Bra jobbat.

Jag tvingade mig själv att åka hit för att jag visste att det fanns ett behov. Ett behov av att släppa taget, lämna min trygghet hemma i Sverige. Jag hade redan från början målsättningen att inte återvända någon gång under min tid här.

Innan jag åkte så umgicks jag med en liten skara personer och jag var ofta ensam, sa ofta nej, orkade sällan. När jag åkte fick jag träffa nya människor och testa mina gränser. Det har betytt mycket för mig.

Att resa kanske inte är rätt för alla, men för mig har det verkligen varit nyttigt att komma utomlands. Att komma någonstans där jag inte känner någon och få starta om på nytt. Upptäcka vilka delar av mig som finns där i grunden och vilka som bara är ett resultat av mitt umgänge.

Till min glädje har jag märkt att mitt intresse för att politik och samhällsfrågor finns kvar, fast jag inte har kunnat lufta det på samma sätt så har jag ändå underhållit det. Jag har på ett helt annat sätt lärt mig att se värdet i diskussioner och nya tankar i sig, inte bara som något jag ägnar mig åt för att få status. Jag känner också att jag har blivit bättre på att se andra människor, men framförallt på att se mig själv.

Jag tycker om mig själv nu. Inte på det där hybrisartade sättet som jag kunde gör innan, där jag tyckte att jag var bättre än alla andra samtidigt som jag på ett sätt hatade mig själv. Nu känns det mer balanserat. Jag vet om mina fördelar och nackdelar, jag har aldrig komplex för saker och ting längre, varken min personlighet eller mitt utseende.

Det har varit svårt och jobbigt och jag har saknat mitt hem så mycket, men det har varit värt det. Jag känner mig mycket starkare nu. Jag är stolt för att jag vågade åka trots att jag hade möjligheten att stanna kvar och jobba i Sverige. Jag är stolt för att jag vågade tvinga mig själv till något som jag visste skulle bli svårt och jobbigt. Jag är stolt för att jag inte bangade ur och åkte hem.

Trailern till Rafael Edbloms politiskt inkorrekta ståkissarfilm.

Tänkte göra lite reklam för Rafael Edbloms film nu när han blivit noppas av svenska filminstitutet. Rafael ville berätta en historia. Historian om en galen hantverkare. Det är viktigt att behålla sin egna röst, tycker Rafael. Fint, tycker jag, att Rafael står upp för sin konstnärliga integritet och liksom vågar utmana normer, tänja på gränser, ställa viktiga frågor med sin film. Synd att filminstitutet bara kommer med sina genusfloskler och kör över honom. Säkert för att han står upp och kissar. Säkert.

Det spelar väl ingen roll att även kvinnor är antifeminister.

Ibland undrar jag om det är så att manliga antifeminister tar sig kvinnliga internetnamn när det kommenterar för att på något vis föra i ”bevis” att antifeminism minsann inte bara är män som vill behålla sin maktposition i samhället eller så. Eller så förväntar de sig kanske att jag ska vara mer öppen för deras åsikter för att de presenterar dem under kvinnlig namn, vad vet jag.

Det är i alla fall inte helt ovanligt att någon triumfatoriskt påpekar existensen av antifeministiska kvinnor och försöker vinkla detta som något slags bevis mot feminismens giltighet. Poängen lär vara att feminismen är så fruktansvärt stollig att inte ens de som tjänar på den håller med, eller något.

Jag undrar i mitt stilla sinne hur dessa personer ställer sig till att det finns gott om manliga feminister? Kanske är de bara hjärntvättade av genusmaffian eller något.

Nåja. För mig spelar det ingen roll om den som motarbetar mig är en kvinna eller en man. Givetvis kan det finnas kvinnor som inte är feminister, på samma sätt som det kan finnas invandrare som är engagerade i Sd, men det gör det inte mindre till en kamp för kvinnors rättigheter. Det fanns säkert kvinnor som motsatte sig kvinnlig rösträtt när det begav sig, det gjorde det knappast mindre till en kvinnosaksfråga.

Överlag är det så jävla fånigt när någon kommer och ba: majoriteten av Sveriges befolkning håller inte med dig. Jag tror såhär: majoriteten av Sveriges befolkning har inte någon åsikt rörande feminism. Och sen tycker jag inte att ”majoritetens” åsikt spelar sådär skitstor roll för mig, i fråga om hur jag utformar mina åsikter. Det är väl ärligt talat bara idioter som resonerar så?

En liten sammanfattning kanske man ska säga.

Har fått mitt första erbjudande om att hålla en reklamtävling här i bloggen från… ett vitvaruföretag? Happ. Tänk om någon rolig tidning, något bokbolag eller liknande ville höra av sig istället.

