Sluta upprepa kvalitetsmyten.

Haha! Jag älskar det faktum att Mogi skrivit om att människor kritiserar henne för överkonsumtion, som jag antar kom sig av att Bloggkommentatorerna skrev om mitt inlägg. Som vanligt fattar hon dock ingenting.

Det jag märker är att när andra bloggar länkar in till mig så tillkommer det läsare som inte läser i vanliga fall, några av dessa personer är negativa samt skeptiska till att jag lägger stor fokus på att jobba med kvalitet. […] Jag köper mycket hellre kvalitetsplagg skapade i Frankrike eller Italien än plagg från en kedja som kör massproduktion i Kina. Att jag har vuxit upp i bland annat Italien samt Frankrike har absolut påverkat min syn på mode, kvalitet går före allt.

Men grejen är att ingen lackat över att Mogi handlar kvalitetskläder. Seriöst, jag tycker bara det är bra att hon gör de tom hon har råd. Men vad jag inte pallar med är att hon använde kvalitet-argumentet för att berättiga den enorma mängd saker hon köper. För det är det som är grejen, att Mogi köper sjukt mycket kläder, men inbillar sig på något vis att det är okej för att det är ”kvalitet”.

Att hon sedan börjar tjata om var kläderna är tillverkade konfunderar mig. Är Zaras kläder tillverkade i Italien? Jag skulle inte tro det. Dessutom behandlar de sin butikspersonal som skit.

Jag undrar om Mogi verkligen vet att kläderna hon köper är tillverkade i Italien eller Frankrike eller om hon bara drar till med det för att få det att låta bättre. När man säger ”Kina” så förs ju tankarna till låglönefabriker, medan ”Italien” låter mycket trevligare.  Mig veterligen finns det inga belägg för att dyrare märken i regel skulle vara tillverkade under bättre villkor (om det inte är något extremt exklusivt) men det är något som ständigt upprepas bland modebloggare som gillar ”kvalitet”. Kan ni bara sluta upprepa kvalitetsmyten om och om igen och låtsas som om dyra kläder har ett direkt samband med schysst produktion, miljövänlighet och så vidare. Så behöver det inte alls vara. Dessutom spelar det mindre roll om produktionen är ”schysst” om man köper mer än man behöver. Det enda som garanterat är miljövänligt är att dra ner på sin konsumtion.

”Överkonsumtion, enligt vem?” undrar Mogi och jag undrar om hon själv anser att hon behöver alla dessa kläder. Jag menar vissa grejer använder hon ju enligt utsago inte ens? Är det inte då rimligt att börja fundera lite mer innan man köper ytterligare en tweed.

Konstnärsfrilla och lästips.

Har som den uppmärksamme ser en pensel i håret. Min pinne till hårspännet försvann nämligen. Känner mig så jävla konstnärlig och bohemisk.

Annars vill jag tipsa om dessa två texter i den så kallade klasshatsdebatten. En av Petter Larsson som Socialdemokraternas samförstånd med borgerligheten, en av Åsa Linderborg om medelklassmyten. Jag orkar inte harva runt i denna debatt mer så jag låter texterna tala för sig själva.

Annars är denna text om polska hantverkare väldigt bra. Det är intressant hur folk gärna bygger upp rasistiska nidbilder istället för att ta tag i sin egen ovilja att betala bra för ett gott utfört arbete. Kvalitet och hantverksskicklighet kostar, även om personen ifråga kommer från Polen, och om man går efter billigaste anbud så får man väl tyvärr räkna med att bli blåst. Som att handla på Ullared och sedan klaga på dålig kvalitet och service? Man kan ju fråga sig varför folk inser detta när det kommer till produkter, men inte när det kommer till hantverkare.

Inga plastkassar för mig i alla fall.

Jag läste hos Ebba von Sydow att Jil Sander tydligen har med röda platspåsar som väskor i sin kollektion. Man har ju ett tag talat om it-väskans död, folk sägs vara trötta på väskor i mångtusenkronorsklassen med blaffiga loggor och kort levnadslängd rent designmässigt (orka lägga en mindre förmögenhet på en väska som inte är det minsta klassisk eller lättmatchad). Personligen har jag aldrig förstått fascinationen vissa har till väskor, jag skulle aldrig spendera mer än tusen spänn på en väska och då skulle det vara en rymlig, lättmatchad som jag skulle kunna använda dag ut och dag in flera år utan att vare sig tröttna eller trötta ut den. Den typiska It-väskan känns ofta krystad i spexighet och detaljrikedom.

Men än mer krystat och bajsnödigt blir det när man försöker utropa it-väskans död genom att lansera nya it-väskor (för ”IT” är ju egentligen bara epitetet för det som är ”DET” för säsongen). Den där plastkassen lär ju fortfarande vara sjukt överprisad, på samma sätt som den här 7000kronors läderpåsen från Celine är det. Det handlar ju fortfarande om att man gör ett statement av sina sjukt överprisade kläder/väskor/skor. Visserligen skriker dessa minimalistiska väskor inte ut vulgaritet på samma sätt men på ett sätt är det nästan ännu mer vulgärt att betala 7000 för något som inte ens ser dyrt ut eller har en kvalitet eller tillverkningsprocess som matchar priset. Det känns på ett sätt lite nonchalant, jag vet inte varför. Kanske för att man troligen har som mål att utstråla: ”kolla, jag är så jävla obrydd av vad folk tycker och har så jävla mycket pengar att jag kan lägga 7000 spänn på en väska ingen annan än den som är riktigt modeintresserad kommer lägga märke till”.

