Debattteknik.

Det finns seriöst ingen komplimang som gör mig så glad som när folk säger att jag har bra debatteknik! Det är väldigt viktigt för mig att debattera schysst och ärligt, utan att ta till fula knep och så vidare. Det är något jag tänker på varje dag, helt seriöst, så det värmer något otroligt när folk lägger märke till det. Ville bara säga det.

Jag är en väldigt häftig åsiktsperson som har en debattartikel uppe på Aftonbladet.

Tja! Jag är cool och har i denna stund en debattartikel uppe på Aftonbladet som ni kan läsa här. Den handlar om mansrättsaktivister. Den är ganska nedskuren, och jag tänkte publicera den fullständiga versionen som jag skrev först om ett litet tag.

Nu stålsätter jag mig inför den hatstorm som troligen kommer komma från mansrättsaktivister. Tänk om den uteblir bara för att jag skrev så? Vore nästan en besvikelse, men bara nästan.

Hur kan man tycka att det är rimligt att kollektivtrafik är en lyxartikel?

Läser att Sl-kort är en lyxvara för många, vilket är föga förvånande eftersom det kostar närmare tusenlappen, och tänker på denna krönika av Fridah Jönsson om att kollektivtrafik minsann inte är en mänsklig rättighet och att man kan cykla istället om man inte har råd. Ja, klart man kan cykla om man bor nära jobbet, speciellt om man bor i stan, och om man har råd med en duglig cykel.

Jönsson har rätt såtillvida att detta inte vore ett problem om alla personer hade pengar nog för att lägga dem på ett Sl-kort, men så ser samhället inte ut idag och regeringen för inte någon politik för utjämning av klassklyftor eller minskande av fattigdom, så då är det väl bara rimligt att kräva att de statliga bolag som finns gör sitt för att dessa personer ändå ska kunna ta del av samhällsservice. Det är lite som att argumentera emot fri skola och sjukvård med att det är att människor inte har råd med marknadsalternativ som är problemet, inte marknadsalternativen i sig.

Det är inte helt ovanligt att folk argumenterar emot vissa samhällsförändringar med att det inte är grunden till problemet, utan bara ett symptom eller en påbyggnad. Detta kan vara ett effektivt sätt att upprätthålla status quo, eftersom det gör att man ägnar en massa tid åt att gräva i vad som är det ”egentliga” problemet istället för att göra vad som föreslagits, som åtminstone kan vara mildrande. Bara för att källan till ett problem är något annat betyder inte det att man inte ska mildra skadeverkningarna.

Ekonomisk nöd blir så mycket enklare att hantera om man trots den har tillgång till det essentiella, som skola, sjukvård, bostad, möjlighet till förflyttning och så vidare. det borde säga sig självt att en fattig person blir tryggare i sin situation om hen har tillgång till detta ändå. Det slutliga målet ska såklart vara att ingen behöver leva i ekonomisk nöd, men så länge det inte är en realitet så kan vi inte sluta underlätta för dem som gör det.

Och så detta eviga ”det är inte en mänsklig rättighet”. Herregud, vilket dåligt argument det är! Rättighetsresonemanget hade kanske fungerat om kollektivtrafiken sköttes av fristående företag som kunde konkurrera på en fri marknad, men så är icke fallet med Sl. Kollektivtrafik är en del av samhällets infrastruktur, det är en samhällsservice som byggts upp med skattepengar. Det är dessutom lönsamt för samhället i helhet om människor kan förflytta sig. Jag fattar inte hur man kan tycka att kollektivtrafik borde vara en lyxartikel, det är ju fullständigt orimligt.

Sexig politik.

Diskuterade ”twitters sexigaste” på just twitter. Twitters sexigaste är en tävling som handlar om att kora just twitters sexigaste. Men sexigt handlar här inte om att twittra om sex, se sexig ut eller liknande utan om detta:

Twittrare uppmanas nominera personer med så mycket personlighet, humor, smarthet, briljans eller andra egenskaper som gör att de känns som det sexigaste vi kan hitta.