Vidare så vill jag säga: tack! Tack för allt snällt ni skriver. Det värmer verkligen och får mig att vilja fortsätta skriva även fast jag kan vara dålig på att visa uppskattning. Men det betyder verkligen mycket för mig att bli uppskattad för det jag själv tycker är roligt och tycker jag är bra på.

Annars så vill jag tipsa om tre saker:

  1. Denna text om konsumentmakt. Väldigt sant, påståendet att vi inte har råd men konsumentmakt. Jag tycker även att ni ska lyssna på denna krönika på samma ämne av Ola Söderholm på tankesmedjan. Himla roligt och träffsäkert. Konsumentmakt är fan skit.
  2. Denna text om priset för att inte kallas surfitta och hur kvinnor alltid tvingas bete sig på ett visst sätt för att undvika ”friktion” i mötet med män. Påminner om en vidrig företeelse i all sin enkelhet. Jag kan säga som så att mitt val är att stå upp för mig själv och min rätt till min kropp, oavsett vad folk kallar mig.
  3. Och så denna text att Trollhare om mytbildningar kring aspergers syndrom. Väldigt viktigt med förståelse kring detta.

För övrigt är en rolig hashtag att följa på twitter #manriot som någon stackars manlig liberal kände sig nödgad att dra igång för att det är så jobbigt att vara en ”vanlig snubbe”. Tyvärr fick det inte det genomslag han hoppades. Män är kanske inte så förtryckta trots allt? Eller så är de så förtryckta att de inte ens vågar uttrycka sig.

Och ja, jag vet att det finns saker som är jobbigt för män som grupp också men jag tyckte bara att det var så roligt att absolut ingen tog detta på allvar. Plus att väldigt mycket av det som anges som exempel på mansförtryck faktiskt är hysteriskt roligt.

För inte kan det väl vara så att de helt enkelt tyckte att din film var skit?

Detta, mina vänner, är lyteskomik på hög jävla nivå. Rafeal Edholm beklagar sig över att det är svårt att vara man i filmsverige. Detta baserar han på att han inte fått gehör från filminstitutet när han sökt om bidrag till att göra sin film.

Såhär. Filmbranschen är extremt jävla mansdominerad, så även i Sverige. En majoritet av alla filmer skrivs av, regisseras av och produceras framförallt av män. Men Rafael tror ändå att det är på grund av sitt jävla kön som han får avslag. Är inte detta uppblåsthet i sin fulla blom så säg?

Han fick inget gehör från Svenska filminstitutet över huvud taget när han försökte få filmen finansierad.

– Det här inte en politiskt korrekt film. Jag är för det första man, så jag står upp och kissar. När ens kisserier ska ha med det konstnärliga att göra, det är jävligt tråkigt.

Och inte nog med att han är man, filmen är politiskt inkorrekt också! Och så står han upp när han kissar. Ja, Rafael. Det är säkert så att det är den onda feministpksittkissarmaffian på filminstitutet som bara släpper fram kvinnor och några få väldigt lydiga genusmedvetna män medan riktiga män som du tyvärr blir diskriminerade och det av ren princip. Precis så är det.

För inte kan det väl vara så att de helt enkelt tyckte att din film var skit?

Läs även inlägget om denna historia på Oklarheten.

Feminism handlar om att kämpa mot förtryck.

Himla bra skrivet av Jenny på brunheten om den vändning som kommit i feminismen idag. Det har blivit ett absurt stort fokus på kvinnor, vad kvinnor gör, vad våra utseenden vår livsstil och så vidare förmedlar till andra kvinnor och så vidare in i oändligheten. Alla kvinnors val ska dissekeras, analyseras, problematiseras och ofta till sist ursäktas med att det är ”okej” att vara som Kissie för man får inte skuldbelägga andra kvinnor och så kommer vi liksom ingenstans. Parallellt med detta har även påståendet att kvinnor och män är lika skyldiga till patriarkatet dyker upp oftare och oftare, ibland så att det liksom tas för allmän feministisk sanning.

Och ja, patriarkala strukturer upprätthålls av både kvinnor och män som jag skrivit miljontals gånger men i samhället idag är det som så att män som grupp har mer makt. De har mer kapital, sitter oftare i maktfulla positioner och så vidare. Det är detta, detta manssamhälle, som feminismen måste kämpa mot. Det är i detta som vår strukturella underordning ligger.

Sedan kan man analysera könsroller för båda könen utan och innan och det är också en viktig debatt och diskussion, eftersom det handlar om frihet för individen. Men när för mycket av det feministiska samtalet handlar om detta blir det lätt att glömma vad vi kämpar emot: förtryck. Vi kämpar mot patriarkatet, mot manssamhället, mot att vi alltid anses vara mindre värda, mindre kloka, mindre kompetenta på grund av vad vi har mellan benen.