Bild tagen från Elin Kling.

Men när det gäller väskor tror jag att de svindyra väskornas tid är förbi. Det anses liksom inte fräscht att lägga 20 000 på en väska mitt under lågkonjunktur och ett allmänt miljörelaterat ifrågasättande av den överdrivan konsumtion vi idag ägnar oss åt. Dessa båda reaktioner är förvisso orimliga, då konsumtion är det som sätter rullning på ekonomin och det ur miljösynpunkt är långt bättre att satsa på få dyra plagg än många. Men sen när agerar människor rationellt.

Vem eftersträvar att se ut som en balthora?

Det här med lårhöga stövlar är ju inne nu. Likaså pälsar sydda av (till synes) slumpmässigt ihopplockade pälsbitar. Mode är allt bra märkligt ibland.

Men det här med lårhöga stövlar: hur fan kan man bära det? Det är både obekvämt och fult. Jag förstår hur detta kan tolkas men det har inget att göra med skev kvinnosyn, tjejer får slampa runt hur mycket de vill (även för betalning, enligt mig), men allvarligt: vem fan eftersträvar att se ut som en gatuprostituerad?

Dessa från din sko tar nog priset. Herregud vilka brutalt fula skor. Jag testade dem (endast på skämt) för nån vecka sedan och ba: hur fan kan ett seriöst skoföretag producera något som känns så jävla lågkvalikativt. Både material, passform och design var fruktansvärd. Jag tänkte mig hur jag köpte dem, tog på min en kort röd lackkjol och en billig h&m-korsett för att ”sexa till det” med min pojkvän. Jag ryser av bara tanken.

Nu tycker jag inte att fetischmode är snyggt över huvud taget och det kan man väl ha delade uppfattningar om, men en sak är fan säker: om man ska göra såna kläder måste de hålla kvalitet. Det funkar inte med en korsett med dåliga byglar eller skor som känns billiga, det måste kännas exklusivt och fint. Annars blir balthorakänslan lite väl påtaglig.

Moleskine.

Igår chillade jag i min favoritaffär, nämligen akademibokhandeln, och letade bra ritblock. Där bland hyllorna stod dessa moleskine-böcker som jag har hört så mycket talas om. Som alla porslinsflickor skriver små fina kärleksförklaringar till. Gu vad fina dessa böcker är!

Sen såg jag priset: det kostar fan drygt 150 spänn för en bok! 150 spänn för en jävla anteckningsbok. Jag frågade min kompis som har en moleskine hon skriver upp sina drömmar i (!) om vad grejen egentligen var och hon ba: det är så himla bra kvalitet på böckerna. Sen när använder man sina anteckningsblock på ett sätt som kräver högsta kvalitet? Det är ungefär som Mogi och hennes tunikor.

På något vis är moleskine så sött: människor köper svindyra anteckningsböcker för att de vill ha en snyggare ram för sina tankar och historier, för att de tror att de ska bli mer kreativa när de sitter där, uppflugna barfota i fönstret med en kopp te bredvid sig, skrivande i sina moleskineböcker.

Ingen kvalitetsmätning av kultur tack.

Nu hittar dessvärre inte artikeln, men jag läste i DN för ca två dagar sedan att folkpartiet tycker att man ska införa ett kvalitetsråd för att säkra kvaliteten på kulturen som får bidrag från staten. Ju sämre kvalitet desto mindre bidrag. Tanken ska tydligen vara att hindra att vissa kulturella institutioner får företräde när det gäller bidrag, man ba: som om? Som om något mossigt och politiskt korrekt kulturråd skulle prioritera teater moment i gubbängen framför dramaten, hur pissiga deras uppsättningar än har blivit.

Problemet med kulturkvalitetessäkring är att kultur måste få vara banbrytande, nyskapande och röra sig utanför linjerna. Visserligen skulle de människorna som satt i rådet säkert vara kompetenta, men det säger sig själv att ingen kan hålla koll på alla de strömningar som går inom kulturen och att det som bara verkar motbjudande, hafsigt och vulgärt idag i framtiden kan bli en av de viktigaste delarna i vårt kulturarv: det hände hela tiden innan och det händer sannolikt nu också.

Det är ju fan i mig en självklarhet att man omöjligt kan styra det kulturella utbudet från politiskt håll i en så kallad demokrati, kulturen måste få vara fri från statens värderingar precis som forskningen, annars hänfaller den åt populism och annat snusk.

Sen vill folkpartiet ta bort inträdesavgiften på museer, något jag säger starkt ja till. Dels av egoistiska skäl men också för att jag tycker att de statliga kulturinstitutionerna ska erbjuda sina tjänster till ett så lågt pris som möjligt för att alla ska kunna ha tillgång till kulturen, själva vitsen med statlig kultur är ju att göra mångfald och tillgång bredare, annars fyller den knappast någon funktion i samhället.