ni trivs ganska bra med det, fast inte vill betala notan just?

Nåja. Det är klart att man alltid riskerar att inte kunna inleda relationer med vissa personer på grund av värderingar. Om det är viktigt för dig att inte behöva betala notan, strunta då i det och dejta tjejer som inte kräver det. På samma sätt som jag inte skulle inleda en relation med en kille som krävde att jag skulle raka benen. Svårare än så är det inte.

Konstnärsfrilla och lästips.

Har som den uppmärksamme ser en pensel i håret. Min pinne till hårspännet försvann nämligen. Känner mig så jävla konstnärlig och bohemisk.

Annars vill jag tipsa om dessa två texter i den så kallade klasshatsdebatten. En av Petter Larsson som Socialdemokraternas samförstånd med borgerligheten, en av Åsa Linderborg om medelklassmyten. Jag orkar inte harva runt i denna debatt mer så jag låter texterna tala för sig själva.

Annars är denna text om polska hantverkare väldigt bra. Det är intressant hur folk gärna bygger upp rasistiska nidbilder istället för att ta tag i sin egen ovilja att betala bra för ett gott utfört arbete. Kvalitet och hantverksskicklighet kostar, även om personen ifråga kommer från Polen, och om man går efter billigaste anbud så får man väl tyvärr räkna med att bli blåst. Som att handla på Ullared och sedan klaga på dålig kvalitet och service? Man kan ju fråga sig varför folk inser detta när det kommer till produkter, men inte när det kommer till hantverkare.

Dubbelmoral?

Kanske kan man tycka att jag ägnar mig åt dubbelmoral när jag både är vänster och samtidigt utnyttjar min privilegierade ställning i vissa sammanhang. Som att jag inte har några tankar på att gå ur bostadskön mina föräldrar skrev in mig i när jag var liten, avsäga mig mitt (framtida) arv eller skänka bort de pengar mina föräldrar sparat åt mig.

Sanningen är att jag inte vågar avsäga mig detta. Jag vet att det är nästan omöjligt att skaffa en lägenhet utan att ha stått i bostadskö, att det är nödvändigt att ha pengar om man råkar hamna i knipa i en tid då välfärden monteras ner. Jag är såklart, precis som alla andra, mån om min egen framtid och välmående och därför vågar jag inte avsäga mig mina fördelar.

På samma sätt är jag glad över att mina föräldrar har tecknat privata arbetslöshetsförsäkringar, även om jag tycker att det är principiellt fel. Jag skulle också tycka att det var bra om mina föräldrar i bestämmer sig för att placera Boel i en innerstadsskola för att slippa problemen som ofta finns på skolor i mindre bemedlade områden. Man måste man rå sig själv enligt samhällets regler, och det förstår jag att folk vill göra. Jag gör det själv. Det är en fråga om vanlig jävla självbevarelsedrift.

Jag tycker inte att det är dubbelmoral att samtidigt kämpa för ett annat samhälle, där dessa fördelar också försvinner. För i ett mer egalitärt samhälle så hade jag inte behövt dessa fördelar på det sätt jag gör idag. I ett samhälle där den som inte har stått i bostadskö hela sitt liv också kan få en lägenhet hade jag inte behövt stå i den jävla bostadskön. Då hade alla, inklusive jag själv, haft den möjligheten. Jag vill ha möjlighet till att få en lägenhet. Jag tänker inte avsäga mig den av solidaritet, men jag tänker kämpa för att denna möjlighet inte fortsätter vara endast mig förunnad.

Miss Travel.

Herregud. Blev upplyst om denna helt sjuka sida kalla Miss Travel där snygga personer som inte har råd att resa kan hitta rika personer som kan betala för att resa med dem. Ett otroligt osmakligt upplägg. Det är ju ganska uppenbart vad det hela är förväntat att leda till, så att säga. Dessutom förenat med en jävla massa risker att åka bort med en person du aldrig träffat tidigare och som du mött i ett sådant sammanhang.

