Att tala om ekonomi.

Hela diskussionen kring att bjuda och bli bjuden fick mig att tänka på en grej som jag tror ändrar min syn på det ganska mycket. Jag skrev ju att jag såklart anser att allt detta beror på de inblandades privata ekonomi, och man kan såklart inte förvänta sig generositet av en person som vänder på slantarna. Däremot så är det ju långt ifrån givet i alla relationer att alla vet hur de står till med varandra ekonomi.

Jag tar detta mycket för givet i mina relationer. Jag och mina vänner pratar om pengar, det är inte tabubelagt på något vis. Så har nog inte alla det, vilket såklart komplicerar väldigt mycket i frågor om vem som ska bjuda vem och hur mycket det är okej att ”höfta” på en nota och så vidare.

Jag står ändå fast vid det jag skrev och tycker att det vore en bra grej överlag om folk vågade tala mer om pengar med varandra. Många som kommer från en privilegierad bakgrund, som jag själv, kan ha svårt att förstå hur det är att inte ha pengar men så är det i alla fall för mig att jag visar förståelse och respekt om jag får reda på att det är så.

Kanske är det många som drar sig för att berätta om sina ekonomiska bekymmer för andra och väljer att hålla god min fast de egentligen tycker att det är skitjobbigt när man ska köpa nån present till en vän gemensamt eller vad det nu kan vara. Jag har hört att det i vissa sammanhang leder till social uteslutning, vilket ju är djupt tragiskt. Men jag tänker att om man i högre grad talade om ekonomi så skulle detta stigma kanske minska.

Readrottningen.

Bara för att alla älskar dubbelmoral så jävla mycket så ska jag nu kungöra att jag tänkte åka in till stan och shoppa nu. H&m har sommarrea och de ha ringen smak i Bryssel så alla fina grejer finns kvar.

Jag är för övrigt drottningen av h&m:s sommarrea. Hittar alltid skitbra grejer mycket billigt. Känner mig lycklig på grund av att jag shoppat. Älskar billigt.

Nåja. Nu ska jag gitta.

Dejta någon annan då.

Alltså, jag fattar ju också att det finns social press på killar att ta notan vid en dejt. Vad jag däremot inte begriper är det satans gnället. Om det var så att folk började sprida ut rykten om killar som inte tog notan eller om främmande kom fram till en på stan och ba ”såg att du ej tog notan, du är ingen riktig man” så skulle jag fatta att det var störigt, men så är det väl ändå inte?

Om vi jämför med smink för tjejer då. Jag antar att många killar förväntar sig att man som tjej ska sminka sig och göra sig fin, kanske raka benen, om man dejtar. Om jag inte hade velat göra detta hade jag inte  gjort det, och om killen hade dumpat mig för den sakens skull hade jag tyckt han var ett arsle. Men jag vet att det finns andra killar som inte är så dumma i huvudet.

Många människor är idioter som beter sig både rasistisk och sexistiskt. Många skulle nog förvänta sig att du betalade notan. Men då tycker jag att du ska säga: ”nej, tyvärr, jag tänker inte betala notan bara för att det förväntas av mig på grund av mitt kön” och helt enkelt skita i det och skita i tjejen, om du tycker det är en så stor grej. På samma sätt som jag inte passivt hade accepterat om nån snubbe höll på och tjatade om att jag skulle sminka mig och så och sen ändå gnällde om det. Man väljer vilka människor man umgås med och det är absolut inte så att alla kvinnor kräver att killen ska betala notan, och då får du helt enkelt dejta någon av dem.

Hur förhåller ni er till pengar?

Sanningen att säga har jag aldrig i hela mitt liv behövt avstå från något jag velat ha på grund av pengabrist (jag har som sagt inte särskilt dyra vanor och konsumerar lite och billig av principiella skäl, så det innebär knappast att jag är skittät), mina föräldrar har aldrig haft för mig kännbara ekonomiska problem och så vidare så jag har väldigt svårt att sätta mig in i den situationen och tänker inte automatiskt att folk har ont om pengar.