Sexighet är alltså ”personlighet”, humor, smarthet briljans och så vidare. Och jag blir så trött, så trött på att allt i slutänden ska koka ihop till att vara sexigt.

Skrev om detta och fick, som väntat, invändningen att många faktiskt anser dessa egenskaper attraktiva och att sexighet bör gå och går utanför rent fysisk attraktivitet. Detta stämmer, och jag har såklart inga problem med att folk attraheras av dessa egenskaper. Vad jag däremot finner tröttsamt är att dessa egenskaper inte får stå för sig själv, utan sätt i kontexten av att andra finnas dem attraktiva. Jag skulle bli ganska grinig om någon beskrev mig som ”sexig” eftersom jag uttrycker min åsikter, är intelligent eller liknande. Jag vill att dessa egenskaper ska få stå för sig själva.

Vidare tänker jag på en gång när jag var med och startade upp ett ungdomsförbund där en medverkande uttryckte en önskan om att vi skulle vara ”sexigare” än det redan existerande ungdomsförbunden och sedan hade idéer om vilka politiska perspektiv, metoder och retorikval som anses sexiga bland ungdomarna. Även Centerstudenter har försökt slå sig in på sexighetsspåret men sin utvikningskampanj, och jag har även hört det ryktas om andra försök såsom att säga att ”storleken spelar roll” när man talar om skyskrapsbyggen.

För mig är detta väldigt typiskt för den unga intellektuella och politiska eliten eller vad man nu ska kalla det. Det viktiga är ”sexighet”, inte nödvändigtvis som i knullbarhet men som i att allt man gör, säger och så vidare ska belysas utifrån något slags lifestyleperspektiv, ett personligt varumärkesbyggande för att sälja in vissa politiska idéer. I takt med detta blir ofta själva innehållet mer urlakat, fullt av meningslösa statements och plattityder såsom att man ska få vara som man vill, vad nu det ska betyda.

Politiken handlar för dessa människor inte om att ta fram lösningar för att göra människors liv bättre utan om att marknadsföra sig själv som individ samt ha någon slags intern debattävling, eftersom det är sexigt. Det är sexigt med politiskt engagemang, intelligens och så vidare. Jag föraktar dessa människor, ty den som inte har ett intresse för att göra världen till en bättre plats har inte i politiken att göra enligt mig.

Och denna tweet ringar in saken så jävla väl. När jag kritiserade utviket så fick jag svart att det var ”kul” och inte så seriöst. Ja, det är just dte som är problemet. Att detta för er inte är något seriöst, bara en låtsaslek eller möjligtvis en framtida karriär, ett sätt att bygga sitt personliga varumärke och få flamsa runt samtidigt som man framstår som intellektuell.

Självinsikt.

Något som har varit väldigt viktigt för mig under min tid utomlands har varit en insikt om mig själv som jag nått fram till, nämligen den att jag är en ganska osocial och tråkig typ. Eller alltså, jag är väl inte tråkig men jag är inte en person som gillar en massa galna upptåg, trams och skämtande. Jag tar saker på allvar och tycker inte om att flamsa omkring, helt enkelt. Vidare har jag ett litet socialt behov och behöver ofta vara ensam, behöver få ägna mig åt att skriva och resonera ostörd.

Länge tyckte jag detta var något jobbigt, att jag inte var en såndär överglad, social och spontan person som man liksom ”ska” vara när man är ung. Jag kände mig tråkig, helt enkelt. Tänkte att det är inte såhär man ska vara, att det var efterverkningar av depressionen jag var i för några år sedan, eftersom jag innan den var väldigt social.  Man ska liksom inte vara sådan, alltså banga socialt umgänge i den grad jag gör eller till förmån för de sakerna.