Organisationen Realstars har gjort ett svar på Miss Travels lilla reklamfilm:

Nu tänker jag förvisso att de flesta som nyttjar sidan inte är i närheten av samma situation som traffickingoffer ekonomiskt utan mest bara är ute efter att ha lite ”kul” men det finns onekligen ett drag av prostitutionsvänlighet i allt detta, för att underdriva en aning. Jag undrar hur många av de som betalar resor som inte förväntar sig sex i utbyte. Även om det inte blir just sex så är det fortfarande en slags eskortverksamhet.

Miss Travel skriver ”Escorts Are Not Allowed” på sin hemsida. Jag undrar om de tror på det själva? Jag menar, även om man inte säger ”mitt sällskap kostar x kronor per kväll” så är det ju per definition att sälja sitt sällskap om man säger ”jag reser gärna med dig och umgås med dig om du betalar”. Om det är själva bevekelsegrunden för kontakten så är det ju eskort, även om man inte kör upp en prislista i någons ansikte.

Jag tycker att denna glamourisering av prostitution, eller att vara attraktiv och därför få någon att betala saker åt en i utbyte mot sällskap/sex, är beklaglig.

Varför näthat är viktigt.

Hamnade i en diskussion på Facebook angående bloggen Feministhora. En person tyckte såhär:

Om feminism är att tillrättavisa personligt riktade glåpord så ja då har det verkligen gått för långt.

Nåja. Först om främst är det knappast på det viset att feminism är det. Det är absolut en feministisk blogg och syftar till att belysa ett problem relaterat till könsmaktsordningen. Men det är typ en liten liten droppe i havet i förhållande till alla andra saker feminister gör. Jag menar, bloggen innehåll har ju genererats av kommentarer jag och andra fått på feministiska texter. Bara en sån sak. Jag bad personen att förtydliga sig och hen skrev:

Det är inte en feministisk fråga, det är personliga hot (inte glåpord! fel av mig) som du tyvärr mottagit. Men det finns ju ingen som tolkar de nästintill maniska inläggen med dagisgrammatik som legitim kritik mot feminism. Personen som skrivit inläggen kanske är 12-13 år med tanke på ordvalen. Det är jättetråkigt att du blir hotad, men använd det inte som argument för en samhällsreform. (Om det nu var det du gjorde med titeln ”Feminismen har verkligen gått för långt va?” [titeln på länken när den låg uppe på Kränkta vita män])
Jag argumenterade emot att det skulle vara et isolerat problem såhär:
Du har uppenbarligen aldrig drivit en feministisk blogg. Vi får utstå extremt mycket hot, spott och spe. Min tolkning beror troligen på att det fortfarande finns ett extremt utbrett kvinnoförakt. Det är ju inte som att hoten slår urskillningslöst, mot vem som helst som råkar driva en blogg.
Detta står jag såklart fast vid. Grejen är att tjejer som bloggar om politik, och då främst feminism, får utstå väldigt mycket misogyni. Vi blir kallade horor, slampor, fittor och så vidare. Vi blir förminskade och ogiltigförklarade. Alla dessa skällsord och metoder har sin grund i patriarkala strukturer och könsroller, där kvinnor förvänta svara på ett visst sätt och ta illa upp av vissa saker.
Jag fick svar från en annan person som löd såhär:
Tillmälen används mot alla som tar ståndpunkt för något (och som i många modebloggares fall, människor som absolut inte har någon ståndpunkt överhuvudtaget), det har förekommit sedan antiken och ju mindre social konsekvens det har för eventuella användare av tillmälen, desto oftare lär de förekomma. Feminister är ljusår från att vara isolerade mål för dylikt. […] Sedan undrar jag över slutsatsen också; menar du på att ett finit antal internetanvändare som söker sig till bloggar och är tillräckligt engagerade och frustrerade för att skriva tillmälen representerar resterande befolkning?