Samtidigt har jag fått en väldigt bra ekonomisk fostran. Jag har liksom inte fått saker bara för att jag pekat på dem, vi har aldrig fått märkeskläder, mina veckopengar har varit villkorade med hushållsarbete och så vidare. Jag är glad för detta för det har gjort mig till en ganska ekonomiskt lagd person. Inte så att jag är gnidig, men jag har liksom en ide om vad saker är värda som jag tycker är rimlig och jag har en förmåga att göra genomtänkta köp. Jag sätter ett väldigt litet värde vid till exempel märken och jag shoppar inte heller bara för sakens skull mer än någon gång ibland.

Jag hade en period när jag var tonåring där jag handlade extremt mycket, nästan som ett slags destruktivt beteende, men det har helt försvunnit nu till förmån för den inställning jag har nu. Att jag har valt att inte shoppa mycket av politiska och privata skäl gör att jag väldigt sällan upplever en brist på pengar, alltså att jag måste avstå något för att spara. Jag tycker att det är väldigt skönt att kunna ha en avslappnad relation till pengar utan att varken behöva konsumera skitmycket eller behöva tänka på det jämt och ständigt.

Jag inser att detta är ett privilegium jag har eftersom jag har det gott ställt ekonomiskt och jag tror också att jag hade haft ett större behov av att handla när jag väl hade pengar om pengar tidigare varit en bristvara i mitt liv. Jag tänker mig att man ofta får en ansträngd relation till saker som man saknar. Men jag tror också att jag hade haft en betydligt mer ansträngd relation till det om det inte var för att mina föräldrar var så lugna med det.

I alla fall så är jag väldigt nöjd med hur jag förhåller mig till pengar och konsumtion. Jag tycker att det är skönt att slippa jaga pengar på det sätt som jag ser att många andra gör, alltså typ väljer vissa utbildningar och så vidare för att få välbetalda jobb. För mig är det viktigt med ekonomisk trygghet och skäligt betalt men det är absolut inte viktigt att tjäna mycket eller att kunna köpa fina saker som jag kan visa upp för andra. När jag tänker på att vinna pengar på lotto tänker jag på hur många år jag skulle kunna plugga gratis på högskola, inte på alla fina kläder jag skulle kunna köpa.

Lite rörigt inlägg kanske, men det jag ville komma till är: hur förhåller ni er till pengar och konsumtion? Och varför tror ni?

Åtgärdslandet.

Läser just nu denna bok som är helt otroligt jävla deppig läsning om arbetslöshet, arbetsförmedlingen och tja… arbete helt enkelt. Tyvärr är den inte helt lättläst ibland, och det på grund av vissa språkmissar, men överlag jävligt informativ och ibland rent horribel läsning om Sveriges arbetsmarknadspolitik historiskt. Den är deppig som fan, men inger ändå visst hopp om att många samhällsproblem går att lösa bara den politiska viljan finns, vilket känns bra. Jag kan rekommendera den i vilket fall. Den kostar 86 riksdaler på bokus.

Det här med att bjuda.

Ett argument som hörs skitofta är att feminister minsann vill ha jämställdhet, men ändå vill att män ska betala på dejten. Detta gör mig så sanslöst trött. Kanske inte framförallt för att det är osant (vilket det är) utan för att det är så jävla snålt.

I mitt liv har jag bjudit folk på en massa saker. Framförallt när jag hade pojkvän, medan han knappt bjöd mig på något. Detta är dels för att jag lärt mig att vara generös av mina underbara föräldrar, som alltid har varit otroligt välkomnande och generösa mot alla mina vänner och fått mig att förstå värdet i det. Det är också för att jag alltid haft gott om pengar dels på grund av att jag är privilegierad men också för att jag inte har särskilt dyra vanor.

Jag klarar mig alldeles utmärkt ekonomiskt utan att folk bjuder mig på saker och ting. För det mesta handlar det typ om en öl eller en kopp kaffe, vilket är ganska små utgifter. Jag har således inget behov av att bli bjuden och skulle aldrig kräva det av någon, men jag tycker ändå att det är väldigt trevligt att bli bjuden. Varför? Jo, för att det är ett tecken på uppskattning och generositet som jag tycker är trevligt att få.