Men under tiden jag ägnat här så har jag liksom kommit till ro med detta. Det känns okej nu, att jag är sådan. Det är okej att jag ägnar flera timmar varje dag åt att skriva, att jag inte skämtar bort allt, att jag bangar på fikor och utekvällar bara av ingen annan anledning än att jag vill sitta hemma, att jag i grund och botten är seriös och osocial.

Jag kan bli så trött på det här flamskravet som finns, eller kravet på att vara en social, spontan och i största allmänhet ”rolig” person. Att man ska ta lätt på saker och ting, inte ta det på så stort allvar. Inget emot den som är så, men jag är inte det och det är okej. Jag lider inte av att vara sån som jag är. Jag uppskattar ensamhet, allvar och eftertanke.

Och vad mer är; detta gör mig inte till en tråkig person. Att jag inte gillar mycket av det som av andra uppfattar som kul gör inte att jag är trist. Jag är långt ifrån tråkig. Jag har en massa intressanta saker att säga, energi till att diskutera det mesta och så vidare. Jag gillar helt enkelt bara inte att flamsa runt.

Ibland händer det att folk utgår från att jag har tråkigt, att jag inte uppskattar livet. Detta stämmer emellertid inte. Jag har bara inget behov av att bli underhållen jämt och ständigt, inget behov av att alltid ha kul. Däremot har jag ett ständigt behov av att diskutera, skriva och reflektera. Det är skön att ha insett det nu, hur jag är och vilka behov jag har, inte vilka behov som unga människor i allmänhet antas ha.

Ett ganska rörigt inlägg om postkolonialism.

Intressant skrivet av Lena Andersson om postkolonialism, som är en samhällsvetenskaplig inriktning om studerar kolonialismens nutida effekter. Som jag förstår det kritiserar hon det när det kommer från människor som också har ett övrigt strukturperspektiv på samhället, till exempel feminism. Jag håller generellt med om kritiken med att perspektivet ibland kan dras alltför långt, bli en fråga om långsökta teorier och förtryck snarare än en fråga om verkligt förtryck och hur man ska frigöra sig från det. Lena Andersson tar som exempel hur man ibland inom denna tanketradition ser på förtryck riktat mot österländska kvinnor kontra västerländska kvinnor, där man i det första fallet är pigg på att påpeka att man inte ska överföra västerländska normer på andra samhällen, agera moraliska ryttare eller komma där och komma med uppdraget att ”rädda världen” från något slag idémässigt mörker medan man i det andra fallet gärna analyserar det patriarkala förtrycket ner in i minsta detalj.

Jag kan tycka att oviljan att erkänna objektiva moraliska värden är olycklig. Jag tror på objektiva värden såtillvida att jag ser förtryck som fel, oavsett vem som drabbas av det och hur det går till. Jag tycker inte att till exempel mord, misshandel eller könsstympning någonsin kan bli något berättigat, oavsett kulturell kontext. Jag anser inte heller att det någonsin kan vara rätt att som samhälle hålla människor i prekära livssituationer; utan mat, bostad, möjlighet att komma någonvart i livet och så vidare om det finns reella möjligheter att undvika det. Jag är inte fullt på det klara med exakt hur en allmänt giltig moral skulle kunna se ut, men jag tycker absolut att man kan säga att det finns saker som är mer eller mindre bra eller moraliska utan att det ska ses som någon slags förlängning av kolonialismen.

Däremot så tycker jag inte att det finns några konstigheter i att man är försiktig med att analysera och definiera andra förtryck eftersom det faktiskt lätt får en ganska obehaglig ton av moraliskt översitteri. Ett stort problem är också att främlingsfientliga röster kapar till exempel feministisk terminologi för att framställa Islam i dålig dager. Det intressanta här är att dessa teorier om maktstrukturer anses fullt dugliga när de används för att kritisera andra, men inte för att kritisera det egna samhället, alltså motsatsen till vad Lena Andersson anklagar postkolonialismen för.