Det är sant att tillmälen alltid kommer att användas mot meningsmotståndare. Jag hade inte gjort någon stor grej av att någon kallade mig typ idiot. Däremot gör jag en grej av att någon kallar mig saker som baserar sig på patriarkala strukturer. Även hot som riktas mot modebloggar gör ofta det, för de är ofta kvinnor.

Sedan vill jag lite motsätta mig detta att alla som uttrycker sig skulle vara lika vanliga måltavlor. Det är sant att sånt här riktas mot folk i allmänhet på internet men det är ganska mycket vanligare mot folk som belyser maktstrukturer. Typ antirasistiska och feministiska bloggar. Då kryper de fram, dessa otroligt ihärdiga personer som liksom inte har någon gräns på vad de skriver, hur långt de skriver eller hur många medvetna misstolkningar de gör. Som återkommer gång på gång. Detta är skillnad mot någon grinig fjortis som typ skriver ”du är ful” i Kissies kommentarsfält. Detta är inte bara elakheter för sakens skull, utan är menat att trycka ner just personer med dessa specifika åsikter. De använder olika namn för att framstå som fler och så vidare.

Visst är det också värt att jobba för ett bättre nätklimat i största allmänhet, men man måste också kunna se varför vissa hot riktas mot vissa personer som företräder vissa ståndpunkter. Jag tycker också att det är viktigt att belysa hur detta ser olika ut beroende på vem som är mottagaren, för i folks val av förolämpningar döljer sig mycket.

Syftet med bloggen är dels att visa att den här typen av hat finns och att det inte är okej. Det är också ett sätt (för mig i alla fall) att samla bevismaterial om det skulle behövas i framtiden. Vidare så är det ofta skönt att se att många andra feminister utsätts för samma saker ungefär samtidigt, för då kan man ofta dra slutsatsen att det är samma person som härjar runt.

Nej, dessa personer är inte representativa för allmänheten lika lite som män som slår sina fruar, importerar hälften så gamla fruar som de utnyttjar eller våldtar är det. Icke desto mindre är det symptom på könsmaktsordningen. Det viktigaste är att denna typ av hat inte accepteras eller ignoreras för att det bara är ”några få”. Just därför ska dessa få inte få påverka mycket.

Sedan är det knappast den viktigaste feministiska frågan eller aktiviteten. Men vad är det, egentligen?

Drömmar.

På sista tiden har jag börjat utforma en plan för mitt liv. Jag vet liksom vad jag vill nu. Jag vill ta minst en kandidat i statsvetenskap med inriktning kriminologi (jag hoppas det går). Sen vill jag utforska sambanden mellan kriminalitet, synen på kriminalitet och samhället. Alltså, det är ju inte sådär jättespecifikt men jag tänker på sambanden mellan jämlikhet och kriminalitet och också samband mellan synen på kriminalitet och kriminaliteten som faktiskt finns, hur detta används och skapas i det politiska samtalet och så vidare. Jag skulle tycka det var så otroligt intressant.

Det känns häftigt att ha en ide om var jag vill komma och vad jag vill göra som verkligen utgår från en lust inför och ett intresse för något, inte från tankar om status och samhällets förväntningar. Och att dessutom känna att här skulle jag kanske kunna bidra med något. Men samtidigt känns det läskigt att ha något slags långsiktigt, övergripande mål. Det är så mycket som kan gå fel på vägen.

Feministhora.

Just det! Hannah har dragit ihop en blogg kallad Feministhora där hon publicerar vidriga kommentarer som riktas mot feminister. Jag själv har två kommentarer riktad emot mig uppe. Läs och förundras över människors grovhet! Om du själv får en vidrig kommentar eller hittar någon någon annanstans så tycker jag att du ska skicka in den till mejlen: feministhora@gmail.com, helst även med ip-adress. Syftet är att visa hur mycket hat som riktas mot en bara för att man skriver om feminism.