Det är för mig bekvämt att vara i sällskap där jag känner att det inte är hela jävla världen om det blir lite ojämnt, men där man generellt har en generös attityd gentemot varandra. Om någon har det sämre ställt ekonomiskt än jag så tycker jag att det är vettigt att jag bjuder, och vice versa. Om alla tänker så så jämnar det ju oftast ut sig i längden, eller så är det den som har mer pengar som betalar mer vilket är rimligt. Däremot är det extremt irriterande när folk räknar varenda liten krona och ba: ”jag bjöd dig på en öl förut när du var pank, nu ska jag ha den tillbaks” eller är helt besatta vid att dela notan exakt lika på kronan. Herregud, man höftar väl lite?

Jag tycker att det är så intressant detta, folks inställning till att bjuda på saker. Att bjuda är något jag gör för att visa uppskattning eller för att möjliggöra för vänner som inte har så mycket pengar att göra något trevligt, inte för att få något tillbaks eller bevisa något. Man kan tycka att den som inte vill bjuda sin dejt skulle kunna strunta i att göra det och typ dela notan men man ska också vet att de allra flesta tycker att det är väldigt trevligt att bli bjudna. Om du vill visa din uppskattning för en person så är det ett effektivt sätt att göra det, helt enkelt, och det gäller både män och kvinnor.

De snålaste personerna jag stiftat bekantskap med har alla varit män. Och nu talar jag alltså inte om personer som saknar pengar, utan som aldrig är villiga att spendera pengar på andra människor än sig själva eller som gör värsta grejen av det när de gjort det och vill ha någon slags kompensation för det. Genuint generösa personer skulle aldrig börja gnälla om att andra inte ger dem något tillbaka när de typ bjudit på en öl utan skulle tänka att de har visat sin uppskattning och att den andra parten får göra vad hen vill med det. Om du känner att du inte kan bjuda någon på saker förutsättningslöst så tycker jag inte heller att du ska bjuda. Om du vet med dig att du inte kan hantera att din ”gåva” får ett annat utfall än du vill så är den inget värd, tyvärr.

Kampen för lika rättigheter angår oss alla.

Fan va jag stör mig på Ronnie Sandahls krönika om Anja Pärson, som när hon kom ut som homosexuell också sa att hon inte ville vara en företrädare för hela Pride-rörelsen. Han tycker att hon liksom måste betala tillbaka någon slags skuld till Pride-rörelsen nu när hon kommit ut, eftersom det är denna rörelse som gett henne möjligheten till att leva öppet som homosexuell.

Såhär. Jag tycker att man ska vara medveten om varför man har de rättigheter man har men jag tycker att hela det här resonemanget kring tacksamhetsskuld är så märkligt. Jag tycker till exempel inte att kvinnor ska vara feminister bara för att feminismen har gett dem rättigheter historiskt.

Det finns andra viktiga rättigheter också som homosexuell faktiskt inte har fått än. En av dem är rättigheten att kunna ha vilken sexualitet som helst utan att för den sakens skull behöva symbolisera alla andra med samma sexualitet. Detta är en rättighet som heterosexuella har helt naturligt, ingen skulle någonsin tycka att en heterosexuell liksom ska eller ens kan tala för alla andra heterosexuella. Men homosexuella har den tyvärr inte.

Jag vet inte om någon någonsin har krävt av Ronnie Sandahl att tala för en hel grupp på grund av sin sexualitet, klasstillhörighet, hudfärg eller sitt kön. Jag tror inte det. Jag skulle önska att han kunde fundera lite på hur det skulle kännas och varför han inte har ålagts att göra det (om jag nu har rätt i mitt antagande).

Låt Pärson vara homosexuell utan att bli en talesperson för alla homosexuella. Det är såklart utmärkt om hon tar ställning, på samma sätt som det även vore utmärkt om Sandahl i egenskap av semikändis och krönikör gjorde det. Men man har ingen större skyldighet att göra det för att man själv är homosexuell, kampen för lika rättigheter angår oss alla och är allas vår skyldighet att driva efter bästa förmåga.