Ja, jag tycker att man ska kunna kritisera även Islam som religion och kultur utan att ses som kolonialistisk i sitt idébygge, men risken är tyvärr stor att man fastnar i något slags evigt skuldbeläggande av andra kulturer och religioner istället för att göra upp med sin egen. Risken är stor att man istället för att frigöra en grupp från förtryck förtrycker en gång till, vilket jag ofta upplever är fallet i till exempel slöjdebatten.

Det finns bra och dåliga sätt att hjälpa till exempel kvinnor i samhällen olika vårt eget från patriarkala förtryck. Jag tror inte att det är en framkomlig väg att samma personer gör såsom de gör på hemmaplan, bryta sönder allting i minsta lilla beståndsdel och syna strukturerna noga noga. Jag tror att det kräver att man befinner sig i kulturen för att kunna göra det, helt enkelt för att sådant inte kan analyseras på samma sätt utifrån. Man måste vara inne i det, helt enkelt.

Med detta inte sagt att vi inte ska ta ställning emot kvinnoförtryck i andra kulturer, det ska vi absolut. Men vi ska inte göra det genom att analysera åt dem, utan snarare genom att ge dem medel för att själva kunna genomföra analys och föra sin kamp. Om man gör det förra blir det nämligen att knäppa dem på näsan och överföra våra egna idéer om vilket uttryck patriarkatet tar sig och hur det ska bekämpas. Sådant måste ju vara annorlunda beroende på kulturell kontext. Det är en stor skillnad på olika sorters stöd. Det första är att gå in med sina egna färdiga analyser, uppfattningar och värderingar och före dem på andra. Det andra är att utifrån ett visst ramverk, som till exempel bekämpandet av patriarkala strukturer, bistå med hjälp ekonomiskt och kunskapsmässigt utan att för den sakens skull gå in och ta över. Jämför med att på eget initiativ gå in i ett land i förevändningen att införa demokrati, som i Irak, och på att bistå med militärt stöd i ett uppror som från början skapats av och definierats av folket, som insatserna under arabiska våren. En frigörelse från förtryck kan aldrig göras helt och hållet av någon annan ty då kommer analys, metoder och så vidare oundvikligen att bli missriktade. Det måste alltid komma primärt från de förtryckta själva, även om man såklart ska hjälpa till så mycket som möjligt.

Varför talar vi så gärna om kön, men inte om klass?

Detta är ingen nyhet utan en gammal artikel från skolverket, som jag antar fortfarande är sann. När det rapporteras om att killar halkar efter tjejer i skolan så får man ofta intrycket av att kön är den främsta strukturella skiljelinjen mellan skolelever, vilket inte stämmer enligt skolverket. Kön har en ganska marginell inverkan i förhållande till andra faktorer, såsom klass.

Att klass är viktigare än kön för studieresultat förvånar mig inte det minsta, däremot säger det något om samhället hur mycket olika faktorer för framgång i skolbänken lyfts fram. Att göra och lyfta fram studier om pojkar och flickors studieresultat är populärt, att göra detsamma rörande klass är det inte. Jag tänker mig att det handlar om att vi är vana vid att tänka i kön, att könen är olika, medan vi helst inte funderar på olika skillnader på personer ur olika samhällsklasser.

Könsskillnaderna kan alltid bortförklaras med biologi, klasskillnaderna däremot är inte alls lika enkla att vifta bort med att naturen dikterat dem, även om en och annan personer gjort ett försök. Vi är vana vid att förklara könsskillnader med att det ”är så” och bortse från klasskillnader. Könsskillnaderna är ju något som samhället ständigt försöker skapa ur väldigt lite, medan klasskillnaderna är något man försöker förneka fast de finns där.

Nåja. Allt detta är bara egensnickrade teorier. Vad tror ni? Varför är man så pigg på att tala om kön, men inte om klass.