Det är egentligen så väldigt enkelt, men ibland gör vi det istället mycket svårt. Kanske kommer det ur en rädsla för att ta ställning, en rädsla för att säga: ”jag är förtryckt och det vill jag kämpa emot. Och detta innebär att en massa män kommer att bli bortträngda från sina positioner i samhället”.

För det är ju så det är, att när en diskriminerad grupp slutar diskrimineras så leder det automatiskt till att andra förlorar sitt privilegium. Om det finns 10 styrelseposter och kvinnor ska ha hälften så betyder det att några män kommer trängas bort därifrån. Och vi kan säga att detta leder till fördelar även för dem, och det är visserligen också sant men det handlar fortfarande om att maktfördelningen i samhället ska bli jämn mellan män och kvinnor, och då kommer män att förlora makt.

Feminismen är en kamp emot kvinnoförtryck och det är också detta vi framförallt måste tala om. Vi måste tala om makt. Både gruppen kvinnors makt i samhället men också om enskilda kvinnor makt över sig själva och sina liv. Vi måste tala om frigörelse, men inte bara om frigörelsen det är att kunna knulla runt och shoppa dyra väskor utan om frigörelse från manssamhällets förtryck. Annars kommer feminismen bara att handla om det ingår i den feministiska livsstilen att baka kakor eller inte. Och det är i sanning en väldigt obetydlig feministisk fråga.

Hur mycket du än vill så kan du inte svära sig fri från detta.

”Buhu”, tycker någon, ”tycker du att jag har någon slags skuld bara för att jag råkats födas som vit/man/medel-/överklass?”. Nej, det tycker jag inte, inte skuld. Men du har ett ansvar.

Man kan inte ändra sin hudfärg, sin bakgrund, sin sexualitet eller sin könsidentitet men man kan lära sig att se sitt privilegium och ta ansvar för det.

Om du lever i ett samhälle där du är privilegierad på grund av dina medfödda egenskaper så har du automatiskt en delaktighet i denna samhällsordning. Ingen kan ställa sig utanför och svära sig fri från ansvar, säga ”det var inte jag”. Om man har möjligheten att agera har man också skyldigheten att agera. Om man dessutom tjänar på den ordning som man genom sin ickeagens tillåter fortgå så är det än värre.

Men människor vill inte erkänna sitt ansvar inför samhällsordningen. Man vill hellre gnälla om ”arvssynd” och att det faktiskt inte var en själv som uppfann patriarkatet, rasismen, klassamhället och så vidare. Att man faktiskt är emot sånt.

Fast det räcker banne mig inte att vara emot på ren fråga. Man måste agera också, ta ställning. Man behöver inte viga sitt liv åt det, men man borde i alla fall ägna några tankar åt det. Man borde i alla fall ingripa när man uppenbart ställd inför det.

Om du ser en grupp bli utsatt för förtryck så borde du efter bästa förmåga ingripa. Nej, ibland kan man inte och ibland orkar man inte och så är det och det är okej. Men att urskulda sin ickeagens med att det ju inte var du som var förtryckaren är som att stå och se på när någon blir slagen och sen tycka att du har noll och intet ansvar i situationen.

Den här gruppen människor är nästan värre än de som förnekar maktstrukturer rakt av. Den föregående vill inte se hemska saker, det kan jag förstå, men den andra liksom ser hur världen ser ut men vägrar erkänna sitt eget ansvar i det hela. Detta ansvarsfrånskrivande är förskräckligt, det är en sådan total brist på civilkurage att jag baxnar. Det är en sak att inte våga ingripa, att inte kunna, men en helt annan sak att bara inte vilja ingripa och sedan ursäkta med att det inte var ”du som börja” eller något i den stilen.

Seså. Ta av er offerkoftan, sluta gnälla och ta ert ansvar som delar i ett större samhälle. Hur mycket du än vill kan du inte svära dig fri från detta, såvida du inte typ flyttar ut i skogen och aldrig mer träffar en annan människa.

Saknar mina ludna ben.

Epilerade benen i helgen. Först kändes det skönt, men nu måste jag faktiskt säga att jag saknar ludenheten en aning. Inte så att jag lider för att de är släta, men jag hade vant mig och börjat gilla det. Och det jobbiga är att det tar betydligt längre tid att gro ut hår än vad det tar att ta bort det.

Intressant hur man vänjer sig vid olika saker. Något som från början mer var en fråga om besparing av tid och pengar blev till något jag uppskattade i sig självt. Sedan behöver det inte bli så för alla, men ville bara påpeka att man faktiskt kan lära sig att inte bara acceptera utan även gilla kroppshår.